PARIS. Anne Edelstam skriver om en stor utställning i Paris med verk av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Utställningen speglar deras vänskap med den svenske curatorn Pontus Hultén.

Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén
Grand Palais, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2026

Pontus Hultén (1924–2006) har påverkat den samtida konsten i Frankrike mer än många parisare kunnat ana. För närvarande uppmärksammas hans insatser med en stor utställning på Grand Palais i Paris.

Museet har nyligen renoverats efter att ha varit stängt i flera år, så det är hedersamt att det har öppnat med en svensk kurator, en fransk-amerikanska och en schweizisk rebellisk konstnär.

Det är en påminnelse om Pontus Hulténs viktiga roll som Moderna museets, i Stockholm, förste direktör (mellan 1958 och 1973) och på sätt och vis även dess skapare. Det var inte för inte han blev tillfrågad om att komma till Paris för att modernisera konstscenen där.

Nikki de Saint Phalle och Jean Tinguely

Besökaren får ta del av Niki de Saint Phalles (1930–2002), Jean Tinguelys (1925–1991) och Pontus Hulténs kärlek till konsten, vänskapen dem emellan och hur de influerade och hjälpte varandra genom privata brev, konstverk, installationer och videor.

Vänskapen mellan Pontus Hultén och konstnärerna

Pontus Hultén träffade Jean Tinguely redan 1954, under en av sina flertaliga resor till Paris. Han fascinerades av Tinguelys intresse för rörelse i dennes installationer. Jean och Niki hade träffats och fattat tycke för varandra några år tidigare och nu introducerade Jean henne och hennes konst för Pontus som blev hänförd. De tre hade ett gemensamt program för konsten: en attityd som de kallade för ”glädjens anarki”.

Deras lekfulla och rebelliska förhållningssätt kom till uttryck 1966, med en gigantisk, färgglad kvinnogestalt, liggande på rygg med benen i sär så att besökarna till Moderna museet i Stockholm fick kliva in via hennes vagina.

Delar av detta verk, en affisch med inbjudan till evenemanget (Hon – en katedral i Moderna museet) samt en intervjudokumentär med Pontus Hultén visas nu på Grand Palais.

En annan av Niki de Saint Phalles större kvinnoskulpturer och en av Jean Tinguelys installationer donerades så småningom till Moderna museet i Stockholm och förskönar fortfarande Skeppsholmen.

Pontus Hulténs internationella genombrott

Pontus Hultén fick i och med Moderna museets framgångar ett internationellt genombrott. Det ledde till att han blev tillfrågad, 1973, att spela en aktiv roll i skapandet av det framtida Centre Pompidou (vilket för övrigt nu har stängt i fem år för renovering). Han blev dess första direktör när museet öppnade 1977.

Förutom de konstverk Hultén införskaffade, bidrog han till att göra institutionen attraktiv även för en yngre, mer lekfull målgrupp. Det var nytt för såväl en ganska konservativ fransk som en internationell publik. Den dynamik han införde har förblivit en del av museets signum, vilket även inbegriper ett stort bibliotek, en filmsal, ett konferensrum med mera. I en intilliggande bassäng tronar verk av Niki de Sainte Phalle och Jean Tinguely.

Pontus Hultén fortsatte livet ut att försvara och lyfta fram sina vänner Niki och Jean. De två konstnärerna gifte sig så småningom med varandra. Efter Tinguelys bortgång, 1991, hjälpte Pontus Niki med att uppföra ett museum till den avlidne makens ära. Det invigdes i Basel 1996.

Flera av Tinguelys större så väl som mindre installationer visas nu på Grand Palais. Även åtskilliga av Niki de Saint Phalles verk är med och bidrar till dynamiken i utställningens stora salar.

Hon och Pontus Hultén höll ständig kontakt även efter hennes flytt tillbaka till Kalifornien, fram till hennes död 2002. Pontus Hulten gick bort bara några år senare, 2006.

De ofta gigantiska verken har gott om plats att breda ut sig i Grand Palais stora salar. Dessa rebelliska konstverk kontrasterar mot museets strama arkitektur, vilket skänker ytterligare en dimension till utställningen.

Vuxna kan ta till sig samhällskritiken som utstrålar från verken, medan barnen jag möter i salarna skrattar åt monstren de ser, uppsättningarna som rör sig och de glada färgerna. De får med sig en speciell karta att följa genom utställningen med frågor och lekar. Det är precis i de tre vännernas anda!

The post Pontus Hultén hyllas i färgstark Paris-utställning first appeared on Opulens.

MIKE KELLEY. ”Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.” Det skriver Maria Johansson som har sett Moderna museets aktuella Kelley-utställning i Stockholm.

Mike Kelley: Ghost and spirit
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 12 oktober 2025

På 90-talet var Mike Kelley (1954-2012) konstnären alla talade om. Han var också aktiv i musikbranschen med sitt band Destroy All Monsters och ibland i bandet Sonic Youth. Vars kända album ”Dirty” har ett konstverk av Kelley på omslaget. Han har utöver det skrivit betydelsefulla essäer.

Hans uttryck är direkt, trots att verken utvecklats ur processade resonemang i manus- och essäform.

Utställningen är en del av Moderna museets pågående fokus på motkulturella uttryck i USA, från sent 1900-tal till i dag. Museet gav den italienska designstudion Formafantasma uppdraget att gestalta utställningen.

De har valt metallskärmar som utställningsarkitektur eftersom de ville ha en kontrast till Kelleys mjuka material. Det blev kanske inte riktigt helt lyckat. Därtill är en del av utställningens utrymmen lite krångligt planerade. Annars är utställningen välproducerad.

Kelleys konst kom att bli en viktig kanal på 1990-talet. Hans svarta humor och svidande samtidskritik var befriande.

Mike Kelleys bakgrund

Uppvuxen i en arbetarklassförort till Detroit personifierade han den tidens västerländska identitet som var splittrad i sin relation till i stort sett allt. Kelley var splittrad inför sig själv, sitt land, sin framtid och till den välpolerade ytan och det uppenbara. Han såg världen som ett nät av mediala lögner.

Mike Kelley var uppväxt i en strikt katolsk miljö, något som kan ha legat till grund för att han i sin konst ofta diskuterade sociala tabun och stereotyper.

Efter att ha studerat abstrakt måleri på konstskola valde han som 22-åring att fortsätta sina studier på den tvärvetenskapliga skolan CalArts i Kalifornien. Där gick samtidigt Tony Oursler. Laurie Anderson (tidigare visad i samma utställningsserie) var hans lärare. Han blev känd för sina performance där han blandade tvärvetenskap med ljud, språkliga och konstnärliga inslag.

Filtar och gosedjur

I utställningen visas ett av hans mest kända verk ”More Love Hours Than Can Ever Be Repaid and The Wages of Sin” från 1987. Ett verk som tycks så långt från den abstrakta målarkonsten som man kan komma. Verket består av mängder av filtar och gosedjur. De flesta hemgjorda av någon familjemedlem eller släkting som lagt tid och energi på att tillverka dem. För att visa sin tillgivenhet. Men mängden av dem blir liksom lite för mycket. Man värjer sig. Verket får betraktaren att ställa frågor om vad sann empati är. Man nås också av en glimt av barnets utsatthet.

Samtidigt går verket att på avstånd förväxla med en abstrakt målning. Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.

Hur ska skräpiga hemtillverkade leksaker någonsin kunna jämföras med en upphöjd akademisk tradition? Vilka krafter omfattar konsten? Vad gör konsten med oss? Med sina frågor satte Kelley tonen för sin samtid.

Kelley utforskade minnet

I ett projekt om staden Kandor som pågick från 1999 fram till hans död 2012 utforskar Kelley minnet. Kandor är huvudstaden på planeten Krypton varifrån barnet Kal-El skickades till jorden. Väl på jorden blev Kal-El brottsbekämparen Stålmannen. Kal-Els minnen från Kandor är flyktiga och ofullständiga men han slutar inte med att återvända till dem.

I en video från projektet läser Stålmannen högt ur Sylvia Plaths bok ”Glaskupan” framför den av en superskurk komprimerade staden Kandor.

Stålmannen vakar över staden. Inkapslad i en kupa av glas verkar den vara bortom tid och rum. Hur fungerar minnet, vad är sant och vad är projektion? Vad minns jag inte?

Kelley såg likheter mellan glaskupan, den krympta staden och hur internet tenderar att alienera oss socialt. Och i förlängningen Sylvia Plaths glaskupa som symbol för mentalt fängelse.

Som betraktare får man tillfälle att associera till andra bubblor, exempelvis sociala medier. Vi har alla vår egen Truman show, som vi både hatar och älskar. Med alla självupptagna, populärkulturella och politiska klichéer det innebär. Varför ha en egen åsikt om det räcker att sätta ett kryss i rätt box?

Hade Kelley barndomstrauman?

Eftersom Kelley så ofta arbetade med material kopplade till barndom antogs automatiskt att han hade barndomstrauman. Något han själv aldrig tillstod men i stället sa Kelley att han fann tolkningen intressant. Att hans konst tolkades på det sättet inspirerade honom till att arbeta med minnet som begrepp.

I verket ”Sublevel” från 1998 tillverkade han en modell av källaren till konstskolan CalArts. Alla de rum han inte hade minne av kläddes i rosaskimrande kristall. Det anspelar på den på 90-talet populära idén om ”repressed memory syndrom”. Om verket har Mike Kelley kryptiskt sagt att ”oavsett vad som hände där så är allt rosa inuti”. Han lekte med likvärdigheten mellan konst och sanna minnen. Vad fyller vi våra minnesluckor med? Vad påverkas minnet av?

Vad kan Kelley säga oss i dag?

Han lär ha sagt ”I became an artist so I could be a failure”. Personligen finner jag hans vägran att bli domesticerad sympatisk. Och jag tror att förklaringen till varför han fick det riktigt svårt med kändisskapet finns precis där. Han valde att vara konfrontativ och obekväm. Ändå var han också subtil. Hans material hämtades ofta ur kvinnligt hantverk. Som ett vittnesbörd om det oansenliga och det sentimentala. Och framför allt sådant som ansågs sakna konstnärligt värde eftersom det ofta tillkommit ur en längtan efter att visa kärlek och omsorg.

Mike Kelley respekterade sitt material även när han använde det till något annat än det var ämnat för. Med öppna kort spelade han med det hyckleri dessa material också kan representera och hur fula de kan vara. Antagligen avskydde han idealiserande historier om änglalika barn. Och på sitt subtila vis visade han i stället hur kaotisk barndomen kan upplevas, även utan verkliga trauman.

Det har i svensk press ifrågasatts huruvida Mike Kelley har något att säga oss i dag. Vissa kritiker menar att tiden sprungit förbi honom. Och det är möjligt att han inte lever upp till alla av den gängse samtidens kulturella ideal. För egen del upplever jag att hans verk engagerar mig lika mycket nu som när det begav sig. Just för att han har fler frågor än svar. Det enda jag slås av som ”gammalt” är videotekniken i hans tidiga videofilmade performance.

Modernas museets Fredrik Liew svarar så här på frågan om varför Mike Kelley är intressant idag: ”Hans förmåga att kanalisera det undermedvetnas relation till (västerländska) samhällets sammanbrott med psykologiska dimensioner och emotionell sårbarhet. Han är en representant för konstnärsrollens möjligheter som agitator, satiriker, formalist, historiker, författare, komiker o.s.v.”

Moderna museets Hendrik Folkerts svar på samma fråga är ”Han gör det obekväma synligt. Kelleys verk skapar obehag, just för att de visar det som samhället helst vill dölja – det fula, det trasiga, det utstötta. Det är konst som vägrar förenkling. Och det behövs nu mer än någonsin”.

Kelley är transparent

Att det till synes oskuldsfulla kan bära mörka eller åtminstone dolda undertoner var något Kelley öppet arbetade med. Han är autentisk och transparent, det finns inget uppenbart manipulativt eller beräknande i hans konst.

Ytterligare intressant med Mike Kelley är att även om han spelade med ljus och mörker, frossade i egna, samhällets och historieskrivningens misslyckanden, så låter han det vara osagt vilken sida som vinner eller är starkast. En insikt som väl borde resonera med vår samtid?

The post Stark utställning med Mike Kelley på Moderna first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Ida Thunström reflekterar, med utgångspunkt i Eurovision Song Contest, över hur populärkulturella uttryck kan slå en bro till konstens värld. Hon ser därför föraktet för populärkultur som problematiskt.

Av alla de Malmöbor som flydde ut på landet under Eurovision-veckan, var det inte bara de som gjorde det för sin fysiska säkerhets skull, utan, som någon uttryckte det, av rädsla för att råka ut för ”schlager”. Själv bor jag granne med Eurovision Village (Folkets Park), och satt följaktligen mitt i riskzonen.

Eurovision-musik ligger väldigt långt ifrån det som är min favoritmusik, men jag får ibland intrycket att det för många, med liknande utgångspunkt, resulterar i ett slags förakt. Ett förakt inte bara för den enkla lättsmälta musiken, utan för fenomenet som sådant.

Det tycks i vissa fall expandera till att innefatta värderingar som inte bara är kulturella, utan livsåskådningar, värdegrunder, rentav ideologier.

Det finns kanske inga stora fiskar i grunda vatten, och visst ligger det något i att ”största gemensamma nämnare” kan ha en avtrubbande effekt på det estetiska uttrycket, men måste saker alltid vara edgy för att vara bra?

Är man av naturen en lägre stående kulturkonsument för att man kan uppskatta en tonartshöjning då och då? Visst kan anti-intellektualism vara skadlig i åtskilliga fall. Men när det gäller Eurovision-musiken är resultatet av anti-intellektualismen så långt bortom vår dagliga tillvaro att det borde vara ofarligt.

För konstens utveckling behövs ständigt nya inslag, och många idag högt värderade former av kultur har sitt ursprung i alternativa subkulturer (graffiti och seriekonst är bra exempel). Känslan av nödvändighet, en grupps existentiella behov av att skapa något nytt och eget, är förvisso centralt i en skapandeprocess, men det betyder inte att det är den enda vägen.

Konst söker ständigt efter en slags autenticitet. Det icke-banala är viktigt, bristen på alldaglighet kan nästan vara ett syfte i sig, men det ger oss ingen rätt att förkasta andra gruppers val av underhållning.

Besattheten av Melodifestivalen och Eurovision Song Contest kan förvisso te sig lite som galenskap, men vi ska inte underskatta just denna galenskap. Få poplåtar blir så ofta öronmaskar som schlagerlåtar. Ingredienserna utgörs till stor del av repetitiva element och enkla, välbekanta symboler. En enkel formel, alls inte exklusivt använd av Christer Björkman.

Yayoi Kusama är bombastisk och populär 

När den stora soloutställningen med Yayoi Kusama som för många år sedan hade sin avslutningshelg på Moderna Museet i Stockholm, gick det knappt att få plats i lokalerna. Museet var fullt av en massa barn. Kusamas konst drog alltså inte bara en bred publik, utan dessutom den minst intellektuellt förkovrade delen.

Men så följer hon också på pricken den denna oemotståndliga formel: enkel symbol (prick) och upprepning (i all oändlighet). Är Yayoi Kusamas konst därför banal? Vad är skillnaden mellan lättåtkomlig och lättköpt?

Det som kanske mest lyfter hennes verk är det bombastiska, det som inte ber om ursäkt för sig själv, ett slags ren glädje. Beståndsdelar som definitivt slår an som en schlager. Kusamas liv har dock varit allt annat än banalt, utan präglat av psykisk sjukdom. Och hennes karriär är äkta och konsekvent. Ändå är hennes konst älskad av nästan alla, barn inkluderat, så varför föraktas hon inte av finsmakarna?

Det talas ibland om en ökande brist på autenticitet, om faran i att ”inte utmana” betraktaren (eller publiken). Men vem är det då som ska utmanas? Carolina Falkholts stora bilder av vaginor utmanar inte många kulturskribenter men blir attackerade, rentav bannlysta, av andra grupper i samhället. Och nu flyr vissa kulturmänniskor Malmö i rädsla för ”schlager”. Folköl och dunkadunka utmanar alltså åt andra hållet, spegelvänt, så vad är då problemet?

Det våras för drag

Allt behöver utvecklas, och även den bredare delen av kulturutbudet kräver injektioner.  Och de kommer då och då. Hbtqi+ rörelsen är inte direkt subkultur längre i Sverige. Eller, för att säga det enkelt: Det våras för drag. Att en drag queen som Conchita Wurst vann Eurovision 2014 var kanske inte ett jättekliv för mänskligheten, men en viktig milstolpe på vägen mot en positiv normalisering.

Nu är det inte bara queerkretsar som älskar Eurovision, utan Eurovision som älskar queer. Och kanske har vi här ett exempel på hur den magiska bryggan mellan subkultur och allmänhet kan uppstå. Mellan vänster-hbtqi+:are och SD-vurmare, hög-och lågkultur, multikulturella och nationalister. Kanske mellan ”vi” och ”dom”.

Man skulle kunna sura över att subkulturer urvattnas när de kommer upp i ljuset och domesticeras, och att de därmed förlorar sin alternativa glans. Eller också kan man se det som att dessa inslag av något mer autentiskt, alternativt, kan locka ut den större allmänheten på djupare vatten.

Vaginal Davis

Det är föraktet i sig som är problemet. Genom att hålla mitt fönster öppet och rentav spetsa öronen lite när en artist som Conchita Wurst sjunger ”Rise like a Phoenix”, känner jag att jag går något till mötes. Kanske i mig själv. Och kanske händer samma sak för någon nu i Eurovisionpubliken, som bestämmer sig för att gå och se homocore och ”drag-terroristen” Vaginal Davis soloutställning ”Magnificent Product” som öppnar på Moderna Museet i Stockholm nästa vecka. Då är det i alla fall någon som har vunnit något.

The post Föraktet för det populära är problematiskt first appeared on Opulens.

FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?

Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.

Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.

Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.

Vera Nilsson och Siri Derkert

Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.

Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist? 

Påverkade politikerna

Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.

I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.

Upproriska budskap

Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?

Larseric Vänerlöf

När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”

Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.

Karlaplan

På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.

Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.

Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.

Funktionalism in absurdum

Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.

Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?

Accelererande konsumtion

En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.  

I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.

Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.

Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.

Flanören fortsätter till Tessinparken

I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.

Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.

Flanören besöker Moderna Museet

En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.

Modernismens spännvidd

Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu. 

Modernismens queera sida

Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.

I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens  dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.

Monica Sjöö

Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.

I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.

Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.

Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.

Almstriden

I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.

Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.

Modernismen inspirerar 

Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.

Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.

Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.

The post En flanör på spaning efter modernismen first appeared on Opulens.

SUGGESTIVT. Laurie Andersons utställning på Moderna museet är suggestiv. “Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans,” skriver Maria Johansson.

Laurie Anderson: Looking into a mirror sideways
Moderna museet, Stockholm
Till och med den 3 september

Laurie Anderson uppmärksammades som konstnär redan 1974 för sitt performance ”Duets On Ice”. Det utspelade sig på gatan i New York City. Hon gjorde en inspelning av sitt fiolspel under tiden som isen smälte runt hennes skridskor. Hennes enda hitlåt, ”O Superman” (1992), gjorde henne världskänd. En del menar att hon revolutionerade musiken men hon har också beskrivits som banbrytande konstnär/multimedia-artist. Nu ställer hon ut på Moderna museet i Stockholm med utställningen ”Looking into a mirror sideways”.

Genom åren har Laurie Anderson samarbetat med konstnärer, musiker, komiker, filmskapare och författare från hela världen. Hon blev redan på 80-talet hedersdoktor i konst både på University of the arts in Philadelphia och på San Francisco Art Institute.

1992 träffade hon Lou Reed och levde med och samarbetade sedan med honom under hela hans liv.

Utställningen på Moderna museet är suggestiv. Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans.

Men redan efter tre frågor vid mötet med pressen föreslog Laurie Anderson att man skulle ”runda av”. Hon var inte intresserad av att berätta om sig själv, ”det är inte viktigt för mig att ni förstår vem jag är”, menade hon.

Laurie Anderson ville inte heller diskutera världens orättvisor. ”Att världen är orättvis vet vi ju alla redan, jag ser ingen mening med att sitta här och samtala om det”. På en fråga om hur hon ser på AI svarar hon att hon inte tror AI blir ett hot mot mänskligheten inom en överskådlig framtid. Vidare betonar Anderson att berättelser är viktigt. Och att ser sig som en skapare av just berättelser. Hon hoppade mellan olika associationsbanor och ibland var det svårt att följa med. Även museiintendent Lena Essling som ledde samtalet såg ibland förvirrad ut och när Moderna museets chef Gitte Ørskou flera gånger liksom irrade fram till scenen för att hämta vatten för att få stopp på sin rethosta gav det nästan intrycket av en föreställning. Att det inte var på riktigt.

Vid pressvisningen fattades flera verk-beskrivningar och den största installationen var inte klar. Personalen var mer stressad än normalt och när man frågade något kunde man få välvilliga men tveksamma svar. Det framkom att temat för utställningen bestämts i sista stund. Att man länge inte riktigt vetat vad utställningen skulle innehålla och flera gånger ändrat planerna.

Jag anar Laurie Andersons energier här. Att ta beslut i sista stund. Att vänta in. Att inte skämmas över att man inte riktigt ännu vet. Att ha integritet. Att inse vikten av timing. Att följa men inte styras. Utställningens titel är talande i sig själv. Varför inte konfrontera spegelns bild framifrån? Beror det på att hon inte söker efter sig själv i spegeln? Så varför ser hon då in i den? När jag tittar in i spegeln från sidan så speglas något annat än det jag står framför. Kanske upptäcker jag som av en slump hur skuggorna faller i ett annat rum, kanske blir en hund utanför mitt synfält synlig. Jag ser en spegelbild av verkligheten där jag själv kanske inte finns med eller där jag blir synlig som betraktande något utanför mig själv. Jag framstår som en gäst hos verkligheten. Jag ser något som inte tycks vara på riktigt. Jag ser något som kanske bara är en berättelse.

Jag hittar av en slump ett träffande Shakespearecitat om spegelns betydelse i konsten. ”The purpose of playing, whose end, both at the first and now, was and is, to hold as ´there the mirror up to nature: to show virtue her feature, scorn her own image, and the very age and body of the time his form and pressure´.” Fritt översatt betyder det att ”meningen med skådespeleri (och då tolkar jag det som gällande all form av konst) är att hålla upp en spegel mot naturen. Att visa dygden sitt kännetecken, ilskan sin avbild och själva tidsålderns kropp dess form och avtryck”. Jag tolkar det som att han beskriver värdet av att låta spegeln berätta. Att inte styra utan släppa fram den berättelse som kommer av sig självt.

Men ändå. Kan hon inte bjuda lite på sig när hon nu möter sin publik och sina fans? Här finns de som följt och beundrat hennes konst och musik i årtionden. Samtidigt behöver man acceptera att en konstnär inte är sitt verk. Att konsten är fri. Efter konstverkets födelse har det ett liv skilt från sin skapare. Ändå fördjupar mötet med konstnären min relation till konstnärskapet. Jag vet inte varför det är så.

Jag upptäckte att jag känner mig väl igen i Laurie Andersens hållning och inställning. Och jag inser att hon kanske behövde falla från en piedestal för att jag skulle upptäcka det.

Det är attraktivt att tveka, att länge hålla sig öppen för att ändra sig. Att tänka att man ska göra en sak, sedan göra något annat. Att associera så fritt att man förvirrar folk. Det finns tillräckligt många som försöker manipulera bilden av det egna jaget. Som lägger sig vinn om att uppfattas på ett visst sätt. Som alltid är steget före. Är det inte befriande att en världsstjärna som Laurie Andersen öppet visar att det inte alls är viktigt för henne? Att hon inte behöver ha kontroll över bilden av sig själv?

Hon understryker vikten av att med sin konst skapa berättelser, och hon vill att de ska handla om något annat än henne själv.

Men här berättar hon ändå lite om sig själv. AI-projektet som inleder utställningen bygger på en skröna om hur hennes farfar kom från Göteborg till USA som 8-åring, startade ett företag som köpte och sålde hästar vid 9 års ålder och gifte sig som 10-åring. En historia som hon menar att ingen ifrågasatte. Tills Laurie fann att han egentligen suttit i ungdomsfängelse fram till vuxen ålder.

Lusten att skapa berättelser tycks hon ha ärvt.

Hon gör historien om sin farfar mer allmängiltig genom att också visa en videoinstallation om en ung arabisk immigrant som länge satt inlåst i Guantánamo-fängelset.

The post Laurie Anderson och lusten att skapa berättelser first appeared on Opulens.

SVERIGEAKTUELL. Den mångfacetterade avantgardekonstnären Laurie Anderson är i Sverige, aktuell med en utställning, på Moderna museet, tillägnad hennes svenske farfar. 

Laurie Anderson kommenterar samtidshändelser i bilder, filmer, skulpturer och text. Från den 1 april till den 3 september visas Looking into a mirror sideways på Moderna museet.

– När jag lyssnade på Bergmans filmer hörde jag ett återkommande ord. Ordet föregicks alltid av tystnad och följdes av tystnad. Ordet var ingenting. Jag är inte svensktalande så jag frågade mig vad ordet betydde. Ingenting. Jag har försökt göra en utställning om ingenting, säger Laurie Anderson på presskonferensen inför utställningen Looking into a mirror sideways. 

Den New York-baserade allkonstnären Laurie Anderson som ställer ut på Moderna museet berättar vidare att Bergmanexperter har skickat henne ett montage med alla gånger ordet ingenting nämns i Ingmar Bergmans filmer. Men Bergman är inte den enda som lockat henne till Sverige. Utställningen är tillägnad Laurie Andersons svenskfödde farfar Axel Efraim Andersson (1881–1963) som kom till Chicago från Göteborg. 

I ett dunkelt rum slipar 19 mänskliga figurer i smurfhöjd knivar. Det är en lek med proportioner som kommenterar 6 januari 2021, dagen då den amerikanska kongressen stormades.

– Jag älskar små människor, säger Laurie Anderson. Jag gjorde min första lilla människa redan 1974. Det här verket handlar om den där dagen när de var ute efter blod. Samtidigt tycker jag om ljudet av knivar som slipas. 

De små knivsliparna kontrasterar en massiv skulptur i det intilliggande rummet, på vilken det projiceras en statslös Guantanamofånge som berättar om tortyr. Att involvera fångar i sina verk har länge varit ett tema i Laurie Andersons konstnärskap.Den stora mannen och de små människorna är samtidskommenterande konst, ändå vill upphovskvinnan inte kalla sig själv aktivist. 

– Att genom sin konst göra politiska ställningstaganden påminner om propaganda, att med hjälp av bilder ändra folks åsikter. Jag skapar saker som ni sedan tittar på, det är tillräckligt. Ni behöver inte mig för att begripa att världen är orättvis, det vet ni redan. Det här är inget Ted talk. Samtidigt kan jag inte föreställa mig en värld där alla är lyckliga, det vore som någon Disneyfilm, säger Laurie Anderson. 

– Jag är misstänksam mot AI, även om jag själv ibland använder mig av det. AI kan lyssna, ta in och upprepa det andra sagt, men det är inte detsamma som att tänka. Det är en teknik som mest handlar om ensamhet, säger Laurie Anderson. 

Tveksamheten kring AI till trots ligger Laurie Anderson i framkant vad gäller tillämpandet av den senaste state of the art-tekniken. Till utställningens modernare inslag hör en interaktiv VR-upplevelse. I en tredimensionell värld flyger museibesökaren bland dinosaurier, bildade av kemiska formler och vita streck. En för somliga åksjuketriggande åktur. 

– Det är en kvart kvar av filmen, säger museivärden när Opulens något yra reporter tar av sig VR-glasögonen. 

–Jag gillar VR. Man måste använda hela kroppen, till skillnad från statisk film på duk, säger Laurie Anderson på presskonferensen. 

Utställningen visar också äldre verk av den form- och genreöverskridande konstnären, däribland en talande get och hennes egentillverkade instrument. Laurie Anderson har en bakgrund som violinist, något som hörs i utställningens ljudlandskap. 

Till filminslagen hör hundfilmen Heart of a Dog (2015) som inleds med en Konsumlogga, en subtil Sverigehyllning. Med en intensiv klippning och Laurie Andersons ljudboksröst berättas historien om hur hon förlöser en terrier, hunden klinkar därefter piano, paddlar kajak och dör i en saccosäck. Berättelsen vävs samman med konsekvenserna av terrordåden den 11 september 2001. 

Sedan tio år tillbaka är hon änka efter rockartisten Lou Reed (1942–2013). De var gifta i fem år men hade träffats och börjat umgås långt tidigare. En SvD-skribent med definierade plastbågar står pratar vid ett porträtt av henne och maken, och ställer frågan: 

– Hur intressant vore Laurie utan Lou Reed? 

Undertecknad föreslår att paret möjligen förstärkte varandra, hon gav honom av sin avantgardistiska punkkredd och han gav henne av sin rockpublik. 

– De förstärkte varandra som en dynamo, säger SvD-mannen. 

The post Laurie Anderson gör ”en utställning om ingenting” first appeared on Opulens.

ANDE. Gunnar Lundin har skrivit en kort pendang till sin tidigare publicerade text “En dag på 70-talet”. Den knyter också an till Jonatan Sersams debattinlägg nyligen. Det handlar kort sagt om konst och ande.

En eftermiddag på sextiotalet besökte jag van Gogh-utställningen på Moderna museet. På väggarna stora dukar med ett inre ljus som tycktes strida mot museets elektriska belysning och “verkligheten”.

En liknande upplevelse hade jag då av Henry Miller och Jan Fridegård.

Inne i de världarna, vad tar man sedan med sig? När konstnärens blick har sjunkit undan, och man bara har sina vanliga ögon, sin näsa, sin själ. Och människorna vi lever i tiden med.

Kanske minnet av ett inre ljus; av ande. En dikt ska slå världen med häpnad (Li Li) Och tröstlösa stunder ska komma.

The post En dag på 60-talet first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. Det går fortfarande att se Nan Goldin-utställningen på Moderna Museet och idag premiärvisas en dokumentärfilm om hennes liv som konstnär och aktivist. Hanna Bergström har sett den och rekommenderar den till alla som vill förstå de stora sammanhangen i konstvärlden.

The post Konst på liv och död first appeared on Opulens.

FOTOKONST. ”Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.” skriver Maria Johansson.

Nan Goldin – This Will Not End Well
Moderna Museet, Stockholm
Pågår t o m 26 februari

God konst lyckas med att både spegla sin samtid och berätta något om hur det är att vara människa. Nan Goldins konst förskönar inte världen eller människorna i den. Som betraktare försöker man spontant värja sig, man famlar efter en balans i upplevelsen av utsatthet och misär.

Goldin slog igenom på 1980-talet med bilder från sin egen vänskapskrets. Hon skildrade på ett intimt och självutlämnande vis sitt umgänge i New Yorks queer-kretsar. Men hennes konstnärskap är också starkt färgat av systerns olyckliga öde. Systern institutionaliserades redan i tidiga tonåren och begick så småningom självmord. I sjukhusets journaler berättas att systern vid ett tillfälle sagt ”I am longing to go home, but I don´t have a home, I don´t have anything or anyone”. Den känslan av hemlöshet känner man igen i Goldins bildvärld.

Hon växte upp i en dysfunktionell medelklassfamilj i en typiskt amerikansk villa-förort utanför Boston på 50-talet. Men vid 18 års ålder hittade hon sin ”sanna” familj i ett queer-gäng. Vid 19 års ålder hade hon sin första utställning med bilder på sina vänner. Vänner hon sedan följde när de drabbades av aids. Hon dokumenterade allt med sin kamera.

Hon menar att unga människor idag inte har någon förståelse för vad aids-epidemin innebar, hur det var att se sina vänner dö en efter en. Vid de tillfällen hon själv orkar se sina filmer sitter hon oftast och räknar hur många av dem som nu är döda. Hennes verk visar också den misär som drogmissbruket ledde till. ”Drugs set me free, later they became a prison”, är en replik ur en av filmerna.

Konst är en konstruktiv kanal för den här typen av upplevelser och berättelser. Det får mig att minnas konstnären Caspar Forsbergs textskylt ”One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist”. Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.

Andra samtida, kvinnliga, amerikanska konst-fotografer har arbetat med liknande bilder. Till exempel nyligen upptäckta Vivian Maier och välkända Diane Arbus har i sina fotografier dokumenterat samhällets baksidor på ett socialrealistiskt vis. Men mina tankar går dessutom till Cindy Sherman och Laurie Simmons som också bearbetat sin samhällskritik med hjälp av fotografiet. Och under samma tidsperiod men på ett annat sätt. Shermans fotografier berättar om varför det är så viktigt att ha integritet – är du tillräckligt jag-svag kan du bli vem som helst och risken är stor att det inte kommer att vara du själv som väljer vem. Simmons fotografier berättar om tomheten i bakvattnet av den amerikanska drömmen. Men med en cool, ofta förföriskt förpackad estetik. I Nan Goldins bildvärld är inget förpackat utan läggs fram obearbetat.

Utställningen på Moderna museet är Nan Goldins första med enbart filmer. Tusentals fotografier har arrangerats i olika berättelser och hon menar att ”jag har egentligen alltid velat vara filmare”. Hon fortsätter oavbrutet att förändra och finslipa de bildspel som utgör filmerna. Diabilder blev tidigt en praktisk lösning, det var billigare och hon hade inget mörkrum att själv ta fram sina bilder i. I början bjöd hon in DJ:s att spela musik till bildspelen, numera har hon egna avtal med de musiker vars musik hon använder.

Det mest anmärkningsvärda med utställningen är samarbetet med arkitekten Hala Wardé. Det kan vara det mest lyckade samarbetet mellan en konstnär och en arkitekt någonsin. De har samarbetat flera gånger tidigare, den här gången har Wardé ritat de byggnader i vilka Goldins filmer visas. Varje byggnad är specifikt konstruerad för just det verk den visar. Byggnaderna bär fram verken, det är som att Goldin i samarbetet med Wardé hittat den omslutande föräldrahand hon alltid fattats. Det är i deras möte som balansen, som man initialt intuitivt söker, går att hitta.

Nan Goldin har slutat fotografera ”jag är för gammal, jag är trött, det finns så mycket fotografier i världen…. jag vet inte…jag tar lite bilder på himlen”, berättar hon. Himlabilderna har hon arbetat in i flera av sina bildspel. Vilket både ger dem ytterligare en dimension och påvisar att de ännu aktivt pågår. Goldin menar att hon valde titeln ”This Will Not End Well” för att hon tycker den är komisk. Vi har i alla tider sagt att det här kommer inte sluta väl. Och hon ser en ironi i att vi, i de svåra tider som nu är, säger det igen. För samtidigt har det alltid fortsatt, skrattar hon. Vi kommer inte undan. ”And I want people to cry, that is one of my mottos”.

2017 startade Nan Goldin den politiska aktivistgruppen P.A.I.N. Gruppen har organiserat uppmärksammade protester mot att stora museer mottagit stora donationer från Sackler-familjen, som blev biljonärer på det opiodläkemedel som orsakade en missbruksvåg  i USA. ”De var så cyniska att de utförde forskning på vad de kunde tjäna mest på – att hålla kvar folk i missbruk, eller satsa på mediciner som tog dem ur missbruket”.

The post Nan Goldin – briljant men krävande first appeared on Opulens.

STRIDSSKRIFT. Mathias Jansson har läst konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzéns bok “Konsten är vi” där denne utifrån behandlingen av Lars Vilks konstnärskap riktar hård kritik mot de etablerade institutionerna.

Konsten är vi av Mårten Arndtzén
Fri Tanke Förlag

Den 3 oktober 2021 avled konstnären Lars Vilks i en tragisk bilolycka. Under flera år hade han levt under dödshot och med ett ständigt livvaktsskydd runt sig. Anledningen var några teckningar föreställande Muhammed som rondellhund som han skapade 2007. Teckningarna hade inte bara satt ett pris på hans huvud utan även gjort honom omöjlig i konstvärlden. Man skulle kunna tro att det demokratiska samhället och konstvärlden unisont skulle rusa fram för att försvara yttrandefriheten och konstnärens rätt att provocera och tänja på gränserna, som vi i vanliga fall är så måna om att försvara. Men i stället kom anklagelser om att Vilks fiskade i grumliga vatten och inte aktivt tog avstånd från hur hans konstverk användes av högerpopulistiska och islamofobiska krafter i samhället.

Med utgångspunkt i diskussionen om och behandlingen av Vilks konstnärskap går konstkritikern och kulturjournalisten Mårten Arndtzén till angrepp mot de etablerade institutionerna och vad han anser deras ofta snäva och allt för ideologiskt styrda konstsyn. Det är först och främst Gitte Ørskou, chef på Moderna Museet, som hamnar i fokus. Efter Vilks död ifrågasatte Ørskou nämligen om Rondellhunden ens skulle betraktas som konst. Anledningen till detta var en fråga om verket inte borde ingå i Moderna Museets samlingar som ett viktigt tidsdokument. Vilks hade tidigare försökt donera Muhammedteckningarna till Moderna Museet, men då fått kalla handen.

Den fråga som Arndtzén ställer sig är: Vad är egentligen fri konst? Är talet om den fria konsten och armlängds avstånd från politiker bara tomt prat? Vi har de senaste åren sett exempel på hur kommunpolitiker lägger sig i den lokala kulturen och försöker påverka den, men Arndtzén menar att staten ideologiskt genom sin kulturpolitiska styrning också skapar gränser för den fria konsten.

Ska man idag lyckas som konstnär är man beroende av att gå på en statlig konsthögskola, ställa ut på statliga museer och ta del av statliga bidrag. Men kulturpolitiken har sedan länge haft en lista med olika kriterier som museer, institutioner och enskilda aktörer ska uppfylla för att få stöd. Det kan gälla krav på jämställdhet, arbete med hbtq-frågor, mångfald och tillgänglighet. Det är i grunden goda intentioner, men vad händer med konsten och konstnärerna som ifrågasätter dess kriterier och vill tänja på gränserna och utmana dem? 

Arndtzén ger i debattboken en hel del exempel på senare årens kontroverser inom konstvärlden där den politiska styrningen dragits till sin spets som diskussionen om lokalen Vita havet på Konstfack, en diskussion som handlade om huruvida själva namnet är rasistiskt eller inte, eller diskussionen kring Världskulturmuseet i Göteborg som plockade ner en målning av den algeriska konstnären Dalila Dalléas Bouzar, föreställande ett samlag samt en kort vers ur Koranen. Detta skedde efter hot och upprörda reaktioner från allmänheten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Myndigheten för Kulturanalys konstaterar i rapporten “Så fri är konsten” från 2021 att det finns negativ påverkan på den konstnärliga friheten på grund av kulturpolitisk styrning. Det är också något som Arndtzén exemplifierar och argumenterar för i debattboken “Konsten är vi”. Hur den nya borgerliga regeringen kommer att förhålla sig till den kulturpolitiska styrningen av konsten återstår att se, men tills dess är Arndtzén debattbok en läsvärd och tänkvärd sammanställning, som visar att finns en del att fundera på när det gäller konstens frihet i och konstinstitutionernas makt i dagens samhälle.

Borde då Vilks teckningar finnas med i Moderna museet samlingar? Det är något som tiden får utvisa, men nästan all konst som är relevant och som idag betraktas som självklara delar av vårt kulturarv började en gång som en provokation. När du står framför en målning av Monet ska du tänka på att recensenterna och konstpubliken en gång i tiden blev uppretade och provocerade av de flyktiga och förment ofärdiga penseldragen i målningen. Själva konststilen impressionism är dessutom ett skällsord myntat av en konstkritiker som just tyckte att en tavla av Monet var ofärdig, det var bara en skiss, en “impression”. 

The post Tänkvärt om konstens frihet first appeared on Opulens.

UTFORSKANDE. Den danske konstnären Jeppe Hein vill få besökarna på Moderna Museet blicka inåt. “Vem är du egentligen” heter utställningen – ett slags performance där konstpubliken är själva konsten.

Erika Josefsson/TT

The post Jeppe Hein vill öppna folks hjärtan first appeared on Opulens.

MUSEINOVELL. Karolina Ramqvist ger ut en novell i samarbete med Moderna Museet. Novellen är baserad på konstnären Vera Nilssons två verk “Sagor” och “Lampsken”.

Under året som gått har författaren fått röra sig fritt i Moderna Museets salar, under tiden som det har varit stängt för allmänheten. Uppdraget har varit att utforska om något av verken i samlingen kunde fungera som inspirationskälla till en litterär text.

“När jag fick frågan om att skriva en novell med utgångspunkt i ett verk i samlingen tänkte jag först välja Christodoulous Panayiotous terrakottagolv ‘Dagar och sekler’ från 2013, som ju är något helt annat än ‘Lampsken’ och ‘Sagor’. Men hur jag än gjorde kom jag hela tiden tillbaka till de här målningarna från 1930-talet”, säger Karolina Ramqvist i ett pressmeddelande.

Novellen kommer att finnas till försäljning i museets butik.

Projektet är en fristående fortsättning på “Moderna Museet &”, där en kulturutövare bjuds in till museets samling, för att skapa någonting inom sitt respektive uttryck. Tidigare har artisten El Perro del Mar varit en del av projektet.

TT NYHETSBYRÅN

The post Ramqvist skriver novell för Moderna Museet first appeared on Opulens.