FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.

Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?

Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.

Varför var alla så lojala mot Galliano?

I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.

Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.

John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.

Neddykning i Gallianos fall

Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.

Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.

Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.

Galliano och antisemitismen

Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.

En produktplacering?

Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.

The post Vad vill filmen om John Galliano? first appeared on Opulens.

MODEHISTORIA. I Paris pågår en stor retrospektiv modehistorisk utställning om Worth, skaparen av haute couture, och det modehus han grundade. Här följer Anne Edelstams rapport.

Worth
Inventer la haute couture
Petit Palais, Paris
7 maj – 7 september 2025

Från mitten av 1800-talet och under närmare ett sekel blir namnet Worth känt inom modebranschen. Vad som är mindre känt är svensken Otto Boberghs bidrag till modehuset Worth & Bobergh. Engelsmannen Charles Frederick Worth (1825 – 1895), skaparen av haute couture, öppnade modehuset 1858. Det gjorde han tillsammans med affärsmannen och esteten Otto Bobergh (1821 – 1882).

Detta modehus var situerat mitt i centrala Paris, på 7 rue de la Paix, ett stenkast från operan och de förnäma hotellen. Worth blev synonymt, under fyra generationer, med raffinemang och savoir-faire.

Unik retrospektiv om Worth

Petit Palais, i Paris, visar denna sommar en unik retrospektiv med över fyrahundra objekt: kläder, accessoarer, konstföremål, målningar samt grafiska verk.

Utställningen är upplagd enligt kronologisk ordning. Här kastas besökaren tillbaka till mitten av artonhundratalet. Överdådiga kreationer i vackra sidentyger med åtsittande midjor, utbuktande bakre delar, krinoliner, rosetter och höga kragar kännetecknar Worth & Bobergh.

Modehuset blev snabbt världskänt. Det skapades snart dräkter till bland annat prinsessan av Metternich, kejsarinnan Eugénie och till den österrikiska kejsarinnan Elisabeth (Sisi) när hon kröntes till drottning av Ungern.

Modehuset sydde även kreationer till tsarfamiljen. Dessa visades i modehusets nedre del, innan de skeppades i väg till Ryssland inför kröningen av Alexander III och sedan inför Nikolaj II:s kröning. Både det spanska och det portugisiska kungahuset beställde kläder av Worth samt amerikanska och engelska aristokrater och berömda skådespelare.

Specifika kläder lanserades för diverse evenemang: kappor/caper för operabesök, enklare kreationer för tebjudningar, dagskläder och afton- eller bal-klänningar.

Modehuset Worth expanderade

Efter att ha gjort sig en förmögenhet, lämnade Bobergh Paris och återvände till Stockholm, år 1870. Modehuset döptes då om till enbart Worth. Vid det laget hade modehuset expanderat till ett åttavåningshus med över 1 000 anställda. Utöver själva receptionen där klienterna togs emot och visades olika modeller samt tyger, inbegrep modehuset tecknare, skräddare, tillskärare, sömmerskor, broderare, men även köksor för matlagning till personalen samt en fotoateljé. 

Mode i förändring

I början av nittonhundratalet, efter grundaren och modeskaparen Worths död, tog hans två söner över modehuset. Modet förändrades då från de översvallande 1800-talskreationerna till mer stilrena och raka klänningar. Klienterna fortsatte att strömma till och kundkretsen utvidgades till att innefatta borgare, teatermänniskor, dansare, konstnärer och skådespelare av internationella mått. Nästa generation Worth byggde på märket ytterligare genom att lansera parfymer och smycken.

 Utställningen är utmärkt kuraterad och man har valt ut specifika objekt, målningar, teckningar eller fotografier för att belysa kreationerna. Det möjliggör för besökaren att lättare sätta sig in i tidsepoken. Videor och filmer hjälper också till.

Utöver den strikt estetiska utvecklingen, kan man följa kvinnoemancipationen genom hur kläderna förändras. Från de åtstramade, krinolinbelamrade opraktiska klädesplaggen i mitten av 1800-talet till de raka linjerna och sportkläderna från och med 1920-talet.

Utställningen har således även en intressant sociologisk dimension. Det finns med andra ord all anledning att besöka denna välkomponerade och estetiskt tilltalande retrospektiva exposé.       

The post Worth – skaparen av haute couture first appeared on Opulens.

MODESKAPARE. Anne Edelstam har sett en utställning med kreationer av modeskaparen Azzedine Alaïa. Hon konstaterar att det rör sig om ett storartat konstnärskap på modets område.

Master of couture – Azzedine Alaïa
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 16 mars 2025
 

Azzedine Alaïa (1935 – 2017), uppväxt under blygsamma förhållanden i en tunisisk familj, utvecklades till att bli en ikon i modevärlden. Hans historia och framför allt hans haute couture-kreationer visas nu för första gången i Norden på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm.

Alaïas preferenser

Besökaren slungas direkt in i Alaïas värld via en hellång svart aftonklänning i entrén. Svart var hans favoritfärg. Annat som är utmärkande för honom är vita blusar i asymmetriska snitt, dragkedjor, snäva och kvinnliga, åtsittande kläder med spännande uppklippta detaljer, som gjorda för smala, långa kvinnor. Den första salen visar både svarta och vita haute couture-skapelser.

I nästa sal chockas besökarna av en knallrosa, snäv kreation med kapuschong. Den bars av en av hans favoritmodeller, Naomi Campbell, läser jag mig till.

Materialen Alaïa använde var bland annat lycra, jersey och läder. Allt för att framhäva kroppens kurvor. Det är framför allt svanken och baken som framhävs i hans stilrena kreationer.

Så blev Alaïa designer

I museets undervåning visas en intressant dokumentär om modeskaparens levnadslopp från Tunis till Paris, via New York och London.

Det var genom att hjälpa sin syster att tjäna lite extra pengar som han lärde sig att tillskära och skräddarsy. Azzedine Alaïa var egentligen inriktad på att bli skulptör och lyckades komma in på Beaux-Arts i Paris och en utbildning i skulptur. Det var tillfälligheter som förde in honom på modebanan i stället. Hans modekreationer framstår dock mer eller mindre skulpturala i sin framtoning. Grunden till dessa hade således lagts långt innan han blev en känd modeskapare.  

Slumpmässiga men betydelsefulla kontakter förde med sig att privatpersoner började beställa kläder av honom.

Uppmuntrad därigenom fortsatte han på denna bana. Så småningom kunde han köpa en fyrarummare i Paris.

Alaïa och mannekängerna

Där byggde han upp sina kollektioner vilka egentligen inte till en början var mer än beställningsjobb åt olika kunder. Sina mannekänger upptäckte han också på egen hand och fick därmed en personlig relation till samtliga. Mannekängerna deltog inte enbart i hans små, men raffinerade, modevisningar i hemmet/ateljén men även vid privata tillställningar, bland annat under hans många, ofta hemlagade, måltider.

Han ritade inte mycket, utan sydde och ändrade direkt på mannekängerna. Allt företog han sig i princip på egen hand, även om han så småningom hade assistenter som bistod honom.

Alaïas genombrott

Genombrottet kom på 1980-talet med hjälp av Thierry Mugler som uppmanade honom att skapa under sitt eget namn. Trots dåtidens mode med breda axlar och överdimensionerade plagg, gjorde hans åtsittande kreationer sensationsartad succé. Azzedine Alaïa hade nu blivit ett namn att räkna med inom haute couture.

Det hindrade honom inte från att fortsätta med sina minimala modevisningar i sin lilla våning.

Föll i glömska

Som den individualist och frihetsälskare han var, motsatte sig Alaïa också rushen med att skapa höst- och vår-kollektioner enligt konstens alla regler. Han skapade i sin egen takt och visade sina kollektioner när han ansåg att de var färdiga. Det ledde dock till problem för uppköparna och han föll mer eller mindre i glömska under 1990-talet.

Återkomsten

Alaïa fortgick dock med producera plagg åt sina trogna, privata kunder. Och dessa var inte vilka som helst. Bland de största stjärnorna i kundkretsen fanns till exempel Tina Turner och Grace Jones. Under 2000-talet kom han så i ropet igen, fick flera fina nomineringar och delgavs avsevärda retrospektiva utställningar, fram till sin död 2017.

Sammanfattningsvis måste Alaïa betraktas som en stor konstnär på modets område och en skulptural modedesigner i sin egen rätt.

The post Azzedine Alaïa ‒ en av de största modeskaparna first appeared on Opulens.

PARIS. Iris van Herpens utställning i Paris angår alla som är intresserade av modern teknik, naturens under, universums mysterier, dans, konst, estetik och skönhet. Det skriver Anne Edelstam.

Iris van Herpen
Sculpting the scenses
Musée des Arts Décoratifs (MAD)
Paris
Utställningen pågår t o m den 28 april 2024

Sculpting the senses – eller skulptera sinnena – heter denna scenografiskt estetiskt disponerade utställning på Musée des Arts Décoratifs, i Paris. Den holländska haute couture skaparen Iris van Herpen blandar fritt sina kreationer med samtida konst, vetenskap samt design. Detta är alltså inte en vanlig modeutställning. Besökaren dyker in i en mystisk värld åtföljd av Salvador Breeds elektroniska sonoritet snarare än musikstycken.

Iris van Herpen intresserade sig tidigt för klassisk dans samt för allt levande, speciellt det som finns i haven – koraller, fiskar, krabbor ‒ och i kosmos. Scenografen har verkställt hennes idéer på ett genialt sätt. Jag kände mig lite som om jag steg in i en sciencefictionfilm i 3D när jag dök in i hennes mystiska värld.

Haute couture

Retrospektiven på mer än hundra haute couture kreationer är uppdelad i nio olika teman. Från det mikroskopiska till det makroskopiska slungades jag mellan dessa. Vatten, det ena temat, visar på vattnets möjlighet till metamorfos via olika tekniker som blåst glas, plexiglas och laser.

Under vattnets yta slussades jag sedan ner till havets botten med plagg inspirerade av plankton och fiskar.

Till och med fiskarnas skelett inspirerar henne.

Makramékreationer blandas fritt med japanska intrikata pappersverk. Fjädrar, veckat, uppklippt, genomskinligt, flyktigt… kläderna inspirerar men känns helt omöjliga att använda.

Men att jag har fel inser jag när jag ser fotografier av mer eller mindre berömda personer som Madonna, Natalie Portman, Beyoncé och Cate Blanchett vilka magnifikt bär upp kreationerna.

Futuristisk sagovärld

På övervåningen visas hennes ateljé med förklaringar till sättet hon arbetar på. Från att ha dykt ner på havets botten med allt vad det innebär, ägnas övervåningen åt kosmos. Utställningen är så överväldigande med diversifierande föremål att det krävs att se den flera gånger för att kunna ta in allt. Det är som att kliva in i en sagovärld som också är en futuristisk värld.

Ekologisk framtidsvision

Jag förundras lika mycket av vad jag fått upptäcka från vår fantastiska natur som hur Iris van Herpen lyckats förmedla den genom sina kreationer. Hennes framtidsvision omfattar också ett ekologiskt tänkande vilket är väsentligt för bevarandet av vår planet.

Detta är så mycket mer än en modeutställning, det är, som sagt, en utopisk och fantasifull vision av en annan värld, där det mikroskopiska och det makroskopiska blandas med teknisk innovation och precisionsdetaljer; från svävande till högst jordnära.

Det är en utställning som angår alla som är intresserade av modern teknik, naturens under, universums mysterier, dans, konst, estetik och skönhet.

The post Iris van Herpens utställning i Paris imponerar first appeared on Opulens.

MODE. Levi Strauss & Co väcker upprördhet bland konsumenter då de använder sig av AI för att skapa mångfald bland sina modeller.

I en artikel på Futurism rapporteras det att Levi Strauss & Co nyligen tillkännagav sitt partnerskap med AI-företaget Lalaland.ai i ett försök att öka mångfalden av modeller för deras produkter. Lalaland.ai är en “digital modestudio som bygger skräddarsydda AI-genererade modeller.” Samarbetet har väckt upprördhet och konsumenter kritiserar företaget för att använda AI-modeller istället för att anställa exempelvis mörkhyade modeller av kött och blod.

Bloggen Mashable påpekar att Levis beslut att lägga ut modellmångfald till AI kommer ungefär ett år efter att företaget sade upp 700 personer, vilket sparade företaget 100 miljoner dollar. Konsumenter uppmanar nu Levis att ompröva sitt beslut och prioritera att anställa olika mänskliga modeller snarare än att förlita sig på AI-genererade.

The post Klädtillverkaren Levis AI-genererade modeller väcker kritik first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Anne Edelstam rapporterar från en utställning i Paris som sätter in kimonon i ett historiskt japanskt perspektiv men också visar dess betydelse för modeskapare i västerlandet.

Kimono
Quai Branly, Paris
Utställningen pågår till och med den 28 maj 2023

Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på frågan om kimonon ska betraktas som en tradition eller ett mode. Japonism har sedan ett par sekler i varierande grad varit trendigt bland såväl konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa kimonons utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska likväl som västerländska.

Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta exemplen på kimonor från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonor, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonor.

Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgerskapet sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonor. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderleken. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.

I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtemot västerländska modeskapare vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiskt japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om.

Däremot blev kimonon en inspiration för att skapa till exempel den västerländska morgonrocken. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonor som visas samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina miniatyrskulpterade knappar (netsuke). Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.

Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.   

Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonor. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av plagget och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska varianterna dyker numera upp i asiatiska kampsportfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.

Gamla kimonor – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon är inte obsolet utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.  

The post Kimono: Tradition och mode first appeared on Opulens.

MODEST FASHION. Modest fashion är en global modetrend i vår tid som rymmer allt från street fashion till haute couture. Susanne Liljedahl har i Malmö sett en aktuell utställning om fenomenet.

Modest fashion
Malmö museer
Utställningen pågår t. o. m. 23 november 2023

Modest fashion på Malmö Museer är knappast en särskilt modest utställning i meningen blygsam eller försynt, men kanske inte heller särskilt spektakulär. Jag ser en utställning som både skulle kunna kallas trendig och paradoxalt nog otrendig. Modest fashion är nämligen en global modetrend i vår tid som rymmer allt från street fashion till haute couture.

Modehus som Balmain och Dolce & Gabbana där stilen introducerats på senare år, dyker upp i mina tankar. Det framkommer att stilens essens ligger i personligheten. Den skiftar således utifrån bärarens bakgrund, livsåskådning, personliga stil och smak.

Kanske anknyter Modest fashion till fjärde vågens feminism och vad som kallas ” the pluri-empowerment factor”. Att vara en aktiv aktör i skapandet och iscensättandet av den egna identiteten även när det kommer till mode blir i varje fall en stark signal eftersom vi kanske inte är så fria i tanken som vi tror.

Utställningen är gjord av unga kvinnor i Malmö tillsammans med studenter från Tillskärarakademin. En del kläder är uppsydda helt nyligen andra nyshoppade från second hand men har stylats om.

Om modet i västerlandet under många år varit väldigt avklätt och tight ser jag nu mycket av det mer påklädda. Ibland med löst sittande plagg. Så i den meningen är utställningen modest. ”Modest dressing” är kanske också ett sätt att värna om sin integritet.

Kläderna sammankopplas med utställningens naturtema. Och allt som allt blir en mångfaldig spotlight i färger, elegans eller sober eller mer casual framtoning.

Här visas exempelvis Wictoria Wemans ”Blomma av organza” med historiska referenser. ”En regnstorm i tyg” av Miresa Sania med pärlor och glas i akryl och Hanna Brams djupt mörkblå ”Fjärilens vackra vingar” med ljust fjärlistyg inuti. En symbol för mörkret och svåra tider, men även ett budskap om glädjen i att alla kan blomma.

Mer casual blir det i ”En influensers garderob” där kläderna är utlånade och stylade av Zaharaa ”Lucy” Almaliki. Ut ur garderoben kommer bland annat ”November Anne”,” Final boss” och ”Goosebumps”.

Olika huvudbonader inklusive otrendig hijab tycks numera bli en trend, och tydligen fungerar den utmärkt både till jeans och till en mera sober eller elegant framtoning. Snarare än förtryck, symboliserar hijaben här, i denna kontext, frihet.

The post Global modetrend speglad i utställning first appeared on Opulens.

MODE. Kläder speglar inte bara oss själva utan också tiden vi lever i. Det konstaterade Ingela Bendt när hon började gå igenom de kläder hennes mamma lämnat efter sig.

Boel Holm/TT

The post Mammans kläder blev en bok first appeared on Opulens.

FAKE NEWS. Iodine Jupiter rapporterar om en underlig trend i Storbritannien.

Storbritannien ligger i topp världsmässigt när det kommer till skönhetsingrepp. Här utförs fler än tvåhundratusen ingrepp per år, och mer än två miljarder kronor spenderas årligen på att ändra utseendet bland befolkningen. Av dessa vill hälften bli Elton John. Aldrig förr i historien har det lagts så mycket tid och resurser på att uppnå den perfekta kroppen, och vid det här laget kan nästan alla önskningar uppfyllas. Men när det nästan inte finns några gränser för kosmetisk kirurgi – undrar experter varför så många vill bli Elton.

The post Varför vill så många bli Elton? first appeared on Opulens.

MODEHISTORIA. Från catwalken i Paris till Borås. Bröderna Magnussons gjorde konfektion av couture i fem årtionden. Modehistoria, industrihistoria och kvinnohistoria möts när Textilmuseet i Borås berättar historien om företaget.

Det har varit ett tufft jobb att välja ut det 40-tal klänningar som nu visas på Textilmuseet. Bröderna Magnussons producerade ett hundratal modeller för varje ny säsong och museet har runt 250 plagg i sina samlingar.

Boel Holm/TT

The post Från Paris till Borås med Bröderna Magnussons first appeared on Opulens.

PARIS. Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån, skriver Anne Edelstam, som sett en spektakulär utställning i Paris.

Couturissime med Thierry Mugler
Musée des Arts Décoratifs, Paris
Utställningen pågår t. o. m. 24 april 2022

Haute couturens huvudstad uppvisar denna höst en utställning med en av världens främste mode- och scenskapare. På hela två våningar i Musée des Arts Décoratifs kan Parispubliken och de fåtal turister som börjat återkomma njuta av denna fantasifulla persons kreationer.

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning gav mig en energikick! Det kändes som om jag hade kommit till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer. Tvärtom visar han upp starka, närmast djuriska kvinnor klädda i de mest uppseendeväckande kreationer. Mugler använder sig av plast och vinyl mer än av de ädlare materialen, som siden och päls, vilka var brukliga bland haute couture-skaparna.

Utställningen ger intryck av att stiga in i en sagovärld där djungel- och undervattensdjur samt insekter och ormar frodas. Kläderna är som tagna ur en opera eller en film. Fantasin verkar inte ha några hämningar alls. Kvinnornas kroppar framhävs med getingsmala midjor och djupa urringningar. Jag möts av nymfer med stålkorsetter, en kåpa med enorma fjärilsvingar, åtsittande fiskbensklänningar och hjältinnor som tagna ur tecknade serier typ ”Catwoman”. Själv har han kallat dem för ”glamazones”: moderna, chica, urbana och fantasifulla kvinnor.

Ett helt rum är fullt med olika dofter. Diskret lyfter jag på ansiktsmasken vilken fortfarande är obligatorisk på museer, biografer och affärer i Frankrike. Angel, den mest kända av hans parfymer kom till som ett tillbakablickande till Muglers barndom med minnen av varm choklad och kakor. Efter månader av tester i parfymstaden Grasse, framställdes parfymen som har blivit en internationell succé.

På övervåningen möts jag av fotografen Mugler med sina magnifika bilder, inspirerade av Helmut Newton som han samarbetade med. Dessa tyder på hans intresse för extrema upplevelser med mannekänger fotograferade högst uppe på Opera Garniers tak eller på Chrysler Building, på ett av Grönlands isberg eller ute i Saharas öken. Mugler verkar dras till kvinnans makt över eller kamp med naturens mest ogästvänliga sidor. Och inte verkar dessa damer ducka för något!

Thierry Mugler var en man av sin tid förstår jag då jag stiger in i den delen av kollektionen han gjort för att kämpa mot fördomarna kring aids/hiv. Flera kända personligheter som Madonna, Emma Sjöberg och transmannekängen Connie Girl bland annat, ställde upp och visade hans kreationer. Färgfotografierna av dessa ikoner pryder ett av de övre rummen. David Bowie, Beyoncé och Lady Gaga har burit hans kläder.

Utställningen avslutas med ett blodigt klipp ur operan Macbeth vars uppsättning i Paris han gjort dräkterna till.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån. När jag kommer ut i dagsljuset igen känns det som om jag varit på operan, på teatern, på bio, besökt Jurassic Park. Det kallar jag en utställning!

The post Spektakulär Thierry Mugler-utställning first appeared on Opulens.

TREND. Antalet ställda psykiatriska diagnoser har dubblerats senaste året. Jesper Nordström ger en kort guide till dig som också vill etikettera din omgivning.

Halloj där, du stressade nerviga medelklassare! Häng med på Opulens snabbkurs i psykiatri. Asså guuud, vem orkar gå på universitet när det bara är att sätta lite etiketter på folk till höger och vänster och därmed framstå som perfekt själv.

Vi börjar med det mest populära, nämligen narcissism. Det är den senaste etiketten från Amerika där chefer kan vara lite självupptagna och krävande. En etikett som också passar att klistra på i princip alla som har mer vision, edge och självkänsla än du. För herregud, en enhetschef inom kommunal verksamhet får väl gudbevars inte ha lite strålglimmande självkänsla och kräva att du ska göra som hen vill?

Vi fortsätter med kultklassikern Aspergers som till skillnad från andra diagnoser gestaltas och vantolkas på film och tv gång på gång. Från Sherlock Holmes till Sheldon Cooper via den petige och queere Hercule Poirot. Från genial detektiv till Stig Helmers brödrostkontrollant. Se där en fin utveckling kring en personlighetstyp som inte alltid är så dynamisk.

Sedan avrundar vi med en riktig “fransk” diagnos: borderline! Ja ni vet, rödvin och cigg och sönderslagna tallrikar. Ja, så där, nu vet ni ju allt!

Ta nu en spirulinashot och manifestera er och garnera lite piffigt med änglameditation så är världen i ordning och mjukt holistiskt ordnad just utifrån ditt perspektiv.

The post Diagnoser für alle first appeared on Opulens.