MELANKOLI. “Även om dialogen stundtals är väldigt kärv så finns det också utrymme för ett stilla vemod. Därtill finns scenanvisningarna och i dessa kommer en lyrisk melankoli till uttryck”, skriver Clemens Altgård om Mattias Jeschko-Edbergs Som att ligga i ett tomt badkar.

Som att ligga i ett tomt badkar av Mattias Jeschko-Edberg
Sapeur förlag (2017)

I början av året skrev jag här i Opulens om en ovanlig och skarpt samhällskritisk bok, utgiven på Sapeur förlag. Redan titeln var udda och sticker ut – Och en konung trädde in i mörkret: Artiklar och kommentarer. Författaren Mattias Jeschko-Edberg skriver där om allt från Irakkriget till Wittgenstein, men också om sitt vardagliga liv.

Jag uppfattade den kommersiellt omöjliga boken som ett slags existentiell motståndshandling. Nu återkommer författaren med ytterligare en normbrytande prosabok — Som att ligga i ett tomt badkar (Sapeur förlag).

Om den förra boken med sin genreblandning hade drag av scrapbook så är Som att ligga i ett tomt badkar något helt annat. Genremässigt så rör det sig om en roman, men texten överskrider på olika vis genrerna. Boken inleds med en prolog i form av ett prosastycke om kriget i Irak, där texten fokuserar på en enskild amerikansk soldat, Thersites från Colorado.

Därefter följer något som närmast liknar en scenanvisning om en skrivande kvinna. På ett elegant vis sker det i slutet av boken en återkoppling till denna inledning och då framstår även texten om soldaten i ett tydligt ljus.

I det första kapitlet befinner sig kvinnan som skriver på semester. På Teneriffa närmare bestämt. Hon heter Camilla och av en slump råkar hon träffa en kompis från förr, Alzbeta. Det framgår att de varit studiekamrater på 90-talet. Nu är kvinnorna i 40-årsåldern och båda är ensamma resenärer. I Camillas fall handlar det om att få en paus från familjelivet med man och barn. För Alzbeta handlar semestern om att långt borta från arbetskamraterna kunna ägna sig åt alkoholen och släppa tankarna på en mamma som håller på att dö.

De två kvinnornas levnadsöden berättas av dem själva i form av en kontinuerlig dialog, endast avbruten av scenanvisningar. På det viset framstår romanen mer som ett pjäsmanus eller rent av ett filmmanus. Jag skulle gärna vilja se den filmen eller pjäsen. Det är nämligen en stark text som absolut skulle hålla för en dramatisering även om det inte förekommer någon spännande handling. Den verkar däremot på djupet i psykologiskt avseende. Den som läst Mattias Jeschko-Edbergs tidigare böcker kommer också att känna igen vissa politiska motiv.

Samhällskritiken framförs här omväxlande av de två kvinnorna. Skoningslöst blottläggs förfallet i det svenska samhället. De allt mer vidriga förhållandena på arbetsmarknaden, med ödsliga öppna kontorslandskap, urholkningen av samhällsidealen och de krassa ekonomiska villkoren. Det är beska sanningar som framkommer i en dialog som flyter oerhört otvunget och naturligt.

Även om dialogen stundtals är väldigt kärv så finns det också utrymme för ett stilla vemod. Därtill finns scenanvisningarna och i dessa kommer en lyrisk melankoli till uttryck.

De två kvinnorna gestaltas genom dialogen på ett sådant vis att läsaren kommer dem nära. De framstår som äkta och trovärdiga. Ja, på det hela taget är Som att ligga i ett tomt badkar en stor läsupplevelse.

Det är emellertid en osannolik tanke att vi kommer att få se Mattias Jeschko-Edberg i en tv-studio, hos Skavlan, TV4:s Nyhetsmorgon eller i Babel. I dessa dagar skrivs många av de viktigaste böckerna av författare i den massmediala periferin. Det är inte ens säkert att du hittar Som att ligga i ett tomt badkar på ditt lokala bibliotek. Numera speglar nämligen de svenska biblioteken ”marknadens dynamik” som det så vackert heter.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Två kvinnoöden i stark dialog first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

Den 22 juni 2017

Crister,

Värmen. Den är outhärdlig. Varken mer eller mindre.

Det kan ta dagar, veckor, ­ ibland månader, innan jag lyckas att fånga in det jag vill skriva. Det är en öppen mörk blick som djupnar i färg. Tänk dig en mörk brunn. Oändligt djup. Du lever på dess botten. Det finns sådana dagar. Bottenlösa i sitt mörker. Det är på ett sätt som en natt du alltid kommer att hinnas ikapp av. Och på botten av en brunn blir det aldrig dag. Det är i den jag drunknar.

Det blir till slut så tyst att jag mer imploderar än vad jag lever.

Det är en dörr och nu är den stängd. Det blir en speciell form av tystnad. Ingenting som är på allvar går att formulera. Annat kan jag skriva. Ja, allt kan jag i princip skriva, ­bara det inte berör mig själv. Om ett ämne kommer för nära, så tystnar jag. Ovillkorligen. Och för varje tyst dag blir, paradoxalt nog, brunnen bara djupare och djupare. Tigandet.

Vilken oerhörd kraft det finns i tigandet, om det placeras i rätt sammanhang. Men det här tigandet är inte meditativt. Tvärtom. Om tigande och tystnad kan ha olika valörer så är just detta tigande förtvivlat. Hopplöst. Den tid vi lever i just nu kräver däremot inte ett tigande. Den avkräver oss ett djupgående samtal, som motvikt till den värld som fladdrar förbi, flimrar förbi. Nej. Jag är inte vän av långsamheten eller av Tankar om tid – däremot kräver jag att få lov att tala i mitt eget tempo.

All denna självhjälpslitteratur, tala till ditt inre, är ytterst en konsekvens av det avhumaniserade samhället. Varför skall vi behöva stå ut? Varför skall vi lära oss att uthärda?

Alternativet är radikalt. Att förtvivla. Att vara mänsklig. Ge upp och börja om. Är det inte också det som du finner exempelvis i Göran Tunströms författarskap? En mänsklig röst? En som talar fram en plats i världen. Det är varken enkelt eller självklart. Det är som att sitta på botten av en brunn. Och se stjärnorna högt ovan sig.

Få vill sänka sig ned i det mörkret. Då är det enklare att sätta på en kassett med valsång. Det är inte religionen som är vårt opium. Jag upplever ­kristendomen som radikal, rörlig, inte minst när den ställs sida vid sida med arbetarrörelsen. Bildningsrörelsen. Nykterhetsrörelsen.

Den kräver, tar plats och ger plats, också för den andre. Tidens opium är ett morfin av alla fiktiva händelser, alla självhjälpsböcker, alla pseudoverkliga tv-personligheter. Det är en hel industri som vill få oss att inte ha ont, inte vara stressade, inte olyckliga. Men tänk om vi är det som en konsekvens av samtiden, ­skall vi då behandla symptomet eller sjukdomen?

Idag är det lördag. Grannflickan springer fram och tillbaka. Äntligen ensam, för ett par timmar äger jag hela den värld som är min. Skriver, läser. Jag tänker inte längre på mig som en lycklig människa. Jag tänker inte på mig som människa ens.

Det kan gå timmar innan jag lyckas fånga in mig själv, vilse som jag blir i tidens virvel. Så många frågor, så många svar. Varje minut borde innehålla ett visst antal sekunder då man bara får lov att existera, och inte ägas. Det man aldrig får glömma är att vi är ägda. I det ögonblick när jag skriver, när dikten kommer seglande fram till mig, så är jag fri och obunden­ för en stund. Dikten är i ständig rörelse, fri och obunden. Dess område är av nödvändighet allt och ingenting.

Litteratur. Att skriva och läsa är en etisk handling. Det är en motståndshandling.

Det är inte att vifta med vit flagga och säga att man ger upp. Det är precis tvärtom. Men hur kan det då komma sig att litteraturen bara blir mer och mer menlös? Det är kanske inte så. Men det är den bilden som vi matas med. Den värld som blir synlig för oss. Krigen pågår i främmande länder, ljuset på tv-skärmen ändras, snö faller, människoliv stiger upp, som osande fladdrande lågor.

Det stora och det mindre, i en samtidighet. Detta är den politiska diktens dimensioner, närvarande i både språket och formen. Motsättningen existerar inte. Det finns inte ett slutet språk, låst som det periodiska systemet. Det finns inte heller en form som inte skapar friktion mot samtiden.

Under den senaste tiden har jag ägnat mig åt att försöka problematisera den
politiska dikten. Dess väsen, om man så vill. Den politiska dikten ser inte ut som den en gång gjorde. Problemet finns framför allt i den samtida kritiken, som inte kan avläsa den politiska rörelse som trots allt existerar. Den politiska motståndsrörelse som samlar sig. Vi är olika, kommer från olika håll. Och det är styrkan. Att vi reser tillsammans. Inte var och en för sig. Det kan se ut så. Men tiden kommer att ge oss rätt. På samma sätt som Göran Tunströms författarskap på ett sätt alltid kommer att vara rätt. Han skriver med sig själv som insats. Han skriver inte för att vinna utan mer för att skapa plats för oss alla som förlorar.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Tidens virvel first appeared on Opulens.