Är det möss i små installationer vi vill ha eller det totala konstverket à la Banksys senaste installation, hotellet i Betlehem, frågar sig Clemens Altgård.

I en mycket välskriven och tänkvärd artikel skrev Ida Thunström häromdagen om gatukonst i miniatyrformat. Under rubriken Gatukonst för vår längtan efter det lågmälda tar hon upp verk av kollektivet AnonyMouse och konstaterar att det trots lekfullheten i att gestalta en liten musvärld samtidigt tycks saknas en uttalad vilja att utmana. Hon sätter där fingret på den svagaste punkten i dessa om- och uppskrivna gatuinstallationer, som enligt min åsikt också har drag av insmickrande kitsch.

Därifrån går så mina tankar till en helt annan sorts gatukonst, nämligen Banksys, som sannerligen aldrig upphört att utmana, även om Banksy idag är ett namn med stjärnstatus. Det är måhända en djupt orättvis jämförelse, men samtidigt tycker jag att den ändå kan vara relevant när det gäller att diskutera innehåll och ambitionsnivå och vad gatukonst kan användas till.

Talar vi om verkshöjd, det vill säga ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet, så hamnar de små mushusen i Malmö på en avsevärt lägre nivå än åtskillig annan gatukonst. Då inte minst sådan som görs i Banksys anda. Men det har givetvis inget med den bokstavliga höjden på de respektive verken att göra eller vilka resurser som finns att tillgå. Redan tidigt, när de ekonomiska medlen sannolikt var så gott som obefintliga, lyckades Banksy skapa gatukonst som var både originell och tankeväckande, därtill nästan alltid med ett politiskt och utmanande budskap. Under senare år har emellertid Banksy, genom framgångarna i konstvärlden, haft betydande ekonomiska resurser och därmed kunnat utföra spektakulära verk på olika platser världen över.

Om vi ser på Banksys senaste projekt The Walled off Hotel i den palestinska staden Betlehem så är det ett intressant exempel på vad gatukonst också kan vara. Där vidgas begreppet till att omfatta ett helt hus, ett riktigt hotell, som enligt uppgift tog ett år att göra om till en fullt fungerande totalinstallation, och dess placering är på en synnerligen obekväm plats, nämligen alldeles invid den mur som separerar Israel och den ockuperade Västbanken. Världens värsta eller sämsta utsikt, nämligen mot muren, utlovas.

Hotellet är frukten av ett samarbete mellan Banksy-teamet och en palestinsk entreprenör och de driver det tillsammans. Det fungerar som ett vanligt hotell men med flera olika prisklasser, från lågbudget till det exklusiva. Vad alla gäster får uppleva är Banksys konst som bland annat finns i form av över tjugo nya originalverk på bottenvåningen. Men hotellet är i sig ett totalverk i stil med Dismaland från 2015. Lägg därtill att hotellet inhyser en museal utställning om muren och att besökarna således också får en politisk historielektion.

Som sagt kan det ses som en djupt orättvis betraktelse att ställa några små gulliga mushus mot ett fullskaligt hotell som är en totalinstallation i gaturummet. Men väl att märka så har även mushusen fått internationell uppmärksamhet. Det finns verkligen något i själva idén med lågmälda miniatyrer som attraherar. Det är förstås en helt annan sorts dragningskraft som Banksys hotell utövar.

Även Banksys hotell kan det finnas anledning att fundera kritiskt kring. Till exempel publicerade The Independent den 8 mars ett reportage där lokala palestinska invändningar mot projektet framfördes. Inte alla är glada över att den förhatliga muren görs till ett slags turistattraktion. Men det är en annan diskussion, som det kan finnas anledning att återkomma till.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Banksy möter mössen – gatukonsten vid ett vägval first appeared on Opulens.

MUSHUS. Efter att ha haft en musrestaurang och liten nötbutik har det nu kommit ett mustivoli till Malmö. Mycket realistiskt tillverkade “gatufönster” har dykt upp på väggar i Malmö, i musstorlek. Ett sorglöst litet muslandskap mitt på vår egen, lite tröttare, gata. Restaurangen Il Topolino och butiken Noix de vie kom till Bergsgatan i december förra året (förstördes dock efter en tid), och nu i april har det dykt upp ett tivoli på Södra Förstadsgatan. De är detaljerade, genomtänkta, och oerhört charmiga.

Konstkollektivet som ligger bakom verken kallar sig AnonyMouse. “Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” ska de, som annars hållit sig ganska tysta ha sagt till Kvällsposten. Med tanke på att världsläget kan upplevas röra sig i en nedåtgående spiral i övrigt, är det inte bara roligt och uppfriskande med gatukonstverk som dessa, utan rentav behövligt. Inte så konstigt att muslandskapet uppmärksammats en hel del i media. Även utanför Sverige.

Konst som tar det gemensamma rummet i besittning och kräver sitt utrymme blir dock, avsiktligt eller inte, en typ av politiskt ingrepp. Därför är det någonting i det här som känns fel.

Ett samhälle får den konst det förtjänar. Den lilla musvärlden är inte direkt Banksy. Den är lekfull, men relativt oförarglig. Åtminstone uppfattar vi den så. Lågmäld och lagom och ganska svensk. När ska Sverige nås av den feber som bara fortsätter att rasa ute i världen?

Det är svårt att bli provocerad av ett par mushus. Men kan kanske en provokation ta form i bristen på en uttalad vilja att utmana? Vi är trötta på ogenomtänkta, dåligt formulerade och utbasunerade åsikter. Möjligen är det i det glappet, eller snarare i den avgrunden, som det trotsiga sker. I en konstant pågående tävlan i vem som låter högst och mest, och ett ständigt självupptaget pladdrande internet, står mushusen för det motsatta. Och vi älskar det, för att vi får plats att andas.

Men ändå, är det inte något som fattas? AnonyMouse verk blir som en symbol för allt det vi hellre skulle vilja ha i vårt offentliga rum, till exempel lite mer försynthet. Ett samhälle får tillslut den konst som det förtjänar. Reaktionerna på mushusen, visualiseringen av hur det vi längtar efter är det lågmälda och oskyldiga, tar samtidigt tempen på den rådande situationen. Vi vill inte ha någon Banksy. Vi vill ha muslandskap med restauranger och tivoli. Vi håller det helst lekfullt och neutralt.

Är det endast okej i Sverige att ta plats när det är oförargligt? Att ta plats på ett seriöst sätt. Att inte skrika, att inte använda sig av enkla metoder, utan istället göra precis tvärtom. Gulligt, oförargligt, lågmält? I en högst välformulerad och arbetad form, är det enda sättet att få folk att lyssna? Isåfall vill jag se verket fortsätta att växa. Få oss alla att le förnöjt för att sedan långsamt, smygande, sättas i brand. Jag vill tvingas föreställa mig skrikande, desperata möss som flyr undan sitt störtande tivoli, så att mitt leende stelnar då jag blivit lurad att släppa in det ofattbara under huden.

“Så länge det sprider glädje så är det ju jätteroligt” är en inställning för vilken jag i allmänhet har full respekt. Ännu bättre är det dock, om det kan påminna oss om hur privilegierade vi är eftersom vi har möjlighet att låta det stanna där, mitt i det jätteroliga.

Alla artiklar av Ida Thunstrom

The post Gatukonst för vår längtan efter det lågmälda first appeared on Opulens.