SAMTIDEN. “Verket är en nutidsskildring som filosofiskt abstrakt och kaotiskt berättar om tillståndet av förfall och depravering genom att beskriva tillvaron för en liten grupp outsiders”, skriver Lena Torquato Lidén.

Motherdog
Om hundar fick bestämma hur vi skulle leva våra liv
Göteborgs Stadsteater
19 januari, spelas till 18 februari

På den mörklagda stora scenen på Stadsteatern är det premiär och långt borta, bakom en skog, eller en massa pelare under en bro springer en grupp smutsiga människor. Det är vackert koreograferad slowmotionrörelse och alla har med sig sina liv i ryggsäckar. Persongalleriet är en samling helt utslagna män och kvinnor som leds av en äldre kvinna. De slänger sig ner på marken och tömmer ryggsäckarna på ett av sina täcken. Gurkor, bröd och annan mat fördelas snabbt, hungrigt och stressat mellan dem. De äter i tystnad innan de snabbt plockar undan när de blir störda av ett ljud.

Verket är en nutidsskildring som filosofiskt abstrakt och kaotiskt berättar om tillståndet av förfall och depravering genom att beskriva tillvaron för en liten grupp outsiders. De har olika ursprung, olika ansikten som blivit naturligt att se när man vandrar i stan. Dumpster diving, illegala technofester, hunger, hemlöshet och psykisk sjukdom är vardag för Wra (ledarhonan), Happy (språkröret) som är en ung kille, Mro (alfahannen) och de andra i den lilla flocken.

Men deras utsatthet ger också en mycket stark gemenskap där de försvarar och beskyddar varandra kanske mer än vanliga familjer. En av de karaktärer som finns runtomkring flocken är Harvey, en enstöring som bor ensam i skogen i en husvagn nära dem och bjuder in dem att dricka öl eller kolla på dåliga teveserier och hemska Youtubeklipp med ideologin att alla kan lyckas. De tittar men stänger snabbt av, mantrat att vadsomhelst är möjligt blir en total antites till deras liv som är “misslyckat” enligt idealen.

Vi har också Parker som är en ung polis/vakt/nazist i höga kängor med blåljuset alltid påslaget som snabbt tar till våld och symboliserar samhällets institutionaliserade förtryck av dem som lever utanför normen. Han misshandlar en av “hundarna” svårt och han tröstas senare av en annan karaktär som jag vill kalla för strippan, hon undersöker såren och både hon och flocken vill veta vem som gjort dådet. De förbereder för att försvara sig genom kampträning, det känns som att de ändå är i underläge och att alla odds är emot dem. Livet fortsätter mot aĺla odds och en stereotyp av soc-tant dyker upp för att ställa terapeutiska frågor och försöka beveka dem att hon vill bara hjälpa till. Hon är komisk, stel, rädd med sin handsprit men man kan fundera över hennes motiv. Det är som att hon dras till deras starka gemenskap trots att hon påstår sig vilja hjälpa dem därifrån.

Detta skådespel har ingen linjär berättelse och knappt någon intressant dialog heller, men det är ändå en njutbar scenografisk och skulpturell koreografi som vi har upplevt. Mörkret och den olycksbådande känslan av förfall och ett raseri över detta dröjer sig kvar hos betraktaren.

The post Förfall och depravering first appeared on Opulens.