ROMAN. Carolina Thelin har läst Monika Fagerholms kritikerrosade nya roman ”Döda trakten – kvinnor i revolt” men instämmer inte i hyllningskören. Thelin konstaterar att boken är som gjord för att en kulturelit ska kunna spegla sig i den.

Döda trakten – kvinnor i revolt av Monika Fagerholm
Albert Bonniers förlag

Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm är aktuell med en efterlängtad roman, denna gång första delen i en planerad trilogi.

Hennes romaner skärskådar patriarkatet och klassamhällets konsekvenser. De handlar ofta om unga kvinnor i samhällets utkant och om ödesdigra skeenden (inte sällan ett mord) där det realistiska smälter samman med det magiska.

Till viss del kan man finna paralleller hos en västerbottning som Kerstin Ekman. Fagerholms litterära metod är de ständiga upprepningarna och att låta texten flyta fram och tillbaka mellan nutid, dåtid och framtid.

När jag upptäckte Fagerholms böcker var det med ”Den amerikanska flickan” (som hon fick Augustpriset för) och uppföljaren ”Glitterscenen”. Genombrottsromanen ”Underbara kvinnor vid vatten” (som sedan blev film i regi av Claes Olsson) läste jag senare. Jag tjusades av hennes språk och referenser till både fin- och populärkultur men drogs tyvärr inte, på samma vis, in i hennes förra roman ”Vem dödade bambi?”.

Första delen i en trilogi

Nu, sju år senare, är den nya romanen med den originella titeln ”Döda trakten – kvinnor i revolt” på plats. Och mig veterligen har den hittills endast blivit tokhyllad. Så vad finns det att säga? Vad vi vet är att den som sagt utgör första delen i en trilogi och att vi sedan troligtvis kommer att få fortsätta följa persongalleriet när de mognar, lyckas i livet eller vissnar och går under.

Det är 1976 och Alice är 18 år när hon bestämmer sig för att bryta upp från bygden där hon vuxit upp, från sin mor och lillasyster till sin pappa, hans nya fru och två halvsyskon, i en välbeställd förort i huvudstaden.

Alice kommer inte överens med sin syster Lilija, vilket är en av anledningarna till den hastiga flykten, men framför allt handlar det om vänskapen med den gåtfulla flickan ”Honecker” som under sommaren dyker upp i samhället tillsammans med den lika gåtfulla afrikanamerikanen Timothy. Deras bakgrund är ett mysterium men det förefaller som att de blivit utkastade från ett internat. De umgås intensivt och deras korta men intensiva relation kommer att påverka händelserna i romanens utveckling i stort.

I Dockhuset, som Alice kallar radhuset med det gula parasollet och den smakfulla inredningen, får hon bo i gästrummet där det hänger ett foto på en svamp i en trolsk skog, som tagits av pappa Max, fotografen. ”Jag ser henne framför mig, det är så länge sen. Flickan under svampen” skriver bokens berättare, hon som är Alice, långt senare, när hon blivit författare. Men det är i Dockhuset som skrivandet börjar.

Monika Fagerholm rör sig fram och tillbaka i tiden

”Döda trakten – kvinnor i revolt” dyker på typiskt fagerholmskt vis fram och tillbaka i tiden och redan efter någon sida vet vi att allt kommer att raseras. Den småborgerliga men progressiva, frigjorda familjen med konstnärliga ambitioner i det idylliska radhusområdet omintetgörs efter bara ett ynkligt år efter att Alice flyttat in.

Styvmamman Siri, hon som slängdes ut från sin högborgerliga familj när hon träffade slashasen Max, har gjort karriär inom Förenta Nationerna och är noga med att påpeka att hon drivs av att rädda världen.

Överhuvudtaget är Siri ganska odräglig när hon titt som tätt håller långa monologer för Alice om sin revolt mot sin stockkonservativa bakgrund och hur litteraturen förändrat hennes liv. Framför allt framhåller hon Doris Lessings romansvit om Martha Quest, men lyfter också fram Adrienne Rich och Sylvia Plath. Romanen är fylld av litterära referenser men också av musikaliska – Sex Pistols tillexempel. Deras album ”Never Mind the Bollocks” slår ner som en bomb bland kulturarbetarna.

Röda armé-fraktionen och punken

Yngste sonen kallad ”Prinsen”, ”denne konstnärligt såå begåvade virrhjärna”, är en speedad och osannolikt barnslig 15-åring. Han får spela huvudrollen i ”Hamlet” i ”Fria Amatörteaterns” moderna tolkning i en gammal ockuperad industrihall i skogen en bit bort. Men när familjeidyllen trasas sönder ändrar han riktning och går in för punken och den destruktiva flickvännen Lilija.

Trots alla komplexiteter är romanen ändå en märkligt sammansatt historia. Den är också en bredare berättelse om de sista åren under 70-talet då många unga fått nog av efterkrigstidens tystnad, lögner och svek.

I Västtyskland bildas Röda armé-fraktionen och Ulrike Meinhofs suddiga ansikte pryder löpsedlarna. Det är här den gåtfulla ”Honecker” träder in på scenen (ett namn hon egentligen får långt senare, under sina juridikstudier, på grund av sin exklusiva dokumentportfölj). Alice råkar få med sig ”Honeckers” anteckningsbok med ett utkast till en roman och det är därifrån Alice hämtar inspiration till sin bok om flickan på internatet som dras in i en motståndsgrupp kopplad till RAF.

Bildningsroman med metaperspektiv

Egentligen är det inte alla de dramatiska förvecklingarna och skeendena som bygger romanen. Nej, det är framför allt litteraturen och skrivandet och detta att bli ”en läsande och skrivande människa”. ”Skriv som ett litet djur” säger Veronica Seger, som är en förmögen teatermänniska och nära vän till familjen.

”Döda trakten – kvinnor i revolt” är också en klassisk bildningsroman. Stundtals blir det för mycket av den varan – som att Fagerholm skriver oss på näsan. Boken är också en metaroman med en roman i romanen (Alices bok Flickan på internatet) eller en meta-metaroman eftersom det visar sig att det är den vuxna Alice är som har skrivit boken läsaren håller i handen.

Monika Fagerholm och kultureliten

Och det är allt detta omhuldande av skrivande människor i kombination med hur i stort sett alla recensenter på de stora tidningarnas kultursidor inte får nog av att lovorda ”Döda trakten – kvinnor i revolt” – de som känner igen sig (eller så gärna vill göra det) – som gör att jag drar öronen åt mig. En av Monika Fagerholms ambitioner är nog att exponera den kulturella elitens hyckleri men det framstår som att det framför allt är representanter för denna elit som älskar det hon skriver.

The post Monika Fagerholms roman är som gjord för kultureliten first appeared on Opulens.

SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

Monika Fagerholm. Originalfoto: Thron Ullberg. Montage: Opulens.

ROMANKONST. En oefterliknelig Monika Fagerholm-roman. Underhållande i form och språk, karaktärsbeskrivningar, relationer och tillkortakommanden. En bladvändare inte så mycket för storyn som för skildringarna, stilen och känslan, skriver Camilla Carnmo.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem dödade Bambi? Av Monika Fagerholm
Albert Bonniers förlag

Det var hela sju år sedan Monika Fagerholm kom med en ny roman så att öppna Vem dödade Bambi? kändes som att öppna en efterlängtad julklapp – och bli just så glad över innehållet som jag fantiserat om. I Vem dödade Bambi? får vi läsare stiga ner i välbekanta vatten, där vi är många som förundrats och njutit ändå sedan Underbara kvinnor vid – just – vatten (1994) och ännu mera sedan Den amerikanska flickan, Glitterscenen, Lola uppochner.

Ett rikt forsande flöde av associationer, upprepningar och bisatser. Monika Fagerholms speciella stil är just inskjutna bisatser i inskjutna bisatser – i inskjutna bisatser. Kommatecken och parenteser. Stilen skapar en uppslukad känsla hos läsaren som sugs in i ordströmmen, där författaren skriver sig runt sitt ämne. Strömmen blir en spiral och du närmar dig allt närmare kärnan, mitten, brännpunkten. En punkt som obevekligt markerar ett före och ett efter och som berättelsen inte kunde finnas förutan.

Vad hände före? Vad hände efter? Det får vi veta mer och mer om. Men vad hände då, när allt förändrades? Det får vi också veta, egentligen alldeles i början av boken, men bara som en spoiler nästan. Först ska vi lära känna Gusten och Nathan och Emma och Saga-Lill. Och pojkarnas mödrar. Glamorösa framgångsmödrar.

Ingen vinner här. Här finns inga hjältar, inga segrar, bara olika typer av förlust.

Beskrivningar återkommer, skeenden upprepas, hela tiden på väg mot mitten, runt runt. Eller fram och tillbaka, som om författaren vävde en väv med återkommande mönster.

Jag tänker när jag läser: är det här den första postmetooromanen? Jag tänker att jag inte ska nämna metoo i recensionen, men jo, jag behöver det. För boken handlar om unga män som våldtar och misshandlar en jämnårig kvinna och vad som händer efteråt. Med männen. Och kvinnorna runt dem. Den här romanen handlar inte om offret. Våldtäktsmännen är huvudpersonerna. Deras flickvänner och mödrar. Det börjar och slutar med mödrarna och kvinnorna.

Boken utspelar sig i välbärgad villaförort, det är arkitektur och trivsel, trygghet och status. Det är också våld, kvinnoförakt, hot och mobbning. Du är inne i värmen eller ute i kylan. Pengar i stället för känslor. Våld i stället för svaghet.

Vem dödade Bambi? handlar om en välklädd och snyggt designad idyll som tillfälligt skakas om av en brutal gruppvåldtäkt men som ganska omgående skakar av sig hela den otrivsamma händelsen eftersom den inte passar in i berättelsen om platsen och de som bor där. Våra fina pojkar… och flickan … var inte hon lite…

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Samtidigt en oefterliknelig Monika Fagerholm-roman. Underhållande i form och språk, beskrivningar av karaktärer och relationer och tillkortakommanden. Läsnjutning. En bladvändare inte så mycket för storyn som för skildringarna, stilen och känslan. Ordströmmen att kliva ner i.

Ingen vinner här. Här finns inga hjältar, inga segrar, bara olika typer av förlust. Jo, här finns en svag antydan om hopp. Boken slutar som den börjar, med vänskap, mellan kvinnor. Men inget storslaget nu. En tanke om ett närmande, möjligtvis, för detta är ingen plakatroman, inga vidriga män vid vatten. Det är en grävande undersökning och en rent sinnlig, yvig språkfest. Ett ljust före och ett dovt efteråt där det som hänt trots allt aldrig kan raderas. Skulden står där, stadig och stor.

The post En läsnjutning och bladvändare first appeared on Opulens.