FILM. Charlotte Wiberg skriver om ett spektakulärt mordfall som gett upphov till bland annat en spelfilm och två nu aktuella tv-serier.

Två serier har nyligen spelats in som baserar sig på en och samma verkliga händelse – en våldsam död i en amerikansk småstad. Det finns också (minst, ska jag säga, eftersom det kan hända att fler tv-filmer bygger på fallet) en spelfilm från 1990 med händelsen som tema, A killing in a small town som har Barbara Hershey i huvudrollen som Candice Montgomery, kvinnan som dödade sin älskares fru.

Den ena serien, Candy, hade premiär i höstas på Disney+, den andra, Love & death, löper just nu på HBO Max. A killing in a small town finns att se på YouTube men inte med den bästa visuella kvaliteten.

Jag antar att fallet ”har allt” – en populär kristen hemmafru och flerbarnsmamma slår ihjäl en annan kvinna och använder extremt övervåld, fyrtioen yxhugg. Till råga på allt blev hon frikänd. Montgomery menade att hon handlat i självförsvar. Dessutom hade situationen väckt ett traumatiskt minne från barndomen, vilket ansågs förklara övervåldet. ”She got away with it”, säger ett inslag om fallet på YouTube frankt; ett inslag som inte bara är designat att väcka indignation utan närmast uppviglande mot Candice Montgomery, en kvinna som fortfarande lever.

Och visst finns det ögonbrynshöjande inslag i den här historien. Det märkligaste är kanske affären mellan Candice och Allan, den dödade kvinnans make. Den föregicks av ett rent förnuftsmässigt övervägande av för- och nackdelarna med att ha en affär och genomfördes enligt ett strikt schema med fastlagda regler, som bland annat slog fast att den kvinnliga parten var ansvarig för att fixa lunch åt dem båda vid deras möten på ett motell.

I Candy gestaltas affären väldigt kyligt. Den framstår som obegriplig, enbart ett resultat av huvudpersonens nycker. Love & death gör den mer mänsklig, låter paret utveckla en vänskap och gå på tivoli tillsammans. Men några starkare känslor visas inte. Filmen från 1990 interfolierar dock hela handlingsförloppet med samtal mellan Candice och en psykolog. Till skillnad från i tv-serierna visas hon där känna skam över affären och tendensen att gömma undan eller stryka över starka känslor problematiseras öppet från början. Den är själva nyckeln till en förståelse av våldsutbrottet.

A killing in a small town gör något så ovanligt som låter oss ta del av en yxsvingande kvinnas inre med empati. Hela händelseförloppet med den totala kontrollförlust Candice drabbas av blir begripligt. I en utdragen scen ser vi henne återuppleva attacken och de starka känslor som fullständigt tog över. Filmen är ett intensivt psykologiskt kammarspel. ”I’m a monster” säger Barbara Hershey i slutet, överväldigad av skuld och rädsla för vad hon själv har gjort. Nej, säger psykologen. Du är bara som vi andra.

Trettiotre år senare, i ett samhälle där bestraffning är viktigare än förståelse, skulle förmodligen inte denna inkännande skildring vara möjlig. Vi är i dag fixerade vid att återberätta historier från verkligheten, och gör det ofta med så autentiska yttre detaljer som möjligt.

Tv-serierna är fulla av musik från de år handlingen äger rum, 1978-1980, och även om det finns en stor yttre likhet mellan Barbara Hershey i A killing… och Jessica Biel i samma roll i Candy är den sistnämndas glasögon mer överdrivet tidsenliga, samtidigt som Candice skildras på ett kyligare, mer distanserat sätt och utsätts för en del slut shaming – hon är en nöjeslysten kvinna som gillar att gå på disco och ta för sig av livet, mindre av den perfektionistiska prestationsmaskin Barbara Hersheys Candice är.

Love & death är lite mindre spekulativ. Men ingen av tv-serierna tillför egentligen någonting till förståelsen av händelsen. Det är som att vi står inför ett upprepningstvång, där det förflutna ältas om och om igen, men utan att vi egentligen ges någon nyckel till det.

Min poäng är inte att filmen A killing in a small town skulle vara mer realistisk utan att den erbjuder en tolkning av skeendet som gör det begripligt. Med tv-serierna blir vi bara stående, gapande inför den våldsamma händelsen. Löjliga detaljer som att den ägde rum fredagen den trettonde och att skräckfilmen The shining, som visar ett yxmord, hade premiär samma dag tillmäts betydelse. Vi är rent konkret dömda att återupprepa det förflutna. Utan att lära oss någonting av det.

The post En mordhistoria som har allt first appeared on Opulens.

KORTRECENSION. “Det är det mytomspunna, viktorianska London som spelar huvudrollen med allt vad det innebär: hemliga sällskap, magiker och ockulta väsen som vi alla känner igen från litteraturen.” Alexander Sanchez recenserar det nya seriealbumet Malcolm Max.

Malcolm Max, Kapitel 1: Gravskändarna av Peter Mennigen
Teckningar & omslag: Ingo Römling
Ades Media (2017)

En tysk serie om det viktorianska esoteriska London kanske inte låter så speciellt upphetsande, men ibland blir man förvånad. Jag kan inte komma på någon större tysk serie som har publicerats under senare tid så det här albumet kommer som en positiv överraskning. Det är det mytomspunna, viktorianska London som spelar huvudrollen med allt vad det innebär: hemliga sällskap, magiker och ockulta väsen som vi alla känner igen från litteraturen.

Den viktorianska epoken var trots sitt imperium och den snabba tekniska utvecklingen något tudelad. Det som främst kännetecknar perioden, speciellt hos den framväxande medelklassen, var den dualistiska världssynen hos många där framstegstanken inte hunnit etablera sig fullt ut. Samtidigt som tekniken utvecklades med stormsteg fanns det redan en stark utbredd känsla av nostalgi. Speciellt medeltiden lyftes fram både i den mentala och offentliga miljön. Det gotiska fick en renässans på mer än ett plan.

Serien har på ett kul och intressant sätt lyckats skapa en berättelse om några mystiska mord, vilka för tankarna till den något senare Jack the Ripper. Till sin hjälp har Malcolm Max halvvampyren Charisma när de utreder fallet med många bottnar. Det som verkar vara en enkel mordhistoria visar sig vara mer komplex än väntat. Det märks väl att de har haft roligt när de två skaparna har satt ihop berättelsen om detektiven.

Nu är det ingen brist på viktorianskt inspirerade skräckserier eller skräckserier överhuvudtaget, det som gör detta albumet läsvärt är att det är vältecknat och mycket skickligt färgsatt.

Albumet är jämfört med många andra ett rätt texttungt sådant, något man i dagens utgivning inte är van vid. Manuset i flera nya liknande album kan många gånger sakna det där lilla extra med dialog i stor utsträckning. Det är väl inte lika modernt idag. Albumet är första delen i en serie.

En vältecknad och intressant historia som många vändningar. Allåldersskräck som kommer att finna sin publik.

The post Allåldersskräck som kommer att finna sin publik first appeared on Opulens.