POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt en kritisk genomgång av Ulf Kristerssons svaga insats som statsminister.

”Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.”

”Det farliga är inte de ondas ondska, utan de godas tystnad.” Denna fras tillskrivs den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King, verksam på 50- och 60-talen. Den kan användas rörande Tidösamarbetet. Tre borgerliga partier har begått samma misstag som den tyska borgerligheten på 30-talet.

Ett högerextremt parti med agendan att utrota den parlamentariska demokratin, togs in i värmen. Tanken var att partiet, nationalsocialisterna, kunde tämjas. Tolv år senare låg över 50 miljoner människor världen över i för tidiga gravar.

Sverigedemokraterna har inte heller blivit ledda av någon. Tvärtom. Till stor del har de, utan att ingå i regeringen, fått vad de pekar på. När de uppfört sig illa har regeringspartierna oftast agerat som de tre aporna på den berömda bilden: inte sett något, inte hört något, inte sagt något.

Fegaste statsministern i modern tid

Ytterst ansvarig är moderaternas partiledare och vårt lands statsminister – Ulf Kristersson. Som borde vara god. Men är tyst. Följande är hårt att skriva, men sanningen kan vara hård: Kristersson är den fegaste, mest ryggradslösa och sämsta statsminister Sverige haft i modern tid.

Detta är inte ett angrepp på hans person. Utan på vad han gjort – och främst inte gjort – under tiden som statsminister och ledare för moderaterna. Under hans befäl har ett tidigare seriöst och regeringsdugligt parti förvandlats till en dörrmatta för ett nyssnazistiskt partis stövlar.

Moderaternas moraliska förfall

Förr stod moderaterna för etik, moral och förnuft. Respekt för kunskap och traditioner. Det som kan kallas klokskap. Detta måste sägas, även om man inte gillar traditionell högerpolitik. I dag tycks partiet närma sig en blandning mellan skränande och pubertala ungmoderater på partifest och bredbenta och skrävlande SD-anhängare som heilar lite när enbart kompisarna tittar på. Fast bara på skoj. Att förre partiledaren Carl Bildt av många i moderaterna nu betraktas som en förrädare och vänster, beror inte på att Bildt ändrat sig. Utan på att partiet släppt ideologin och blivit dörrmatta.

Här ett par punkter som visar hur Kristersson möjliggjort förfallet.

I särklass störst var sveket mot förintelseöverlevaren Hédi Fried. Inför denna kloka och milda dam som överlevt nazismens ofattbara grymhet, lovade Kristersson att aldrig samarbeta med SD. Allt inför ett reportageteam från DN. Några veckor senare gjorde han exakt det motsatta. M-ledarens trovärdighet blåste bort lika totalt som ett korthus i en orkan.

Som förklaring uppgav han att löftet avgetts i rollen som partiledare. Men nu agerade han som ledare för oppositionen. Ursäkten var så patetisk att den kunde genomskådats och hånats av en sexåring. Med sveket var vägen utför sopad. Efter det kunde vad som helst hända. Och hände.

Statsministerns kritiserade anförande

I sitt första tal till nationen i samband med våldsvågen höll han ett mycket kritiserat anförande. Ett sådant tal ska bara tas till när något mycket oroande har hänt. Då gäller att samla nationen, lugna och peka på vägen framåt. Ulf körde med klassikern: allt är de andras fel. Skyll inte på mig. (tre minuter in i inslaget)

Hade statsministern fått med sig fel papper, alltså ett valtal och inte talet till nationen?  Jag tror inte det. Ulf läste nog upp ett manus han fått från Jimmie Åkesson. Med dennes enda agenda: lägg all skuld för allt på invandringen.

Statsministerns lilla pip

När SD:s trollkonton avslöjades, en bragd av TV4, chockades det politiska Sverige. Opposition, press och delar av regeringen reagerade. Inte minst för att SD:s troll inte bara gav sig på vänstern, utan även kolleger i Tidösamarbetet. Jimmie Åkesson avfärdade allt som lögner från ett ”vänsterliberalt klägg”. Statsministerns kritik mot trollkontona kan i styrka jämföras med pipet från en dansmus med infektion på stämbanden. Huvudsakligen ansåg Sveriges mäktigaste politiker att detta var en intern fråga för SD.

Sveket mot medarbetare

Till detta kan vi addera svek mot medarbetare. Vid ceremonin i Washington där ett medlemskap i Nato bekräftas, är det tradition att detta görs med ländernas utrikesministrar. USA:s Anthony Blinken var där. Och Sveriges Tobias Billström. Men när kamerorna rullade var Ulf Kristersson längst fram. Han stod inte ut med att missa minuterna i strålkastarljuset. Senare lämnade Billström, ytterst oväntat, tjänsten som utrikesminister.

Sverige var sent ute med att definitivt säga ifrån mot världens största mobbare, Donald Trump. När det till slut gjordes, släppte Kristersson först fram finansministern. Sedan vår utrikesminister. Här hade en statsminister behövts. Men Ulf fegade ur. Den gången också.

Statsministern är inte den vuxna i rummet

Ulf Kristersson körde tidigare med devisen att han var den vuxne i rummet. Denna slogan har begravts. För givetvis finns det vettiga personer på moderaternas partikansli som inte står ut med uppenbara lögner. Om statsministern är den vuxna i rummet, får vi hoppas att Gud skyddar barnen i lokalen. Ulf gör det inte. Bryta heliga löften, vara feg inför mobbare och ta sina kamraters finaste leksaker är inte beteenden vi ska lära våra barn,

Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.

The post Sämsta statsministerns stora svek first appeared on Opulens.

SATIR. Med anledning av Moderaternas försök att tysta Rojavakommittéerna med polisanmälningar har Samuel Andersson skrivit en satirisk dagsvers.

Det är en text till Rojavakommittéernas försvar. Texten bygger på den irländska kampsången ”The Foggy Dew”, kanske bäst framförd av The Dubliners samt Sinead O’Connor och The Chieftains.

Till Rojavakommittéernas försvar

All direkt aktion, det har staten sagt,

är att jämföra med ett hot.

All kritik viftas bort som en ”hårdnad ton”

när regeringen byter fot:

För en terrorist kan förlåtas visst,

men en frihetskämpes tro

slår snabbt M ur balans om hen tar sin chans

att fördöma med ett ”Shame on you”.

Så när sedlar med blod strösslas på M:s port

uppstår bland dem ganska snart panik.

För i ett enda slag står i öppen dag

deras svek och cyniska taktik.

Men bekänna fel för ens egen del,

stå med skammen och låta det bero,

vore döden för M. Så vi hälsar hem

med ett klart uttalat ”Shame on you”.

Men har Johan Forssell plötsligt blivit snäll,

då han älskar Rojava nu?

Eller är det nu slik moderat taktik

för att härska, slita oss itu?

Fast för friheten de berett en grav,

ska det ur den myllan gro.

Bortom stöveltramp förs en ordens kamp

med profetisk tyngd: Ett ”Shame on you”.

The post Dagsvers: ”Till Rojavakommittéernas försvar” first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers som kommenterar Tidöpartiernas migrationspolitik.

Svenska barn

Ett budskap nu i juletid:

Naivt att tro på fred och frid

och gästfrihet är bara trams,

folk kan väl bo nån annan stans.

Ett barn är fött på denna dag,

som inte platsar i vårt lag.

Guds son det sägs att barnet är,

men barn ska vara svenska här.

The post Dagsvers: ”Svenska barn” first appeared on Opulens.

ALKOLHOLPOLITIK. I veckans krönika förklarar Lars Thulin varför lagen om gårdsförsäljning sannolikt är en dödskyss för Systembolaget. Samt varför monopolet bör bibehållas.

Sorry Stjärnbryggeriet – jag älskar Systembolaget

Jag besöker gärna lilla Stjärnbryggeriet i Rörum på Österlen. I en gammal ladugård bryggs gott öl. Folkölen säljs på plats och kan tas med hem, medan bryggeriets starköl bara får säljas i den egna restaurangen och på Systembolaget.

Den nya lagen om gårdsförsäljning ger bryggeriet möjlighet att även sälja den starkare brygden i butik. Stjärnbryggeriet planerar att göra så till sommaren. Personalen på bryggeriet och krogen är trevliga, kunniga och engagerade. Så jag gläds åt att de får ökad försäljning. Samtidigt önskar jag helhjärtat att de inte fått detta tillstånd.

Det gör jag eftersom den nya lagen inte har tillkommit för att hjälpa små producenter eller göra det lättare för konsumenterna. Syftet är att följa nyliberalismens mantra: marknaden gör alltid allting bäst. För nyliberaler är frågan om en avreglering gör något bättre eller inte oväsentlig. Allt handlar om ideologi och den slår fakta. Sju dagar i veckan

Ny lag – dödskyss för Systembolaget

Den nya lagen är dödskyssen för Systembolagets monopol. Därför ligger det nära till hands att se starka industriella intressen som drivkraften bakom den väl orkestrerade och finansierade kampanjen för gårdsförsäljning. Visserligen talar en märklig del av lagen om en försöksperiod på sju år och att försäljning ska åtföljas av en föreläsning om alkoholens skadeverkningar. Det sistnämnda framstår som konstigt eftersom någon sådan lektion aldrig behövs på krogen eller på Systembolaget.

Kravet är bara lull-lull och sockret i botten för att få lagens kritiker att svälja att Systembolaget som vi känner det kommer att försvinna. Trots att den försäljningsformen har en majoritet av svenskarna bakom sig. Det räcker nämligen med att en enda alkoholproducent går till EU-domstolen och hävdar att om Stjärnbryggeriet får sälja vid sidan av monopolet, så måste alla andra också få göra det. Allt annat är ett brott mot EU:s grundprincip. Vilket domstolen högst sannolikt till slut kommer tycka.

Viktig fråga för Moderaterna

Moderaterna, speciellt ungdomsförbundet, har  gjort idén om att döda Systembolaget till en oerhört viktig och prioriterad fråga. Nuvarande handelsminister Benjamin Dousa, tidigare MUF-ordförande, har sagt att han längtar efter Ica Basic lådvin.

Intressant är att handeln inte tycks längta dit. Som journalist följde jag noga frågan vid EU-inträdet när en yvig Ica-handlare i skånska Röstånga utmanade monopolet genom att sälja en vinflaska i sin butik. Allt gick till EU-domstolen som gjorde tummen ned för handlaren. Vårt monopol var lagligt.

Folket gillar Systembolaget

I debatten sade sig handeln vara beredd att sälja om monopolet försvann. Internt var entusiasmen sval. Ingen av handelns aktörer har gjort, eller gör, något för att driva frågan. Skälen är flera.

Ett är folkviljan, en majoritet av svenskarna gillar Systembolaget. Livsmedelshandeln känner väl till folkviljan, ingen bransch möter så många svenskar varje dag

Ett annat är tron på lägre priser. Det är skatten som gör alkohol dyr i Sverige. Inte Systembolaget. Tvärtom, de har låg vinst och en mycket effektiv försäljning och distribution. Att handeln skulle sälja billigare med någon lönsamhet är ytterst tveksamt. Systembolaget sålde förra året för cirka 40 miljarder kronor och hade en vinst på 338 miljoner. En marginal på 0,8 procent. Icas och Axfoods snitt ligger på över tre.

Ett tredje är att det är en besvärlig vara att sälja. Den är skrymmande, ömtålig med mycket flaskor, den är stöldbegärlig och måste säljas med strikt ålderskontroll. I dag får handeln bannor för att man inte följer reglerna för folköl. Hur skulle det bli med vin?

Risker för personalen

Ett fjärde är risker för personalen. Tänker er 20-åriga Linda ensam i kassan på en Ica Nära. Klockan 21.45 kommer sex bredbenta grabbar in och vill köpa två flak Norrlands och tre bag-in-box. Linda blir rädd för grabbarna. Och rädd för att hon personligen bryter mot lagen om hon inte begär leg och sedan tvingas neka. Linda vill därför inte fortsätta jobba i butiken. Men handlaren vill ha kvar Linda.

Systembolagets utbud och kunskap

Ett femte är att en matbutik aldrig kan erbjuda det utbud och den kunskap som Systembolaget kan tillhandahålla. Så svenskarna utanför storstäderna kan få leva handelsministerns våta dröm, att avnjuta Ica Basic Lådvin. Men inte mycket mer än så.

Systembolagets många butiker

Måste det, trots allt, inte bli lättare att köpa alkohol i Sverige? Fast är det så svårt egentligen? Systembolaget har 450 butiker och något fler utlämningsställen, totalt över 900 försäljningsställen. Ica, som många tycker finns ”överallt” har 1 300 butiker.  Systemets butiker är öppna sex dagar i veckan. Så hur viktigt är det att få köpa Ica Basic lådvin 08.01 en söndagsmorgon i Ica i Blattnicksele? Kanske bara vår handelsminister kommer köa utanför?

Systembolaget – en gyllene medelväg

Alkohol är ett gift som är starkt beroendeframkallande hos en del av befolkningen. Det kan leda till alkoholism, vilket är en svår sjukdom som inte bara drabbar den sjuke utan hela hens omgivning.

Men för majoriteten av medborgarna är alkohol en guldkant på tillvaron. Om den förbjöds eller gjordes mycket svårtillgänglig skulle olaglig import och egen tillverkning öka kraftigt.

Kontrollen av marknaden försämras då och även skatteintäkterna. Därför måste samhället ha en gyllene medelväg. Systembolaget utgör den medelvägen. Men för nyliberalerna är detta tjafs. Eftersom den fria marknaden per definition alltid är pärleporten på vägen till paradiset. Även när motsatsen gäller.

The post Systembolaget – kommer det att försvinna? first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers angående hur uppenbart det är att Ulf Kristersson har tappat kontrollen över SD-samarbetet genom sin närvaro på SD:s landsdagar.

Kristersson i kenneln

Hundvisslan tystnar

– hunden är fri!

Borgarna lyssnar

till tystnadens skri

när husse blir husdjur.

Vår tid är ur led

när kopplet är borta

– och bajspåsen med.

The post Dagsvers: ”Kristersson i kenneln” first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om politikers oförmåga att be om ursäkt för begångna misstag och hur detta förgiftar det politiska samtalet. Han ger oss tre exempel: JD Vance, Carl-Oscar Bohlin och Jimmie Åkesson.

Att erkänna ett fel och be om förlåtelse kan vara positivt och stärka en relation. Det vet de flesta. Inom politiken tycks det dock blivit nästan otänkbart. Istället är bortförklaringar bättre än en ursäkt. Detta förgiftar det politiska samtalet – gör det hätskt, ibland hatiskt och bidrar till en farlig polarisering av samhället. För när en anklagelse alltid möts av tron på den egna förträffligheten, samt ett argt utfall som försvar, skruvas tonen upp gång på gång. Att sociala medier kräver sekundsnabba reaktioner gör dessutom att chansen till eftertanke och djupare analys försvinner. Mixen är toxisk.

Jag är övertygad om att ärliga ursäkter skulle höja respekten för politiker och få oss att i högre grad diskutera sakfrågor. För den som felat eller sagt något klandervärt framstår då som mänsklig.  Och framförallt, så avför ursäkten misstaget från dagordningen. Att som politisk motståndare eller näsvis reporter fortsätta kasta misstaget i ansiktet på politikern blir meningslöst. Saken är ju utagerad. Den som fortsätter blir gnällig och långsint och dumstruten flyttas därför.

Låt mig ta tre exempel, inom och utom Sverige.

Politiskt exempel 1 – JD Vance

Det första är kandidaten till vicepresident i USA, JD Vance. I en debatt om aborter avfärdade han dem som vill bevara möjligheter till detta, som bittra och barnlösa kattkvinnor. Alltså kufiska damer som klappar katter i stället för att ta hand om barn.

Uttalandet retade gallfeber på många, inte minst par som har svårt att få barn. Han skuldbelade därmed kroppsliga defekter som ingen kan hjälpa. Han kunde bett om ursäkt och sagt att repliken var ogenomtänkt, att han var pressad i en debatt och att han ångrade orden. Att meningen inte var att såra ofrivilligt barnlösa.

Vance vägrar och får då uttalandet slängt i ansiktet – gång på gång. Bland annat av megastjärnan Taylor Swift, som i meddelandet som uppmanade hennes följare att rösta på Kamala Harris, bifogade en bild på sig själv klappande en katt. Därmed ställde sig nationens kanske mest älskade artist på kattkvinnornas sida. Och förlöjligade och hånade Vance. Genom att inte ta avstånd från sitt idiotiska uttalande ger han därmed gång på gång ett skarpladdat vapen till motståndarna.

Politiskt exempel 2 – Carl-Oscar Bohlin

Det andra är Carl-Oscar Bohlin som är minister och ansvarig för vårt civila försvar. Hittills något av en doldis men lär enligt rykten ha höga politiska ambitioner. Enligt min åsikt har hans framträdande på scenen hittills kännetecknats av tre saker: gravallvar, grötmyndighet samt en pompös uppblåsthet.

Detta blev tydligt nyligen då han talade om för oss undersåtar hur oerhört viktigt det är att vara kritisk och inte sprida rykten utan att kolla källor. Sedan kom det fram att han själv vidarebefordrat uttalande från en källa som visade sig vara ett ryskt troll i en västlig tankesmedja. Pinsamt och pikant är bara förnamnet.

Bohlin hade då två val.

Det ena var att förneka att han absolut gjort något som helst fel och att hans kritiker missförstått honom.

Det andra var att göra en smärre pudel och erkänna att även han gått i fällan. Det hade gjort honom mänsklig, visat att han hade lite distans till sig själv samt även humor. Egenskaper som går hem hos de flesta. Men viktigast är att han verkligen hade fått kraft i budskapet att vara kritisk genom att visa hur lätt det är att bli lurad.

Den tesen hade då hamrats in hos svenskarna. Men för ministern var omsorgen om självbilden som ofelbar besserwisser-magister, med rätt att läxa upp folket, viktigare än allt annat. Så han valde första alternativet. Därmed kommer fadäsen att fortsätta smetas på honom.

Politiskt exempel 3 – Jimmie Åkesson

Det tredje exemplet är Jimmie Åkessons okontrollerade utbrott då trollkonto-skandalen rullades upp. I ett ”tal till nationen”, ett försök att göra honom statsmannamässig, avfärdade han kritikerna som klägg, vilket enligt ordlistan är ”en obehaglig kletig massa”.

Det märkliga och ologiska i Åkessons svada är påståendet att folks känslor är fel. Det var bärande tesen i hans tal. Att tycka illa om troll-konton var fel. Men upprördhet är realiteter som påverkar människor och debattklimat. I den betydelsen kan de aldrig vara ”fel”.

En rimlig taktik som delvis räddat högerpopulistiska SD hade varit att bli förvånad över upprördheten. Sedan förklara varför man valt trollkonton som taktik, men säga att man lyssnar på kritiken och ser över sin kommunikation. Ett uttalande som skulle ha dämpat tonläget men ändå inte lovat ett enda dugg. Men nu dömde Åkesson ut alla upprörda som klägg och sköt dessutom budbäraren, alltså TV4. Utan att kunna påvisa att redaktionen hade fel på någon enda punkt.

I stället för att diskutera sakfrågan använde SD sin paradgren: tycka synd om sig själva. Offerkoftan och martyrkronan är de mest älskade plaggen i partiets garderob. För alla är så jättestygga mot stackars SD, som bara vill väl.

I det här fallet klingar snyftningarna extra falskt. Debatten om trollkonton handlade ju om att partiet varit elaka mot sina motståndare och det på ett fegt och anonymt vis. Men det var uppenbarligen okej. Fast absolut ingen fick vara taskig mot SD. En logik som kanske fungerar på treårs-avdelningen på en förskola. Ingen annanstans.

The post Oförmåga att be om ursäkt förgiftar politiken first appeared on Opulens.

”TROLLGATE”. ”Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå?” Det undrar Lars Thulin efter debatten som följt Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik.

Begreppet kris lär på mandarin bestå av två tecken. Det ena står för fara och det andra för möjlighet. På svenska kan det likställas med det klämkäcka ordspråket: inget ont som inte har något gott med sig. Innebörden är att i farofyllda situationer som kräver handling finns möjligheten till nyttig och nödvändig nyorientering.

Detta är i hög grad aktuellt när det gäller läget i vår riksdag och regering. För upprördheten kring SD:s trollkonton och partiets totala ovilja att i nämnvärd utsträckning ta till sig av kritik, ta ansvar eller förändra något i sitt beteende, har skakat om Sverige.

Många som kommenterat situationen menar att det främst är en prövning för de tre partierna i Rosenbad – KD, L och M – och mindre så för SD. För om de tre i regeringen inte på allvar sätter ner foten och tvingar fram en förändring hos SD, så är det uppenbart att bara ett parti styr Sverige. Ett som 80 procent av väljarna inte röstat på. Sverigedemokraterna. Om det partiet kommer undan trollkonto-skandalen med en axelryckning, då ligger vägen öppen för vilket beteende som helst från dem.

Hittills har regeringens ”säga ifrån” varit lika högt, beslutsamt och rungande som pipet från en mus med stämbandsinfektion. Karin Enströms (M) svada (1:21 in i klippet) var så surrig och pinsam att det var fysiskt smärtsamt att lyssna på en riksdagspolitiker som så totalt förnedrade sig. När regeringen slog näven i bordet hade det gått att lägga ett ägg mellan knytnäven och bordet. Och ägget hade varit oskatt.

Mest illa ute är KD och L som snubblar på fyraprocentspärren. Deras totala undfallenhet och utplånande av sig som självständiga partier har gjort dem irrelevanta i politiken. Varför rösta på dem när de bara är en dörrmatta för SD och i viss mån M? Den insikten gör risken att de lämnar riksdagen 2026 överhängande. Det är en mardröm, för vägen tillbaka är oerhört lång. Att som parti utanför parlamentet tränga sig in på den massmediala scenen är minst sagt svårt.

L:s lösning var att införa en hederskod, dock en som SD redan skrivit på i EU. Och att frågan sedan skulle begravas i en utredning. En icke-lösning från en partiledare som mycket sällan uttrycker sig begripligt. Den ytterst graverande för L är att SD flera gånger har utsett liberalismen som en av sina stora fiender. Vad korvgubben Johan Pehrson gör är alltså bildlikt att flörta med och försöka blidka sin egen bödel. Att bevittna sådant är oerhört plågsamt.

KD har ett speciellt kors att bära i kraft av sin påstådda kristendom. För det var Ebba Busch som möjliggjorde allt med genom att bjuda Jimmie på köttbullar och välkomna honom in i värmen. För att göra en liknelse med Nya Testamentet: Judas fick i alla fall 30 silverpenningar för att svika och förråda Jesus. Ebba fick inte ett öre för sitt svek, däremot fick hon betala Jimmies köttbullar.

Politik är att våga. För att undvika den till synes oundvikliga utvecklingen för KD och L krävs rejält mod. Men det kan vara halmstrået som räddar den drunknande. Om KD och L tvingar fram en regeringskris, då har man för första gången på många år visat ryggrad, mod, självständighet, stolthet och visioner. Alternativet är sotdöden.

Jag hoppas att KD och L vågar kliva av Tidö-samarbetet. Följden blir Hela havet stormar i riksdag och regering. En kris. Som ju betyder både fara och möjlighet. Framförallt tror jag att mängder av före detta KD- och L-sympatisörer skulle sträcka på ryggen, bli stolta över sitt tidigare parti och återvända till det. I det nya politiska landskapet skulle sakfrågor avgöra med KD och L, och kanske C, som tungan på vågen. Ömsom röstande med M-SD, ömsom med S-V-MP. Därmed skulle de få makt som aldrig förr. Bli betydelsefulla politiska krafter. Istället för en tystad och patetisk röstboskap.

Moderaterna går inte att hoppas på. Det partiet är på väg att utradera sig, bli SD Light och de leds av en man som, det är hårt att säga, får betecknas som Sveriges fegaste politiker. Med KD och L som ”politiska vildar” i riksdagen kommer M stå inför ett val. Att gå med sina partner KD och L och våga vara självständiga. Eller att helt gå upp i SD och totalt utplåna sig.

Regeringspartiernas förblindade hat mot socialdemokraterna är en illustration på två fina ordspråk. Ett är: ur askan in i elden. Regeringens samarbete med SD är på väg att bli en värre mardröm än samarbete med S.

Det andra är: den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage. Ebba, Johan och Ulf är inte ens i magen längre. De befinner sig i tigerns ändtarm. Vad som lämnar en sådan vet alla.

Om L och KD hoppar av får vi ett läge då vi kan rösta på partier istället för på stelbenta och fördummande block. Därmed får sakfrågor och egna hjärtefrågor större plats. Och även partiernas egna program.

Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå? Den chans ni har nu kanske aldrig återkommer.

The post ”Trollgate” kan kanske leda till något gott first appeared on Opulens.

INRIKESPOLITIK. Ipodar, korvar och crème brûléebrännare i plenisalen. Genom årens lopp har presenterna riksdagspartiledarna ger varandra vid avtackningar varierat. Nu berättar partianställda hur avskedspresenterna kommit till, från idé till inköp. 

Att i riksdagens talarstol säga varma ord och överlämna en gåva har blivit en tradition när en partiledare meddelat sin avgång. Senast var det centerledaren Annie Lööf som avtackades med buketter och spabiljetter. 

– Oftast är gåvan kopplad till den avgåendes personliga intressen, men ibland kan det finnas en politisk touch också, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö. 

Nära en tredjedel av alla presenter som ges bort vid avtackningar är böcker. De visar en genomgång av de tio senaste partiledardebatterna då någon avgått. 29 procent är gåvobevis till välgörenhetsorganisationer och 15 procent av presenterna är matrelaterade så som husgeråd, korvar eller middagar.

Personer med insyn berättar att presenterna bestäms av partiledare i samråd med dennes medarbetare och inhandlas av assistenter. Det är alltid partiledaren själv som har det sista ordet. 

“Ibland kan det finnas en politisk touch”

I undantagsfall är gåvorna mer kärva än hjärtliga. För att påminna om Vänsterpartiets historia gav Liberalerna boken Naftasyndikat av Fredrik Malm till Jonas Sjöstedt (V), en historisk spionhistoria om bensinmackarna Naftas kopplingar till Stalins Sovjet och Vänsterpartiets föregångare SKP. 

Vänsterpartiet pikade också liberalernas Jan Björklund genom att ge honom en mobillåda 2019. Den taffligt ihopspikade träpjäsen som ett mellanstadiebarn tillverkat i slöjden anspelade på att den mobilförbudsivrande före detta utbildningsministern själv ofta påträffats med näsan djupt nere i mobiltelefonen. 

– Avtackningarna sker som del av en partiledardebatt i riksdagen så det är klart att saker och ting tolkas politiskt. Det behöver man förhålla sig till så att det inte blir fel. Jan Björklund var sådan att det funkade, han tog det bra. Det var också Jonas barn som hade gjort mobillådan så det var svårt att bli förargad av, säger Marcus Svanfeldt som är politisk sekreterare inom Vänsterpartiet. 

Att Fredrik Reinfeldt (M) som förordar en öppen migrationspolitik fick ett gåvobevis från FN:s flyktingorgan UNHCR av Jimmie Åkesson (SD) kan ses som ett sätt att accentuera de två partiledarnas oenighet i flyktingfrågan. I talarstolen anförde Jimmie Åkesson deras två olika ingångar i frågan då han menade att organisationen liksom hans parti vill hjälpa på plats.

Vad som menades med en gosedjursräven som Ebba Busch (KD) överlämnade till Jan Björklund (L) förblir hemligt. Hennes partisekreteraren är förtegen om vad som menas med kopplingen mellan Jan Björklund och räven.

– Räven anspelade på ett internskämt mellan Ebba Busch och Jan Björklund, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö.

Etikettsbrott

Enligt den nu avlidna etikettgurun Magdalena Ribbings webb-tv-program i DN 2014 är det olämpligt att ge bort utmanande underkläder och andra intima presenter, vilket ingen politiker heller gjort. Hon ser hellre att man håller sig till aningens tråkiga presenter så som att ge ett lexikon till en student. När Jonas Sjöstedt inför sitt avsked hade flaggat för att han efter politiken ämnar starta ett kafé fick han presenter därefter. Boken Sju sorters kakor, ett förkläde med älgmotiv samt fikabröd. 

Ingen har heller begått etikettsbrottet att ge mottagaren en levande present med svåra skötselregler som i längden blir en försörjningsbörda. Undantaget skedde möjligen på den extravaganta avslutningstillställningen då Göran Persson 2007 gavs två levande grisar iförda stickade västar av Swedbank. I SvD 16/3 -2007 berättas det att ordförande Persson tar de två kultingarna Spara och Slösa i sin famn. Att ge grisar till en nypensionerad godsägare är mer godtagbart än om gåvan ges till en lägenhetsboende mitt i livet. 

“Världens bästa kompis”

En annan lika plojig som hjärtlig gåva överlämnades efter Alliansens förlustval 2014 då Folkpartiets Jan Björklund gav en vit t-tröja med trycket Världens bästa kompis i nymoderat babyblå kulör till den avgående Fredrik Reinfeldt (M). Om ex-statsministern någonsin bar tröjan är oklart. Till de mer skämtsamma gåvorna genom åren hör också Jimmie Åkesson som utmanade Stefan Löfven att smaka den Blekingetillverkade kallrökta korven Die Harder 6.0. Den lär vara kryddstark. 

Även om ingen i riksdagens talarstol öppnat kistor innehållandes guld, rökelse och myrra är gåvornas prislappar i vissa fall höga. Från moderaterna lär den förrförra statsministern Stefan Löfven fått den hittills dyraste gåvan. De biljetter för två till poporkestern Abbas avatarföreställning i London går loss för åtminstone 1 500 kronor hos biljettsajter. Hur stora summor som läggs på presenten menar Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö också beror på partiernas relation till varandra. 

– Det varierar, inte minst beroende på hur nära partierna står eller har stått varandra, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö

Inte heller Vänsterpartiets kansli har reflekterat över var den övre kostnadsgränsen går för presenter. 

– Jag tror inte vi har haft någon exakt gräns för just avtackningspresenter. Beror lite på vad man kommer på, säger Marcus Svanfeldt (V). 

De avgående Mp-språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fick 2011 Ipodar med ljudböckerna Två nötcreme och en Moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, respektive Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Det är efter att Alliansregeringen gett en platt-tv till kronprinsessan 2007. Fredrik Reinfeldts medarbetare lär frekventerat hemelektronikkedjorna runt decennieskiftet 2010. 

Trots politiska motiv är presentutdelningens syfte är främst att glädja mottagaren. Att få en kollega att med glädje instämma i Mona Sahlins ord efter att motståndaren Fredrik Reinfeldt (M) gav henne en sprillans ny Ipod, laddad med en ljudbok om Mahatma Gandhi, under Sahlins sista debatt 19 januari 2011: 

– Man borde kanske avgå oftare.

The post Partiledarnas kärva och hjärtliga avskedspresenter first appeared on Opulens.

RYGGRADSLÖST. “Hur har det blivit så här? Genom att M närmat sig SD har man utplånat sin ideologi”, skriver Lars Thulin.

Valet i Sverige är ovanligt på många sätt. Ett är att det är möjligt att vi för första gången får ett högernationalistiskt parti, med färska rötter i nazismen, i Rosenbad, antingen med ministerposter eller med mycket stark påverkan på en ny regering.

Ett annat att vi har förlorat det stora oppositionspartiet, det enda som i modern tid utmanat socialdemokraterna. Alltså Moderaterna. Inte så att partiet åker ur riksdagen. Men på grund av att det förlorat hela sin själ, stolthet och ryggrad. Jag anser att M idag bara är ett tomt skal, ett populistiskt parti utan karta och kompass. Det är allvarligt.

Låt mig först ge en varudeklaration. Jag har röstat S hela mitt liv, kalla mig gärna gråsosse. Inte för att jag tycker att partiet är särskilt bra. Utan för att jag alltid bedömt alternativen sämre. Nu vet ni hur mina politiska glasögon är slipade.

Det är just därför jag verkligen sörjer M:s frånfälle. För en bra, tydlig och vass opposition är essensen i en parlamentarisk demokrati. Precis som att det regerande partiet då och då måste bytas ut. Alla ideologier bär inom sig fröet till sin egen perversion. Om de inte ifrågasätts och möter motstånd rusar de mot sin undergång. Därför är det livsfarligt att inte ha en seriös opposition. Vad har vi idag?

Partiet gick att lita på. Därmed var det regeringsdugligt.

SD, som bara har två huvudfrågor, alla andra tycks förhandlingsbara i syfte att fiska röster. Det handlar om att all invandring är helt fel och att Sverige måste ha svensk kultur. Hur denna ser ut och vem som ska definiera den är oklart.

KD, ett parti som tillkom i ilska över att skolämnet kristendom bytte namn till religionskunskap. Idag ett SD i lightversion.

L som i kampen för sin existens står ut med det mesta SD säger för att få leka i det blåbruna blocket. Trots att SD flera gånger utnämnt liberalismen till sin huvudfiende. Det är som att se en dödsdömd tåflörta med bödeln.

Detta ska alltså hållas ihop av M. Man kan tycka vad man vill om deras politik under deras år i regeringsställning. Men de drev en klar linje efter en ideologi som var tydlig. Partiet gick att lita på. Därmed var det regeringsdugligt. Idag är detta historia. Det värsta är nu partiets uppenbara och häpnadsväckande svek som avslöjar brist på ryggrad och moralisk kompass.

Inför pressen lovade M-ledaren förintelseöverlevaren Hedi Fried att aldrig samarbeta med SD, några månader sedan gjorde han det. Ett sådant svek till en sådan person skulle få de flesta att skämmas ögonen ur sig. Att höra den ekonomiska talespersonen Elisabeth Svantesson hävda att det hon tidigare sagt, att hon tycker illa om SD, egentligen aldrig var det hon menade är som att se en mask slingra sig på en metkrok.

M:s ledare solade sig i glansen på presskonferensen då statsministern berättade om beslutet att gå med i Nato. Han lekte statsman och landsfader och försäkrade att han skulle göra allt för att trygga ansökan så att Sverige framstår som stabilt och därmed snabbt kan bli medlem. Några veckor senare kastade han landet in i en konstitutionell kris rörande en personfråga i regeringen. Utan många minuters betänketid hängde M på en nyck från SD, som använder misstroendevotum i tid och otid.

I flera av de skandaler som kantar SD:s väg, bland annat Tobias Anderssons utspel om att alla invandrare borde skaffa enkel biljett till Kabul, morrade ändå L och KD. Moderaterna var tysta. Inget får störa samarbetet med SD.

I debatten kring hoten mot C-ledaren Annie Lööf påstod Jimmie Åkesson att hatet mot henne, som pumpas ut i SD:s YouTube-kanal Riks, inte hade något som helst med partiet att göra. För det var minsann S som började, så det så. M-ledaren ställde omedelbart helhjärtat upp på Åkessons version. Att detta var samma person som lovat Hedi Fried att aldrig samarbeta med SD är ofattbart. Sveket är totalt.

De senaste opinionsundersökningar visar vad väljarna vill.

Hur har det blivit så här? Genom att M närmat sig SD har man utplånat sin ideologi. Allt för att få SD-sympatisörernas röster. Det är ett självmordsuppdrag. För när M blir alltmer likt SD och inte vågar kritisera det, kan valmanskåren välja mellan SD och en kopia av SD, alltså M. Berättigad fråga – varför välja en blek och otydlig kopia då jag har ett tydligt original? De senaste opinionsundersökningar visar vad väljarna vill. SD är nu större än M.

Därmed har det tidigare regeringsdugliga M förlorat innehåll och stolthet. Man har även sett till att man tappat rollen som största oppositionsparti. Vi bevittnar ett utdraget och plågsamt självmord av ett tidigare seriöst och hedervärt parti. Ordspråket Den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage, är här sannare än sant.

Att tänka sig att ett sådant parti med en sådan ledare ska företräda Sverige i EU och i förhandlingarna om Nato, är skrämmande. För i Bryssel, högkvarter för bägge organisationerna, är det allvar och finns inte utrymme för nationella ledare som blixtsnabbt bryter löften likt en svansande knähund när husse rycker i strypkopplet. En husse med rötterna i nazismen.

Därför är moderaternas självmord en tragedi för Sverige och för Europa.

The post Moderaternas självmord plågar mig first appeared on Opulens.

The post Moderat valaffisch first appeared on Opulens.

ENKÄT Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna vill bredda kulturens finansiering genom exempelvis sponsring och åstadkomma fler finansieringskällor än de offentliga. Socialdemokraterna vill stärka upphovsrätten och på så sätt ge kulturskaparna bättre möjligheter att försörja sig. Även Miljöpartiet betonar upphovsrätten och vill se mer långtgående förslag än de som regeringen lagt fram.

Det framgår av den partienkät om kulturpolitik som Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, har gjort inför valet i höst.

Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka att mångfald och inkludering i kulturlivet inte ska främjas på politisk nivå. Varken Sverigedemokraterna eller Moderaterna svarar på frågan om de tycket att public service ska stärkas eller inte. Övriga partier svarar ja.

Karin Inde, ordförande för Klys, säger i ett pressmeddelande att hon hoppas att kulturfrågorna får det fokus i valrörelsen som de förtjänar.

TT Nyhetsbyrån

The post SD vill inte jobba för mångfald first appeared on Opulens.

FAKTALÄNGTAN. “Inget kan som smäckra vita vindsnurror få högerns tyckare att gå i spinn och vimsa bort sig i ren ilska”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Jag brukar inte så ofta skriva om energipolitik, eftersom jag är både okunnig och ointresserad. För en utomstående känns ställningstagandet för/emot kärnkraft/vindkraft som en sån där fråga där partierna gräver ner hälarna och vägrar ändra sig av ren jävla princip.

The post Hur jag lärde mig älska vindkraft first appeared on Opulens.