FÖRENING. Tidningen Arbetarens Ottarpris 2023 tilldelas föreningen Inte din hora. Föreningen vill skapa trygga rum för personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering, samt informera och skapa opinion för ett samhälle fritt från sexuellt våld. 

Mer än fem år har gått sedan metoovågen sköljde över Sverige och upprop efter upprop har innehållit vittnesmål om sexuella trakasserier i olika samhällssektorer. Ett av uppropen som startades var #Intedinhora, med fokus på sexuell kommersiell exploatering eller prostitution. Sällan hörda röster i debatten fick därmed ett forum. En förening bildades och nu tilldelas Inte din hora Ottarpriset som tidningen Arbetaren årligen delar ut.

Föreningen lyckades bryta tystnaden och utmana stigmat kring kommersiell sexuell exploatering. Ottarpriset instiftades 2017 och uppmärksammar personer eller organisationer som arbetar för att främja kvinnors rättigheter, som rätten att bestämma över sina egna kroppar. Föreningen består av cirka 160 medlemmar som arbetar med stödjande, informerande och opinionsbildande verksamhet. Deras mål är att uppnå ett samhälle fritt från kommersiell sexuell exploatering genom att minska efterfrågan, utbilda unga om samtycke, integritet och maskulinitetsnormer samt att hjälpa och stödja personer som har utsatts för sexuell exploatering.

En Sifoundersökning från januari 2022 visar på att 22 000 barn och unga kan ha blivit utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Fattigdom, missbruk, våld i hemmet, sexuella övergrepp i barndomen eller tvång är vanliga riskfaktorer. Den mest frekvent utsatta gruppen är papperslösa migranter som hamnat i Sverige och tvingats till prostitution via trafficking.

Läs intervjun HÄR.

The post 8 mars: Ottarpriset 2023 tilldelas Inte din hora first appeared on Opulens.

NOVELLSAMLING. De senaste året har Sara Stridsberg ägnat åt “en sorts explosioner”. Hennes nya noveller, täta som romaner, har en ny lättsinnighet men rymmer också ett ömsint avsked till ett smått parodiskt sällskap som liknar Svenska Akademien.

Erika Josefsson/TT

The post Stridsberg: “Det är ingen idé att snoka” first appeared on Opulens.

FILM. Så här i halloweentider kommer Clemens Altgård med ett skräckfilmstips. Det handlar om Doctor Sleep, en uppföljare till The Shining.

Nu i höst är Doctor Sleep tillgänglig på Netflix men den går också, så vitt jag vet, att streama via SF Anytime och Viaplay med flera plattformar. Filmen som gick på bio förra året bygger på Stephen Kings roman Doctor Sleep (Doktor Sömn) som utkom 2013 och belönades med Bram Stoker Award samma år.

Filmen fick blandad kritik när den kom och sågades också på sina håll. En trolig förklaring till den bitvis hårda kritiken är att Doctor Sleep är en uppföljare till The Shining och att det är upplagt för jämförelser med Stanley Kubricks mästerverk. En sådan jämförelse utfaller naturligtvis till nackdel för Mike Flanagan som regisserat Doctor Sleep. Men jag tycker ändå att Doctor Sleep är värd att se. Nu har jag visserligen också läst Stephen Kings roman och det kan möjligtvis vara så att den som redan känner till sammanhangen har lättare för att följa med i filmens olika turer och vändningar.

I The Shining var Danny ett barn med “speciella förmågor” och när vi i Doctor Sleep åter möter honom har han blivit en vuxen man med stora problem. Genom att döva sinnena med alkohol och droger har han försökt att stänga ute alla paranormala fenomen, men den metoden har också fört honom till ett bottenläge. När han så kommer till en liten stad i New Hampshire utvecklas hans liv på ett mer gynnsamt vis. Genom kontakt med några vänliga människor och AA inrättar han sig snart i en ny roll som vårdare på ett sjukhem. När hans psykiska krafter återvänder kan han återigen ta emot telepatiska budskap och uppfatta varsel.

Titelns Doktor Sleep kommer sig av att det är så Danny kallas av patienterna på sjukhemmet. Han har en unik förmåga att trösta och lotsa döende patienter över “till den andra sidan”. I den tegelstenstjocka romanen ägnas relativt stort utrymme åt det motivet. I filmen får det inte alls samma utrymme vilket inte är att undra på, då spänningsmomenten är det som driver filmen.

Via en flicka med magiska och telepatiska förmågor dras Danny snart in i en kamp mot en säregen sekt, “Den Sanna Knuten”, vars medlemmar är ett slags psykiska vampyrer. De är i en bemärkelse som utomjordingar och ser på mänskligheten som slaktboskap. Genom att mörda barn med parapsykologiska förmågor utvinner de en energi kallad “ånga”. De är helt beroende av den. Utan ånga dör de. Där hjälper det alltså inte med AA:s filosofi. Självfallet kan “Den Sanna Knuten” tolkas som en allegorisk framställning av missbrukarmentalitet och hur den förstör livet för många barn. Där finns också en konkret koppling tillbaka till Overlook Hotel i The Shining.

Den som har tid och lust med det bör avgjort läsa Kings roman, men för många är det nog fullt tillräckligt att se filmen som i hög grad bärs upp av Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran och Jacob Tremblay i de bärande rollerna. Som sagt så tål den här filmen inte att jämföras med The Shining och vissa av de visuella referenserna till Kubrick är mindre lyckade. Men bortsett från det kan Doctor Sleep ses som en habil skräckfilm i sin egen rätt.

CLEMENS ALTGÅRDclemens.altgard@opulens.se

The post Habilt med psykiska vampyrer first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. “Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär. Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa,” skriver Carolina Thelin som läst Lo Kauppis nya bok.

Två vita dvärgar av Lo Kauppi
Leopard förlag

2003 gjorde Lo Kauppi succé med den självbiografiska enmanspjäsen Bergsprängardottern som exploderade som sedermera också blev bok. 2010 satte hon upp uppföljaren Bergsprängardöttrar på Riksteatern som bygger på samtal med interner och anställda på Hinsebergs och Ystads kvinnoanstalter.

I Kauppis senaste bok möter vi henne igen, som två vita dvärgar på stjärnhimlen. På rymdstyrelsens rymdblogg läser jag att ”vita dvärgar kallas stjärnor som är döda och som minskat kraftigt i storlek” men att “ljusexplosioner, som lyser starkare än hela vår galax, ibland beror på att två av dessa vita dvärgar slås samman”.

The post Tillsammans är vi starka first appeared on Opulens.

REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.

Tänk om en diskussion kring missbruk och beroende kunde handla om hela uppsättningen av droger. Alkohol, narkotika, dopande medel, tobak och spel, samlat i begreppet ANDTS. Och kanske med tillägget P, för porr- och sexmissbruk. Då kanske Ante Filip Tepic kunde förstå att frågan är så mycket större än att vissa i Sverige argumenterar för att det inte ska vara brottsligt att missbruka illegala droger. Som för en del, vilka – i och med att de tycks vara några slags ultraliberaler – verkar argumentera utifrån att det skulle handla om individens frihet att peta i sig vad man vill. Andra, som jag menar seriösa debattörer, pekar istället på att lagstiftningen tycks skjuta förbi målet och att den inte verkar hjälpa missbrukarna. Vad dessa än är beroende av och missbrukar, även om det just kring narkotika blir så tydligt, och det därmed är den frågan – lagstiftningen kring att ha illegala preparat i kroppen – som kan vara värd att utreda.

Folkhälsomyndigheten har många uppdrag enligt dess regleringsbrev. En del av dem handlar om drogmissbruk inom det nämnda samlingsbegreppet ANDTS. Att utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger får därmed ses som en del av myndighetens uppdrag, som naturligtvis fortgår trots pågående viruspandemi. Att jämföra det, i en vass sarkastisk ton, med Trafikverkets arbete kring hastighetsbegränsningar blir inte seriöst.

Det som i det förra gäller myndigheternas arbeten känner naturligtvis Ante Filip Tepic till. Om inte annat för att han verkar ha en examen i statsvetenskap från nivå 2 i vårt utbildningssystem. Men jag undrar frankt hur en seriös debatt ska kunna föras mot en argumentation som den Tepic för?

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika.

Och jag ser en skiss till en politisk agenda, som han gärna kan utveckla – om inte annat för att få till en transparens vad gäller grunden i hans resonemang – och jag skulle, vilket jag varit inne på ovan, uppskatta en större lyhördhet i debatten kring detta. Utan retoriskt figurativa ironier. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik, som dessutom understöds med felaktiga sakskäl, är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri eller gör något på minsta vis åt frågan om det underliggande beroendet. Ett beroende som ju inte bara handlar om det man missbrukar.

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika. Därför får Tepic även gärna tydliggöra vari hycklandet består hos Magnus Heilig och andra beroendeforskare som inte finner dagens lagstiftning adekvat. Menar Tepic att sprututbyten – som från samhällets sida bland annat gör att användandet av rena sprutor kan undvika smittspridning – handlar om hyckleri? Tror Tepic verkligen att forskare och kliniker som är verksamma, men ifrågasätter lagstiftningen i dessa stycken, gör det för att underlätta för missbrukarna?

Att den psykiska ohälsan i samhället ökar, och gjort så under en tid, har en mängd orsaker. Jag menar atttvå saker är avgörande: att ekonomin möjliggjort att samhällets resurser i många stycken blöder bort, vilket ställer till det för människor, och att omställningen av psykiatrins organisation gjort att många patienter faktiskt far illa. Den stora ökningen handlar dock om vanliga ickemissbrukande och beroendefria patienter som är deprimerade. Det gör att frågan om suicid blivit mer brännande. Den vanligaste medicinen för dessa patienter är dessutom inte i närheten av att vara beroendeframkallande. Orsaken är alltså knappast att narkotikaanvändningen och dödligheten bland missbrukare tilltagit, vilket Tepics artikel implicit hävdar.

Intressant nog har en baksida av ”knarkklassandet” av både lugnande och smärtstillande preparat ställt till det för både patienter inom psykiatrisk vård och inom smärtvården. Den baksidan är uppkommen, liksom kriminaliserandet av att ha heroin eller amfetamin i kroppen, som en direkt följd av den föregivet kompromisslösa hållning – huvudsakligen dock mest moraliserande enligt mig – vilken implementerades under decennier av fram för allt Nils Bejerot. Kunde vi inte släppa den där knark-e-skit-fixeringen för att istället ta itu med frågorna på allvar?

Ingen narkotikamissbrukare får ett liv i abstinens, alltså blir nykter, av det nämnda moraliserandet som många av oss födda på 60-talet eller tidigare är uppvuxna med.

Att tennis och annan fysisk aktivitet är toppen är till sist en sak, men för den aktivt missbrukande föreställer jag mig att det närmast blir ett hån att beskriva en sorglös tillvaro i gemenskap och strax efter nämna Giovanni Boscos preventiva arbete. Speciellt märkligt då den prevention Bosco förespråkade handlade om att inte understryka det brottsliga. För är det inte det senare man gör om man tycker att den nuvarande lagstiftningen kring frågan är bra och att det vore illa att ta bort den?

The post Retorik gör ingen missbrukare drogfri first appeared on Opulens.

DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.

På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?

Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.

Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.

Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.

Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.

The post Ansvarslöst att tillåta droganvändning first appeared on Opulens.

ILLUSION. Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag, skriver Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man hör mycket snack om den fria viljan. Många får något stirrigt i blicken när den diskuteras, och muskler spänns på ett osunt sätt. Den används som ett argument, inte minst för att försvara kapitalets ständiga (och ständigt framgångsrika) försök att växa genom att exploatera våra fysiska, psykiska, mentala och andliga behov.

Ska vi ta detta med läskeblask som ett av många möjliga exempel. Vi VET att läskedrycker är väldigt onyttiga, och att de bidrar till fetma och diverse andra välfärdssjukdomar som diabetes.

I ena vågskålen: läskeblaskpengar i miljardiska drivor och skrattande företag.

I andra vågskålen: människor som mår dåligt. Och samhällskostnader av astronomiska mått för att ta hand om följdeffekterna av alla dessa totalt onödiga ”välfärdssjukdomar” (och ja, ett bättre namn för välfärdssjukdomar vore naturligtvis ”marknadens fria profiterande på våra kroppar och själar-sjukdomar”).

Dock går ju kostnaderna för ”välfärdssjukdomarna” på ett annat konto, och därmed är 85 procent av befolkningen hjälplöst bortfintad och ser ingen koppling alls. Många hyllar de smarta läskeblaskföretagen för att de är så himla duktiga på att tjäna pengar (allt är ju en tävling här i livet, så GRATTIS till alla härliga vinnare därute!), samtidigt som de ogillar samhällets dyra verksamheter som ju bara gräver djupa hål i plånboken i form av förhatlig skatt!

Försöker man prata med någon ur denna väldiga grupp omfattande 85 procent av befolkningen om problemet med läskeblask kan man ge sig den på att ”den fria viljan” dyker upp som ett oönskat brev på posten:

”Dom är ju inte TVUNGNA att dricka läsk!”

Nej, okej, vi är ju inte tvungna. Men det finns väldigt mycket reklam kring läskeblask. Och den smakar ju gott också, och är lätt att bli liksom beroende av. Och finns lätt tillgänglig i varenda kiosk och affär, nära de likaså ytterst onyttiga chipsen, och de fettbildande men ack så välsmakande jordnötsringarna. Alla i lockande förpackningar av renaste plast, alla motsvarande diverse behov och sug i våra magar och hjärnor.

Så visst, vi är ju inte tvungna. Men det finns en hel värld därute som gör allt den kan för att vi ska falla för frestelser av onyttiga slag — en hel värld som struntar helt i hur vi mår, men som bryr sig desto mer om vinstmarginaler. En hel värld som inte vill något annat än att vi ska fastna i svårartade spelmissbruk finansierade med sms-lån.

”Den fria viljan du vet? Jag är smal och slank som du ser. Jag har en stark karaktär. Jag har hög intelligens. Jag kan RÄKNA UT att det är dumt att dricka för mycket läskeblask! Och jag gör mina val därefter — fria val!”

Ja, vad ska jag säga? Gratulerar till din stora tur kanske? Saken är ju den att ingen har sig själv att tacka för nånting. Hade du varit född i en annan familj och med en annan kropp och en annan hjärna så hade du varit DEN personen, och inte alls den du är nu. Vad har du gjort för att bli den du är idag?

Noga räknat ingenting. Du föddes med en uppsättning egenskaper och i en form som det tagit miljarder år för kosmos att utveckla, och du begriper inte alls hur du fungerar eller hur du är kopplad till allting annat, eller ens varför du finns. Du äter när du blir hungrig, du använder pengar som alla andra, du gråter och skrattar som alla andra, du älskar som alla andra. Och du babblar om den fria viljan? Det är bara slump och tur som ger dig din typ av karaktär eller brist på den, det är den enkla sanningen.

Det betyder att det vi ser i verkligheten är ofrånkomligt: om man låter företag profitera vilt på alla befintliga mänskliga behov i mammons namn så drabbar det människor — men även djur och växter — hårt. Den fria viljan kan inte rädda vare sig oss eller andra varelser.

Oj, det är inne med krokodilkött — okej, vi mejar ned djungel och dränerar träskmarker så de blir lätta att komma åt och skjuter alla krokodiler vi ser. Att vi förstör saker och ting på vägen? Skit samma, vi måste ju tjäna pengar för Guds skull! No pain no gain!

Bättre potens av noshörningshorn? Visst, vi dödar den sista noshörningen som finns, och så mal vi ned hornet till ett fint pulver som vi säljer jättedyrt. Goda affärer minsann!

Hoppla, finns det ett sockerbehov utan ände hos de flesta människor, som dessutom tycks öka när de är deprimerade? Men det är ju helt underbart, då tillverkar vi oceaner med läsk och hela berg med lösgodis, även om vi vet att det får kroppar och psyken att komma i total obalans — aktieägarna kräver ju vinst på affärerna för bövelen!

Den fria viljan används som argument för att ursäkta rovdriften på människodjur och andra djur, på växter, på hela planeten.

”Det är upp till var och en!”

Fast vi är sju miljarder nu, och det finns vetenskapligt säkerställda statistiska normalfördelningskurvor som visar att hur man än vänder och vrider på det så kommer en viss andel av oss människor alltid att vara mer utsatt och känslig än andra för olika typer av stimuli och händelser (som till exempel en ständig ström av reklam och andra typer av sinnesmanipulation genom film, tv, internet…), och vi VET att ett visst (ungefärligt men skrämmande konstant) antal dödsolyckor kommer att ske i trafiken i år också, vi vet bara inte exakt när, var och vem som är inblandad — och vi vet att den fria viljan inte kommer att förhindra olyckorna, det kommer att vara slumpen som styr om det blir du eller jag som hamnar på bårhuset på grund av en långtradare i fel fil.

Den fria viljan funkar inte ens på smågrejor — om du känner att det kliar på armen så vill du klia — om du använder din ”fria vilja” till att inte klia beror det på andra impulser i ditt inre som styr dig från ditt första skräckfyllda skrik till ditt sista flämtande andetag.

Den fria viljan är helt enkelt en illusion. En av alla sagor vi gärna tror på, trots att vi alla är slavar under våra djuriska och kosmiska mångdimensionella jag. Så låt oss hädanefter rätteligen hänvisa till den som ”den ofria viljan”.

The post Den ofria viljan first appeared on Opulens.

TRAUMA. Det är berörande att följa Sigrid Rausings reflektioner över det trauma som drabbat hennes familj och som fortsätter att hålla den hårt sluten i sitt grepp, skriver Elisabeth  Brännström i sin recension av Malström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Malström av Sigrid Rausing
Albert Bonniers förlag

Den tjugonde juni 2012 hittades Eva Rausing, gift med den svensk-brittiske mångmiljonären Hans Rausing, död i parets gemensamma sovrum i Belgravia i London. Eva Rausings kropp hade legat inrullad i en sopsäck under madrassen i parets säng i över en månad. Stanken var ohygglig och oredan i rummet tydde på att Hans Rausing under den månad som gått stängt in sig tillsammans med liket och ägnat sig åt att missbruka heroin, medan hans fru låg död av en överdos i sängen bakom honom. Perfekt ordning rådde i resten av huset, där tjänstefolk såg till att fasaden utåt hölls putsad, men sanningen var att det välbärgade paret Rausings drogmissbruk för länge sedan hade passerat den gräns där överlevnad är möjlig utan akuta hjälpinsatser och stark egen motivation.  Inga pengar i världen hade kunnat rädda dem från den slutgiltiga katastrofen.

Hans Rausings syster, författaren och bokförläggaren Sigrid Rausing, som under flera år tagit hand om parets fyra barn, hade under så gott som hela sitt vuxna liv varit medberoende. Hans Rausing var bara arton år när han först prövade rökheroin i Goa och efter det hade han flutit in och ut i ett drogberoende som hållit hela familjen i ett hårt grepp. Oron för Hans präglade Sigrids liv så starkt att hon under en period blev djupt deprimerad och knappt vågade lämna huset. När den ultimata katastrofen till sist blev ett faktum bestämde hon sig för att skriva en personlig, utforskande memoarbok om sin egen och syskonens uppväxt och de familjekonstellationer som påverkat deras val i livet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Malström, i år utgiven på Albert Bonniers förlag, har under sin engelska titel Mayhem, ett ord som i översättning betyder förödelse, fått utmärkta recensioner. Den valdes bland annat till Sunday Times Book of the year 2017 och Sigrid Rausing har hyllats över hela den anglosaxiska världen för sin finstämda, ärliga berättelse om den skugga som under många år vilat över familjen Rausing. Hon analyserar problemet med missbruk som en konsekvens av människans fria vilja och tar ställning till sitt eget och familjens medberoende på en poetisk, glasklar prosa där sorgen, självförebråelserna och försöken att förstå lyser igenom nästan varje rad. Önskan att hjälpa och den frustration som uppstår när missbrukaren väljer att undvika den utsträckta hand som i hans ögon förvandlats till ett ensamt hyttande finger kommer också till uttryck med stor skärpa. Familjen förvandlas, trots all sin goda vilja, till en liten polisstat som missbrukaren ägnar en stor del av sin tid åt att manipulera eller, helst av allt, undvika.

Sigrid Rausing rör sig mjukt och försiktigt över starkt minerad mark. Hennes bror är den ende drogmissbrukaren i syskonskaran. Hon själv och systern Lisbet delar inte hans problem. Hur kommer det sig att just han blivit drogberoende? Finns det något i släktens historia eller i syskonens uppväxt som kan bidra med ledtrådar? Försöken att analysera leder inte fram till några självklara svar och Sigrid Rausing står ensam kvar med sina funderingar, precis som många andra med närstående som valt att totalt absorberas av sitt missbruk. Ingenting känns självklart och inga patentlösningar uppenbarar sig, men det är mycket berörande att följa Sigrid Rausings reflektioner över det trauma som drabbat hennes familj och som fortsätter att hålla den fast sluten i sitt grepp.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark skildring av familjetragedi first appeared on Opulens.

KORTRECENSION. “Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet.” Thomas Almqvist om Nicko Smiths diktsamling.

Hki Rött av Nicko Smith
Wordpress (2017)

Nicko Smith föddes 1974 i Stockholm men bor sedan något tiotal år i Finland. I sin nya diktsamling skriver han om fattigdom, utanförskap, ångest och missbruk i ett iskallt Helsingfors, där han försöker ge poetisk röst åt samhällets utslagna människor. Han hoppas på mer förståelse och mindre fördömande och att vi ska börja se på varandra som de människor vi är, bortom alla illusioner om att vissa människor är mer värda än andra.

Den starkaste drivkraften i hans dikter är hans strävan efter att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, varför klassperspektivet är ett självklart inslag. Han lämnar mig som läsare ingen ro, ställer allt på sin spets och tvingar mig att ta ställning. Miljön i Helsingfors får mig att tänka på det svarta i Aki Kaurismäkis filmer. Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet, som arrangerats i förskräckande tydliga mönster.

Smiths dikter är direkta, konkreta och ytterst vardagsrealistiska och i och med det inte särskilt storstilade eller djupsinniga. Han har ett rakt och suggestivt språk, vilket ger en puls i flera av dikterna, ett slags kroppslig rytm. Jag skulle gärna vilja höra honom läsa sina dikter högt och inbillar mig att de då skulle bli ännu bättre. Det är en väldigt mörk diktsamling, även om jag här och där kan ana en dröm om den villkorslösa kärleken.

Troligtvis har Smith lärt sig en del av Mikael Enckell, en annan finlandssvensk poet som alltid försökt ge röst åt de undanträngda, de glömda och de nedvärderade i samhället. I Hki Rött kommer vi nära en ung poet idag, som i diktens form ger oss ett antal skrik av vrede över det orättvisa samhället och där han har själv stått för omslag och layout. Det räcker ganska långt för mig.

Alla artiklar av Thomas Almqvist

The post En dröm om den villkorslösa kärleken first appeared on Opulens.

UTSATTHET. “Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm”, skriver Carolina Thelin om Hanna Nordenhöks roman Asparna.

Asparna av Hanna Nordenhök
Norstedts (2017)

Sussi får ett telefonsamtal från Malmö. Det är Endre, berättarjaget Sussis lillebror “B”:s barndomskompis, numera hemlös narkoman, som ber henne komma tillbaka. Hon flyttar hem till mamma Marga på Ramels väg i Rosengård. Det är sommar och det ångar från asfalten. Sussi ligger invirad i B:s gamla urtvättade Stålmannenlakan medan Marga röker i köket och utanför fönstret “samlas molnen ovanför asparna”.

Av Endre får hon en plastkasse full av dokument som beskriver anstalten Råbys sorgliga historia med alla dess olycksbarn. Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm.

Råby Räddningsinstitut – “Corrections-Anstalten” för vanartiga och vilseförda barn – öppnades 1838 på initiativ från friherre Gyllenkrok. Nordenhök gör denna faktiska plats till sitt centrum. År 1840 förs pojken Petrus hit från Malmös fattigkvarter Jerusalem och det är till Råby ungdomsvårdsanstalt “B” tvångsintas hundrafemtio år senare.

I Övervakning och straff beskriver Michel Foucault hur straffsystemet förändrades i slutet av 1700-talet, från öppna avrättningar på gator och torg till ett slutet fängelse med övervakning: panoptism. Ett system som, genom kontroll och disciplin, gör den straffade både foglig och nyttig. På Råby Räddningsinstitut byggs ett klocktorn – synligt från alla håll “som ett litet övervakande öga” – med en isoleringscell för extra oregerliga pojkar. Ett panoptikon.

Gossarna övervakas ständigt med kärlek och tukt, utbildas i hantverk, undervisas i det nödvändigaste såsom kristendom, säker innanläsning och läslig handstil. Viktigt är dock att undervisningen aldrig blir så vidlyftigt att gossarna riskerar “uppväckas till idéer om en framtid utanför den arbetande klassens samhälleliga syfte”.

Med hjälp av Råbydokumenten väver Nordenhök sin berättelse. I Asparna, liksom i debutromanen Promenaderna i Dalby Hage och i Det vita huset i Simpang utgör anteckningar, brev, dagböcker eller dokument själva stommen i romanbygget. Det gör också modersgestalterna. De kan inte kallas de bästa av mödrar, trasiga som de är på sina egna sätt. “En mor kan man inte förstå. Hon framträder bara”, säger Sussi. Marga ligger okontaktbar i sin smutsvita skinnsoffa, sover bort fyllan och de gråtrista dagarna. Men hon förmedlar samtidigt en slags trygghet, en vana. Någon som måste älskas och skyddas från beskäftiga soc-tanter.

Asparna är en roman om syskonkärlek och separationer. Mellan Petrus och hans tokige bror som slits från Petrus när deras prostituerade mor knivmördas. Mellan Sussi och “B” som har varandra, ensamma mot världen. Men Sussi söker frihet och lämnar “B” kvar. Och han faller. Det är samtidigt en berättelse som visar att välgörenhet också kan handla om utövande av makt och självgodhet. Skyddsänglar som visar sig vara demoner.

Nordenhöks språk är lyriskt, förtätat, avskalat och det märks att hon också är poet. Det är mycket vackert och jag berörs.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post En berättelse om syskonkärlek och separation first appeared on Opulens.

“Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga beroendelitteratur som ges ut på de större förlagen.”

SoL 1:1 av Johan Christiansson
Venaröd Förlag (2016)

Socialtjänstlagen, SoL 1, ska på demokratins och solidaritetens grund först och främst främja medborgarnas sociala och ekonomiska trygghet samt aktiva deltagande i samhällslivet. Den som är på väg in i, eller har utvecklat ett missbruk, ska enligt lagen kunna få nödvändig hjälp. Hänsyn ska tas till egna resurser och individens integritet bör, liksom självbestämmanderätten, i allra högsta möjliga mån respekteras. Lagen är, när man läser den på pappret, fylld av goda, om än lite stelbenta intentioner och det är lätt att fråga sig hur den egentligen går att applicera på verkligheten.

Johan Christianssons roman SoL 1:1, utgiven på Venaröd Förlag, ger inget direkt svar på den frågan men däremot förmedlar författaren en ovanligt inträngande bild av ett missbruk som gror och utvecklas inom en ganska så typisk svensk vardagssituation. Huvudpersonens, socialarbetaren Karls, liv domineras av en slags tomhet som är svår att fylla. Hans arbete med missbrukare ger honom ingenting, hans sambo lämnar honom och hans liv flyter ihop till ett gråtrist kaos. De sociala hjälpinsatserna framstår som rätt valhänta och de har heller ingen större effekt. Karl går istället succcessivt ner sig i ett sörjigt träsk fyllt av alkohol, sex och droger. Situationen förvärras av att han har kontakt med gamla klienter som inte heller lyckats klara sig ur sina situationer och Karl börjar alltmer gå in i en tjock, alkoholstinkande dimma.

Efter en tids sjukskrivning, själv ser han på sig själv som arbetslös, snubblar Karl omkring i sina kvarter runt Medborgarplatsen dyngrak och påtänd i fullt dagsljus, han blir utslängd från barer och somnar i trapphuset där grannarna passerar förbi honom på väg till jobbet på morgonen. Trots allt detta får han gå kvar på sitt jobb och arbetsträna, en av insatserna som SoL 1 förespråkar, men missbruket sliter och fast han återförenas med flickvännen och barnen dyngar Karl ändå ner sig i jakten på tillfredsställelse. Han har blivit känslolös och ingenting berör honom längre mer än på ytan. Slutet blir hängande lite i luften; kanske kan Karl återanpassas in i en dräglig tillvaro, kanske kommer han att fortsätta med sitt missbruk, driven av en längtan han inte kan definiera.

Skildringen av Karls beroende hugger ovanligt hårt. Den känns ofta obehagligt verklighetstrogen, men är ändå befriande absurd. Karls konstanta längtan efter alkohol och annan stimulantia genomsyrar till sist hans tillvaro till den grad att hans tankar mer och mer tas över av osammanhängande hallucinationer, men samtidigt förväntas han fungera någorlunda bra på en arbetsplats.

Arbetskamraterna verkar, konstigt nog, inte reagera på att han knappast håller ihop och ingen verkar se något märkligt i att han kommer onykter till jobbet eller sextrakasserar kvinnliga kollegor, hans kvinnosyn är minst sagt unken. Samtidigt arbetar han med människor som är ännu mer socialt utslagna än han själv utan att någon direkt verkar ifrågasätta hans lämplighet. Johan Christiansson är bra på att få fram de absurda kontrasterna i Karls livssituation. Hans humor är uppfriskande svart och SoL 1:1 ger en genomträngande bild av ett liv i misär som ändå tillåts fortsätta inom samhällets ramar och regelverk.

Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga ”beroendelitteratur” som getts ut på de större förlagen under de senaste åren. Den som verkligen vill ta del av en missbrukares mentalitet och eländiga vardag och ändå ha lite roligt samtidigt gör definitivt rätt i att välja Johan Christianssons bok.

The post Svettig och inträngande berättelse om ett vardagsmissbruk first appeared on Opulens.