NEKROLOG. “Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram.” Anders Björnsson minns vetenskapshistorikern Gunnar Broberg som gått bort i en ålder av 79 år.

Gunnar Broberg var en av de allra första personer som jag intervjuade, när jag för fyrtio år sedan kom till radions vetenskapsredaktion. Idéhistorikerna höll då ännu till i Universitetshuset i Uppsala, ett lärdomens tempel. Gunnar tog sig tid och visade omkring. Vi talade rasbiologi och eutanasi.

Sedermera kom vi att språkas vid och umgås i olika sammanhang – under en konferens om judiskt liv i Norden, under en idéhistorisk världskongress i Hamburg. Vi gjorde ett radioprogram om den brittiske historikern Keith Thomas och hans bok Man and the Natural World. När Gunnar fick det första Augustpriset i fackboksklassen (1992) för den idéhistoriska läseboken Gyllene äpplen, i två band, råkade jag sitta ordförande i prisjuryn.

Sin doktorsavhandling skrev han om Linnés naturuppfattning och människosyn. Länge gjorde han sig känd för att förse utgåvor av bortglömda författares och forskares verk med förord. Dessa blev i sig miniatyrer av bestående värde. Han kom till Lund som professor och vart genast en medelpunkt för vittra samtal där. En tågresa med honom utvecklades alltid till en bildningsresa.

Under Linnéjubileet 2007 anlitades han särskilt. Varje län skulle ha sitt eget evenemang. ”Har Linné skrivit någonting om Västmanland?” frågade landshövdingen i Västerås. ”Han var i Sätra Brunn och skrev om mineraler”, svarade Gunnar, när jag ringde honom. Och så blev det till att ordna en Linnédag i Sala silvergruva, det djupaste schaktet, där Gunnar höll inledningsanförandet.

Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram. Hans sörmländska a-ljud var vackert radiomässiga. Han kunde upplysningens konst, och de svenska upplysningsmännen var honom alla bekanta. Gunnar blev mångas mentor, inte bara inom akademin.

The post Minnesbilder av Gunnar Broberg (1942-2022) first appeared on Opulens.

NEKROLOG. “Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng.” Gustaf Johansson minns Eddie Van Halens banbrytande gitarrspel.

Det var en explosion. På något annat sätt kan det knappast beskrivas. 1978 spelade ingen elgitarr som den i förrgår avlidne Eddie Van Halen (1955 – 2020). Inte efteråt heller förresten. Han var och förblev unik, trots alla efterföljare under 1980-talets våg av mycket tekniskt skickliga gitarrister – Steve Vai, Joe Satriani, Paul Gilbert, Marty Friedman. Allihopa virtuosa instrumentalister, något annat går inte att säga, men nej, de är ändå inte i närheten av den leende mannen från Pasadena. Något saknas. Kalla det glöd eller själ eller vad du vill.

Van Halens debutskiva från 1978 låter hårdare än allt annat från den tiden. Det stora är emellertid att allt detta hårda samexisterar med ett helt fenomenalt sväng. Det är, bokstavligt talat, en rasande dansant skiva. Den har ett djupare släktskap med souldrypande amerikanska 1970-talsband som Montrose, Grand Funk Railroad och James Gang, än med det 1980-talshårdrockssound den ofta tas som startpunkt för. Detta är, det förstår man omedelbart, ett band som började sin karriär med att spela covers på fester och bakgårdar i Pasadena och sedan i åratal försörjde sig på barbandsscenen i Los Angeles. De var helt enkelt så vana att underhålla att det blev en del av deras musikaliska DNA.

Tillsammans med Chuck Berry och Jimi Hendrix, är Eddie Van Halen en av rockgitarrens verkligt stora gränsförflyttare. Innan var och en av dem fanns ett före, nu lever vi oundvikligen efter. Man måste minnas honom så, som den som introducerade tappingtekniken till hårdrocken och drev fram ett hårdare, mer överstyrt gitarrljud i slutet av 1970-talet. Han var inget mindre än banbrytande.

Samtidigt är den bilden alltför snäv, snudd på snål. För mig är det en större sak hur allt han spelade liksom dansade fram, hur det lät som en musikalisk manifestation av some real good times, man – en perfekt pendang till sångaren Diamond Daves showande och texternas gestaltning av festerna och det goda, kaliforniska livet. Det är en ovanligt kroppslig spelstil. Tonerna tar kropp i ett rörelsemönster, eller om det är rörelsemönstret som omsätts i toner. Det låter hursomhelst som att varje fras och riff är uttänkt för att det ska vara möjligt för honom att göra en piruett, luta sig framåt, och sedan ta ett par snabb danssteg över scenen och ställa sig rygg mot rygg med basisten Michael Anthony.

Och nu är han alltså borta, alltför ung, blott 65 år gammal. Han kommer tids nog att få en grav, men vården är redan rest. Allt du behöver göra för att besöka den är att ge dig ut på valfri musikplattform och lyssna. Du kan vara säker på att människor kommer att fortsätta göra det i generationer.

The post En rockmusikens gränsförflyttare first appeared on Opulens.

MINNESORD. Mattias Flyckt, som bland annat varit webbtekniker på Opulens och ansvarig utgivare för antirastiska tidskriften Expo, gick vid 47 års ålder hastigt bort i onsdags. Stefan Bergmark och Melker Garay minns sin vän.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vår käre vän Mattias Flyckt har lämnat oss. Han avled plötsligt i sitt hem i onsdags efter att ha klagat på ryggsmärtor. Dödsorsaken är ännu inte fastställd men föregicks inte av några kända hälsoproblem.

Vi lärde känna Mattias som unga studenter i Uppsala i början av 90-talet, i kretsen kring vår radikala tidskrift Kaos. Mattias var en sådan slags människa man kunde lita på och anförtro sina tankar åt. En god samtalspartner som ändå inte tonade ned sina egna åsikter på grund av rädsla att förstöra stämningen.

Tvärtom höjde han ofta den senare med sitt i grunden positiva humör och otaliga var de fester där i Uppsala då han plockade fram sin gitarr och sin sång. Och vi andra sjöng med. Mattias föredrog vanligtvis låtarna i den svenska visskatten men tjatade man lite lämnade han Bellman, Cornelis, proggen etc för en stund och spelade istället någon av sina egna kompositioner.

Mattias var lika trogen sina ideal som vänfast. I mitten av 90-talet var han med och startade den antirasistiska tidskriften Expo vilken han också var ansvarig utgivare för en period. Trots det är han nog okänd för många i den antirasistiska rörelsen. Mattias trivdes bäst i bakgrunden och lyfte sällan fram sina egna förtjänster, även om de var många.

Förutom musik blev det en hel del filmskapande och han hade dessutom såväl gröna tankar som fingrar. Hans egenodlade tobak blev till finaste snus och en stor del av sitt vuxna liv arbetade han som miljömedveten systemutvecklare. De senaste åren som teknisk chef på en firma för miljö- och hållbarhetskonsulter.

När idén om magasinet Opulens föddes för tre år sedan var det självklart att ta Mattias ombord på den då ännu ej sjösatta skutan. Han skapade den första versionen av sajten som lanserades i februari 2017 och var vår webbtekniker drygt ett år men hoppade sedan av på grund av hög arbetsbelastning. Heltidsjobb, familj och olika sidoprojekt blir ofta för mycket, även för en mångsidig person som vill mycket.

Våra tankar går förstås nu till Mattias familj. Men vi tror också det finns en hel del andra som liksom vi sörjer att en fin människa inte längre är med oss.

The post Mattias Flyckt har avlidit first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare Ladislaus Horatius har avlidit efter en tids sjukdom. Vår redaktionssekreterare Clemens Altgård, som även privat kände Ladislaus, minns en man som gick sin egen väg. Detta oavsett om det handlade om musik, filosofi eller politisk handling som när han drog i nödbromsen på ett tåg, en aktion som gjorde honom rikskänd.

Ladislaus Horatius (född 1954) var en pseudonym, en latiniserad form av det ungerska namnet László Horváth. Men det var som Ladislaus Horatius han verkade i offentligheten. Det gjorde han bland annat som pianist, kompositör, debattör och författare. Under senare år hade han också börjat utforska kameran som kreativt verktyg. Exempel på det finns här.

Efter att huvudsakligen ha arbetat med musik började han på 1990-talet intressera sig för filosofiska frågor och områden utanför musikens domäner. Genom att 1993 dra i nödbromsen och stoppa snabbtåget X2000 gick han från att huvudsakligen vara känd i musikerkretsar till att bli något av en rikskändis. Han kallade aktionen för Operation sköldpadda och den åtföljdes av ett manifest. Det var den mest uppmärksammade av en rad spektakulära aktioner och samma år utkom boken Offensiv nostalgi (Nya Doxa). Där utvecklas, fördjupas och sammanfattas Ladislaus Horatius livshållning och samhällskritik. Han kritiserar samhället han lever i för att vara omusikaliskt och disharmoniskt. I synnerhet kritiseras överdriven framtidstro och den samtida fixeringen vid snabbhet, bekvämlighet och lönsamhet. I stället framhåller författaren strävan efter harmoni och efterfrågar eftertänksamhet. Likaså hävdar han att vi måste lära av det förflutna och motverka kollektiv minnesförlust.

När boken utkom befann sig digitaliseringen av samhället fortfarande i en tidig fas. Då Horatius tidigt varnade för fartblindhet kom han runt millennieskiftet att bli en flitigt anlitad och uppskattad föreläsare i IT-sammanhang. Någon minns kanske också att han 1999 hade en egen avdelning i Expressen under rubriken “Fråga filosofen”. För övrigt hann Horatius med att skriva i en rad publikationer, bland annat tidningen Hälsa, Computer Sweden, Östgöta Correspondenten och Upsala Nya Tidning. Han recenserade också skivor i musiktidskriften Opus. När vi startade magasinet Opulens 2017 var Ladislaus Horatius en av de medverkande som tidigt kom att ingå i redaktionens fasta medarbetarskara. Hans artiklar i Opulens kan läsas här.

De samlade texterna visar tydligt hur Horatius förblev trogen de grundidéer som han la fram i Offensiv nostalgi men också att han kontinuerligt arbetade med att öppna nya perspektiv. Hans humor ska också framhållas. Så gott som allt han skrev genomsyrades av ett humoristiskt sinnelag och med en fingertoppskänsla för subtil ironi. Den musikaliska ådran kännetecknar givetvis också hans skrivande. För övrigt hann han också med att ge ut ett musikalbum, Life’s a Beach and Then you swim – The musical pluriverse of Ladislaus Horatius som går att höra här.

Det är med stor sorg och saknad jag skriver dessa rader. Ladislaus, eller László som han allt oftare kallade sig privat den sista tiden, lämnar ett stort tomrum efter sig. Det är faktiskt få som tänker så fritt som han gjorde och utan att snegla på vad som är opportunt och vad omvärlden kan tänkas vilja höra. Jag kommer att sakna våra nattliga dialoger via Skype och sörjer att förhoppningen att vi skulle träffas längre fram det här året inte kommer att infrias.

Vi på Opulens redaktion har förlorat en medarbetare och vän. Våra tankar går nu till Ladislaus Horatius närmaste.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Ladislaus Horatius är död first appeared on Opulens.