LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning

Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts

Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.

Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.

Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.

I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.

Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.

Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.

I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.

Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.

Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.

Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.

Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.

Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.

Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.

Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:

Ur boken ”Om hösten”:

Jag känner livets migrän

och våra själars halvsynthet

Jag känner nöjets tekniska detaljer

och våra själars ryggmärgsslaveri

Fisken vet att masken döljer en krok

men hugger ändå

Liv är sin egen kontamination

sitt eget bakhåll och sin egen fälla

i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta

Skönt minnas vänta hoppas

men aldrig att förverkligas, att fångas

Det är vad jag har lärt

och det är inte mycket

Jag är en fisk med kroken i mig

som till på köpet inte är tagen

Jag vet. Men det är också all min vinning.

O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!

Mitt dystra Paradis

Varför spela

Skall dock Guds barn aldrig spela

Själv ett stycke gud, en bit naturgud

men aldrig barn – eller för alltid barn

Född död med denna fordran på mitt öde:

Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…

Så blev för mig att ana: redan veta

och hetsas av mitt vetande

att ana vidare och vidare

i flyende rytm

O aningar –

i luften hängande trädgårdar

O eviga danserska

du som förkroppsligar

minnets erogena zoner

och minnets framtidsdröm:

Jagutlösning, jaguttömning

att bli en annans

för alltid en annan

– – –

Fragment av folkparks dansmelodier

fragment av fragment

Kvistar som bryts!…

Natt som slår sina lovar

kring rösternas avsked

– Hej med dig då

– Hej med dig

– Ja, hej.

Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.

Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.

Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.

Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!

The post Gunnar Ekelöf – en enastående modig poet first appeared on Opulens.

PARIS. Anne Edelstam skriver om en stor utställning i Paris med verk av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Utställningen speglar deras vänskap med den svenske curatorn Pontus Hultén.

Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén
Grand Palais, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2026

Pontus Hultén (1924–2006) har påverkat den samtida konsten i Frankrike mer än många parisare kunnat ana. För närvarande uppmärksammas hans insatser med en stor utställning på Grand Palais i Paris.

Museet har nyligen renoverats efter att ha varit stängt i flera år, så det är hedersamt att det har öppnat med en svensk kurator, en fransk-amerikanska och en schweizisk rebellisk konstnär.

Det är en påminnelse om Pontus Hulténs viktiga roll som Moderna museets, i Stockholm, förste direktör (mellan 1958 och 1973) och på sätt och vis även dess skapare. Det var inte för inte han blev tillfrågad om att komma till Paris för att modernisera konstscenen där.

Nikki de Saint Phalle och Jean Tinguely

Besökaren får ta del av Niki de Saint Phalles (1930–2002), Jean Tinguelys (1925–1991) och Pontus Hulténs kärlek till konsten, vänskapen dem emellan och hur de influerade och hjälpte varandra genom privata brev, konstverk, installationer och videor.

Vänskapen mellan Pontus Hultén och konstnärerna

Pontus Hultén träffade Jean Tinguely redan 1954, under en av sina flertaliga resor till Paris. Han fascinerades av Tinguelys intresse för rörelse i dennes installationer. Jean och Niki hade träffats och fattat tycke för varandra några år tidigare och nu introducerade Jean henne och hennes konst för Pontus som blev hänförd. De tre hade ett gemensamt program för konsten: en attityd som de kallade för ”glädjens anarki”.

Deras lekfulla och rebelliska förhållningssätt kom till uttryck 1966, med en gigantisk, färgglad kvinnogestalt, liggande på rygg med benen i sär så att besökarna till Moderna museet i Stockholm fick kliva in via hennes vagina.

Delar av detta verk, en affisch med inbjudan till evenemanget (Hon – en katedral i Moderna museet) samt en intervjudokumentär med Pontus Hultén visas nu på Grand Palais.

En annan av Niki de Saint Phalles större kvinnoskulpturer och en av Jean Tinguelys installationer donerades så småningom till Moderna museet i Stockholm och förskönar fortfarande Skeppsholmen.

Pontus Hulténs internationella genombrott

Pontus Hultén fick i och med Moderna museets framgångar ett internationellt genombrott. Det ledde till att han blev tillfrågad, 1973, att spela en aktiv roll i skapandet av det framtida Centre Pompidou (vilket för övrigt nu har stängt i fem år för renovering). Han blev dess första direktör när museet öppnade 1977.

Förutom de konstverk Hultén införskaffade, bidrog han till att göra institutionen attraktiv även för en yngre, mer lekfull målgrupp. Det var nytt för såväl en ganska konservativ fransk som en internationell publik. Den dynamik han införde har förblivit en del av museets signum, vilket även inbegriper ett stort bibliotek, en filmsal, ett konferensrum med mera. I en intilliggande bassäng tronar verk av Niki de Sainte Phalle och Jean Tinguely.

Pontus Hultén fortsatte livet ut att försvara och lyfta fram sina vänner Niki och Jean. De två konstnärerna gifte sig så småningom med varandra. Efter Tinguelys bortgång, 1991, hjälpte Pontus Niki med att uppföra ett museum till den avlidne makens ära. Det invigdes i Basel 1996.

Flera av Tinguelys större så väl som mindre installationer visas nu på Grand Palais. Även åtskilliga av Niki de Saint Phalles verk är med och bidrar till dynamiken i utställningens stora salar.

Hon och Pontus Hultén höll ständig kontakt även efter hennes flytt tillbaka till Kalifornien, fram till hennes död 2002. Pontus Hulten gick bort bara några år senare, 2006.

De ofta gigantiska verken har gott om plats att breda ut sig i Grand Palais stora salar. Dessa rebelliska konstverk kontrasterar mot museets strama arkitektur, vilket skänker ytterligare en dimension till utställningen.

Vuxna kan ta till sig samhällskritiken som utstrålar från verken, medan barnen jag möter i salarna skrattar åt monstren de ser, uppsättningarna som rör sig och de glada färgerna. De får med sig en speciell karta att följa genom utställningen med frågor och lekar. Det är precis i de tre vännernas anda!

The post Pontus Hultén hyllas i färgstark Paris-utställning first appeared on Opulens.

JUBILEUM . ”Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.” Anne Edelstam har sett jubileumsutställningen ”Det ljuva livet” på Thielska galleriet.

Det ljuva livet
Thielska Galleriet, Djurgården, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 1 februari 2026

Thielska galleriets historia

Thielska galleriet, i Stockholm, firar med pompa och ståt sitt hundraårsjubileum. År 1925 öppnade det forna privatpalatset dörrarna, med sina samlingar, för den konstintresserade allmänheten.

Kring sekelskiftet 1900 började, för paret Signe Maria och Ernest Thiel, festerna samt inköpen till den egna konstsamlingen. Deras nyinköpta bostad på Djurgården dekorerades med tidsenlig konst och blev snabbt en samlingspunkt för dåtidens kulturelit.

De ordnade glansfulla fester och maskeradbaler. När pengarna var slut och Ernst Thiel tvingades sälja sitt enastående hem och galleri till svenska staten, förvandlades det till ett museum i stiftelseform. Tack vare den insatsen kan allmänheten nu ta del av en betydande konstsamling.

Festen i fokus

Den utställning som visas denna höst och vinter är en festens utställning. ”Det Ljuva Livet” är titeln och utställningen speglar framför allt livet som det kunde levas innan helvetet bröt loss med det första världskriget, finanskrisen 1929 med åtföljande fascism, följt av det andra världskriget.

Kanske var det många som hade på känn att sämre tider skulle komma och därför ville festa, gå på maskerader och hänga på caféer så mycket de orkade.

Det intrycket får besökaren onekligen när man beskådar de färgsprakande konstverken på nedre botten av galleriet.

Redan i den första salen möts man av Sigrid Hjerténs mästerverk, ”Maskeraden” (som alltså målades 1916 under pågående världskrig). Målningen, i toner av violett och blått, möttes av oförstående när den visades.

Vi har Thiel att tacka för andra, mindre kända men intressanta konstnärer, som Gösta von Hennigs. Ernest Thiel förvärvade “Hästkapplöpning” av Gösta von Hennigs på en utställning 1906.

Denna konstnär med sin glada palett och de breda penseldragen kom att kallas för ”cirkusmålaren”. Han målade varietéer, jonglörer, akrobater och jockeys. Allt som rörde sig snabbt och varierande drogs han till.

I hans ”Kapplöpning” (1906) dras betraktaren in i arenan och farten känns i luften likt en frisk fläkt.

Axel Törnemans lite spöklika caféskildring från Paris skildrar ett nattliv i sus och dus där absinten gör sitt till för att lyfta stämningen. Man ska komma ihåg att bohemlivet även bar med sig prostitution, syfilis, fattigdom och undergångsstämningar.

Otte Sköld målade, utöver cafélivet, dansens och jazzens dynamik. Hans verk ”White Star” (1917) är ett fint exempel från denna tid, målad i kubistisk stil.

De flesta konstnärer drygade ut kassan med satirteckningar de sålde till diverse tidskrifter. De är rätt lustiga och ger en bra inblick i epoken.

Dessa exempel är blott ett axplock av ”Det Ljuva Livet” som finns att avnjuta på Thielska galleriet. Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.

The post Thielska firar 100 år med ”Det ljuva livet”   first appeared on Opulens.

IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.” Michael Economou tecknar ett porträtt av en pionjär i den moderna konsten

Varför ringer kyrkklockan
i Worpswede så tidigt
in på det nya seklet?

Kyrkklockan i byn Worpswede varnar i kvällningen för fara. Eldsvåda? Tjuvar på besök i trakten? Oväder? Människor oroas och trots mörker och blåst söker man sig till samlingsplatsen vid kyrkan. Vad har hänt? Det är höst, året skrivs 1900. Något skrämmer byborna och omgivningarnas lantbefolkning, men ingen kan förklara vad som är å färde. Markeras det så här tidigt på det nya seklet att framtiden inte ska bli så hoppingivande som många trott och hoppats? Väntas krig, ofärdstider med stort elände? Oron skriver mer än ett svar i människornas ansikten. När det snart visar sig handla om en olovlig ringning – och visst; man kan kalla tilltaget för ett busstreck – tvingas de ansvariga unga kvinnorna sona sitt tilltag. Vid flykten från kyrkan blev båda igenkända, och många höll också konstnärskolonin, där kvinnorna ingick, som medansvarig för det fräcka tilltaget. Byborna tog tillfället i akt och markerade i sann kollektivistisk janteanda mot konstnärernas bohemiska leverne och ovilja att anpassa sig till bylivets hårda vardagsvillkor.

Paula Modersohn-Beckers väninna: Clara Rilke-Westhoff

Ett år senare är en av kvinnorna gift och bär efternamnet Rilke-Westhoff. Men att leva ett traditionellt familjeliv med make och vardagsrutiner passar henne inte. Charmen med en borgerlig tillvaro är svår att uppskatta för en människa som funnit livets mening i skapandet. Konsten krävde uppoffringar av denna Clara Rilke-Westhoff, och intensiva studier i Leipzig för Max Klinger och i Paris för Auguste Rodin tog också på krafterna. Makarna separerade och utvecklades var för sig i skilda uttrycksätt; Rainer Maria Rilke skapade i dikt, Clara Rilke-Westhoff i skulptur.

Clara Rilke-Westhoff, i vår tid betraktad som en av 1900-talets framstående skulptörer, får emellertid finna sig i att maken länge ges den stora uppmärksamheten. Nämns inte Rainer Maria Rilke när ämnet är tyskspråkig poesi förvanskar (läs: förminskar) man verklighetens litteraturhistoria. Hustrun är under inga som helst omständigheter på samma sätt ett självklart namn i konsthistorien. Men i dagens Worpswede, där falsklarmet upprörde byborna, finns kultur- och utställningsaktiviteter med frekventa uttryck för konstnärskolonins skapande förmågor.

I närliggande byn Fischerhude, dit Clara flyttade med sin dotter, finns Café Rilke – förvisso innehållande skulptörens bostad och ateljé. Men namnet i sig markerar på sätt och vis ojämlikheten mellan män och kvinnor som länge styrt och präglat konst-, kultur- och litteraturhistorien. Spår av Clara Rilke-Westhoffs estetiska känsla och kunnande går dock att finna i Worpswede för den nyfikne. Inne i kyrkan står skulpturer, vilka Clara Rilke-Westhoff färdigställde för att undslippa böter. Kerubhuvudena, ett ypperligt prov på ett utvecklat hantverkskunnande, lugnade säkert upprörda känslor efter klockringningen. Änglarna tycks be om ursäkt å hennes vägnar, men man kan också se det på ett annat sätt. Kanske uppmanar keruberna rentav konsthistorien att inte glömma Clara Rilke-Westhoff.

I dag hyllas Paula Modersohn-Becker av konstvärlden

Sju år efter falsklarmet avlider den andra kvinnan i Worpswede, Paula Modersohn-Becker, blott arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon var inte heller beredd att offra sin konst för en traditionell modersroll och ett familjeliv, vilket främst skulle ha gagnat maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, och inskränkt på hennes egen utveckling. Vid sin bortgång 31 år gammal är Paula Modersohn-Becker okänd, men idag hyllar konstvärlden konstnärskapet för pionjärinsatsen det innebar för den tidiga expressionismen. Studier vid Académie de Colarossi i Montmartre i Paris, besök på samma stads världsutställning 1900 samt kurser i anatomi (”Äntligen förstår jag vad ett knä är”, skrev hon till sina föräldrar) utvecklade på kort tid måleriet i en mästerlig riktning, präglad av såväl klarhet och mysticism som av sprudlande kolorit och stämningsmättad, nästan tidlös mänsklighet.

I dag är Paula Modersohn-Beckers grav på Worpswedes kyrkogård i det närmaste förstörd av en pompös minnessten som knappast skulle ha tilltalat hennes kärlek för livets väsentliga estetik. Hon som menade att det fanns ”en biblisk enkelhet” hos lantbefolkningen skulle ha förfasats. Den klara och serena linjen, det rena och balanserade uttrycket i exempelvis egyptisk konst, som hon lärde sig uppskatta på Louvren och som påverkade tecknandet och måleriet, var något helt annat än det smått otäcka gravmonumentets ”konst”. Det enkla är som bekant det svåra, men det verkar inte ha föresvävat upphovsmannen, Bernhard Hoetger, vän och kollega med Paula Modersohn-Becker, som han lärt känna i Paris.

Worpswede ligger några mil nordost om Bremen, och här fanns motivvärlden som utmanade Paula Modersohn-Becker. Barn, ammande mödrar, fattiga åldringar – de flesta av kvinnligt kön då pojkar sällan ville sitta modell och då byns män, de flesta lantarbetare och bönder, var upptagna av arbete ute på fälten. Landskapet med vattendrag, åkrar och gårdar lockade ut också Paula Modersohn-Becker, som ville dra nytta av naturen och i lugn och ro meditera över motivens möjliga bärkraft.

Till det tragiska slutet efter barnafödandet måste adderas att Paula Modersohn-Becker aldrig fick uppleva hur hennes konst blev en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor lyckades uppnå; erkännandet kom förvisso, men senkommet och inte utan framsynta konsthistorikers kamp. Också Paula Modersohn-Becker fick sitt straff efter det som kan liknas vid en busringnings larm: bidra med ditt måleri till en mer levande estetik i kyrkorummet, annars väntar böter! Besökarna i Worpswede flockas idag ofta vid blomstren och dess vackra kolorit uppe i valven och nederst på kolonnerna.

Bildningsresorna till Paris, där en gryende modernism lockar, får Paula Modersohn-Becker inse att konstnärsmiljön i Worpswede inte var tillräckligt bejakande för hennes visioner. I mars 1905 besöker hon konsthandlaren Ambroise Vollards utställning med över 30 verk av Pablo Picasso utan att låta sig imponeras. Hon planerar att lämna sin make, men under en lycklig stund i äktenskapet blir hon gravid. Den väntande tillökningen blir föderskans grymma slut. Men Paula Modersohn-Becker anar att måleriet bar på värden som ingen annan uttryckt tidigare. Att hon sålt ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner – bekom henne inte. Ambitionerna var starka och i liv ända fram till döden. I sin dagbok skrev hon samma år som busringningen följande ord:

Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns.

Några år in på det nya seklet grunnar den Pablo Picasso som senare i konsthistorien ska betecknas som ”myten” och ”monumentet” på ett porträtt av Gertrude Stein. I Paris får han som av en händelse se två porträtt, Lee Hoetger och Lee Hoetger med en blomma, målade tidigt 1906 av Paula Modersohn-Becker. Tavlorna hjälper honom att lösa problemet han haft med sitt eget verk.

Picasso hade arbetat under mer än 90 tillfällen med en vad man får säga tämligen tålmodigt sittande Gertrude Stein, och själv blivit så trött att han inte kunnat titta på henne utan att sucka. Diane Radyicki, amerikansk konsthistoriker, som dels påtalat Picassos beroende av Paula Modersohn-Becker, dels lanserat henne på den amerikanska konstscenen, har trovärdigt klarlagt hur Picasso efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att till slut fixera det på samma sätt som Paula Modersohn-Becker gjort i sina målningar.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers historia. Jag har förgäves sökt hennes namn i många Picasso-biografier. Också flera praktverk om konsthistoria lyckas med konststycket att utesluta henne; i exempelvis Art: the definitive visual guide (London, 2008) är Paula Modersohn-Becker märkligt nog inte omnämnd trots ett omfång på över 600 sidor.

Paula Modersohn-Becker tillhör inte de mytomspunna konstnärerna, men hennes betydelse för modernismen är ovedersäglig. Jämte Pablo Picasso och Henri Matisse är hon avantgardisten som inte enbart pekar ut en framkomlig väg åt andra, utan hon blir själv ett av naven i rörelsen, en juvel i kronan, en nyckelsymbol för vad seklets spirande konstliv kunde åstadkomma. Allt som berör henne i Paris införlivar hon med sitt eget skapande, och samtidigt upplever hon så intensivt sitt eget själsliv att hon förvandlas och blir förlöst som skapande människa.

Hon är på plats i bildstormens öga när modernismen exploderar och tar över konstscenen. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse målar Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med såväl kraft och intensitet som känsla och kärlek för motiven.

Paula Modersohn-Becker ‒ en verklig pionjär

Hon är en av de verkliga pionjärerna, men i skymundan, som om hon varit tvungen att underordna sig männen och tidens patriarkala strukturer.

Kan man möjligen anta att klockringningen med Clara Westhoff i Worpswede haft med dessa skriande orättvisor att göra? Man frestas nämligen tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet Paula Modersohn-Becker.

Detta är också på sätt och vis sant, men sant bara för en viss tid – de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till.

Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder ju inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i födelsestaden Bremen. Hon är den första kvinna som målar gravida och nakna kvinnor, vilka upplåter brösten åt sina nyfödda barn. Hon räds varken det enkla eller det monumentala, och när hon låter färgerna dominera tavlorna är det för att motiven behöver kraften och intensiteten som bara en koloristisk explosion kan ge uttryck för.

Under tio års konstnärskap, då tid också läggs på utbildning och förkovran, målar hon 560 tavlor, färdigställer drygt 700 teckningar samt 13 etsningar.

Två tavlor ställs ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör(!) – var inte precis uppmuntrande. Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna – har en så okvalificerad konst funnit vägen in till denna konsthall? En annan inte lika fördomsfull konsthallschef, efterträdaren Gustav Pauli, var klokare och uppmanade besökarna på nästa utställning (november 1906) att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Paula Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet och säregna energi.”

Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år.

I Tyskland fick ambitiösa kvinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år. Konstnärskolonin erbjöd åtminstone i viss utsträckning bättre utvecklingsmöjligheter.

I dag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan i närliggande byn Fischerhude.

Att den olovliga ringningens verkliga innebörd – Hör ni oss? Vi vill också räknas! Vi hör till! – uppenbarats först i våra dagar, framstår som en tung skuld i konsthistoriens oförmåga att uppmärksamma kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid. Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.

The post Paula Modersohn-Becker ‒ pionjär i den moderna konsten first appeared on Opulens.

LYRIK. Erik Bovin har med stor behållning läst ”Nästan-drömmar” av den framstående modernistiske och madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo, även kallad Afrikas första moderna poet.

Nästan-drömmar av Jean-Joseph Rabearivelo
Översättning, förord och kommentarer: Eric Luth
Vendels förlag

När han i unga år relegerades från en skola, lika mycket för sina dåliga betyg som för att blivit påkommen med att läsa en av de ”fördömda poeterna” – Charles Baudelaire – trodde nog ingen i hans omgivning att han en dag skulle uppnå statusen som Madagaskars nationalpoet, även kallad Afrikas första moderna poet. Men Jean-Joseph Rabearivelo (1901-1937) utvecklades likt Eyvind Johnson till en beläst, ja rentav spränglärd autodidakt. Det är värt att tänka på i dag med tanke på den övertro som råder beträffande skrivarskolan som den första viktiga hållplatsen på vägen till ett skrivande liv.

Själv har jag läst för lite för att kunna bedöma saken men det påstås att det var först med Presque-songes (1934) som Rabearivelo fann sin egen röst. Nästan-drömmar (den svenska titeln klingar sämre i mina öron) är skriven på både franska och malagassiska. Som titeln antyder befinner sig den värld dikterna alstrar mellan verklighet och dröm.

Det är ingen hemlighet att Rabearivelo influerades av surrealismen, vilken har satt sin prägel på bildspråket. Men det går också skönja influenser från såväl Jean-Jacques Rousseaus tänkande som de engelska romantikerna. Så att John Keats dyker upp i den tredelade dikten ”Threnos” är därför helt på sin plats. Ändå var Rabearivelo något av ett unikum som man ogärna placerar i ett fack.

Dikterna vistas inte bara mellan det verkliga och det surrealistiska utan även mellan två språk och kulturer. Rabearivelo levde under det franska kolonialmaktens styre vilket även påverkade hans skrivande. Hos honom tycker jag mig finna kvaliteter och en tematik som är vanlig bland exilpoeter. Ändå är dikterna skrivna av en poet som ville, men inte kunde lämna ön på grund av kolonialherrarnas avslag.

Dikterna är skrivna med döden som fond. Poeten Esther Razanadrasoa (1892-1931) hade gått bort kort innan Rabearivelo började skriva på diktsamlingen. Razanadrasoa var en stor och uppskattad poet vars för tidiga död försatte hela ön i sorg. Rabearivelo, som hade varit hennes älskare, tillägnade henne ”Threnos”, diktsamlingens höjdpunkt enligt mig.

Döden får dock aldrig förarsätet, i stället söker Rabearivelo efter det som ger värme, ton och vibration. Ordet ‘sång’ är återkommande. Som översättaren Eric Luth nämner i förordet kan det möjligen förstås som en inre sång. Den sortens sång som får en att uthärda mörkret och intigheten. Sjunger gör det ovedersägligen om Rabearivelos dikter. Kanhända är det den lyckade föreningen av tradition och modernism som gör dem så sångbara?

Kulturskillnader existerar men är långt ifrån så robusta och oöverstigliga som diverse högerspöken vill göra gällande. Trots allt är det mer som förenar än skiljer oss människor åt. Om detta påminns man om när man läser Rabearivelo. Språket är en barriär, givetvis. Litteraturen duger emellertid gott som brobyggare och därför är det av yttersta vikt att den fortsätter färdas mellan länder och kontinenter.

Rabearivelo finns översatt sedan tidigare på svenska. På 70-talet kom Dikter (FIBs lyrikklubb, 1973) ett urval i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius. Nämnas kan även Håkan Sandells översättningar i antologin Jag erkänner att jag levde upp mitt liv: Åtta poeter från Afrika och Asien (Fri press, 2012). Men ett helt verk i svensk språkdräkt har fått vänta fram till nu.

Detta är något av ett kraftprov för översättaren Eric Luth som förutom att leverera en eminent översättning även bidragit med ett initierat förord samt en avslutande kommentarsdel med ordförklaringar och tolkningar som ger en bra ingång till dikterna.

Det kan tyckas uttjatat att använda ordet kulturgärning så fort en poet utanför Europa och USA översätts. Man behöver dock inte läsa mycket av Rabearivelo för att inse hans poesi är i klass med de framstående författare han brevväxlade med (André Gide, Paul Claudel, Paul Valerý, för att nämna några). Nästan-drömmar förtjänar sålunda sin plats jämte de stora modernistiska verken.

Hans poesi besjunger naturen men även det heliga i Madagaskars kultur, som kolonialherrarna ville undertrycka. Som ett exempel skriver han om nationalinstrumentet Valiha som bland annat används i heliga riter. Och i en dikt med samma namn om de bamburör instrumentet tillverkas av:

De växer till en skog av ofärdiga flöjter,

växer till myriader av stammar

som håller vattnet fånget alltsedan begynnelsen:

blir till bambuträd som brusar av fågelbon

och vindar.

I lika hög grad är det dock poesi med universella anspråk:

och där det första andetaget ännu flödade –

insåg jag att världen är sig lik överallt,

för samma himmel är alltid världens tak,

att vindarna alltid omsluter världen med osynliga väggar,

och att gräsets önskan skjuter upp vart man än sätter fötterna

likt tankarna och kontemplationen,

eller jäkten och försummelsen

som bara gjort er till dessa målande, svävande ark

som kommit till mig från hela jordklotet.

The post Framstående modernistisk lyrik av Rabearivelo first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en imponerande utställning, i Paris, med verk av avantgardekonstnären Nadia Léger, som länge varit förbisedd.

Nadia Léger,
Une femme d’avant-garde
Musée Maillol, Paris
8 november 2024 – 23 mars 2025

Vem är Nadia Léger, denna förbisedda konstnär? Det försökte jag ta reda på genom att besöka en ny utställning på Musée Maillol, i Paris, denna höst. Hennes lärare, partner och sedermera äkta man, Fernand Léger, är däremot allmänt känd. Han utförde flera dekorer till den Svenska Baletten i Paris (1920 – 1925) och finns utställd på olika muséer världen över. Men Nadia?

Nadia Légers bakgrund

Nadia Khodasevich Léger (1904 – 1982) var en fransk-vitrysk konstnärinna. Hon kom från en bondefamilj utanför Vilnius och började tidigt att teckna och rita. Trots de magra inkomsterna lyckades hon ta sig till Smolensk där hon lärde känna suprematismens grundare, Kazimir Malevitj, vilken kom att influera hennes konstnärskap.

Efter några år på en konstskola i Warszawa, gifte hon sig och flyttade med sin första man till Paris 1925. Tidigt kom hon där i kontakt med konstnärsgruppen runt Montparnasse och träffade efter några år Fernand Léger på hans konstskola. De två började ett intensivt och mycket produktivt partnerskap vilket sedermera ledde till deras äktenskap.

Nadia var på sin tid en erkänd konstnär i sin egen rätt. Den aktuella utställningen visar denna avantgarde-kvinnas verk i kronologisk ordning. De över 150 målningarna återspeglar denna så länge bortglömda men exceptionella kvinnas verksamhet.

Utöver utövandet av sitt måleri och skapandet av mosaikverk, undervisade hon på Légers skola, startade en konsttidning och samarbetade med sin man, Fernand Léger. Hon var även aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget (då Léger var i USA) och förblev hela sitt liv kommunist.

I ständig utveckling

Utställningen följer henne från Ryssland med några ungdomstavlor, till Paris och de konstnärliga samfund hon frekventerade. Besökaren får även följa henne i ateljén där man även upptäcker verk av Fernand Léger, Pablo Picasso och elever som Hans Hartung, Nicolas de Staël, Bengt Olson…

Från kubism och abstraktion till hyperrealism och tillbaka till suprematism har hennes produktion hela tiden omdanats och utvecklats vilket illustrerats av hennes signaturer som förändrades i takt med hennes kreativa konstformer.

Under industrialismens glansdagar framhäver hon främst geometriska konstformer. Starka, arbetande kvinnor och män porträtteras och används som propaganda för kommunistiska idéer.

Intressant nog har hennes tidiga porträtt av bland annat Lenin och Stalin inspirerat popkonstnärer som Andy Warhol.

Under 1960-talet målade hon flera tavlor för att hylla den förste astronauten i rymden ryssen Jurij Gagarin,. Dessa samt några skulpturer och även smycken visas på utställningens nedre botten. Hon hade vid det laget kommit tillbaka till en mer abstrakt konstform jag uppskattar mer än de realistiska propagandatavlorna måste jag erkänna. Hon målade även några fina stilleben i kubistisk stil.

Det är värdefullt att de visar en förbisedd kvinnlig konstnär som var så erkänd när hon levde men som sedan hamnat i skymundan till förmån för maken, Fernand Léger. Det bör dock sägas att det i viss mån var hennes eget fel. Efter att Léger hade gått bort, 1955, efterlämnade han till henne hela sin enorma produktion samt en väsentlig förmögenhet. Nadia ägnade ett helt decennium åt att skapa ett Fernand Léger museum i Biot, 1967, och ett annat invigt 1970. Han blev således ihågkommen mycket tack vare hennes insatser.

Missa inte den här utställningen om ni reser till Paris!

The post Nadia Léger ‒ en förbisedd avantgardekonstnär first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén har med blandade känslor läst ”Krig” av den kontroversielle franske författaren Céline. Men hon konstaterar också att det är en bok som framstår som angelägen än i dag.

Krig av Louis-Ferdinand Céline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Norstedts

Den kontroversielle författaren Louis-Ferdinand Céline skrev Krig omkring 1934, men manuskriptet försvann och fick stor uppmärksamhet när det återfanns i Frankrike 2020. Nu finns romanen i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.

Det går till att börja med inte att vara helt på det klara med vad Louis-Ferdinand Célines bok ”Krig” är för slags text.  

Varför är den här romanen då så svår att greppa initialt? Jag citerar:

Än så länge så föredrog jag helt enkelt det eländiga skick som jag tidigare var i, och som jag nästan dog av, frånsett struntsaker som smärta, (musik) och tankar. För närvarande var det ingen tvekan om att jag inte kunde svara på tilltal. Det blev det stora problemet, trots att jag fortfarande hade munnen full av blod och det vänstra örat igenkorkat av bomull dessutom.

Det ska i sammanhanget framhållas att ”Krig” är transkriberad utifrån ett handskrivet manusutkast. De franska redaktörerna fick tyda, iordningställa och tolka Célines handskrivna papper. I den svenska utgåvan har Norstedts valt att följa det franska originalets markeringar där ord och meningar varit svårtydda eller helt enkelt oläsliga.

”Krig” är verkligen inte någon dålig roman, men man måste nog ha varit med om en eller annan gränsöverskridande upplevelse för att känna igen tankens flykt och det osammanhängande. Texten må vara undflyende men bjuder också hårt motstånd under läsningen.

Kanske krävs det även ett visst mått av litterär medvetenhet för att förstå sig på luckorna i texten, just vid de hålrum där språket bär eller brister. På så vis anser jag att Célines text är angelägen även i vår tid. För något omvälvande sker ju med medvetandet i ett krig.  

Jag tror inte att Céline hade något entydigt budskap. Texten tycks vara skriven under en bearbetningsfas. Språket i sig måste föra honom vidare i medvetandets flykt på så sätt att han får ihop sin erfarenhet. Han verkar vilja chockera genom förmedlandet av de upplevelser han haft som följd av de skador han ådragit sig på slagfältet under första världskriget.

Céline yrar sig genom texten och här blottläggs något problematiskt. Det är nämligen på ett machovis han försöker bearbeta sitt trauma. Han tycks således förlita sig på sin sexualitet under sina prövningar på ett militärsjukhus. Det innebär att han inte riktigt tar till sig det lidande han själv och de andra patienterna går igenom. Att objektifiera blir ett skydd och en försvarsmekanism. Ja, det blir hans kaxiga manlighet som hjälper honom att stå ut.

Jag tycker ändå inte att man ska moralisera över litteraturen och vad som får sägas eller inte. Célines poetik är att se liv och dikt på distans, som ett sätt att uthärda. Man kan förstås ogilla hans sexism men i textens interna logik blir den litterärt giltig. Så, ja, på många sätt måste man skilja på dikt och verklighet. Ord måste få tänjas till ytterligheter ibland, och visst är det uppenbart att till exempel Henry Miller lärde sig åtskilligt av Céline.

Den sköra tråden är svår att gripa i tankens flykt, eftersom tanken hos Céline intimt hänger samman med de händelser han beskriver. Det finns i texten ett påtagligt modernistiskt flyt. Kriget kommer till slut i skymundan. Och Célines trauma gör att han måste rikta in sig på trivialiteter. Det är när sexualiteten hos Céline frikopplas från samhälle, kultur och socialt regelverk som det rent biologiska framträder i sin råaste form. Det finns, som sagt, ingen anledning att i litterärt avseende fördöma denna yttring. Märk väl att det var under 1900-talet vi fick uppleva den sexuella frigörelsen. Det är i ett sådant sammanhang Céline bör ses. Och jo, språket hos Céline flyter på, man får som läsare försöka hänga med i flykten… i väg, i väg!

The post Machoattityd och tankens flykt i ”Krig” av Céline first appeared on Opulens.

FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?

Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.

Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.

Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.

Vera Nilsson och Siri Derkert

Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.

Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist? 

Påverkade politikerna

Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.

I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.

Upproriska budskap

Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?

Larseric Vänerlöf

När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”

Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.

Karlaplan

På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.

Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.

Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.

Funktionalism in absurdum

Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.

Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?

Accelererande konsumtion

En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.  

I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.

Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.

Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.

Flanören fortsätter till Tessinparken

I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.

Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.

Flanören besöker Moderna Museet

En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.

Modernismens spännvidd

Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu. 

Modernismens queera sida

Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.

I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens  dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.

Monica Sjöö

Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.

I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.

Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.

Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.

Almstriden

I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.

Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.

Modernismen inspirerar 

Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.

Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.

Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.

The post En flanör på spaning efter modernismen first appeared on Opulens.

FILM. ”Inte enröst ur eneld fångtransporterad mishe mishe till tauftauf tuestpatrick”… vad är det för mening egentligen? Som dessutom upprepas en… två… (jag orkar inte räkna) gånger av en man med elegant brittisk accent i en dokumentär av ett utrotningshotat slag. Orden är naturligtvis irländaren James Joyces. En författare som enligt mannen med den fina accenten – Anthony Burgess – på allvar brottades med det som är såväl den moderna litteraturens som konstens dilemma. Burgess som likt Joyce behövde lämna sitt land för att få syn på det. För att skapa något av bestående värde behövs just det: perspektiv.

Denna dokumentär från 1984 av Eric M Nilsson (nu tillgänglig på SVT) är ett alternativ för den som vill veta något om skapande och litteratur men tröttnat på dagens ytliga konstnärsporträtt som främst har författarens privatliv och karriär i blickfånget. Burgess slår bland annat hål på floskeln om författaren som språkälskare genom att ta ordekvilibristen Joyce som exempel på en som, tvärtom, hyste en stark ilska gentemot språket.

Men det är lika mycket en film om litteraturens nära förbindelse med musiken. Passande då Burgess även var en god Stravinskijkännare. Alla med författardrömmar borde se den här dokumentären i stället för att lägga CSN-pengar på en skrivarskola. På drygt en timme lyckas Burgess nämligen få sagt det mesta värt att veta om skapande – resten handlar om begåvning och erfarenhet. Nämnde jag något om konstens dilemma? Jo. Nietzsche mördade gud, ni vet. Sedan dess har konstnärerna haft det tufft. Konstens uppgift nu när det inte finns någon gud att blidka antyds i dokumentärens titel som lånar poeten Ezra Pounds välkända paroll: Make it new!

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: En film för alla med författardrömmar first appeared on Opulens.

MEMOARER. Håkan Sandell har fördjupat sig i biografiska texter om Paul Celan och då i synnerhet poetens tidiga år i Paris och förhållandet med Brigitta Eisenreich. ”En ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ’nu’,” som Sandell beskriver det.

Paul Celan hör, tillsammans med Rilke, Trakl, George och Benn, till de främsta tyska 1900-talspoeterna. Celan kom ur den tyskspråkiga judiska stora minoriteten i Bukovina, som efterhand hade getts en bättre ställning innanför den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, men tilldelades Rumänien efter 1:a världskriget, och idag är en del av Ukraina.

Celan överlevde Förintelsen i diverse arbetskompanier och arbetsläger, på rumänskt territorium, medan föräldrarna dog (mamman som arbetsoduglig sköts av tyskarna, i skydd av rumänsk fascism). De helt första efterkrigsåren levde Celan i Bukarest och Wien, innan han blev varaktigt boende i Paris. Där han försörjde sig bland annat som översättare. Han översatte franska poeter som Rimbaud, Apollinaire och Michaux till tyska, och från ryska Mandelstam, Blok, Jesenin. 49 år gammal dränker sig Paul Celan i Seine, 1970.

Minnesbilder av Paul Celan

Jag har just hämtat in försummad läsning av en under pandemin inköpt men överbliven bok, en antologi med textutdrag där femtio vänner och kollegor minns Celan, under hans tidigaste år och senare under Paris-tiden. ”Mit den Augen von Zeitgenosssen: Erinnerungen an Paul Celan” (2020). Enastående formulerade är Jean Daives läsvärda minnesbilder och dessa finns redan översatta till svenska. Den som vill fördjupa sig kan alltså göra så i Jean Daives bok som utkommit med titeln ”Under kupolen”, översatt av Daniel Pedersen, på Ellerströms 2012, och i nyutgåva på Faethon, 2024.

Jag hade också stort utbyte av en kortare text av Gisela Dischner, längre fram professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Hannover. Men allra mest fastnade jag för Brigitta Eisenreichs minnen. Hon kände Celan långt tidigare under Paris-åren (från 1952), där hon försörjde sig som au pair och på andra tillfälliga jobb medan hon utbildade sig till etnolog/antropolog. Detta var den mest levande texten, vilket fick mig att gå vidare och införskaffa hennes självständiga memoarbok ”Celans Kreidestern” (2010).

Gisela Dischners minnen

Men först några rader om Gisela Dischners minnen, vi är då i 1960-talets Paris. Hon och Celan konkurrerar om orginalutgåvor av Kafka hos bouquinisterna. Han pekar ut lägenheten där Michaux sitter och arbetar för henne, och de diskuterar Gottfried Benn. Men något att föra vidare: Dischner gör sig några noteringar kring Celans röst, just sådant som annars ofta försvinner med människor. Hon beskriver det som att hans röst var mjukare och mörkare vid diktuppläsningar än i samtal. Och att när han pratade om Osip Mandelstams liv och öde, skriver hon, blev röstläget högre och hårdare ”mit deutlich österrreichischem Akzent”. Mandelstam som förvisades under Stalin och senare dog i transitläger är en uppenbar identifikationspunkt för Celan. Till eventuell hemdialekt återgår vi vid emotionell upprördhet.

En kärlekssaga

Så tillbaka till Brigitta Eisenreich, bakom hennes ståtliga (efter)namn döljer sig en sann kärlekssaga, som politiskt inkorrekt nog inleds ungefär samtidigt som Celan gifter sig med franska Gisèle Lestrange (som Edith Aron beskriver apropå hennes konst i en annan text som ”allt mer blomstrande”).

Eisenreich hade dykt upp 18-årig i Paris, tysktalande från Prag, och åtnjöt som au pair trots den njugga lönen friheten i fristående boende med egen ingång och fransk fördomsfrihet. Mobiltelefon har man som bekant inte 1952, men hon har en krittavla utanför sin dörr, och när Paul Celan sökt henne men hon varit utgången lämnar han meddelanden, i krita, ibland bara en liten ”anonym” davidsstjärna. Men ofta hör hon honom vissla från gatan det överenskomna temat ur Schuberts ”Unvollendete” (den 8:e symfonin), vilket måste ha visslats högt, då hon bodde i vindsvåning, vad jag förstår på 6:e våningen. Efterhand hänger hon i stället ut en liten “flagga” när hon är hemma, för att bespara vännen-älskaren de många trappstegen.

Även Eisenreich beskriver Celans röst, den är ”angenehm und wohlklingend”, jämn och utan betoningar, heter det. Hon kallar honom “från första stund älskansvärd”, men är också klar över att det kommer att bli en “svår relation”. Efter Celans – ännu opublicerad och absolut okänd – första besök i hennes vindskupa tömmer hon inte askkoppen efter honom utan spar cigarrettfimparna. Kärleken dem emellan förblir outtalad i sentimentala ord, men fortsätter under hela nio år, fram till 60-talets början. I Celan-biografierna lämnades detta länge föga eller inget utrymme. Men desto intressantare så här, ingen genikult och ingen kulturindustri kring den berömde diktaren, utan en ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ”nu”. Paris-stämningarna från 1950-talet är härliga. Som så många beskriver hon en ännu glest trafikerad huvudstad mellan silvergrått skimrande fasader.

Insyn i Paul Celans poesi

Eisenreichs minnesteckning av Celan är bredvid Jean Daives den mest personligt berörande och stilistiskt säkra som jag tagit del av. Det ges glimtar av insyn i Celans poesi, men Eiesenreich väcker också intresse för hennes egen person och livshistoria. När de möts är Celans debutdiktsamling ”Mohn und Gedächtnis” ännu under arbete. Efter några år in i deras förhållande utkommer Celans andra diktsamling ”Von Schwelle zu Schwelle”. Den översättning man då tar för given är: Från tröskel till tröskel, kanske med bibetydelsen, på både tyska och svenska: vid dödens tröskel. Men Eisenreich berättar att de samtalat om ordets dubbla betydelse, att Schwelle även betyder sliper, som i sliprar under järnvägsspår. Och Celan kommer i samtalet även in på hur han under de tidiga ungdomsårens tvångsarbete i Moldavien (mellan juli 1942 och februari 1944), bland annat deltog i att lägga räls. Eisenreich funderar i efterhand på om boktiteln syftar också på sådant anläggningsarbete, kanske också med en skrifttematisk dubbelbetydelse.

Brigitta Eisenreich själv

Men Brigitta Eisenreich själv? Hon återkommer, som om hon urskuldade sig själv, eller kanske snarare honom, till det vanliga med osäkra kärleksförbindelser i efterföljd av kriget, och till en tidens misstro mot de stora orden och de säkra löftena, till en samhällelig oro och en längtan efter att hinna uppleva kärlek i sitt liv innan det är slut. Ett tema som en flitig memoarläsare kan igenkänna från historierna som berättats av motståndsrörelsernas (överlevande) medlemmar. 1955 tar hon, med ett långt tyskt ord för ett kort ingrepp, Schwangerschaftsunterbechungen, ”graviditetsavbrott”, alltså abort av deras gemensamma barn. Hon gör detta som varande ogift mor. Hon reser då ensam, som tidens sed var, till abortkliniken över gränsen. Efteråt drömmer hon att hon är tillbaka i sin egen mors sköte. Återvänd till Paris möter henne ingen på järnsvägsstationen, och hon har bestämt sig för att relationen framöver skall vara av vänskaplig natur. När hon ser Celan på nytt ändrar hon sig.

Paul Celan och politiken

De diskuterar ofta politik samman, Ungern-upproret, franska intellektuellas stalinism. Celans grundhållning är anarko-kommunistisk, frihetlig socialism, Kropotkin och Landauer, han är anti-stalinist. Litteratur pratar de självfallet mycket om, och återkommande också den antisemitism som fortfarande sticker upp huvudet i den tidens Västtyskland. Men mot slutet av 50-talet tycks förhållandet mer självmedvetet, hon börjar notera i en anteckningsbok, och Celan börjar bli berömd, en litterär celebritet, Georg-Büchner-Preis tilldelas honom 1960. Medan Celans ytterligare förhållande, det till den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann, naturligt nog kastar en skugga över det egna. Eisenreich klarar inte att helt förlora den älskade mannen, men som hon skriver, ”die Hoch-Zeiten unserer Beziehung waren vorbei”.

Förhållandet klingar av

Under 1960-talets första år börjar så förhållandet sakta klinga av. Celan önskar att Eisenreich och hustrun, Lestrange, skall bli närmare vänner, ”wie Schwestern”, men detta fungerar dåligt, och ingen av ”systrarna” visar större intresse för projektet. Celan fortsätter kontakta henne, de nattvandrar på kajerna, men hon klagar, han bälgar konjak, han låter henne inte sova. Celans krigstrauman börjar komma upp till ytan. Eisenreich är några väsentliga år äldre nu, och mer kritisk, hon finner honom självuppslukad, samlivet försämras, det vackra är borta. De går isär.

Paul Celans död

Följer gör tillfälliga möten på boulevarderna, 1968 och 1969. Vid det sista mötet berättar Eisenreich att hon nu har en liten dotter och Celan förklarar sig glad över detta, men har ingen ytterligare kommentar. Några månader senare är han död. Eisenreichs mor ser dödsrunan i en tysk tidning. När Brigitta Eisenreich i slutkapitlet, och ett långt liv senare, försöker sammanfatta sin ungdomsförälskelse, kring vad det gav och vad det tog, så fattas henne orden. Kring sin hals ‒ gamla damen ‒ bär hon fortfarande den guldkedja Celan en gång gav henne.

The post Paul Celan ‒ ung poet i Paris first appeared on Opulens.

SAMLINGSUTSTÄLLNING. “Oavsett var man hamnar i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd” skriver Maria Johansson om “På armslängds avstånd” som visas på Artipelag.

På armlängds avstånd. 100 år av nordisk konst
Artipelag, Gustavsberg
Visas till och med den 1 oktober 2023

På Artipelag visas utställningen ”På armlängds avstånd”. Ursprungligen en militär term för att mäta avståndet mellan två soldater i en trupp. Ett avstånd som anses ge soldaterna närhet och stöd i strid, utan att riskera att skada varandra (vilket låter som en poetisk omskrivning av relationer i största allmänhet). På senare tid har uttrycket fått en ny betydelse som handlar om att politiken bör hålla ett armlängds avstånd till kulturen, för att ge den plats att verka och utvecklas på ett sunt och fritt vis.

Utställningen är indelad i 8 delar. Det visas bildkonst från modernismens genombrott fram till idag och de olika delarna är försedda med informerande väggtexter.

De nordiska länderna beskrivs som både nära och långt ifrån varandra. Ute i Europa håller de nordiska ländernas företrädare samman, men väl hemma i sina respektive hemländer är de långt från varandra. ”Det är denna dubbelhet vi vill spegla med utställningens titel,” berättar Bo Nilsson, museichef på Artipelag.

Då konstnärerna under modernismen hävdade konstens suveränitet i samhället blir utställningens titel relevant även på ett bredare konstnärligt plan.

Det är unikt att få se de nordiska konstnärerna utvecklas sida vid sida under 100 år. Och det är en möjlighet vi säkert inte får igen under överskådlig framtid. Det finns, som nämnts, både likheter och skillnader i de nordiska ländernas konst. Att svenskt modernistiskt måleri ter sig mer akademiskt än i övriga Norden kan bero på länderna utvecklats på olika sätt.

Medan Sverige utvecklade välfärden i en för landets ekonomi god efterkrigstid var exempelvis Norge, fram till att oljan började utvinnas på 70-talet, ganska fattigt. Ändå uppfattar man de norska konstnärerna som mer frimodiga och djärva i sina bilder. Ett citat av Fernand Léger (i vars målarskola flertalet nordiska konstnärer studerade) beskriver tidsandan: ”konst finns till för det sociala sammanhanget, inte för att hänga ovanför soffan”.

Léger ansåg konsten på tok för borgerlig. Den borde i stället användas till gagn för medborgarna. Flertalet modernister – undantag fanns – ville berika samhället med ett politiskt motstånd, med aktivism mot krig och mot förtryck av den lilla människan.

Att fransyskan Denise Renés franska galleri betydde mycket för svenska konstnärer under mitten av 1900-talet vet säkert många redan. Men hennes betydelse för hela Norden blir ännu mer uppenbar i denna utställning. Man har ägnat en hel epok åt hennes verksamhet. Hon hade stor betydelse för spridningen av den nordiska konsten internationellt. Samtidigt hade vi inte haft den breda samling vi har idag av fransk modernistisk konst utan henne.

Under efterkrigstiden var Sverige mer intakt än de övriga europeiska länderna, här fanns konstsamlare som faktiskt kunde köpa konst. Denise René intresserade sig för nordiska konstnärer men insåg samtidigt att det fanns en marknad för att sprida den franska modernismen och dess idéer i Sverige och Norden. Hennes idéer anses ha påverkat både Pontus Hulténs arbete med Moderna museet och tillkomsten av Louisiana i Danmark.

Den som gjort det möjligt för oss att se denna breda samling av nordisk konst är norrmannen Nicolai Tangen. Han har arbetat med kaptitalförvaltning, primärt då med hedgefonder. Efter att ha byggt upp en förmögenhet började Tangen samla konst i stor skala.

Alla verk som visas (ca 150 verk av 46 konstnärer) kommer ur hans samling. Då det är en norsk samlare får man dessutom möjlighet att se verk av svenska konstnärer, till exempel en serie intressanta målningar av Erik Olson, som man inte sett tidigare. Andra exempel är tidigt måleri av Peter Weiss och en Fahlström-målning som tidigare ägts av Rauschenberg. Den stora vinsten är att se den nordiska utvecklingen under en så lång period, det blir som en lektion i konsthistoria i slow motion.

Samlingen har skänkts bort och förvaltas numera av AKO Kunststiftelse. En stiftelse som är grundad av Tangen.

Konst är exklusivt och ett inträde på 295 kr kommer antagligen inte locka de lågavlönade medborgare som Léger ville göra konst för. Dock ska sägas att entréavgiften är lägre med en prissättning på 195/145/95 kronor på tisdagar och vardagseftermiddagar. Det vill säga att det går bra att se utställningen till ett lägre pris om man kan anpassa dag och tid.

När man vandrar runt i Artipelags enorma lokaler med unika konstverk och sagolika fönster mot en underskön skärgård är det lätt att man börjar fundera över vad som krävs för att privat samla en så betydande samling konst eller privat driva ett så exklusivt konstmuseum. Sen börjar man fundera över varför vissa grupper idag blivit fattigare medan andra blivit rikare. Men att det ändå på nåt vis är bra att man valt att satsa på fri konst istället för handel med vapen, psykofarmaka eller kläder sydda av barn i Indien.

Är privata konstmuseer framtiden och kommer Sverige bli som USA där konsten finansieras av privata medel? Vi har på senare år fått en hel rad privata konsthallar som Sven-Harrys, Bonniers, Magasin 3, Konsthall 16 och Spritmuseets konsthall. Konsthallar som i hög grad präglar konsten i samhället och på så vis deltar i samhällsbygget. Vilka garantier finns för att den privata ekonomiska makten bibehåller en armlängds avstånd?

Oavsett var man hamnat i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd.

The post Modern nordisk konsthistoria speglad i fin utställning first appeared on Opulens.