KONSTMUSIK. Kammarorkestern Musica Vitaes projekt ”Framtidens tonsättare” fyller 30 år. Här följer Tore Sjöqvists rapport från Växjö om kompositionsprojektet.

”Framtidens tonsättare” 2026

I år fyller Musica Vitaes fantastiska kompositionsprojekt ”Framtidens tonsättare” 30 år. Sedan 1996 har orkestern varje år bjudit in tonsättare från musikhögskolorna i Malmö, Stockholm och Göteborg att skriva direkt för orkesterns stråkar.

Projektets form är förhållandevis fast medan musiken är ständigt ny. Förutom det första året har projektet letts av dirigenten Michael Bartosch som tillsammans med Musica Vitae under åren har fått omkring 180 nyskrivna verk att lyfta från tonsättarnas partitur och förvandlats till klingande musik.

Så också i år då Freya Wolf, Oskar Björkman, Emma Ebmeyer, Jakob Malmfors, Axel Lönner och Milosz Krawczyk gästar Musica Vitae och Växjö för att under en intensiv veckas repetitionsarbete försöka få musiken att klinga så nära deras intentioner som möjligt.

Glädjande nog har intresset för projektet vuxit under senare år och när Musica Vitae på fredagkvällen tar plats på hemmascenen på Nygatan 6 för att berätta om årets tonsättningar möts de av en fullsatt salong och mängder av nyfikna öron.

Att följa repetitionerna

Att följa veckans repetitioner är att få vara med på en resa där de sex musikstyckena efterhand stiger fram och blir allt tydligare i sin form. Och samtidigt som orkestern och dirigenten arbetar med att ge musiken liv delar de med sig av sina kunskaper kring vad som krävs av ett partitur för att det ska berätta för orkester och dirigent vad tonsättaren vill och veckan ger också utrymme för kommentarer om vad som är möjligt att göra på orkesterns instrument och hur olika noteringar kan göra läsningen svårare eller lättare för musikerna.

Avbrotten blir inledningsvis många då detaljer eller karaktärer ska redas ut. Och när arbetet tillsammans med orkestern är över avslutas varje dag i en genomgång där Michael Bartosch och tonsättarna ägnar ytterligare en timme åt att reda ut oklarheter av olika slag.

En palett av uttryck

För den som får möjlighet att följa repetitionerna framstår de sex korta verken efterhand också som en illustration av vilken enorm palett av uttryck som gömmer sig i stråkorkesterns 14 instrument. Visst ges det plats för stråkorkesterns traditionella, sammanhållna, klang men den dominerar knappast. I stället ges det gott om utrymme för sträva ackord och svävande, kanske frågande, klanger där flageoletter och glissandon, knäppningar och studsande stråkar fyller verken med mängder av detaljer, ibland liksom gömda i en större kropp.

Till en början liknar arbetet kanske hur en träsnidare eller skulptör som utifrån träbiten eller stenblocket börjar sitt arbete med att söka efter den träslev eller skulptur de är övertygade om bor därinne. Några tydliga regler för hur den nyskrivna musiken ska framföras finns knappast och den första dagens repetitioner handlar mycket om att hitta former och strukturer.

Men redan under den andra repetitionsdagen tar sig arbetet andra former. Man kan känna en slags befrielse hos tonsättarna när styckena får alltmer tydliga strukturer, och i strukturerna kan också de många detaljerna stiga fram. Kanske kan repetitionerna då i stället liknas vid en skicklig kocks arbete med ett långkok som efterhand låter smakerna smälta samman och bli alltmer komplexa samtidigt som varje ingrediens ska få utrymme att ge sitt bidrag till helheten.

När konserten närmar sig handlar det om den sista finputsningen som ska få musiken att lämna noter och tekniska svårigheter bakom sig för att förvandlas till de upplevelser vi lyssnare kan ta till oss.

Årets  kompositioner i”Framtidens tonsättare”

Med något undantag domineras årets kompositioner av långsamma rörelser. Ofta med ett slags kluster eller ljudmattor där klangkroppar stilla söker sig fram och mycket av det som sker och ger liv åt musiken händer inom kroppen. Som en uppmaning till oss lyssnare att inte bara lyssna till de stora gesterna utan också ta till oss av det som inte är påträngande eller högljutt.

Tydligast i sitt användande av det diskreta är Emma Ebmeyer som i sitt verk ”fokus” tar med lyssnaren på en resa från tystnaden, eller det inte hörbara, via nästan tystnad till något som definitivt inte är tystnad.

Kanske skulle det kunna liknas vid rörelser i en dimma som inledningsvis gör omgivningen osynlig men där den allteftersom man närmar sig stilla och lite diffust träder fram efterhand.

Här inleds resan i tystnad och så med en nästan ohörbar cello. Långsamt och liksom tveksamt växer stycket i ett mycket långsamt crescendo där allt fler instrument tar plats. Efterhand som repetitionerna går framåt hittar stycket alltmer struktur, en struktur som låter mängder av små detaljer stiga fram, ibland som små vackra teman i en mer kaotisk omgivning.

I mitt huvud skapas en musikalisk kropp som sakta rör sig – på något vis svävande genom skimrande vatten. Kanske som en manet i ett vatten där solljuset bryter igenom och skapar ett skimmer av svävande toner och ögonblick av stor skönhet. Kroppen av tonkluster och klangmattor rör sig långsamt men minst lika viktigt är allt det som händer inom kroppen. Och som styckets titel säger krävs det ett totalt fokus för att i någon mån kunna följa med i allt som nästan är dolt. Än större är det fokus som krävs av orkesterns musiker för att styckets alla detaljer ska smälta ihop till en sammansatt helhet.

Verkens titlar är viktiga

Årets sex nyskrivna verk handlar förvisso inte om programmusik. Ändå blir titlarna betydelsefulla. Som en ingång till musiken hjälper de lyssnaren att hitta en egen väg till musiken. Ger ledtrådar och associationer som styr lyssnandet.

Så blir det lätt att placera också Jakob Malmfors verk ”Mellan två andetag” i en omgivning av vatten. Verket har inspirerats av upplevelser under fridykning – ”I fridykning kommer det en punkt under ens färd neråt där kroppen förlorar sin naturliga flytförmåga. ….” skriver kompositören bland annat i sin presentation.

Verket inleds distinkt och med kraft men sjunker sedan snabbt tillbaka. I volym om än inte i intensitet. Som flera av verken är grundtempot långsamt. Fyllt av intrikata rytmiska figurer som ofta placeras som skimrande bubblor i i pizzicaton och studsande stråkar. Stämningen är svävande med en andning som stiger och sjunker medan den vandrar mellan instrumentgrupperna.

För en stund tycks verket närmast stillastående med eftertänksamt vackra klanger, vilande i sig självt som om fokus vänds mot ett inre eller blickande upp mot ytan och ljuset.

Kanske hjälper titeln till också när en sjunkande rörelse strax efteråt skapar en känsla där stilla skönhet blandas med en lurande känsla av hot. Sällsamma klanger skapas när musikernas röster blandas med instrumenten och formar stilla nedåtgående virvlar.

Axel Lönners verk ”Och det är som jag sågs en gavel stå vit” har hämtat sin titel från Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden”. Det är en tillbakablickande dikt där goda minnen blandas med sorgen över det som försvunnit. Något tillbakablickande hittar man knappast i Lönners musik men visst bjuder stycket på både skönhet och vemod.

Svävande klangmattor

Verket inleds av en ensam, svävande violin. Långsamt och sökande tillkommer fler instrument. Som ett stilla och oerhört lågmält samtal. Eller är det kanske en återklang från en tid då de tomma markerna var fyllda av liv.

Allt växer mycket lugnt och stilla till svävande klangmattor. Inledningsvis helt utan resonans. I sin yttre form är inledningen utmanande repetitiv. Så löser stämmorna upp sig och i ett mycket långsamt crescendo stiger instrumentens resonans lynnigt och långsamt fram. Bryts igenom av virvlande rörelser och utrop eller signaler från enskilda instrument. Lyssnar man noga hittar man små melodier gömda inne i klustret. Så växer en stor, kraftfull och lite orolig intensitet fram men går över i stilla flageoletter innan en mollstämd melodi stiger fram som minnet av ljusare tider.

Oskar Björkmans ”Vallåt från Mockfjärd” bär årets tydligaste tema. Hans verk bygger på en uppteckning av just en vallåt från Mockfjärd och den vackra melodin följer oss genom verket. Ofta helt nära, ibland mer dolt eller på avstånd.

Det är inte svårt att låta musiken ta mig med till fäbodlivet där djuren dagtid vandrar fritt på bete. Att guidad av tonsättaren göra sällskap med djuren genom glesa skogar där solen skimrar genom lövverket medan den lockande melodin berättar att mjölkningen väntar på fäboden.

Inledningen presenterar verkets klangvärld och låter oss ana huvudtemat. Melodin stiger in med violans varma ton och kontrabasen skapar stämning med en bordunton medan fiolernas studsande stråkar skapar ett skimmer över upplevelsen. Melodin finns hela tiden där men det rycker och drar, varieras och temat ger sig då och då ut på små utflykter. Någonstans mitt i verket får vi ett exempel på hur en inledningsvis dold bild kan stiga fram när de intrikata pusselbitarna kommer på rätt plats. Den här gången i form av en skir melodi som skapas i ett intrikat samspel av violinerna och tar plats parallellt med styckets huvudtema.

Stillhet och rörelse

Freya Wolfs ”perspectives” handlar om stillhet och rörelse och tar sin utgångspunkt i en vindkraftspark i Öresund. Vid resan över Öresundsbron vandrar kraftverken in i och ut ur gemensamma linjer. Skapar ordning och oordning. Samtidigt rör sig rotorbladen i olika hastigheter. Tillsammans blir de en illustration av att vad man ser beror på varifrån man tittar – vilket perspektiv man har.

Det är naturligtvis relevant för Freya Wolfs verk men blir också en påminnelse om att våra upplevelser ofta är personliga och att vad vi upplever under en konsert beror på vad vi har med oss in i situationen. Också det en form av perspektiv.

Verket är uppbrutet, ständigt växlande mellan sammanhållet och kaos, mellan dramatik och vila. De olika temperamenten, eller karaktärerna, kan också samexistera och ta plats i olika delar av orkestern. Även här är inledningen sökande.

Var stämma för sig tycks stabil men tillsammans skapar violinerna en klang som svävar fritt innan de förankras av cello och kontrabas. Stämning skapas i klusterlika klanger som låter skilda instrument stiga fram med, som det tycks, en egen agenda. Överhuvud handlar det mer om klanger än om melodi och om instrumentröster som rör sig oberoende av varandra samtidigt som de tillsammans skapar en spännande, lite svårfångad helhet.

Många av årets kompositioner präglas av ett slags återhållet sökande med svavlande och skirande skira klanger, berättelser som ibland handlar om stilla undran eller förundran och lika ofta handlar om frågor som om påståenden.

Årets konsert avslutas

När årets konsert avslutas med Milosz Krawczyks ”Rapsodia” är temperamentet ett helt annat. Med inspiration i östeuropeisk folkmusik har Krawczyk skapat ett löst sammanfogat verk som med enorm kraft och energi genast greppar tag i lyssnaren.

Här används orkesterns hela klang och med intensiva melodier och drivande rytmer skapas en helhet som samlar orkestern kring ett mål. Så byter verket attityd och går in i ett meditativt stilla tillsänd. En närmast klosterlik känsla där orkesterns instrument får sällskap av mumlande, andlös sång. Allt byggt på en diskret bordunton i kontrabasen.

För åhörarna blir det en kväll av möten. Med dirigent och musiker, melodier och klanger. Men framför allt med de sex tonsättarna vars verk tillsammans skapar en väv av spännande upplevelser. Vackra och utmanande, vilsamma och oroande.

Musica Vitaes stora betydelse

Genom åren har snart 200 tonsättare skrivit för Musica Vitae som ständigt förmått att tillsammans med Michael Bartosch skapa spännande musik av de partitur de mött. Många av tonsättarna är verksamma och flera av dem är flitigt spelade både nationellt och internationellt. Vad som ska hända med årets tonsättare är det väl ingen som vet. Men jag vill gärna höra mer. Av spännande tilltal och personliga röster.

Musica Vitae har under årens lopp gjort fantastiska insatser för att lyfta fram den nutida musiken. Inte minst genom projektet ”Framtidens tonsättare”. Trots det kvarstår problemet att man så sällan får höra samtida musik mer än en gång. Går miste om repetitionens möjlighet till fördjupning eller igenkännandets glädje.

Alla årets verk skulle må väl av en andra och tredje lyssning. Men för att det ska ske måste den nutida musiken få en så stark position att betydligt fler nutida verk får en chans att ta plats på den ordinarie repertoaren. Som njutning och utmaning och en möjlighet att närma sig det hittills okända.

The post ”Framtidens tonsättare” – fyller 30 år first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. I år har Media Artes, en plattform för nutida konstmusik, firat 40 år med en liten festival. Här följer Tore Sjöqvists rapport.

För drygt 40 år sedan inledde föreningen Media Artes sitt arbete med att skapa en plattform för nutida konstmusik. För allmänheten är konsertverksamheten synligast men verksamheten är betydligt bredare än så. Föreningen vill få med den nutida musikens hela sammanhang. Vid sidan av konsertverksamheten innebär det bland annat pedagogiska möten med musiker i skilda åldrar och ambitionen att skapa ett sammanhang för tonsättare. Och gärna också vara del i möten med andra konstarter.

Den nutida konstmusiken

Nutida konstmusik är svårfångad och låter sig knappast fångas inom några tydliga ramar. Ofta bjuder Media Artes konserter på musikaliska vandringar i okända landskap och inte sällan tar de oss med på stigar som leder till möten med något oväntat. Stundtals möter lyssnarna modern poesi som kräver ett eftertänksamt möte. Andra gånger fångas vi av en vind som bara låter oss segla med. Som regel finns det inslag av ett nyfiket undersökande av musikens byggstenar och de olika instrumentens möjligheter och begränsningar. Inte sällan visar det sig att det som sågs som en gräns inte riktigt fanns. Kanske går den att passera.

– Vi får gå hem och öva, som en skicklig musiker någon gång sa om mötet med det omöjliga.

För många av oss kan det nya och oprövade vara utmanande. Men släpper man kravet att förstå kräver mötet sällan mer än lite tid och nyfikenhet. Den samtida musiken kan förvisso bjuda på fantastiska skönhetsupplevelser men tar oss ibland också med in i kaotiska stämningar och den mörkaste svärta. Att musiken är en del av sin tid och omvärld blir ofta tydligt. Konflikter och oro tar plats i musiken som kan låta oss möta en kluven värld där soluppgångens skönhet och förälskelsens rus tar plats lika väl som en mörk och konfliktfylld värld som inte är långt borta.

Att det oväntade är en del av livet blir vi ständigt varse. Så satte till exempel pandemin i början av 2020-talet käppar i hjulet för mängder av kulturevenemang. Det gällde bland annat Media Artes 40-årsjubileum som fick skjutas fram ett par år. Men 2024 har föreningen firat med konserter och musikaliska möten av många olika slag. Firandets höjdpunkt blev en minifestival med tre konserter som under en helg i september gavs på Nygatan 6 i Växjö.

Tre konserter som satte den nutida musiken i centrum. I centrum stod också kompositören och musikern Thomas Liljeholm, initiativtagare till Media Artes och på många sätt en centralfigur i den nutida musikens värld. Att han i dagarna fyllde 80 år gjorde inte firandet mindre angeläget.

Musica Vitae och Thomas Liljeholm

När Musica Vitae inleder det offentliga firandet med konserten ”Musica Vitae firar Thomas Liljeholm 80 år” har programmet redan pågått ett tag om än lite mer i skymundan. Som så ofta kombineras Media Arts konserter med pedagogiska verksamheter och Stockholms saxofonkvartett har redan mött eleverna på en av Växjös grundskolor och dessutom hållit en workshop och konsert på S:t Sigfrids folkhögskola.

Att stråkorkestern Musica Vitae firar Thomas Liljeholm är närmast en självklarhet. Han var initiativtagare till både Musica Vitae och föreningen Media Artes. När det gäller Musica Vitae har han varit aktiv både som musiker och chef. Bland det han initierat finns också projektet Framtidens tonsättare som sedan många år låter tonsättarelever från musikhögskolorna i Malmö, Göteborg och Stockholm skriva direkt för Musica Vitae stråkar.

Musica Vitaes konsert inleds med verket ”Acanth” av Josef Söreke som deltog i Unga tonsättare 2016. Namnet Acanth är lånat från grekiskan och biologin där det har att göra med något taggigt.

– Det kan vara växter och djur som är taggiga, men en del är också väldigt vackra, säger Josef Söreke.

Alldeles självklart av vad det taggiga består är det inte. Om man inte menar verkets förmåga att snabbt haka fast och inte släppa taget. Inledningen är accelererande och intensiv med melodiska violiner och drivande bastoner. Klangen är tät och sammanhållen även om helheten också ger utrymme för många små utflyter inne i klangen och då och då bjuder stycket på stora kontraster mellan långa uthållna stråkdrag mot snabba löpningar och studsande pizzicaton.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen.

Vid sidan av Thomas Liljeholm är det Media Artes ordförande Marsel Nichan som är flitigast spelad under jubileumsåret. Den här gången med verket ”Refraction”.

– Jag utgår ofta från bilder. ”Refraction” är ganska dystopiskt, säger han.

För mig blir ”Refraction” en bild av en schizofren värld. Där så mycket skönhet finns trots att vi ofta får uppleva den mot en bakgrund av krig, oro och elände.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen. Orkestern stiger in långsamt och melodiskt men samtidigt strävt och högtidligt. Så lyfter förstafiolen stycket som en soluppgång. Men upplevelsen är kluven. Kanske är det en soluppgång över slagfältet.

Stundtals är det slående vackert samtidigt som där bor en högtidlig sorgsenhet. Och så den mjuka skönheten och den stilla rörelsen som obekymrad strömmar vidare. Som floden som sakta flyter fram. Oberörd av de slagfält och all den sorg som omger den.

För Thomas Liljeholm har den franske tonsättaren Olivier Messiaen varit en inspiration och han får också en plats i hyllningskonserten. Sista satsen ur ”L´Ascension” har arrangerats för stråkorkester av violinisten Mårten Sundén.

Ett annat tonspråk

Här blir tonspråket åter ett helt annat. Långsamma, stilla klanger dominerar. Ofta strävt, närmast motvilligt men ändå hela tiden med stor innerlighet. Stycket är indelat på ett sätt som kan påminna om text. Avsnitt och fraser delas in av punkter och kommatecken som ger rytm åt framförandet. Meningar som ofta inleds strävt och mörkt för att stilla växa mot höjden och mjukare klanger.

Konserten avslutas med Thomas Liljeholms orkesterverk ”Lämningar” från 2020 då Musica Vitae uruppförde verket under pandemins begränsningar.

– Thomas Liljeholm har nog betytt allt för oss i Musica Vitae och han har varit mån om att hålla upp kvaliteten, säger Mårten Sundén som presenterar stycket.

– I Lämningar finner vi en slags återblick på livet och tidigare kompositioner.

Verket är fyllt av stämningsväxlingar. Inledningen byggs från kontrabas och cello och växer stilla underifrån. Orkestern utnyttjar stråkarnas alla klangmöjligheter från kraftfull och sammanhållen klang till det ömtåligaste sköra. Teman, liksom tempon, växlar snabbt och även om klangen oftast är sammanhållen ges det gott om plats för röster som pockar på uppmärksamhet inne i helheten eller för instrument som rytmiskt och klangmässigt ställs mot varandra. Intensiva virvlar bryts mot små lyriska teman i förstafiolen och det är också med en skir förstafiol som stycket avslutas.

Lunchkonsertens många stämningar sitter fortfarande kvar när Media Artes 40-årsfirande fortsätter med en kvällskonsert. Formatet har krympt till solostycken och duetter. Men att det är färre på scenen gör på inget vis upplevelserna mindre.

Kvällskonsert

Efter en kort berättelse om föreningens historia inleds kvällen med verket ”Rituals”, en koreografi av Virpi Pahkinen till musik av Marsel Nichan.

Musiken växer in som en ton i en stilla början. Och lika stilla inleder Virpi Pahkinen sin dans. Så växer de båda i uttryck och intensitet. Som om något vill bryta sig ut ur det stilla och instängda. Musiken tar ett rytmiskt tag om oss. Ändå skapas mitt i den rytmiskt drivande musiken och dansens alla små rörelser en slags meditativ stillhet. Som om gränsen mellan rörelse och stillhet för ett ögonblick suddas ut.

Med en smått obegriplig kroppskontroll skapar Virpi Pahkinen skönhetsupplevelser i ett skulpturalt undersökande där hennes kroppsdelar stundtals tycks ha slitit sig fria från varandra redo att ge sig ut på egna äventyr, en upplevelse som förstärks av att ansiktet och de nakna händerna och fötterna blir som ljusa signaler på den mörka scenen. För en stund blir både musik och dans kaotiskt uppbrutna innan musikens drivande rytm åter tar tag om både dansaren och publiken.

Om Rituals skapar en tät enhet av musik och dans är strukturen i Thomas Liljeholms ”Strata”, ett solostycke för saxofon framfört av Jörgen Pettersson en helt annan.

– Stycket är som ett samtal, säger Jörgen Pettersson som men en obegriplig teknisk briljans tar sig an styckets olika röster och temperament. I sin tolkning tycks han utnyttja alla saxofonens möjligheter. Och rätt många omöjligheter. Liksom i förmiddagens verk av Messiaen kan man uppleva verket som en mängd meningar. Påståenden och utrop som avbryts av punkter och kommatecken.

Måhända kan man höra ett samtal. Inledningsvis är det lätt att höra två röster. En högljudd och pockande och en försiktigt mumlande. Men det är långt ifrån alltid den högljudda som har de bästa argumenten. Efterhand blir samtalet mer uppbrutet. Melodiska partier avbryts av instick fyllda av energi. Samtalet fylls av kraft även om argumenten ibland tycks tryta och efterhand bryter samtalet samman. Deltagarna verkar ha slutat att lyssna och stroferna kastas lite övergivet ut i en rymd utan mottagare.

Musikalisk magi

Mer vilsamt blir kvällens avslutande stycke ”Gestaltningar”. En violinduo som den här gången framförs av Erika Sävström Engman och Mårten Sundén som båda till vardags spelar i Musica Vitae. I verket återkommer teman från förmiddagens Lämningar men nu i ett mer avskalat format. Och bärande på andra stämningar. Även i verket ”Gestaltningar” undersöker Thomas Liljeholm instrumentens klangmöjligheter. Men om ”Strata” bjuder på ett, ibland ganska agiterat, samtal ger ”Gestaltningar” snarare intryck av samförstånd. Som en liten kör som tillsammans förmedlar en berättelse. Mårten Sundén och Erika Sävström Engman berättar i ett långsamt, eftertänksamt tempo. Av och till handlar det om ren musikalisk magi. Samspelet är lyhört tätt och ofta oerhört vackert även om man av och till genom det vackra kan ana andra, mer oroande stämningar.

När Stockholms saxofonkvartett dagen därpå tar plats på scenen på Nygatan 6 är saxofonfamiljen rikt representerad. Från den lilla sopraninon till den mäktiga bassaxofonen. Marsel Nichan konstaterar i sin presentation att kvartetten är en av världens ledande ensembler när det gäller nutida musik och att den också är, och har varit, en viktig samarbetspartner för Media Artes.

Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande.

Marsel Nichan är också den tonsättare vi först får möta under kvartettens konsert. Hans verk ”Storms” får här sitt uruppförande. Åter tar Marsel Nichan sin utgångspunkt i en bild eller en fråga.

– Varför stormar det och vad betyder stormar?

Att ”Storms” inleds med stor kraft och energi känns självklart och den starka rytmen griper tag och håller fast. Gör det lätt att åka med. Så växer sopransaxofonen fram i en vacker melodi som vilar på de övriga tre saxofonernas rytmmatta. Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande. Vill något annat.

Så bryts karaktären, det stillnar som om det blåst över. Men stillheten är högst tillfällig. Snart återkommer det rytmiskt kraftfulla med den vackra, lite vemodiga melodin i sopranen.

Karaktären är helt annan än den tidigare framförda ”Refraction”. Ändå kan man ana en gemensam upplevelse av ett trotsigt hopp i en mörk värld. Ett hopp som låter ett litet ljus tränga in också i det djupaste mörker.

Tvära kast 

En konsert med nutida musik bjuder ofta på tvära kast. Så också denna gång då Marsel Nichans ”Storms” följs av Thomas Liljeholms ”A Priori” från 1995. Då framfört av Svenska saxofonkvartetten. Här är tilltalet ett helt annat. Mer uppbrutet och stundtals närmast kaotiskt med snabba känslokast.

”A priori” inleds kraftfullt och påträngande ringande i höga register men faller i en virvel ner i ett mumlande, tonlöst spel där enstaka röster ropar utan att verka få något svar. Liljeholm utnyttjar instrumentets möjligheter och växlar snabbt mellan samklang och flerstämmighet, harmoni och strävare klanger. Snabbt växlar också ljudnivån och även tystnaden blir ett viktigt element. Framförandet kan lätt ta andan av åhöraren och kanske hade vi behövt en paus. Så blir det inte. I stället fortsätter konserten med Paulina Sundins ”Rondures” där kvartettens fyra saxofoner får sällskap av elektronik.

Liksom ”A Priori” bjuder ”Rondures” snarare på oro än vilsam harmoni. Elektroniken kan tyckas ha hämtat sin ljudvärld från naturen med strömmande vatten och fallande stenar. Men knappast med spår av det lugn vi ofta söker just i naturen. Saxofonerna bjuder på spännande, klanglöst spel utan munstycken men med rytm fylld av intensitet och kraft. I sin helhet är stycket uppbrutet, närmast mystiskt. Som om det tar oss med i någon nära men okänd ljudvärld. Kanske i havets djup eller i universums mörker.

En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten.

Då bjuder Karin Rehnqvists ”And so the day ends” på en välbehövlig vila. Med stilla och vackra klanger låter hon oss stiga in i en mer välkänd och vilsam värld. En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten. Smyger sig intill som handlade det om ett mjukt berättande i mörkret runt en stilla flammande brasa.

Som sig bör avslutas konserten och festivalen med ett verk av Thomas Liljeholm. Verket ”Interaction” ger utrymme för hela saxfamiljen från sopraninon till basen. Och de olika tonlägena blir en del av styckets uppbyggnad.

– Det är ett fenomenalt stycke. Vi börjar högt i stratosfären och arbetar oss ner.

Kvartetten inleder med ett mäktiga, fallande treklanger. Intensiteten är stor och man kan få en känsla av ett högljutt cocktailparty – röster som svävar omkring lite var för sig. Efterhand byts instrumenten mot mörkare klanger och ofta är det just klangen som dominerar. Men även det växlar. Intrycken är många och innan stycket avslutas smått kaosartat hinner vi bland annat också möta fantastiska och intensiva rytmmattor.

Om ”Interaction” avslutas närmast kaosartat så gäller något helt annat för festivalen som lämnar en känsla av rymd och rikedom. Som om världen blivit en aning större för oss som fått ta del av musiken. Många av oss är nog smått överfyllda av intryck. Tre konserter och tolv verk låter kanske inte så mycket men bredden är stor liksom intensiteten och koncentrationen. Många av verken vill jag gärna höra igen. Men först efter en välbehövlig vila i tystnad.

The post Media Artes ‒ en plattform för konstmusik i 40 år first appeared on Opulens.