LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.

Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).

Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.

Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.

Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.

Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.

Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.

Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.

Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.

Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.

Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.

HÅKAN SANDELL

4 dikter av Jean Follain

Tecken för resande

Resande över ändlösa vidder

när ni får syn på en flicka

som i skinande händer tvinnar

ett väldigt, svart hårsvall,

och när ni

dessutom skådar

en häst som ligger död

inte långt från ett nedsläckt bageri,

då kan ni av dessa tecken förstå

att ni nått människornas skara.

Måltid

Från den vita

något kantstötta tallriken

äts en blodig köttbit,

kvinnan män törstade efter

syns inte längre till;

på den blåa väg

som senare blir röd

går stora hundar förbi

som om de hittat

ett sätt att finnas till

i alla tidevarv

genom att bära husses namn

i halsbandet på brickor av koppar

och utan rädsla för natten.

Kvinnan och det utklädda barnet

Med stort mod under ödets slag

på kvällen av en karneval

ledde en kvinna ett flickebarn

utklädd till narr vid handen,

stadens monument höjde sig

framför deras ivriga steg

och bjällrorna klingade

på den tudelade dräkten

till hälften röd till hälften gul,

flickan alldeles blek som himlen.

Par

Mannen gick ut för att se,

hans kvinnas hud skälvde till

nära blommor, aldrig så naken

som när denna kväll drog

förbi övergivna flammande plogar;

tillbaka i rummet som fått tjäna till allt

betraktade han ett ansikte

och en överkropp nästan som nya,

klänningen som låg slängd ifrån sig

liknade för ett ögonblick

den svarta flaggan

från anarkins

och de gamla föräldrarnas tid.

Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell

The post Jean Follain – En målerisk parisisk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning

Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts

Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.

Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.

Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.

I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.

Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.

Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.

I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.

Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.

Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.

Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.

Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.

Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.

Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.

Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:

Ur boken ”Om hösten”:

Jag känner livets migrän

och våra själars halvsynthet

Jag känner nöjets tekniska detaljer

och våra själars ryggmärgsslaveri

Fisken vet att masken döljer en krok

men hugger ändå

Liv är sin egen kontamination

sitt eget bakhåll och sin egen fälla

i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta

Skönt minnas vänta hoppas

men aldrig att förverkligas, att fångas

Det är vad jag har lärt

och det är inte mycket

Jag är en fisk med kroken i mig

som till på köpet inte är tagen

Jag vet. Men det är också all min vinning.

O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!

Mitt dystra Paradis

Varför spela

Skall dock Guds barn aldrig spela

Själv ett stycke gud, en bit naturgud

men aldrig barn – eller för alltid barn

Född död med denna fordran på mitt öde:

Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…

Så blev för mig att ana: redan veta

och hetsas av mitt vetande

att ana vidare och vidare

i flyende rytm

O aningar –

i luften hängande trädgårdar

O eviga danserska

du som förkroppsligar

minnets erogena zoner

och minnets framtidsdröm:

Jagutlösning, jaguttömning

att bli en annans

för alltid en annan

– – –

Fragment av folkparks dansmelodier

fragment av fragment

Kvistar som bryts!…

Natt som slår sina lovar

kring rösternas avsked

– Hej med dig då

– Hej med dig

– Ja, hej.

Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.

Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.

Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.

Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!

The post Gunnar Ekelöf – en enastående modig poet first appeared on Opulens.