FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.

Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?

Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.

Varför var alla så lojala mot Galliano?

I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.

Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.

John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.

Neddykning i Gallianos fall

Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.

Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.

Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.

Galliano och antisemitismen

Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.

En produktplacering?

Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.

The post Vad vill filmen om John Galliano? first appeared on Opulens.

MODEHISTORIA. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om Worth, skaparen av haute couture, och det modehus han grundade. Här följer Anne Edelstams rapport.

Worth
Inventer la haute couture
Petit Palais, Paris
7 maj – 7 september 2025

Från mitten av 1800-talet och under närmare ett sekel blir namnet Worth känt inom modebranschen. Vad som är mindre känt är svensken Otto Boberghs bidrag till modehuset Worth & Bobergh. Engelsmannen Charles Frederick Worth (1825 – 1895), skaparen av haute couture, öppnade modehuset 1858. Det gjorde han tillsammans med affärsmannen och esteten Otto Bobergh (1821 – 1882).

Detta modehus var situerat mitt i centrala Paris, på 7 rue de la Paix, ett stenkast från operan och de förnäma hotellen. Worth blev synonymt, under fyra generationer, med raffinemang och savoir-faire.

Unik retrospektiv om Worth

Petit Palais, i Paris, visar denna sommar en unik retrospektiv med över fyrahundra objekt: kläder, accessoarer, konstföremål, målningar samt grafiska verk.

Utställningen är upplagd enligt kronologisk ordning. Här kastas besökaren tillbaka till mitten av artonhundratalet. Överdådiga kreationer i vackra sidentyger med åtsittande midjor, utbuktande bakre delar, krinoliner, rosetter och höga kragar kännetecknar Worth & Bobergh.

Modehuset blev snabbt världskänt. Det skapades snart dräkter till bland annat prinsessan av Metternich, kejsarinnan Eugénie och till den österrikiska kejsarinnan Elisabeth (Sisi) när hon kröntes till drottning av Ungern.

Modehuset sydde även kreationer till tsarfamiljen. Dessa visades i modehusets nedre del, innan de skeppades i väg till Ryssland inför kröningen av Alexander III och sedan inför Nikolaj II:s kröning. Både det spanska och det portugisiska kungahuset beställde kläder av Worth samt amerikanska och engelska aristokrater och berömda skådespelare.

Specifika kläder lanserades för diverse evenemang: kappor/caper för operabesök, enklare kreationer för tebjudningar, dagskläder och afton- eller bal-klänningar.

Modehuset Worth expanderade

Efter att ha gjort sig en förmögenhet, lämnade Bobergh Paris och återvände till Stockholm, år 1870. Modehuset döptes då om till enbart Worth. Vid det laget hade modehuset expanderat till ett åttavåningshus med över 1 000 anställda. Utöver själva receptionen där klienterna togs emot och visades olika modeller samt tyger, inbegrep modehuset tecknare, skräddare, tillskärare, sömmerskor, broderare, men även köksor för matlagning till personalen samt en fotoateljé. 

Mode i förändring

I början av nittonhundratalet, efter grundaren och modeskaparen Worths död, tog hans två söner över modehuset. Modet förändrades då från de översvallande 1800-talskreationerna till mer stilrena och raka klänningar. Klienterna fortsatte att strömma till och kundkretsen utvidgades till att innefatta borgare, teatermänniskor, dansare, konstnärer och skådespelare av internationella mått. Nästa generation Worth byggde på märket ytterligare genom att lansera parfymer och smycken.

 Utställningen är utmärkt kuraterad och man har valt ut specifika objekt, målningar, teckningar eller fotografier för att belysa kreationerna. Det möjliggör för besökaren att lättare sätta sig in i tidsepoken. Videor och filmer hjälper också till.

Utöver den strikt estetiska utvecklingen, kan man följa kvinnoemancipationen genom hur kläderna förändras. Från de åtstramade, krinolinbelamrade opraktiska klädesplaggen i mitten av 1800-talet till de raka linjerna och sportkläderna från och med 1920-talet.

Utställningen har således även en intressant sociologisk dimension. Det finns med andra ord all anledning att besöka denna välkomponerade och estetiskt tilltalande retrospektiva exposé.       

The post Worth – skaparen av haute couture first appeared on Opulens.

MODESKAPARE. Anne Edelstam har sett en utställning med kreationer av modeskaparen Azzedine Alaïa. Hon konstaterar att det rör sig om ett storartat konstnärskap på modets område.

Master of couture – Azzedine Alaïa
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 16 mars 2025
 

Azzedine Alaïa (1935 – 2017), uppväxt under blygsamma förhållanden i en tunisisk familj, utvecklades till att bli en ikon i modevärlden. Hans historia och framför allt hans haute couture-kreationer visas nu för första gången i Norden på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm.

Alaïas preferenser

Besökaren slungas direkt in i Alaïas värld via en hellång svart aftonklänning i entrén. Svart var hans favoritfärg. Annat som är utmärkande för honom är vita blusar i asymmetriska snitt, dragkedjor, snäva och kvinnliga, åtsittande kläder med spännande uppklippta detaljer, som gjorda för smala, långa kvinnor. Den första salen visar både svarta och vita haute couture-skapelser.

I nästa sal chockas besökarna av en knallrosa, snäv kreation med kapuschong. Den bars av en av hans favoritmodeller, Naomi Campbell, läser jag mig till.

Materialen Alaïa använde var bland annat lycra, jersey och läder. Allt för att framhäva kroppens kurvor. Det är framför allt svanken och baken som framhävs i hans stilrena kreationer.

Så blev Alaïa designer

I museets undervåning visas en intressant dokumentär om modeskaparens levnadslopp från Tunis till Paris, via New York och London.

Det var genom att hjälpa sin syster att tjäna lite extra pengar som han lärde sig att tillskära och skräddarsy. Azzedine Alaïa var egentligen inriktad på att bli skulptör och lyckades komma in på Beaux-Arts i Paris och en utbildning i skulptur. Det var tillfälligheter som förde in honom på modebanan i stället. Hans modekreationer framstår dock mer eller mindre skulpturala i sin framtoning. Grunden till dessa hade således lagts långt innan han blev en känd modeskapare.  

Slumpmässiga men betydelsefulla kontakter förde med sig att privatpersoner började beställa kläder av honom.

Uppmuntrad därigenom fortsatte han på denna bana. Så småningom kunde han köpa en fyrarummare i Paris.

Alaïa och mannekängerna

Där byggde han upp sina kollektioner vilka egentligen inte till en början var mer än beställningsjobb åt olika kunder. Sina mannekänger upptäckte han också på egen hand och fick därmed en personlig relation till samtliga. Mannekängerna deltog inte enbart i hans små, men raffinerade, modevisningar i hemmet/ateljén men även vid privata tillställningar, bland annat under hans många, ofta hemlagade, måltider.

Han ritade inte mycket, utan sydde och ändrade direkt på mannekängerna. Allt företog han sig i princip på egen hand, även om han så småningom hade assistenter som bistod honom.

Alaïas genombrott

Genombrottet kom på 1980-talet med hjälp av Thierry Mugler som uppmanade honom att skapa under sitt eget namn. Trots dåtidens mode med breda axlar och överdimensionerade plagg, gjorde hans åtsittande kreationer sensationsartad succé. Azzedine Alaïa hade nu blivit ett namn att räkna med inom haute couture.

Det hindrade honom inte från att fortsätta med sina minimala modevisningar i sin lilla våning.

Föll i glömska

Som den individualist och frihetsälskare han var, motsatte sig Alaïa också rushen med att skapa höst- och vår-kollektioner enligt konstens alla regler. Han skapade i sin egen takt och visade sina kollektioner när han ansåg att de var färdiga. Det ledde dock till problem för uppköparna och han föll mer eller mindre i glömska under 1990-talet.

Återkomsten

Alaïa fortgick dock med producera plagg åt sina trogna, privata kunder. Och dessa var inte vilka som helst. Bland de största stjärnorna i kundkretsen fanns till exempel Tina Turner och Grace Jones. Under 2000-talet kom han så i ropet igen, fick flera fina nomineringar och delgavs avsevärda retrospektiva utställningar, fram till sin död 2017.

Sammanfattningsvis måste Alaïa betraktas som en stor konstnär på modets område och en skulptural modedesigner i sin egen rätt.

The post Azzedine Alaïa ‒ en av de största modeskaparna first appeared on Opulens.