IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk, konstaterar hon.

År 1914 gick suffragetten Mary Richardson in på National Gallery i London med en kniv, och skar revor i Vélasquez-målningen The Toilet of Venus. Attentatet utfördes som en protest mot fängslandet av den ledande suffragetten Emmeline Pankhurst, men var också del av ett led liknande attacker mot de historiska målningar som utgjorde karakteristiska exempel på männens objektifierande blick på kvinnan. Händelsen blev en stor medial chock, och Richardson dömdes till sex månaders fängelse för skadegörelse.

Konst ska gärna vara lite stötande, röra upp känslor och ibland få oss att vilja agera på ett eller annat sätt, men det finns flera anledningar än upprörda känslor att vandalisera ett konstverk. Richardson gick i första hand inte på verket för att det var stötande, hon hade ett specifikt politiskt syfte. Att få Pankhurst befriad. Aktivism är i grunden (anser jag) en bra sak, och att den ibland går över gränser för vad som är lagligt kan ofta vara försvarbart: målet helgar medlen, så att säga, och det är inte svårt att idag hylla suffragetternas militanta kamp. Trist för Vélasquez, men ibland måste konsten stå åt sidan för högre syften.

Mindre moraliskt försvarbar är till exempel attacken på Michelangelos David 1991, då en inte helt psykiskt stabil man lyckades slå av en av Davids tår med en hammare. Enligt gärningsmannen själv blev han beordrad att utföra dådet av en venetiansk 1500-tals målares modell.

De senaste årens färg-och-mat-attentat, mot berömda målningar, som klimataktivister ägnat sig åt är enklare att förstå, men handlingarna känns svåra att förena med kontexten. Gamla mästare som van Gogh och Monet tycks har blivit brickor i ett spel i vilket de känns lite malplacerade.

I förra veckan fick Sverige vara med om sin första attack av det slaget, i form av färgkastning på en tavla av Claude Monet. Valet att uppmärksamma just detta verk motiveras med att vi är på väg att förstöra en ännu större skönhet: världen. Visst har händelsen uppmärksammats i media, men varför blir mottagandet så svalt när de flesta av oss rent ideellt står på aktivisternas sida? Förmodligen av just den anledningen: de slår in öppna dörrar. I sak är jag inte emot de här angreppen, de skadar ju inte ens konstverken, utan träffar främst museernas budget. Tvättning och restaurering, utökad säkerhet som tyvärr kan leda till att besökare tvingas längre och längre bort ifrån verken. Men värre saker kan hända, som till exempel översvämningar och massvält.

Vandalism är intressant. Att förstöra saker kan i sig vara lika mycket konst som en Monet-målning, men då handlar det mer om hur det görs. Och kanske ännu mer om vem som gör det. I Pippilotti Rists videoinstallation Ever Is Over All (1997) ser vi en kvinna gå glatt, närmast euforiskt, utför en gata. Hon passerar en polisbil och krossar fönsterrutan på den. Bara sådär. Så går hon vidare, lika glad. Det är förvånansvärt upplyftande och frigörande.

Att se saker gå sönder är känsloladdat och triggande. Exakt ett århundrade efter att Richardson får sex månaders fängelse för att ha skurit sönder en kulturskatt, ställer exilkinesen och världskändisen Ai Weiwei ut fotografier av hur han slänger kulturskatter (urnor från Handynastin) i marken så att de går i tusen bitar. Framför fotografierna står en samling krukor som han själv har målat på, och en dag kommer en man in och krossar en av de målade vaserna i golvet.

Handlingen är en protest mot att museet inte ställer ut lokala konstnärer. Weiwei blir förbannad och rubricerar det som vandalism. Gärningsmannen är även han konstnär men alltså inte, enligt Weiwei, lika mycket konstnär som Weiwei själv. Vem som helst får inte ha sönder dyrbarheter.

Det finns flera skäl till att förra veckans klimat-terrorattack (som det kallas) inte riktigt tas på allvar. Ett av dem kan tyvärr vara att den utfördes av två unga kvinnor från den svenska vårdsektorn. För det är ju ändå skillnad på folk och folk.

The post Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld first appeared on Opulens.

BILDVERKTYG. Mathias Jansson undersöker vad den nya generationen bildverktyg kan åstadkomma. Han reflekterar över hur bruket av artificiell intelligens kan komma att påverka konsten.

Jag erkänner. Jag är ganska duktig på att skriva texter, men teckna, där inser jag mina begränsningar. Jag kan avundsjuk titta på en femåring som ritar en häst mer realistiskt än vad jag kan åstadkomma som femtioåring. Men jag tänker visuellt och önskar att det hade funnits ett verktyg som tog min text och gjorde om den till en bild.

Tänk om jag kunde skriva: En zombie som målar en van Gogh i en simbassäng och fått en bild som den här.

Det är precis vad den nya generationens bildverktyg som använder artificiell intelligens kan åstadkomma. Bilden ovanför är nämligen skapad efter min text med hjälp av Midjourney ett av de nya spännande AI text-till-bild verktygen som nu finns tillgängliga på nätet och som kommer att revolutionera hur vi tänker kring kreativitet och bildskapande. Men först en kort bakgrund. Internet var från början ett textmedium, men så började vi att ladda upp bilder, mycket bilder blev det och frågan som då uppkom var: Hur ska man kunna söka bland alla dessa bilder? Ett sätt var att skriva en kort beskrivning till varje bild och berätta vad den föreställde, men det var ju både tidsödande och opraktiskt i längden, så det andra steget var att automatisera hela processen och lära en dator känna igen olika former och föremål på bilderna. Till slut blev bildigenkänningsalgoritmerna väldigt bra på att förstå vad som fanns på bilderna. Då fick någon idéen om nu en dator kan göra en textbeskrivning utifrån en bild, kan man då inte göra tvärtom, en bild utifrån en text, och så föddes idén om att skapa en AI som kunde göra bilder utifrån en text som användaren matar in.

Under de senaste åren har utvecklingen gått väldigt snabbt när det gäller text-till-bildverktyg. 2021 lanserades verktyget DALL E som skapade bilder med hjälp av text och under sommaren 2022 släpptes en ny förbättrad version. Ett annat verktyg är som sagt Midjourney som än så länge bara finns i en beta-version. Det enda som du behöver göra för att kunna skapa fantastiska bilder är att beskriva vad du vill skapa och i vilken stil(ar) den ska skapas i. Ska det vara ett hyperrealistiskt foto av en gurka som åker skateboard eller en häst målad av Monet som barn? Ett par sekunder senare presenteras din bild på skärmen. Bilden kan du sedan använda för att skapa nya variationer av samma tema eller skala upp den för att få mer detaljrikedom.

Samtidigt som AI tekniken har tagit stora kliv framåt när det gäller att vara kreativ, har en livlig diskussion uppstått på nätet om dessa bilder ska betraktas som konst och om dessa AI-verktyg med tiden kommer att ersätta olika kreativa yrken som illustratörer, serietecknare, grafiker och konstnärer. För bilderna är ofta så bra att de skulle kunna användas direkt i olika sammanhang och det är svårt att avgöra om de gjorda av en maskin eller en människa.  Bilderna skulle till exempel kunna användas till affischer, omslag till skivor och tidningar, illustrerar artiklar, eller skrivas ut och hängas på väggarna. Den brittiska tidningen The Economist använde till exempel Midjourney för att skapa omslaget till sitt juninummer i år.

Diskussionen om det är konst eller inte påminner lite om när fotografiet uppfanns i mitten av 1800-talet. En kamera kunde ju på ett ögonblick skapa en mekanisk avbild av verkligheten och ansågs i förra sekelskiftet som ett hot mot konsten och konstnären. Fotografen ställde ju bara upp kameran framför motivet och tryckte på utlösaren. Man behövde inte längre gå till en konstnär och sitta flera timmar för att få en bild av sig själv. Man kan ju hävda att det är människan som fortfarande väljer motivet och bestämmer när utlösaren ska tryckas ner och därför är delaktig i processen, men det är ju ändå kameran som skapar själva fotografiet. Midjourney fungerar på liknande sätt, du väljer vilka ord som AI:n ska skapa bilden utifrån, men du är själv inte delaktig i hur själva bilden skapas.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden

Att du kan mata in en text och få en bra bild, betyder inte automatiskt att bilden återspeglar vad du tänkte på eller vill förmedla till betraktaren. Du kan visserligen få en bra grund att arbeta vidare med och ny inspiration, men jag tror de flesta kreativa människor själva vill vara med och bestämma det slutgiltiga resultatet. Man ville inte överlåta all sin kreativitet åt en AI utan själv vara med att justera och forma bilden. Därför ser många AI:n som ett verktyg, ett mycket bra och kreativt verktyg, men man tar sedan bilderna som den skapar vidare till ett bildbehandlingsprogram för att forma dem så att blir precis som man vill ha dem, eller placera in dem i ett större sammanhang och koncept.  För även om man blir väldigt imponerad av bilderna som skapas av AI-verktygen blir man snart också medveten om att det finns en viss enhetlig stil i flödet. Det kan bero på algoritmens utformning, vilka bilder AI:n har tränats på, eller helt enkelt de texter som användarna matar in.

Midjourney och andra AI-verktyg kommer knappast att ta död på konsten eller konstnärens roll. Dagens samtidskonst handlar för det första inte så mycket om att måla tavlor och skapa bilder, utan mer om koncept, relationer och idéer, som gestaltats i många olika medier och så långt har AI:n ännu inte utvecklats att den kan göra den typen av konst. Däremot kommer AI:n att precis som kameran och andra tekniska uppfinningar att användas av konstnärer för att utforska, experimentera och tänja på mediet.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden. Midjourney och DALL E kommer att bli värdefulla nya verktyg för att skapa nya bilder och inspirera människor att skapa nya intressanta koncept inom konsten eller bara prova sig fram att vara kreativ med bilder.

The post Konstnärens död – eller hur AI tar över kreativiteten first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNINGAR. För att fira 200 år som museum kommer The National Gallery i London att ställa ut några av historiens största konstverk på institutioner runt om i Storbritannien.

Tolv kända verk ska placeras i olika delar av landet, vilket gör att mer än halva befolkningen kommer att vara inom en timmes resa från ett av verken. Vissa av dem har aldrig lånats ut av museet tidigare, skriver BBC.

Bland de verk som visas återfinns Claude Monets “Bro över näckrosdamm”, Botticellis “Venus och mars”, Caravaggios “Nattvarden i Emmaus” samt Rembrandts “Självporträtt vid 34 års ålder”.

Utställningarna öppnar den 10 maj 2024.

TT Nyhetsbyrån

The post Känd konst lånas ut för första gången first appeared on Opulens.

PARIS. Museerna i Frankrike har börjat öppna upp igen efter att ha varit stängda under pandemin. Anne Edelstam har sett en utställning, i Paris, med verk av den danske Skagenmålaren Kröyer.

L’heure bleue de Peder Severin Kröyer
Musée Marmottan Monet, Paris
Utställningen pågår till och med den 26 september 2021

Peder Severin Kröyer (1851-1909), var Skagens mest kända konstnär. Denna lilla stad i norra Danmark var platsen för en konstnärskoloni i slutet av 1800-talet. Denna sommar kan även parisarna få upp ögonen för Kröyers begåvning.

Det privata palatset, Marmottan, har blivit ett uppskattat museum tack vare att dess ägare konsthistorikern Paul Marmottan, skänkte det till Paris stad 1932, tillsammans med den utomordentliga konstsamling han skapat. Denna samling har sedan vuxit till sig och nu innefattar museet bland annat flera verk av impressionisten Claude Monet.

En del är dock avsatt för tillfälliga utställningar och nu är det danskarnas tur.  Mitt i pandemin hann en annan påkostad dansk utställning hängas på Petit Palais men det var inte många som kunde se den innan Paris museer tvingades stänga ner. Nu börjar de äntligen öppna upp igen till alla konstintresserades stora glädje.

Det är kanske så att ibland behöver vi påminnas om de otroliga gåvor vi har till hands tack vare dessa fantastiska museer? Jag var väldigt glad att kunna återse några av mina favorittavlor från Skagen. För flera år sedan hade jag nöjet att besöka denna lilla by, omgiven av hav och med sitt speciella ljus som Kröyer blev expert på att återge. Den blå timmen – namnet på denna utställning – är den tid på dygnet när solen gått ner men det inte ännu hunnit bli mörkt. Det ljuset återfinner knappast parisarna för det är specifikt för våra norra breddgrader. Man kan kanske säga att han genom sin konst ger tillbaka något av det han lärde sig som ung målare i Paris?

Liksom flera andra reste han till kontinenten för att gå på de välrenommerade konstskolorna där. Kröyer blev påverkad av impressionisterna också utan att riktigt anamma deras stil. Han utvecklade sin egen genre med sina olika motiv. I början målade han fiskare med eller utan sina båtar. Havet, utomordentligt vackert återgivet, var för det mesta med i tavlorna. Stranden var ett annat omskrivet motiv. Den fina sanden gör sig väl under alla tider på dygnet för den som har hans öga för färger och nyanser.

En av hans mest omtyckta målningar är Hipp hipp hurra med ett glatt gäng konstnärer som sitter runt ett bord och skålar i sommaridyllen. Marie, hans hustru,  och även hennes väninna Anna Ancher, var ofta med i hans motiv. En av hans mest kända målningar torde vara porträttet med de två kvinnorna, målade bakifrån, promenerande i solnedgången, vid stranden i sina vackra vita, långa klänningar – Sommarafton i Skagen, från 1893.

Barnmotiv förekom också. Det är specifikt för Nordens konstnärer. I Frankrike ansågs det inte riktigt ”comme il faut” att måla så familjära scener som nakna, lekande barn. Men dagens franska publik uppskattar desto mer det uppfriskande i dessa vardagsskildringar.

Nu befinner vi oss mitt i sommaren och då framstår det som ännu mera passande med Kröyers friska sommarmotiv från ett Norden med sina ljusa nätter och blå timmar.

The post Sevärd Kröyer-utställning i Paris first appeared on Opulens.

FILM. Ivo Holmqvist minns en framstående fransk filmregissör och ger ett filmtips inför helgen.

Om den franske filmregissören och kritikern Bertrand Tavernier som dog i torsdags hade levt en månad längre skulle han ha hunnit uppleva sin åttioårsdag. Han föddes i Lyon den 25 april 1941.

Priserna duggade tätt över honom, i Venedig, Berlin, och så vidare.  I Cannes belönades hans “En söndag på landet” för bästa regi. Den kan man se på SVT Play, fast bara till och med söndag.

Man ska ha lite tålamod med alla excentriska figurer i denna mycket franska film om en åldrad senimpressionistisk målare någon gång kring förra sekelskiftet, som får besök av sonen och hans familj, och av den vuxna ogifta dottern där aktrisen spelar över å det grövsta.

Filmen är värd att se för de utsökta lantliga scenerierna, som hade Monet, Manet, Sisley, Pizzaro och framför allt Renoir varit i farten.

I den Oscarsnominerade jazzfilmen “Kring midnatt” från 1986 rekonstruerade han Dexter Gordons spelningar i Paris på slutet av sextiotalet. På Roger Eberts sajt skriver Steve Erickson läsvärt om hans film “My Journey through French Cinema”, och diskuterar med honom andra filmskribenter, bland dem amerikanskan Pauline Kael som alltid visste vad hon tyckte.

The post Chans att se Tavernier-film first appeared on Opulens.

I slutet av förra månaden ställde vi om våra klockor från sommartid till vintertid. Mathias Jansson gör en historisk återblick på hur uppfattningen om tid har förändrats och hämtar exempel från konstens värld.

“Tid inte viktigt. Bara liv viktigt.” Med Yodas grammatik och vishet yttrar rymdvarelsen i Luc Bessons film Det femte elementet de visa orden till mänskligheten. Vad rymdvarelsen inte verkar känna till, är att enligt Einsteins relativitetsteori så hör rum och tid samman. Utan det ena finns inte det andra, tiden är alltså livsviktig för vår existens.

Hur vi har sett på tiden och mätt den genom historien har naturligtvis förändrats. Låt oss göra en tidsresa genom konstens värld för att se hur bilden av tiden har förändrats. I början var tid detsamma som solens uppgång och nedgång. Man använde sig av olika former av solur som mätte tiden genom att markera hur solens skugga flyttade sig under dagen. På natten var det mörkt och man kunde inte arbete så behovet att mäta tiden under natten var inte relevant.

I de tidiga civilisationerna som Egypten var därför solen central i människornas föreställningsvärld. I Egypten tillbad man solguden Ra som dök upp i öster på morgonen och under dagen for över himlen för att försvinna i väster till kvällen och nästa morgon, i en evig cykel, dyka upp i öster igen. I grekisk mytologi drar solguden Helios sin vagn över himlen och i nordisk mytologi drar Sol sin vagn över himlen. När man avbildar tiden så är det solgudarna man ser i antikens bildvärld. Det är inget speciellt klockslag som avbildas, utan solen blir en symbol för hur dagarna och nätterna går, hur årstiderna växlar, men också en bild för livet i stort, vi föds, lever och dör.

Idén att solen mäter vår tid levde kvar långt in i historien till exempel i bondesamhället där dagsljuset var den tid man kunde arbeta på åkrarna och ta hand om boskapen. På den kända Vädersolstavlan ser vi ett halo-fenomen vid solen och månen över Stockholms himmel år 1535. Märkliga himlafenomen betraktades länge som järtecken som var viktiga att tolka. Solen var avgörande för vår överlevnad och bestämde när människor kunde arbeta. Det skulle dröja några hundra år innan det elektriska ljuset gjorde det möjligt att arbeta dygnet runt och det fanns behov av att mäta tiden under hela dygnet.

När vi flyttade in i städerna och började organisera vårt samhälle så uppstod också behovet av att mäta tiden mer exakt. I början av 1300-talet började man använda sig av timglas, som var ett resultat av nya tekniker inom glastillverkningen. En av de första bilderna av ett timglas hittar man på den italienska konstnären Ambrogio Lorenzettis fresk från 1339 som är en allegori över det goda och det dåliga styret i samhället. Det är på sidan med det goda styret som timglaset återfinns. Redan på 1300-talet ansåg man att hålla reda på tiden var en viktig samhällsfunktion.

I konsten får timglaset sin storhetstid under 1600-talet. Det blev en symbol för livets korthet och återfinns som motiv i många tavlor. Den franska konstnären Philippe de Champaigne målade 1671 en tavla med en blomma, en dödskalle och ett timglas. Det är nästan som en rebus med budskapet: Tänk på att du ska dö, din tid är utmätt, som sanden i ett timglas rinner livet ut. Först blomstrar du, men snart är du död. Det var en dyster syn på tiden som 1600-talets konstnärer förmedlade, att den plötsligt kunde ta slut för oss. Med soltiden var det ju så att även om den försvann så kom den ju tillbaka dagen därpå i ett evigt kretslopp.

Timglaset var visserligen bättre än solen för att mäta tiden med, men det blev ju ett evigt vändande i längden. Lösningen blev att mekanisera klockan. Under 1400-talet skapades magnifika astronomiska ur i till exempel Prag och Lund som inte bara visar tiden utan var en hel kalender med information om månens faser, solens upp och nergång o.s.v. Allt ackompanjerat av rörliga figurer och musik, både bildande och underhållande på samma gång.

Det gick visserligen bättre att mäta tiden med ett mekaniskt ur, men exaktheten skiljde sig mellan klockorna och varje stad hade därför sin egen tid, men i och med industrialiseringen och järnvägen behövde vi ha ännu bättre koll på tiden. Tågen måste ju avgå i rätt tid och arbetsgivaren ville ha kontroll att de betalade för rätt antal arbetade timmar. I Sverige infördes normaltid 1879, det vill säga att det var samma tid i hela landet, innan dess hade Göteborg och Stockholm haft olika lokala tider.

År 1877 målar den franska impressionisten Claude Monet ett dussin tavlor av tågstationen Gare Saint-Lazare i Paris. Någon klocka ser man inte i all den rök som väller fram ur ångloken, men det var under den här perioden som det började bli allt mer vanligt med klockor på allmänna platser, som tågstationer, och gemene man började bära fickur. Klockorna hade sekundvisare så nu kunde vi se hur tiden tickade fram i vår egen ficka och göra exakta mätningar och komma i tid på sekunden till ett möte.

Under slutet av 1800-talet fick vi lära oss att det var viktigt att hålla reda på tiden och alla måste ha samma tid för att samhället skulle fungera, men sen kom Einstein under 1910-talet och förstörde allting. I relativitetsteorin säger Einstein att tiden är relativ beroende på observatörens plats i rummet. I teorin betyder det att varje plats i rummet har en egen tid. Till vardags märker vi inte av det, men skulle vi åka i väg i en rymdraket som accelererar närmare ljusets hastighet så skulle tiden på jorden och i rymdkapseln skilja sig ganska mycket åt. ”Ur led är tiden”, utbrister Hamlet i Shakespeares drama, men tiden var inte ur led, den var bara relativ.

1931 målar den surrealistiska konstnären Salvador Dali tavlan The Persistence of Memory. Ett konstverk som bland annat avbildar smältande klockor och som de flesta förmodligen känner till. Det går att se målningen som ett försök att tolka relativitetsteorin. Tiden finns inte i en fast form utan den omformas av rummet och gravitationen, och kan sträckas ut och förändras. Det är också en målning som förutsäger att den analoga tidens tid snart är förbi. De analoga klockorna smälter bort och kommer att ersättas av en nya bättre tidmätare, nämligen atomuret. Atomuret (som i standardutförandet har en felmarginal på 1 sekund på 100 000 år) börjar användas under 1950-talet och på 1970-talet kommer den digitala klockan. I den moderna tiden räcker det inte längre att komma exakt på sekunden utan tiden delas nu in i ännu mindre delar, tiondelar, hundradelar, tusendelar, ja, ända ner på atomnivå.

Konstnären Richard Hughes verk Untitled (Triptick) (2009) som består av tre vanliga vita köksklockor som har splittrats i flera bitar och sedan monterats ihop är väl ett bra exempel på hur splittrad och fragmenterad vår tid är. Idag styrs inte arbetsdagen av solen utan vi har flextid, övertid, deltidsjobb, timanställningar och gigjobb, där vi kan snabbt hoppa in och jobba några timmar. Allt som är viktigt i livet verkar vara förknippat med tid, men hur är det med livet? Är det inte längre viktigt? Tid finns det gott om, men varje person har bara tilldelats en begränsad tid. En begränsad tid som vi idag delar upp i allt mindre bitar. På så sätt liknar våra liv timglasen på 1600-talsmålningarna där tiden smulas ner till små korn som vi förbrukar. Tänk om vi istället åter skulle börja se våra liv som solens vandring över himlen, som en lång sammanhängande resa där livet står i centrum och inte tiden.

The post En tidsresa genom konsten first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. I Paris har Anne Edelstam tagit del av en unik konstsamling med verk av några av konsthistoriens största namn, däribland Monet, Picasso och van Gogh. Hon är entusiastisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

La Collection Emil Bührle
Manet, Degas, Renoir, Monet, Cézanne, Gauguin, van Gogh, Modigliani, Picasso
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till och med den 21 juli 2019

Varför är Emil Bührles omtalade konstsamling så unik? Svaret får jag på Musée Maillol, i Paris, där samlingen visas fram till och med slutet av juli. Samlingen är sammankopplad med historien om en man som avsade sig sitt mörka förflutna och blev rentvådd.

Vi har alltför lätt för att vilja skylla ondskans krafter på ”den andre” — vem hen än må vara. Emil Bührle (1890-1956) var ingen ängel utan, likt vår Alfred Nobel, tjänade han pengar på krigsmaterial. Tysken som etablerade sig i Schweiz, var kanonhandlare men blev även känd som 1900-talets främsta konstsamlare. Det är den senare jag upptäcker på detta privata museum som ligger lite avsides från turiststråken, bakom de kända konstnärskvarteren vid Boulevard Saint-Germain.

Hade han som många andra skott sig på främst de judiska familjernas fasansfulla lott under andra världskriget och inhandlat billig konst som hade fråntagits dessa? Svenska domare, däribland Torsten Salén, arbetade under flera år efter Nürnbergtribunalen i Berlin i restitutionsdomstolen för att döma de som dömas kunde och i möjlig mån återföra stulen konst till dess rätte innehavare. Ett tidskrävande arbete. Emil Bührle, vars konstintresse väckts långt innan kriget, visade sin goda vilja och lämnade tillbaka de verk han köpt i god tro. Några av dessa som visas på utställningen kunde han sedan köpa tillbaka av ägarna.

För första gången visas ett 60-tal av de 600 konstverk som numera ägs av stiftelsen Emil Bührle. Det visade sig vara ett historiskt vittnesmål av sällan skådad omfattning med konstverk från impressionister som Manet, Monet, Pissarro, Degas, Renoir, Sisley och post-impressionister som Cézanne, Gauguin, van Gogh, Toulouse-Lautrec. Den unge konst- och filosofistudenten Bührle upptäckte redan 1913, på en utställning i Berlin, dessa konstnärer och bestämde sig då för att försöka inhandla så många han kunde.

Jag hade nu chansen att för första gången kunna ta del av dessa verk som Vincent van Goghs ”kastanjeträd i blom” från 1890. Men det var inte bara dessa han lyckats samla. Jag upptäckte att han även samlat på sig verk även från andra epoker.

I utställningens två våningar samt stora källarlokal visas några verk av konstnärer från gruppen som kallade sig Les nabis — profeterna på hebreiska — varav Pierre Bonnard och Edouard Vuillard var grundarna. Fauvister och kubister som Braque och Picasso finns också med liksom några äldre 1700-tals konstnärer varav jag speciellt fastnade framför en fantastisk Canaletto med motiv från Venedig.

Tycka vad man vill om världens finansmän, men när de kan visa konst som denna för allmänheten är det fantastiskt. Det tar inte heller slut där, för stiftelsen utdelar nämligen sedan 1952, årligen ett pris till någon samtida konstnär, Bührlepriset. Missar ni utställningen i Paris, har ni istället möjlighet att se samlingen från och med 2020, på det moderna museet i Zürich, Kunsthaus.

The post Enastående konstsamling visas i Paris first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Denna vinterutställning på Fondation Vuitton, i Paris, har slagit publikrekord med Chtchoukines unika konstsamling. Samlaren har koncentrerat sig på fransk 1900-tals konst med verk av de främsta moderna konstnärerna.

Fondation Louis Vuitton

Hösten 2014 invigdes arkitekten Frank Gehrys magnifika byggnad i Bois de Boulogne. Köerna slingrade sig långa utanför denna surrealistiska konstruktion mitt i den annars lätt sömniga och familjevänliga parken i utkanten av Paris.

Glasbyggnaden liknar gigantiska segel. Dessa är målade i olika färger inför denna utställning och speglar sig lekfullt i det trappstegsformade vattenfallet. Den kanadensiske arkitekten Frank Gehry är mest känd för sina egendomliga men smakfulla strukturer som Guggenheimmuseet i Bilbao, Spanien eller Disneyland Paris.

Hans senaste byggnad är detta museum för samtida konst i glas och trä med mycket plats för att hänga och ställa ut stora verk. Det är Louis Vuittons första steg in i konstvärlden. Med denna utställning har han slagit publikrekord med över en miljon besökare på några månader.

Chtchoukines samling

Sergueï Chtchoukine föddes 1854 i Moskva. Trettio år senare gifte han sig med Lydia och de fick tre barn i snabb följd. 1890 installerade de sig i Trobetskoïpalatset i Moskva. Det var för att dekorera detta magnifika palats som hans konstsamling tog fart.

Under sina resor till Paris träffade han konsthandlare av vilka han köpte först impressionisttavlor av Monet. Sedan utökades dessa med verk av Degas, Cézanne och Gauguin. Men det var framförallt Matisse han föll för och han samlade på sig trettioåtta tavlor av enbart denne konstnär. Samlingen kompletterades med femtio Picassotavlor. Framförallt intressant är de tidiga Picassotavlorna man inte ser så ofta men samlaren köpte även flera kubisttavlor. ”Jag vill bli chockad” sa han om sitt val av tavlor.

Det utbröt en veritabel skandal när han visade upp La Danse et la Musique – två stora pannåer han beställt av Matisse för palatsets trappa. De ansågs alltför avklädda och vågade. Fondation Vuitton visar en rolig videoinstallation med olika filmklipp angående det alstret med en fiktiv dialog mellan Henri Matisse och Sergei Chtchoukine.

Lyckan fick ett abrupt slut 1917 i och med den ryska revolutionen och bolsjevikernas maktövertagande med Lenin i spetsen. Chtchoukine flydde med sin familj till Frankrike. 1918 nationaliserades hans 274 verk. Tolv år efter hans död (1936) delades samlingen upp mellan Moskvas konstmuseum och Eremitaget i Sankt Petersburg.

Det är en unik chans att uppleva dessa verk samlade i de elva rummen på Fondation Louis Vuitton. Säga vad man vill om konsthandlare och rikemansbarn, fanns inte dessa skulle vi inte heller kunna njuta av sådana fina konstsamlingar!

The post Liten man samlar stor konst first appeared on Opulens.