TEATER. Komikern och skådespelaren Claes Malmberg repeterar nu sina 27 roller inför enmansföreställningen Hundraåringen som får premiär den 30 juni på Tjolöholms slotts sommarteater. Opulens fick ett samtal med honom om hans långa erfarenhet av skådespelaryrket och vägen dit. 

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blir teaterpjäs, med premiär på Tjolöholms slotts sommarteater den 30 juni, och med dig i samtliga 27 roller. Det är imponerande, hur går det till?

– Vi vet inte om det är imponerande än! När jag först ställdes inför detta så visste jag inte att det var 27 roller, men att göra monologer eller att vara själv på scen är ingenting nytt för mig. Det här sättet att berätta historien på är lite annorlunda från andra monologer i och med att man spelar rollerna. Det finns partier med berättarröst men de är inte så många som de kanske vanligtvis skulle ha varit i en sådan här produktion. Ibland spelar jag sju roller samtidigt.

– Men efter några veckor känns det som att man alltid har jobbat så här. Jag var och läste en pjäs som jag ska spela på Göteborgs stadsteater till hösten, om Lenny Bruce. Då var det en massa andra skådespelar där, som det ju vanligtvis är, men min första reaktion var vad gör alla ni andra här?

Vilken är den största skillnaden mellan att göra en pjäs själv och att spela tillsammans med andra skådespelare, tycker du?

– Jag har slagits av hur mycket mer man får gjort när man bara är en skådespelare än när man är många. Därmed inte sagt att det är någonting jag rekommenderar för svensk teater generellt. Huruvida det blir bättre eller sämre tror jag har att göra med vilken historia man berättar. Vi kände från början att just den här historien kunde tjäna på att inte ha så många skådespelare, jag tror att den lätt skulle kunna bli baktung, så pjäsen är skriven med den förutsättningen. För egen del kändes det som en lagom utmaning vid 61 års ålder att försöka ro det här i land med hedern i behåll.

Hur gör du för att särskilja de olika rollerna och inte blanda ihop karaktärerna och deras egenheter med varandra?

– Det är det vanliga knepet, repetera mycket. Det är den enda vägen. Det är som med allting annat, ju mer jobb du lägger ner ju bättre blir förhoppningsvis resultatet. Det är ett tufft jobb men nu när vi har hållit på ett tag tycker jag inte att det är så svårt. Även när jag spelar med stora ensembler måste jag kunna de andras repliker lika bra som mina egna. Så jag behöver inte lära mig fler repliker nu än i vanliga fall. Men för mig handlar bra skådespeleri om att kunna lyssna på den andre skådespelaren och den delen försvinner ju här. Det är den stora skillnaden.

Hundraåringen är en speciell filur, en gammal men äventyrlig man med ett minst sagt händelserikt liv. Vad tror du att den här föreställningen kan ge till de som tittar?

– Jag tycker att all teater ska ha ett underhållningsvärde, men det kan se olika ut beroende på vilka historier vi berättar. För mig är underhållning att försöka upprätthålla ett slags intresse hos publiken och att de först känner och sedan tänker. Den här pjäsen har inga djupsinnigheter på det sättet, men tyvärr har den ju blivit mer aktuell på grund av att samhället runt omkring oss har förändrats. När vi gör en atombomb i föreställningen så får det en helt annan vidd nu än vad det hade fått för bara ett eller två år sedan. När jag gör Stalin kan man se en massa paralleller med vår tid och vad som händer i Ukraina.

– Man kan läsa in massor av saker i den. Hur vi förhåller oss till äldre människor, hur vi behandlar dem och om vi lyssnar på dem i tillräcklig utsträckning. När jag växte upp tyckte jag att det var oerhört roligt när min mormor och morfar berättade om när de var små, bara att de hade varit lika gamla som jag var overkligt i sig. Kan jag få någon att säga att en människa inte är värdelös för att den fyllt hundra år, utan fortfarande har någonting att ge till oss andra som är yngre, då har jag åstadkommit någonting.

Du poddar, är med i TV, teater och filmproduktioner. Hur är det att skådespela på en teaterscen till skillnad från i en tv- eller filmproduktion?

– Jag har sagt det många gånger, för mig är yrket att spela live för publik, att filma är som att åka på spa. Då kan jag koncentrera mig på min egen roll och behöver inte ha något ansvar för helheten. Medan jag på teatern måste ha kontroll på precis allting, på ljuset, ljudet och alla mina uttryck.

–Jag har jobbat mycket med komisk teater och där vet du med en gång om du har lyckats eller misslyckats. Det går på bråkdelen av en sekund, om de inte skrattar åt en komedi är det ett misslyckande. Samtidigt kan man vända på det, jag är lika glad nu när folk skrattar åt mig som när jag var 12 år och stod på roliga timmen. Det är den enda drog jag ägnat mig åt som ger samma kick varje gång.

Du har ju lång erfarenhet av skådespeleri, och slog igenom i slutet av 80-talet med rollen som Ronny Jönsson. Har du någon favoritroll av alla du har gjort?

– Ska jag vara helt ärlig så är mina största roller de som har riktat sig till barn, som Lottas pappa eller Pål Isman i julkalendern. Det är de tyngsta rollerna vad gäller att beröra människor, där jag överlägset har fått flest kommentarer. Pål Isman är så ny och kommer säkert inte få samma dignitet som Lottas pappa, eftersom Lotta är en Astrid Lindgren-berättelse.

– Den filmen är nästan lika aktuell idag som när vi hade premiär. Det är vad som skiljer en familjefilm från en vuxenfilm som dör efter några veckor, särskilt idag när det kommer så många nya hela tiden. För att synas i den världen måste du göra en film som verkligen når människor och jag har inte gjort någonting i min karriär som är större än Lotta på Bråkmakargatan vad gäller publikens reaktioner.

Vad är det som är så speciellt med att spela för barn?

– Dels tycker jag att det är oerhört viktigt med barnkultur, att barn tidigt får historier berättade för sig utifrån deras situation. Det är en floskel att säga att barn är det viktigaste vi har men de är ju det. Vårt ointresse i att hjälpa barn och unga framåt i livet gör att vi plötsligt sitter i en situation där många unga människor tappar hoppet och ägnar sig åt sådant som de egentligen inte vill ägna sig åt. Det enda botemedlet mot det är ett samhälle med mycket djupare empati och förståelse för vad det är att vara ung och vilka utmaningar man ställs inför. Kulturen är inte svaret på alla frågor men jag gör hemskt gärna familjeunderhållning och hade gärna spelat mer barnteater under min karriär.

Men innan du blev skådespelare så påbörjade du en utbildning till plåtslagare, hur såg klivet ur därifrån till teatern?

– Det var slumpmässiga omständigheter. Jag är oerhört oteknisk och opraktisk överhuvudtaget, varför jag hamnade gå plåtslagarlinjen var för att jag lovade mamma att jag skulle gå på gymnasiet och det var det enda jag kom in på. Jag vantrivdes något fruktansvärt, skolkade allt som oftast och tyckte inte att livet var så jäkla roligt.

– Jag tror det var en engelskafröken i åttan som hade sagt till mig att jag borde bli skådespelare för att jag pratade mycket och tyckte om när folk skrattade. Jag reflekterade inte mer över det men en dag när jag gick förbi Göta teater på Andra Långgatan, en fri teatergrupp i Göteborg, så kom rösten upp i mitt huvud. Jag frågade dem om jag fick vara med, skådespelare kunde jag inte bli men jag skolkade lite oftare och blev en slags hustomte där på teatern. Något år senare var det en skådespelare som hoppade av en barnpjäs som skulle improviseras fram och då frågade de om jag kunde vara med och täcka upp tills de hittade en ny, men det gjorde de aldrig och sedan dess har jag spelat teater.

Wow, vilket flyt ändå.

– Ja, jag har haft ett osedvanligt flyt, jag vet inte vad det beror på men jag kan inte klaga. Sedan har jag behövt jobba som alla andra och haft svårare perioder men aldrig behövt vara orolig hur jag ska tjäna mina pengar, där har jag varit extremt välsignad genom alla år. Nu är det snart över, snart är jag i mål och kan andas ut.

Ja för annars kan jag tänka mig att skådespelare är ett yrke som för vissa kan kännas läskigt att satsa på just för att konkurrensen är hård.

– Jag har en son som vill bli skådespelare och jag ska ärligt säga att det väcker en viss både oro och ångest. Han får bli precis vad han vill, men vissa dagar känner jag att det är ett väldigt utsatt yrke där man måste vara extremt dedikerad. Jag har förstått först i efterhand att jag har varit det. Eftersom jag kom in på teatern på det märkliga sättet har jag alltid haft en distans till yrket och tänkt att det inte kan vara för evigt. För mig har det varit ett bra sätt att förhålla mig till det här livet, jag har hela tiden varit beredd på att de ska ta slut och att man inte kan luras hur länge som helst. Men sedan visade det sig att man uppenbarligen kan det.

Vad var det lockade dig och kanske fortfarande lockar med att stå på scen?

– Det som lockar mig är att beröra människor och få dem att skratta. Jag har gjort många estradörföreställningar med orkester och stand up-föreställningar, där jag har gått från skratt till djupt allvar utan att ha några bryggor mellan. Det finns ingen gång som människor är så öppna för allvar som efter ett skratt, då är de helt värnlösa och kan inte värja sig. Jag tycker Lars Norén var en mästare på det, det är den enda svenska dramatiker som jag kan säga skrev svart komedi på riktigt. När man tittar på hans pjäser så skrattar man så att man skriker ena sekunden för att falla i djup gråt i den andra. Att inte gå via intellektet, utan via hjärtat som i sin tur skapar tankar.

Du har ju intresserat dig för buddhism, vad ledde dig in på den andliga vägen?

– Jag hade ett buddhistiskt center en gång i Stockholm med en tibetansk buddhistisk lama och han var inte så noga med titlar utan det som hjälper en hjälper en. Men det jag studerar och ägnar mig åt är buddhism rent praktiskt i den meningen att jag försöker att nå någon slags insikt om mig själv. Det går lite långsamt och trögt men det var å andra sidan ingen som sa att det skulle gå fort. Jag tror på gud också och har djup respekt för att buddhism är buddhism så jag skulle inte vilja bland in gud i buddhismen, men för att jag ska må bra så tror jag på att det finns någonting som är betydligt mycket större än mig själv. Att det finns någon form av kraft som håller allting samman. Längre än så har jag inte kommit men jag ber till gud varje dag och försöker ägna mig åt att analysera mig själv så gott jag kan, försöker ändra på destruktiva sidor och ägna mig mer åt de konstruktiva. Vissa dagar går det jättebra och andra går det åt helvete.

Verkar som att du trots framgång och många roller har behållit dina värderingar, hur har det gått till? Har religionen haft någonting med det att göra?

– I viss mån, tror jag. Jag känner alltid att det är någon som ser mig, det kan ju vara tecken på narcissism också i och för sig. Men jag har en upplevelse av att det finns någon som i någon mening inte dömer mig men som reflekterar över vad jag faktiskt gör, det är förmodligen en del av mig själv som gör det. Det handlar väl om det som kallas för samvete, för min del har det oftast varit till min fördel men ibland också destruktivt då jag har drabbats av självförakt när jag inte lyckats, framför allt som yngre. När man hade höga ambitioner och allting skulle vara perfekt. Sedan jag blev äldre har jag lite mer medkänsla med mig själv.

– Min pappa dog när jag var 11 år. I och med att mina föräldrar skildes så hade jag ingen relation med honom när han levde heller. Det märkliga var att när han dog så fördjupades våran relation så trots att jag inte har träffat min pappa sedan jag var fem, sex år. Det finns någonting inom buddhismen som kallas för bodhisattva, en ängel som av medkänsla till andra går före och tar smällarna, och sådan har min pappa varit. Han var ju gravt alkoholiserade, en olycklig människa, och på det sättet har han blivit ett varnande exempel för mig som gör att även om jag har varit i farozonen flera gånger både med narkotika och alkohol så har det funnits något stopp i mig hela tiden. Det tror jag är för att min pappa har gjort en slags bodhisattva-gärning, även om han inte var medveten om det och det hade varit bättre om han låtit bli, men han har fostrat mig trots att han inte har funnits där.

Har buddhismen, eller tron, påverkat dig som skådespelare?

– Ja det tror jag, det har ökat min koncentrationsförmåga och jag är inte lika splittrad när jag gör saker. Det kan givetvis vara ålder och erfarenhet också. Och yrket är inte hela livet. Jag sa någon gång att jag hellre är en bra människa än en bra skådespelare men då frågade Sven Melander mig vid något tillfälle om man inte kan vara både och? Och det hade han ju rätt i, det kan man ju faktiskt. Så Sven Melander har också haft en stor betydelse för min insikt om mig själv. Det är oftast inte de komplicerade svaren som är de bästa utan de lite enklare som vi glömmer bort.

Så din pappa har haft stor inverkan på dig…

– Ja, sedan får man inte glömma sin mamma som var där hela tiden. Hur man än vrider och vänder på det så har min mamma haft en större betydelse för den människan jag är idag än vad min pappa någonsin har, och så tror jag att det hade varit oavsett om han hade levt. Det är återigen bara spekulationer. Min mamma är det viktigast men det är så lätt att glömma de som är där mitt framför näsan på oss, de har vi förmåga att bortse ifrån. Det är många mammor som ska ha tack genom historien som inte har fått det tack de var värda, och det beror inte på att man inte har älskat dem utan för att man har tagit dem för givet.

Finns det någon annan som har varit en inspiration för dig, antingen yrkesmässigt eller privat?

– På det andliga planet har den tibetanske laman varit en stor inspirationskälla. Det är som med teater, den som repeterar mest blir oftast bäst, och han har ägnat större delen av sitt liv åt att utveckla sig själv som person. Yrkesmässigt har jag haft en enorm tur att få jobba med en av mina största idoler Jan Malmsjö, jag fick nypa mig i armen när jag stod på samma scen som honom. Jag har fått jobba med många bra skådespelare under åren och egentligen har alla inspirerat mig i meningen att jag har tittat på vad de gör och försökt göra ungefär samma sak. Jag har ju ingen utbildning utan har fått lära mig den vägen.

Du ska ju spela Lenny Bruce i vinter också på Göteborgs stadsteater. Vad mer händer för dig nu?

– Jag spelar nu fram till den sjunde augusti, sedan ska jag börja spela in en långfilm i september. Sedan ska jag repetera Lenny Bruce och jag har tv-jobb som jag inte riktigt vet vad det blir av än. Filmen och Lenny Bruce är de stora jobben.

– Första gången vi gjorde stand up comedy, 1981 kanske, gjorde jag Lenny Bruce helt omedveten om vad det var. Det enda jag imponeras av idag är mitt eget mod vi den ålder, jag var inte gammal, runt tjugo år. Det var mest ett experiment för att jag skulle få spela för vuxna, fram till dess hade jag bara spelat barnteater. Så jag är ju väl bekant med Lenny Bruce, sedan finns det inga likheter mellan oss två i övrigt.

Har du något gemensamt med hundraåringen som du snart ska spela?

– Har jag tur så har jag det snart, om jag blir lika gammal. Nej, inte mer än att jag blir äldre. Jag drömde om att bli äldre när jag var liten, det var ett av livsmålen. Men jag har väl inte så mycket gemensamt med Allan Karlsson, han spränger och ägnar sig åt dynamit. Om jag hamnar på ålderdomshem är det möjligt att jag också kommer att känna att det vore ganska gott att öppna fönstret och bara dra. Den känslan kan jag ju ha nu när jag bara är 61 år också. Där är jag lik hundraåringen, med den skillnaden att han gör det och jag gör det inte.

Du har flyttat en del också, så på så sätt har du ju dragit iväg många gånger.

– Jag har både flyttat och skilt mig många gånger, jag är inte rädd för förändringar och framförallt inte i mitt privatliv. Därför tror jag att jobbet blev en trygghet ett tag, för där var det ordning och reda. Många tror nog att teater inte har så mycket ordning men säger vi att vi ska ha premiär ett visst datum så är vi klara då. Till skillnad från en hantverkare som kan komma den 30:e juli fast han sa juni.

Vad ser du fram emot inför premiären av Hundraåringen?

– Jag hoppas att vi kan göra historien rättvisa, det har varit en väldigt lustfylld och rolig repetitionsperiod. Jag hoppas att folk tycker att det är bra och att de får en kul timme och fyrtio minuter. Att de inte tyckte det var bortslösad tid att gå dit, det är det jag hoppas på!

The post Helgporträttet: “Vore gott att öppna fönstret och dra” first appeared on Opulens.

AVSLUT. För tio år sedan hade Andreas T Olssons monolog Sufflören premiär på Dramaten. Nu tar han farväl av den efter 154 föreställningar.

Det var i september 2012 som Sufflören hade premiär, då som en del av Andreas T Olssons examensarbete på Teaterhögskolan. Pjäsen beskrivs som en varm och sorglig komedi där publiken får möta en sufflör som hittat sin perfekta plats i världen. Nu avslutas den med en sista föreställning med en efterföljande ”sortisoaré” där Andreas T Olsson och Annelie Dufva kommer att samtala om de tio åren, uppblandat med läsningar av andra texter av Olsson och kabaré med pianisten och skådespelaren Fredrik Meyer.

I ett pressmeddelande svarar Andreas T Olsson på frågan varför pjäsen blivit så populär:

– Det är en saga. Det ska man inte glömma bort. Sufflören är ingen arbetsplatsbeskrivning av hur det är att jobba som sufflör eller jobba på en teater. Jag visste ju för övrigt inte så mycket om det när jag skrev den eftersom jag kom direkt från scenskolan. Den är en fantasi om en Davids kamp mot Goliat. Den lilla människan som utmanar de stora hierarkierna. Och vinner. Det tror jag har gått in i hjärtat på publiken. Och den är sig lik. Texten har inte förändrats. Det är verkligheten som har förändrats och ibland påverkat innehållet.

Andreas T Olsson är utbildad vid Teaterhögskolan på Stockholm 2010-2013. Han är även skribent och skapare av en rad programserier för Sveriges Radio.

Anna Brynhildsen

The post Avslut för pjäs efter 10 år first appeared on Opulens.

Du fick Katapultpriset för din debutroman Dödsängel (Wahlström & Widstrand) som kom ut i höstas, stort grattis! Hur är det att vinna pris som debutant?

– Jag har inte riktigt hunnit smälta det men det känns väldigt stort och viktigt. Jag blev väldigt glad och kände mig ärad att juryn hade sett min bok och tyckte att den var bra. Det är naturligtvis en slags bekräftelse på att det man skriver tilltalar andra. Sedan vad det kommer att innebära för min författarbana vet jag inte riktigt än.

Handlingen i Dödsängel tar sin utgångspunkt i en olycka där en personbil frontalkrockar med en lastbil och tre unga personer dör. Du förlorade din bror i en sådan olycka, vilken plats har dina erfarenheter i den här berättelsen?

– Boken består av tre delar, varav den första delen är autentiska utdrag från polisutredningen. Den andra delen är mina egna tankar och reflektioner och den tredje delen består av en fiktiv monolog där lastbilschauffören för talan. Med det lilla jag vet om honom har jag försökt föreställa mig hans upplevelse, men också uttrycka mina egna tankar och känslor kring det som har hänt genom den här fiktiva karaktären. Så jag utgår helt och hållet från någonting självupplevt, samtidigt som det finns totalt fiktionaliserade element i det.

I polisrapporten som boken inleds med använder du din riktiga brors namn, hur såg det valet ut?

– Jag funderade inte så mycket på det när jag skrev, det kändes väldigt självklart. Jag är ändå öppen med att jag skriver om någonting som har hänt mig och då skulle det kännas väldigt konstigt att hitta på ett annat namn istället för hans. I den andra delen, i essän, är det författarjaget som talar och jag understryker hela tiden min egen subjektivitet. Så jag såg ingen anledning till att jag skulle fiktionalisera hans namn eller karaktär.

Den största delen består av Ivar Järves monolog, dödsängeln som körde lastbilen. Har det gett något åt din personliga bearbetning att sätta dig in i “Ivars” perspektiv och situation?

– Väldigt många av de tankar som Ivar Järve har i boken är mina egna. Jag har hittat ett friktionsmedel genom vilket jag kan uttrycka mina egna känslor kring det som har hänt. På något sätt kändes det lättare än att skriva utifrån mitt eget perspektiv, varför vet jag inte. Vissa författare behärskar det självbiografiska berättandet och finner det naturligt. För mig handlar skrivande väldigt mycket om inlevelseförmåga, jag måste hela tiden föreställa mig en annan persons upplevelse för att komma vidare i texten.

– Det är inte så att jag inte vill prata om mig själv, men det funkar inte för mig i skrivandet. Jag känner redan till min egen historia så väl och tror att det är ganska svårt att skriva om personliga erfarenheter på ett direkt sätt så att det blir relevant för andra. Jag tycker också att det självbiografiska och autofiktiva berättandet redan är så använt i den svenska samtidslitteraturen att genren känns lite utnött. Så det är ett litterärt val också.

Du skriver att skrivandet inte har ett terapeutiskt syfte?

– Det kanske det har utan att jag vet om det. Jag har redan formulerat mig kring det som hände, som var väldigt jobbigt, men att skriva någonting av konstnärligt värde ger en slags mening åt det. På så sätt är det säkert terapeutiskt, också för att jag tycker så mycket om att skriva, det är min favoritsysselsättning i livet så bara akten att skriva är terapeutisk.

Du uttrycker någonstans i boken att skrivandet är att ta livet på allvar, då det annars riskerar att försvinna i lättheten, kan du utveckla det?

– Jag såg faktiskt ett samtal igår på Babel där Johannes Anyuru pratade om sin upplevelse av att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han sa att det nästan är varje skrivande människas predikament, eller insikt, att någonting som fanns, en människa eller en sorts tillvaro, några år senare bara kan vara borta. Skrivandet kan vara ett sätt att återskapa eller hålla kvar i det. Det innebär att verkligen stanna upp och med stor eftertänksamhet och försiktighet förhålla sig till verkligheten man skriver om.

– Jag kommer ihåg en mening ur Knausgårds Min kamp där han skriver att det känns meningslöst att uppleva saker om han inte skriver om dem, och jag kände igen mig det. Man upplever någonting och sedan är det bara borta, vad är meningen med det?

Som samtidens Instagram, tar man inte ett foto har det inte hänt!

– Det är ju verkligen att banalisera det jag sa, haha! Jag kanske ska prova det istället för att skriva, bara ta ett foto till Instagram.

Haha, ursäkta, det är förstås inte samma tyngd i det.

– Jag tror det handlar om att göra rättvisa åt verkligheten. Att ta ett foto är lika flyktigt, man vill ju ändå återspegla upplevelsens komplexitet. Svetlana Aleksijevitj har sagt någonting om att vi lever i en banalitetens värld och menar mediebruset med nyheter och allting vi får paketerat under väldigt igenkännliga rubriker med igenkännliga bilder. När man skriver gör man på något sätt uppror mot det där, mot det populärkulturella och nyhetsflödet man hela tiden matas med, man stannar upp i en helt annan eftertänksamhet och tränger in i tingens komplexitet.

Jag förstår vad du menar. Du kommer även fram till betydelsen av det vardagliga, att det är där livet utspelar sig på något vis?

– Jag tänker att det är viktigt att återspegla det vardagliga i litteraturen. En text utgår ofta från att någonting exceptionellt händer, men matematiskt sett tillbringar vi ju den allra största delen av våra liv i vardagligheten. Så om litteraturen ska vara sann mot de liv vi lever så måste den där vardagen finnas med. Men den är väldigt svår att skriva om eftersom det inte händer ett skit, den går att beskriva mot det exceptionellas bakgrund.

Både jaget och karaktären Ivar Järve funderar kring liv och död, slumpen och ödet, hur har din syn på liv och död påverkats av att ha upplevt döden på nära håll?

– Först och främst har döden blivit en väldigt naturlig del i min upplevelse av att vara människa överhuvudtaget. Sedan olyckan har jag känt att döden är ganska förtrolig, någonting jag vet väldigt mycket om eftersom jag ju har upplevt den plötsliga frånvaron av en annan person, funderat på min egen död och döden i allmänhet.

I boken kallar du det här livet för ditt andra liv, eftersom det är med din bror du hör hemma, hur menar du då?

– Vi stod varandra så otroligt nära, jag tyckte om honom och såg upp till honom så mycket. Han var en så självklar del av mitt eget liv så när han dog var det som att allting jag dittills hade tagit för givet vändes upp och ner. I någon mening var det en helt ny tillvaro som började, en där han inte fanns och där min egen upplevelse av livet i väldigt hög grad präglades av erfarenheten av hans död. Det var ett nytt liv på olika sätt, det är det jag menar, det jag som fanns innan han dog är på något sätt borta.

Det är troligt att egna existentiella reflektioner väcks i läsaren av den här boken, har du några sådana ambitioner?

– Ja och nej. Det är ingenting som jag medvetet försöker få läsaren att tänka men jag hoppas på det naturligtvis. Det skulle göra mig jätteglad om folk som läser boken börjar fundera på sina egna liv, det betyder ju att texten känns relevant för dem. En författare berättade en gång att folk kom fram till honom och pratade om sina egna liv istället för om hans bok, det tycker jag är det bästa betyg man kan få.

Var det självklart att det var den här berättelsen du skulle debutera med?

– Ja, det var det nog ändå. Jag har skrivit om det här ganska länge och på en massa olika sätt. I allting jag skriver smyger det sig in en olycka eller en bror som är död, så det kändes ganska självklart.

Hur länge har du velat skriva just den här berättelsen?

– Jag började skriva någon gång när jag var 20 år och gick på Biskop Arnös. I någon mening lärde jag mig att skriva där, sedan tog det ytterligare några år innan jag skrev den här texten. Det är mycket så i början, man imiterar andra författare, provar olika saker och hittar sedan det som är sitt eget. I mitt fall har jag hittat monolog-formen.

Vad är det med just monologer som intresserar dig?

– Allting jag skriver är egentligen tankar. Skrivandet är som att vara ensam i en lägenhet eller ute på promenad och prata med sig själv. Den aktiviteten, tänkandet i ensamhet, är nästan synonymt för mig med att skriva. I monologen är det en person som pratar, inte till någon i synnerhet men till sig själv om sitt eget liv. Det är därför monologen ligger mig väldigt nära.

Du kommer från Stockholm men bor just nu i England och skriver på en doktorsavhandling om Svetlana Aleksijevitj, varför om just henne?

– Jag började läsa henne när hon fick nobelpriset 2015 och tyckte helt enkelt att hon var en otroligt bra författare. Det är det huvudsakliga skälet. Sedan var det inte så många som forskade om henne, så det fanns mycket att skriva om som ingen redan hade skrivit.

– Hon skriver intervjubaserade böcker på ryska, som handlar om historiska händelser i Sovjetunionen, t.ex. Tjernobylkatastrofen. Hon intervjuar människor och skriver om intervjuerna till monologer som utgör själva boken.

Vi kom ju fram till att det fanns ett visst terapeutiskt syfte med skrivandet men ur vilket annat behov eller intresse skriver du?

– Jag tror det börjar med att man läser och får otroligt starka intryck av böckerna. Därefter smyger sig behovet av att skriva fram, vad det beror på vet jag inte riktigt men jag vet att det är väldigt starkt hos mig. Jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det riktigt, tillvaron skulle i alla fall inte vara lika meningsfull om jag inte skrev. Men det är inte underordnat något annat högre syfte, att det finns någonting jag bara måste berätta, utan det är själva skrivandet som är viktigt för mig.

Har du någon idé till ett nytt projekt?

– Ja, en massa olika. Jag håller på att skriva en samling monologer med berättare i olika åldrar, av olika kön och nationaliteter som formulerar sig kring sina egna personliga upplevelser. Monologerna blir längre och längre, den första är tre sidor där en 80-årig kvinna befinner sig i sitt eget dödsögonblick, den andra är sju sidor där kvinnans dotter formulerar sig kring förlusten och den tredje är arton sidor där sonen pratar om sitt självskadebeteende. Det går från den ena till den andra och den sista monologen tänker jag blir runt hundra sidor.

Vilken plats kommer det skönlitterära skrivandet att ha i ditt liv framöver?

– Så stor plats som möjligt hoppas jag, jag skulle i princip vilja skriva på heltid. Det är ju svårt ekonomiskt, man tjänar inte så bra som författare, men ändå görbart!

The post Helgporträttet: “Skrivandet innebär att stanna upp” first appeared on Opulens.

TRANSPIONJÄR. Just nu pågår skådespelaren Mille Bostedts repetitioner inför hens monologföreställning Gud skapade människan och jag skapade kuken om transpionjären Michael Dillon. Scenkonstverket sätts upp under våren 2022 i bland annat Stockholm och Göteborg.

Mille Bostedts scenkonstverk handlar om Michael Dillon, den första transmannen som tog testosteron för att transitionera och den första att utföra en falloplastisk operation. Föreställningen rör sig kring en tydlig dramaturgi om hans liv för att sedan gå in i en abstrakt form mellan teater och performance där det handlar om både Dillon och om Bostedt själv.

– Det finns en scen där Michael Dillon har genomgått en mastektomi då jag tar av mig tröjan som honom efter operationen. Där börjar en dialog där Dillon ifrågasätter varför jag spelar honom och hur det kommer sig att jag ser ut som jag gör, säger Mille Bostedt, skådespelare.

Michael Dillon är föregångare till transmedicinen, även om få känner till det. När man runt sekelskiftet började experimentera med hormoner började läkare att dela ut testosteron till kvinnor som blödde kraftigt vid sin menstruation, berättar Bostedt. Testosteronet gav bieffekter som ökad kroppsbehåring och mörkare röst, ett rykte som snart nådde Dillons öron.

Efter att ha tagit emot hormoner från en läkare under bordet började hans kropp förändras. Till sist sökte han upp en kirurg för att operera bort sina bröst och korrigera sitt kön. Under tiden skrev han en självbiografi som skulle komma att ligga gömd ända från hans död 1962 fram till 2017 då den publicerades av två studenter från Frankrike.

– Dillon har lagt grunden för jättemånga transpersoner men ingen vet vem han är. Hur kan det vara så att inte ens jag som själv är trans kände till Michael Dillon, en jätteintressant historisk person? Transmän har historiskt sett varit en väldigt undangömd grupp så jag ville föra in honom i historien, säger Bostedt.

Projektet började med en vilja att ifrågasätta den pågående diskussionen i samhället om att trans skulle vara ett nytt fenomen eller en tillfällig trend. Genom att lyfta fram en historisk person som Dillon hoppas Bostedt kunna förmedla att transpersoner alltid har funnits och samtidigt ge unga människor ett tillfälle att spegla sig i sin historia och i kulturen.

Men hen framhåller att föreställningen är för alla, inte bara transpersoner, och handlar om identitet som en komplex och bred fråga. Att ge unga människor en bredare syn på sin egen identitet menar Bostedt även kan skapa en större förståelse för andras känslor kring identitet.

– Det är väldigt uppdelat idag, man är antingen det ena eller andra, men jag försöker att skapa en brygga över det och förmedla ett annat perspektiv. Men jag vill också ge en rolig och härlig föreställning med mycket humor, musik och dans, avslutar hen.

The post Scenkonst om transhistoria och identitet first appeared on Opulens.

POESITURNÉ. Farhiya Feysal var den första kvinnan att vinna mästerskapet Ortens bästa poet 2018. Nästa vecka åker hon på turné med sin spoken word-monolog Reflekterad olydnad. 

Hej Farhiya Feysal!

Du är poet och påbörjar snart en turné med din spoken word-monolog Reflekterad olydnad, vad handlar den om?

– Det är en monolog om mitt liv, uppdelad i olika frekvenser. Den här är lite annorlunda mot mina tidigare texter, som handlar mycket om hur det är att leva i Sverige och de oroligheter och orättvisor jag går igenom. I monologen fokuserar jag mer på mitt hemland och mina rötter, på min relation till och syn på män, min pappa, mina bröder och min framtida man. Jag har fokus på mellanförskapet och går lite djupare än vad jag vanligtvis gör när jag skriver.

– Det här är första gången jag står på scen under en längre tid, annars brukar jag läsa två, tre texter på tio minuter och sedan är det klart. Nu står jag i nästan 50 minuter och framför ett helt sammanhängande verk med bild, musik och projektioner. Det känns som att jag får presentera en hel bild den här gången, från början till slut.

Vilket budskap har texten?

– Det är två saker. För det första vill jag understryka att jag kommer från Somalia, den här stoltheten över att jag är somalier. Jag pratar både om våra fördelar och nackdelar. För det andra, jag vet inte om det är ett budskap, men jag vill framföra att jag älskar mig själv trots mina osäkerheter och svårigheter.

Vad var det som inspirerade dig till att skriva Reflekterad olydnad?

– Jag fick erbjudandet av regissören America Vera-Zavala att göra en monolog. Jag ville vara lite annorlunda och skriva om sådant jag vanligtvis inte tar upp i mina texter. Det inspirerade mig, önskan om att skriva något jag inte hade skrivit förut.

Vilka teman brukar du vanligtvis återkomma till när du skriver?

– Mina texter handlar mycket om politik och social rättvisa. Om förorten, om rasism och om hur det är att se ut som mig och leva i ett land som Sverige.

Hur kommer det sig att ditt uttryckssätt blev just poesi och spoken word?

– Hela min familj har så långt jag kan minnas varit poeter. Vi har haft väldigt stora poeter i min familj som fortfarande lärs ut i Somalia. Min mamma var poet och min mormor var poet, så det var ganska naturligt att jag också skulle börja skriva. Det har alltid funnits med.

Du vann tävlingen Ortens bästa poet 2018, som första kvinna och dessutom som första person utanför Stockholm. Vad innebar det för ditt skrivande?

– Det där var ju kickstarten på min poesikarriär eller vad jag ska kalla det. Först var det små deltävlingar och sedan vann jag den stora tävlingen i Stockholm. Efter det började förfrågan om framträdanden ramla in.

– Det finns mer än knark och dödsskjutningar i förorten, det finns talanger och folk som bär på mycket.

Vad gör du när du inte skriver poesi?

– Jag studerar på heltid till att bli gymnasielärare i engelska, historia och psykologi. Så när jag inte är uppe på scen är jag på universitetet eller hemma och läser. Sedan jobbar jag även deltid som lärarvikarie.

Vad har du för drömmar om ditt skrivande i framtiden?

– Jag skulle ju självklart vilja släppa en diktsamling, men innan dess vill jag producera någonting. En långfilm kanske, där jag får välja vad den ska handla om.

– Jag skulle också vilja börja skriva på engelska så att fler människor får tillgång till mina dikter, och sedan turnera i världen.

Och vad ser du mest fram emot med turnén som börjar nästa vecka?

– Att uppträda inför publik och att åka till de här olika städerna och träffa nya människor. Det tror jag kommer att bli det roligaste!

The post Helgporträttet: “Det finns talanger i förorten” first appeared on Opulens.

TURNÈ. Poeten Farhiya Feysal åker snart på turné och framför sin spoken word-monolog “Reflekterad olydnad” på ett antal folkets hus runt om i landet.

Feysal blev 2018 både den första kvinnan och den första utanför Stockholm att vinna poesitävlingen Ortens bästa poet.

“Poeterna från förorten är vår tids budbärare och berättar om vad som händer i en värld som just nu demoniseras och görs till syndabock för samhällsproblem. Farhiya Feysal är en av de främsta av dessa poeter”, säger föreställningens regissör America Vera-Zavala i ett pressmeddelande.

Turnéplan: 15/9 Lidköping, 16/9 Göteborg, 17/9 Göteborg, 19/9 Malmö, 22/9 Fisksätra, 23/9 Bagarmossen, 24/9 Kallhäll, 25/9 Eskilstuna, 26/9 Örebro, 7/10 Hallunda.

TT NYHETSBYRÅN

The post Prisvinnande poet drar på turné first appeared on Opulens.

MAGNIFIKT. ”’Crap’ betyder som bekant ‘skitsnack’ eller ‘skräp, men skulle lika gärna stavas ‘obsolet’. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten”, skriver Lena S. Karlsson om iscensättningen av Krapps sista band.

Krapps sista band av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi och scenografi: Karl Dunér
Medverkande: Jan Malmsjö
Dramaten, Målarsalen

Krapps sista band är kanske vid sidan av I väntan på Godot Samuel Becketts mest älskade och spelade pjäs. Den skrevs 1958 på engelska – Beckett var då bosatt i Paris och använde huvudsakligen franska i sitt författarskap – för skådespelarvännen och den sceniske virtuosen med den säregna rösten Pat Magee, i Sverige kanske mest känd för rollen som den torterade/torterande författaren i Stanley Kubricks film A Clockwork Orange.

Krapps sista band är en monolog för en ensam skådespelare som med hjälp av sin bandspelare årligen spelar in en rapport om sitt liv. Pjäsen hade först titeln Magee monologue och vid uruppförandet spelades den som förpjäs till Slutspel på Royal Court i London. Krapps sista band är det av Becketts verk som är allra mest självbiografisk och här ryms åtskilligt av personer han mött och älskat.

I programhäftet skriver översättaren Magnus Hedlund att Krapps sista band kom till efter det att BBC skickat en bandkopia på en av hans pjäser. Eftersom han då inte hade tillgång till en bandspelare införskaffade han en. Beckett insåg snart att denna hade en dittills oanad potential, här fanns möjligheten att låta en skådespelare föra dialog med sig själv.

”Crap” betyder som bekant ”skitsnack”, ”skit” eller ”skräp”, men skulle lika gärna stavas ”obsolet”. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten. Krapps enda glädje är att lyssna på sin likaledes uråldriga bandspelare och spela in sin årliga tribut åt minnet.  Beckett var närmast monomant intresserad av hågkomster, och vad tiden gör med människor på gott och ont, en av hans förebilder var inte oväntat Marcel Proust.

Jan Malmsjö är biblisk i sin framtoning som en gammaltestamentlig patriark. Hans närmast översinnligt vackra ansikte med snövitt hår och skägg avspeglar ömsom sentimentalitet, inte sällan leda, ilska och stor smärta. Själva öppningen är magisk, sakta tonas bilden av Krapp upp, en åldrad författare omgiven av sina manuskript, sina och noga märkta band från mer än trettio år tillbaka. Han äter sina bananer som ett slags munter obscenitet, och väljer att lyssna på Band 3 Spole fem, där han möter en 30 år yngre upplaga av sig själv och erinrar sig en tidigare spole, där han och hans dåvarande kvinna ägnar sig åt närmast osannolikt vacker älskog på en flod, trots att de lämnat varandra. Ett stycke vidunderlig kärlekspoesi med verklighetsbakgrund.

Kalle Dunér har skapat ett tidlöst, minimaliskt rum och ljusdesignen signerad Hans Åke Sjöquist är utsökt. Det är omvittnat att Beckett älskade teatrala gags och stumfilmseffekter, vaudeville och slapstick. Jan Malmsjö struttar omkring, snubblar i mörkret på trösklar, samt dricker sin sprit i skymundan. Karl Dunér håller Jan Malmsjö i strama tyglar, man anar en närmast vulkanisk kraft, som Dunér lyckas hålla i schack.

Krapps sista band är ett underbart partitur för en lyhörd och stor skådespelare. Den som besöker Målarsalen blir inte besviken utan imponerad av den oerhörda kraft som den 85-årige Jan Malmsjö visar upp i sin magnifika rolltolkning. Det är skådespelarkonst av ädlaste valör, kreerad av en mångsidig artist utöver det vanliga, den av störste i sin generation.

The post En bortglömd människospillra first appeared on Opulens.