MINNESORD. Den danske författaren och kulturskribenten Bo Green Jensen är död. Håkan Sandell har skrivit ett minnesord med fokus på Bo Green Jensens gärning som poet.

För några år sedan kastade den i varje fall på ytan konservativa danska Weekendavisens redaktionsledning ut sin legendariske filmrecensent som skrivit i tidningen sedan 1980-talet och rapporterat från samtliga Cannes- och Venedig-festivaler.

Nu meddelar sedan några dygn tillbaka danska medier att Bo Green Jensen avlidit efter en längre tids sjukdom. Hans avresa väcker hos mig många personliga minnen. Bo Green Jensens poesi upptäckte jag under mitt sista år på gymnasiet, och då är vi tillbaka i 1981, samtidigt som jag fann fram till Michael Strunges poesi.

Michael mötte jag så på vårkanten 1982 men kom fort fram till att han och Bo Green Jensen var lyriska konkurrenter, inte så mycket till stil men vad gällde litterära motiv. Generationens självmedvetenhet var enorm, man kände sig stå för något nytt och kände vittringen av det outforskade. Men här insåg jag att det var tvunget att välja sida och stod då med Michael. Jag träffade aldrig Bo Green Jensen i de här tidiga åren även om jag hörde honom läsa upp, läste hans filmrecensioner och följde hans litteraturrapporter från USA.

Först in på 2010-talet träffades vi och, i sällskap med poeten Ulrikka Gernes, vid en bardisk på Nørrebro. Bo visade sig vara en gentleman av den gamla skolan i ordets rätta bemärkelse. Detta skulle ha gått att urskilja redan utifrån hans poesi, som alltid har haft en fattning och en mildhet som står i kontrast till de samtidspräglade hårda motiven.

Bo Green Jensens stora boksvit

Debutdiktsamlingen Requiem & Messe (1981) var inledningen till den sju band långa boksviten Rosens veje, ett begrepp hämtat från medeltidens så kallade rosenroman-diktning, egentligen en esoterisk beskrivning av själslig utveckling under kärlekens tecken, men hos Bo Green Jensen täckande en diktning närmast besatt av att söka ett adekvat uttryck för vår egen tid.

Diktsamlingssviten avrundades med mastodont-samlingen Porten til jorden, med Caspar David Friedrichs ikoniska målning av den ensamme vandraren på omslaget. Boken utkom 1986, och samma år i juli skrev jag en introduktion till bokverket i Sydsvenskan under rubriken ”En poetisk byggingenjör”, en rubrik jag inte gärna kan ha valt själv (en katedral kallade jag diktverket). Låt mig med någon alteration få citera, från den jämnt fyrtio år gamla artikeln, den känns fortfarande som att den var skriven helt nyss:

”Tematiskt sett kan Bo Green Jensen ibland påminna om Strunge, med ämnen som Europa efter bomben, rockmusik, den inre filmen, nattstämningarna, civilisationskritiken… Men bakom likheterna ligger Strunges försök att korsa tids- och rumsdimensionen, att leva ’på tværs af stjerner’. Mest lättförståeligt i den enkla insikten om att en nattlig långpromenad, i rum, även är en förflyttning i tid, mellan kväll och gryning. Green Jensen däremot är helt upptagen av tidsdimensionen, tiden är hans material och materia.”

Artikeln fortsätter med att citera ur en av prosadikterna i Stedernes mening (1985):

”Det er disse stakåndede eller bedøvede eller dybt forvirrede sekunder, som vore børn vil hviske lavt om og forstørre. Dengang Far var i England. Dengang Mor var i Norge. Altsammen i kæmpernes tid. Ikke som nu, hvor dværgene hersker. Ikke som nu.”

Lättflytande och expansiv diktning

Men det är denne poets speciella bruk av böjliga knittelrytmer och versöverklivningar som gör Bo Green Jensens diktning så lättflytande och expansiv. Tillsammans med en historiskt inläst citatteknik verkar hans versifierade storformer kunna rymma det allra mesta, och bli ett omfångsrikt stoff i episkt förlopp; “Det er løvfald her ved grænsen nu/ Og jeg lever alene med denne erindring/ Og mælkebøtter dyppet i himmel,/ Hvisken gjennem hvisken i det bløde morgenlys/…/ SALLE D’ATTENTE, jo, jeg stjæler nu:/ Jeg klipper andres ordforløb i stykker/ Og bygger mit eget hus her på grænsen/…/ Farvel, Lady Greensleeves, for siste gang,/ Det er Løvfald her og intet/ Har nogen anden mulig mening”.

Rosens veje-böckerna kom rentav att så växa ut till en spegel för hela den västerländska hög- och populärkulturen (så långt som då en 25- till 30-årig kunde greppa det), men likväl utan att mista en pulsvarm intimitet. Här likaså i ett citat från Porten til jorden: ”I haven troede jeg virkelig/ En tid lang på den store sommer,/ Men børn vokser op under rosen/ Og verden tager form, mens vi sover./…/ En ganske smuk hån er dette levn/ Af en drøm jeg havde om verden./ Den sorte rose er blomsten jeg blev/ Og den fik et nytt blad her til morgen”.

Bo Green Jensens omfattande verksamhet som filmrecensent och kulturkritiker kom att överskugga hans insats som poet, till förmån för generationskamraterna, utöver Strunge; Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och F P Jac. I själva verket utgör han deras perfekta komplement, med sin ledigt episka stil, en bredd som de andra då inte hunnit eller aldrig hann att komma i närheten av. Michael Strunge dog redan 1986, F P Jac avled 2008, och Pia Tafdrup avslutade sin egen större diktsamlingscykel, i hennes fall i fem band, först 2022, recenserad av Carsten Palmer Schale i Opulens. Generationen har generellt sett eftersträvat mer maximalism än minimalism.

Omfattande produktion

Utöver en omfattande produktion av litterär essäistik och filmkritik så skrev Bo Green Jensen även ungdomsböcker. Det skall nämnas inte minst för att en av dessa filmatiserades i Sverige. Thomas Samuelssons PS. Sista sommaren (1981) har blivit något av en modern svensk filmklassiker, genom sitt nyttjande av ett välbekant svenskt filmhistoriskt motiv – hur en kärlekssommar med dess ljusa svävande nätter leder till oundviklig djupare kontakt med naturelementens kaoskrafter.

Jag vill gärna citera vidare från hans rikt omfattande poesi, och det hade jag kunnat göra i det längre formatet, särskilt från Rosens veje-septologin, men här passar det bättre med några rader från diktsamlingen Den store epoke (2004); ”Så går han runden i værelserne,/ lukker dør efter dør bag sin ryg,/ dræber røde vågeblus,/ det ulmer i mørket som øyne i skoven/…/ I det minste rum trækker han skodderne til/ og lägger seg på sengen/ med armene foldet over brystet/ som en død ridder eller et frysende barn”.

Mina tankar går till Bo Green Jensens tre döttrar, som han ofta berättat om i sina texter i Weekendavisen.

The post Bo Green Jensen – en expansiv och episk poet first appeared on Opulens.

SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.

Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.

Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.

De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.

Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.

Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.

Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.

Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.

Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.

The post Hulk och Ozzy har lämnat världen first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare, litteraturvetaren och författaren, Ivo Holmqvist har gått bort vid 81 års ålder. Vi publicerar i dag hans dotter Jytte Holmqvists personliga minnesord över en remarkabel man, världsmedborgare och lärdomsbjässe.

Vår medarbetare Ivo Holmqvist gick bort sent på natten den 27 april. Ivos dotter Jytte Holmqvist hade redan tidigare informerat mig om hans försämrade hälsotillstånd, så dödsbudet kom inte som någon chock. Men det känns oerhört tungt att vi nu har mist honom.

Jag har under min tid som kulturredaktör på Opulens utvecklat en varm och fin vänskap med den alltid lika vänlige Ivo. Vi har haft otaliga och synnerligen givande dialoger under de år som passerat och han medverkade verkligen flitigt i vårt magasin. En sökning på hans namn i Opulens interna sökmotor ger hela 181 artikelträffar.

Just nu delar jag sorgen med Ivos närmaste och vet att saknaden kommer att vara enorm.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vixit, dum vixit, laetus

Att leva som man lär, fullt ut och i nuet och vara tacksam för det man har –

Yesterday was history, tomorrow is a mystery, today is a gift – that’s why it’s called the present

Älskade Ivo, pappa, människa

Hur minns jag dig som nyss var här? Du levde i nuet, du levde i jakten på att lämna ett avtryck, du visste att du har en begränsad tid på jorden och sökte dig till parallella världar.

Du imponerade ändå redan på alla utan att behöva jaga; genom att bara vara du; en tyst och reflekterande människa och samtidigt motsatsen.

Du var jordnära och enkel men oerhört social, meddelsam och engagerad, och med ett skarpt och lysande intellekt; alltid öppen för kreativ och snabb dialog men med ett desto mer begränsat tålamod för banala resonemang. En man och liten pojke född i Lund av en mamma som var skärpt och snabb i tanken, som undervisade italienska och latin och vars make, din pappa Erik, var träslöjdslärare i Åkarp och Eslöv.

Du såg upp till honom som så hastigt gick bort när du var fem år (han blott 45). Din mor, Anna-Lisa Lindskog-Holmqvist, var strikt men mjuk, känslig och reserverad, och tydlig i sin uppfostran. Du ville bli kirurg men ditt kulturella driv och engagemang tog snart över och du blev lärare och forskare – tack och lov (fast du hade nog bemästrat även detta område; anatomi och kroppens alla mysterier fascinerade dig).

En Ivo som först var Lars-Erik Kristian och vars tvillingsyster dog vid födseln. Han som fann sin nya tvillingsjäl under Lundastudierna då han hittade den kvinna och följeslagerska som skulle dela en resa där de hann uppleva så mycket och utforska så många olika dimensioner tillsammans, under sina 54 år som gifta (Ingwor, den magiska, dog i cancer 2022).

Tillsammans hade ni en enorm vänkrets, ett liv levt med ett ”divided heart” och i ”homes away from home”.

Du var en man som blev känd och respekterad och vars intellektuella kapacitet och skarpsinne tog omvärlden med storm, men som även hade ett behov av att stänga av och blicka inåt. Som spelade Mozarts Requiem på högsta hjärtskärande volym[1] när mamma gick bort, en man med händerna för ögonen, till synes fördjupad i sin egen värld (eller var det för att hämta inspiration till delaktighet i aktuell konversation? Du hade redan svaren på det mesta) och med ett ytterst välsmort mentalt kuggverk.

En man som lät klassisk musik flöda in i rummet. Det var ett ackompanjemang för dina tankar som redan rörde sig på en annan sinnlig nivå. En man ständigt med en bok i handen – men det handlade inte om eskapism; det rörde sig om en mångbottnad verklighet.

Världsmedborgaren Ivo

Och samtidigt en mental och fysisk globetrotter av stora mått. En man som var lika hemma i det kosmopolitiska och mångkulturella, som i lokala miljöer och i mindre grupper, och som med Ingwor vid sin självklara sida ingick i ett samspelt radarpar som fann sitt eget språk. En man med egna tankar och funderingar som han genast var tvungen att få ner på pränt. En man medveten om tidens gång, en carpe diem-inställning till livet, och en kapacitet att tillsammans knyta kontakter med människor från när och fjärran.

Ivos värld

Skribent, lärare, lektor, emeritus professor; du levde i din egen värld men var ändå praktisk och dina hemsnickrade bokhyllor täckte väggar och blev en dubbel tapet; the wallpaper of all wallpapers. Du var en enigmatisk pappa som alltid höll kontakten och undrade och brydde sig om men inte alltid var lätt att ha att göra med. Jag i Melbourne, min syster Jenny i Newport, och du mjukare och mer existentiellt berörd och medveten ju äldre du blev.

I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen.

Jag är stolt, och känner mig så privilegierad och lyckligt lottad av att ha haft just dig som pappa. Du blev min mentor som lever kvar inom mig och Jenny och oss alla. ”Jag har lärt mig så mycket av dig, pappa”, sa jag för knappt en vecka sedan – ”Ja det är klart”, svarade du direkt.

Du har bett mig skriva mina memoarer. Det ska jag göra men det blir nog snarare snabba kåserier och något mellan verklighet och fiktion med tanke på att vår verklighet med er liknade fantasi – en annan mer tilltalande verklighet där du och mamma Ingwor var och för alltid kommer att vara mina huvudpersoner och ”all-time favourites”.

Jag har lärt mig att förnimma andligheten genom mamma och att bli medveten om alla dimensioner genom er båda och jag har förstått att språnget in i det okända och att ta mina egna risker ibland är att föredra framför självklara säkerheter. I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen. I mörkret[2] finns ljuset och i ofullkomligheten finns perfektion (”perfectly imperfect”).[3]

Ett liv levt till fullo

Pappa, du och jag och så många andra möttes på en intellektuell nivå (solidariska vänner, redaktörer, skribenter och litteraturvetare, medlemmar av Frank Heller-sällskapet, Ystads Teaterförening, The Auckland Goethe Society, och så många andra nu när jag kontaktar alla som berördes av dig.)

En pappa som hade ett självklart samförstånd med Jenny – nattliga samtal mellan Auckland sedan mellan Glemmingebro och Newport, R.I. En man full av ömhet och kärlek, en man som jag såg upp till och beundrade, en man som var en kulturell och litterär legendar och förebild. Att se dig försvinna bort och inte längre kunna göra din röst hörd i aktuella debatter gör fortfarande så ont.

Och ändå, tröst och förvissningen om att du levde livet till fullo; ett gränslöst liv i bokstavlig bemärkelse. Grännaskolan, Odense Universitet (SDU), Nordisk språk- och informationscentrum, Helsingfors, Europaskolan i Strängnäs, Universiteit Gent, Belgien, och flera gånger under årens lopp Aotearoa – ”Land of the Long White Cloud” – och University of Auckland där ni fyllde en såväl undervisnings – som en konsulär funktion. Och era sista 7 år på antipodiska breddgrader gästhärbärget ”Scandinavian Light”, som en sista länk mellan Nya Zeeland och Sverige innan Ystad kallade igen som en trygg hamn som alltid fanns där väntande på er.

Du i dina egna tankar men ändå alltid, liksom mamma fram till sitt för tidiga slut, existerade ni i parallella världar och vandrade på fjärran stränder. Ett mångfacetterat liv och den ständiga medvetenheten, och kanske tacksamheten, om att allt (tillfälligt) tar slut och att förändring är det enda som är konstant.

När livet passerar revy

Mot slutet berättade du för mig hur ditt liv passerade revy i en strid ström av minnesbilder – och du undrade vilken bok de kom från? (”Jag undrar om det jag ser och känner, flimrande bilder, stämmer överens med boken?”). Boken blev din verklighet och bilderna som psykedeliskt och panoramiskt skyndade förbi var ditt liv; en film i flashbacks och kanske även flashforwards. Och filmen är lika verklig som boken och detta är livet.

Vilket får mig att tänka på Clemens Altgårds fina och begrundande ord som stämmer överens med begreppet ”life review”[4], om att ”medvetandet, eller något i oss, själen (?) kopplas upp mot evigheten. Det vill säga att den som dör tas upp i evigheten (hur den nu är beskaffad). Dödens mysterium består på det viset.”

Ett filmsvep med mobilen

Pappa, morgonen till den långa dagen när du dog omgiven av Aroha spelade jag in en video i ditt varma skrivarhem på Österlen, och lät svepande mobilkameran filma varje rum: En Māori tapa, en målning av Piha Beach på Nya Zeeland som mamma älskade och som visar ett frodigt och varmt och ljust landskap där den kända stranden är kantad av röda lummiga Pohutukawa träd[5]. Kameran som landar på olika målningar (Helen Momotas surrealistiska bilder på egenartade varelser står ut[6]) och som ger inblick i ett stort och mustigt internationellt gemensamt liv i Sverige och utomlands. Två älskande och kärnfulla individer där mamma Ingwors devis var ”Take only memories, leave only footprints.”

Ivos sista inlägg i Opulens

Aktiv till sista andetaget, två dagar innan du tvingades ge upp kampen (”jag vet vad jag vill” förklarade du bestämt trots din orkeslöshet, förenad med ditt öde) yrkade du på, så fort jag anlände till ditt rum (på den palliativa vårdavdelningen på Ystads lasarett) att skriva ner dikterade rader om Dos Passos och Ystadbon och författaren Bunny Ragnerstam som nyligen dog vid 80 års ålder[7] – ungefär samtidigt som eldsjälen och humanisten påve Franciskus.[8] Dina minnesord om en man som även han berörde människor med sina ord, blev indirekt en inblick i ditt eget liv och vad som under en episod skulle lämna påtagliga avtryck och ge intellektuellt syre till din fortsatta existens.[9]

Liksom Bunny Ragnerstam som ”inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de få gånger vi hade anledning att ha kontakt” var du också, pappa, vänlig och omtänksam och ihågkommen av så många vars kondoleanser nu strömmar in.

Ivo och Ystad

Ditt litterära arv och din bok om Boisen, Peter Boisen – Dansken som präglade Ystad (2020) sätter en guldkant på Ystad som kulturstad[10], och den nyss avtäckta statyn av José María Córdoba[11] är din gåva till staden (du önskade 2024 ”Gott Nytt År” till Ystads kommun i ett mejl där du skrev: ”Jag såg nyss Året med kungafamiljen och imponerades av prins Carl Philip, lika charmerande som sin äldre syster. Med tanke på att han har designutbildning – han har ju Sigvard Bernadotte att brås på – är han säkert intresserad också av arkitektur. Tänk om vi skulle kunna övertala honom att komma mer till Ystad och inviga den nya vackra och välliknande statyn av Peter Boisen, när det nu kan bli av på det nya året?”).

Saknaden 

Ivo, pappa, litterärvetenskaplig jätte, och världsmedborgare. Du var ett geni. Din sista bok blev samlingen Libri Resurrecti I-L – Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) där du genom Gunilla Alberténs redigerarexpertis gav nytt liv åt böcker som fallit i glömska men som förtjänade att återupplivas.

Du visade din kunnighet på så många områden. Så mycket människa i en människa. Vi behöver och saknar din kritiska röst som visar vägen framåt, in i logikens ljus och sanning.

Måtte vi alla finna inspiration i den dikt av Gunnar Ekelöf  som du åter berördes av på ålderns höst, där vi lär oss – i ett poetiskt nordiskt sken – ”om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”:

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i

stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

―――

sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.”[12]

[1] https://www.youtube.com/watch?v=Zi8vJ_lMxQI

[2] https://www.youtube.com/watch?v=YD6fvzGIBfQ

[3] https://www.youtube.com/watch?v=1jzl0NlTmzY

[4] https://en.m.wikipedia.org/wiki/Life_review

[5] https://nzhistory.govt.nz/media/photo/pohutukawa-trees

[6] https://iheartnzblog.wordpress.com/2013/08/21/five-questions-with-helen-momota/

[7] https://www.opulens.se/noterat/noterat-bunny-ragnerstam-och-dos-passos/

[8] https://www.opulens.se/opinion/kronikor/pave-franciskus-karlekens-vapendragare/

och https://www.ystadsallehanda.se/2025-04-29/minnesord-bunny-ragnerstam/

[10] https://www.kultur.lu.se/article/ny-bok-fraan-centrum-foer-oeresundsstudier-peter-boisen-dansken-som-praeglade-ystad-av-ivo-holmqvist/

[11] https://www.ystadsallehanda.se/2025-02-04/stadsarkitekten-har-blivit-staty/

[12] https://www.ekelut.dk/poems/e_p5sv.html

The post Minnesord över Ivo Holmqvist first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns den nyligen avlidne Bunny Ragnerstam som en oerhört vänlig människa, kunnig arbetarförfattare och skicklig översättare, inte minst när det gällde Dos Passos USA-trilogi.

Hösten 1964 fick jag ett stipendium till ett av de förnämsta universiteten i nordvästra Amerika, i den så kallade Ivy League. Jag hade läst en hel del amerikansk litteratur redan tidigare men jag fick också bra lärare. En av dem, Noel Perrin, var vid den tiden svärson till en av paret Charles Lindberghs döttrar och ganska sent innan jag kom dit fanns också den store poeten Robert Frost i kollegiet men han undervisade inte längre. I kursen ingick nog också böcker av John Dos Passos. Där var jag bekant med hans fina roman om storstaden New York, ”Manhattan Transfer”, som är ett Sverige-ställe på södra Manhattan. Omslaget till mitt exemplar visar trängseln under denna dagliga resa till och från jobbet (Twin Towers fanns ännu inte).

Så småningom kom jag att även läsa Dos Passos huvudverk, den så kallade USA-trilogin. De två första delarna hade kommit i svensk översättning av Artur Lundkvist. ”1919” är titeln på den första (hans översättning var skral i likhet med hur han på alltför kort tid översatte Karen Blixens Afrika-bok). Och så småningom utkom också uppföljningen som hette ”Den 42:a breddgraden”, översatt av Sonia Vougt.

Det dröjde länge innan den tredje delen kom på svenska och då var det Bunny Ragnerstam som i ett svep tog sig an alla tre delarna på ett mycket skickligt sätt. Ragnerstams arbetarskildringar kan ibland påminna om en annan amerikansk gigant, Upton Sinclair. Detta är värt att minnas nu när Bunny Ragnerstam inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de två gånger vi hade anledning att ha kontakt.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bunny Ragnerstam och Dos Passos first appeared on Opulens.

MINNESORD. Sociologen och skribenten Göran Dahl, som medverkat i såväl Opulens som Konkret, avled natten till påskaftonen i sitt hem i Lund. Han blev 71 år. Carl-Göran Heidegren minns sin vän och kollega som en mycket engagerad forskare med mänsklig värme.

Göran Dahl växte upp i nordöstra Skåne, i Göingebygden. Han berättade gärna historier från sin uppväxt där, om märkliga saker som hade tilldragit sig och om vid första (och kanske även andra) ögonkastet ganska besynnerliga människor. Göran hade över huvud taget en viss förkärlek för människor som inte passade in i någon mall. Förmodligen därför att han själv var en människa som inte var formad efter en mall.

Göran och jag lärde känna varandra närmare hösten 1977 när vi båda påbörjade en forskarutbildning i sociologi vid Lunds universitet. Vi var båda unga och förväntansfulla. I likhet med många vid den tiden, hade Göran ett starkt intresse för marxistisk teoribildning, men även för Freud och den psykoanalytiska idétraditionen.

Om detta intresse vittnar två böcker: hans doktorsavhandling Begär och kritik (1986) och essäsamlingen Psykoanalys och kulturkritik (1992). Göran tillhörde under åren runt 1980 kretsen kring tidskriften Tekla (som stod för Teori och klasskamp). Senare var Göran under många år medlem i redaktionen för Res Publica, en tidskrift som var en fristående arvtagare till Tekla och under lång tid en viktig intellektuell knutpunkt i södra Sverige.

Från 1990-talet och framåt gällde Görans huvudsakliga forskningsintresse olika teoritraditioner och strömningar på den radikala högerkanten. En bakgrund till det intresset var att tänkare och idéer från mellankrigstiden tycktes vakna till nytt liv mot slutet av millenniet.

Ett första uttryck för detta intresse var ett nummer av Res Publica (1993) som Göran och jag redigerade kring temat ”Konservativ revolution”. Det fanns då en del som tyckte att detta var en gryta som man inte borde röra om i, medan andra tyckte att det handlade om ett stycke europeisk historia som det fanns skäl att veta lite mer om.

En viktig artikel som Göran Dahl skrev var ”Will ’The Other God’ Fail Again? On the Possible Return of the Conservative Revolution”, och som publicerades i tidskriften Theory, Culture & Society (1996).

Under de sista åren innan millennieskiftet genomförde Göran och jag, tillsammans med två kollegor från Göteborgs universitet, ett forskningsprojekt kring temat ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”.

För Göran Dahls del resulterade detta i ett flertal artiklar och två böcker: Radical Conservatism and the Future of Politics (1999) och Radikalare än Hitler? (2006). Den senare boken bär undertiteln De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Mitt intryck är att den funnit många läsare. Den utkom också i en något bearbetad och rikt illustrerad nyutgåva 2024.

En fortsättning på denna intresseinriktning utgjorde för Görans del boken Folk och identitet. Identitarismen och dess källor (2018). Denna vände sig mer åt samtiden och byggde bland annat på intervjuer som genomförts med tongivande personer i det högerradikala spektrumet. En delvis omarbetad och utvidgad version av nämnda bok utkom senare på engelska: The Nature of Identitarianism (2023).

Under sin akademiska bana var Göran verksam vid universiteten i Umeå och Lund, den längsta tiden vid det senare lärosätet. Han var handledare för ett stort antal doktorander med skiftande forskningsintressen.

Göran genomförde själv flera forskningsvistelser i Nordamerika, där han hade ett brett kontaktnät. En minnesvärd sådan gick till Lawrence, Kansas, då hela familjen – Pia, Hanna och Joel – var med.

I Lawrence lärde Göran bland annat känna den legendariske beatförfattaren William S Burroughs, en person som han gärna berättade om. Och vid ett besök i New York tog han kontakt med och träffade en annan legendar: Tuli Kupferberg, författare och medlem i gruppen The Fugs. Över huvud taget var Göran mycket intresserad av och kunnig om amerikansk litteratur och musik från 1950- och 60-talen. Till favoriterna hörde The Byrds, Grateful Dead och Allman Brothers Band.

Hans livsväg var inte spikrak. Det fanns goda tider och sämre tider. Så är det säkert för nästan alla, men i Görans fall var kanske svängningarna lite större än hos många andra. När pilarna pekade uppåt var han alltid fylld av uppslag, idéer och planer, saker som han ville göra, titta närmare på, läsa och skriva om. Under senare år besvärades han av en del hälsoproblem, som stundtals satte ner humör och skaparkraft.

Göran hade oerhört mycket humor inom sig och ett lekfullt sinne, något som tog sig uttryck i att han tyckte om att ”busa” med sina vänner. Han var samtidigt en mycket engagerad forskare med mänsklig värme. Det är så jag vill minnas honom och det är så jag kommer att minnas honom.

The post Minnesord över Göran Dahl first appeared on Opulens.

 MINNESORD. ”Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss,” skriver Jytte Holmqvist och minns en kämpe som gick från klarhet till klarhet och visade på det möjliga i det omöjliga.

Under påskhelgen tog den svältande kroppen ut sin slutliga rätt för Stina Oscarson (1975-2025) och bevisade att det inte går att leva på luft. Eller gör det verkligen det? I 30 år blev anorexia nervosa hennes tyst talande följeslagare under en intensiv bana där Oscarsons inre glöd och utforskande inställning till journalistik blev hennes drivkraft.  

Mycket har skrivits om Oscarsons intellektuella kapacitet och mycket har oundvikligen skrivits om hennes sjukdom, och hennes publik har med skräckblandad beundran, snarare än förtjusning, förbryllats och förundrats.

Denna stora kämpe och skickliga yrkeskvinna som levde i en avmagrad kropp trotsade oddsen genom att bevisa hur den okuvliga viljan och starka själen kan ha sin egen gång och tillfälligt överskugga det yttre, och hur den näring som gav henne energi var det akuta behovet av att gå djupare och ifrågasätta status quo.

Oscarson kastade sig andlöst (men inte handlöst) och ohämmat in i det ena projektet efter det andra och blev den mentala akrobatikens mästare. Hon varken skyggade för eller gav vika för den tärande sjukdom som ledsagade henne genom livet och som hon talade öppet om men lyckades distansera sig från – tills det inte längre gick.

Medveten om den utmätta tiden och ”så nyfiken att hon nästan utplånade sig själv”[1] fokuserade hon helt på sitt kall och lämnade i denna mediala övertygelse ett bestående intryck på sin samtid.

Stina Oscarsons karriär

Under den tvärvetenskapliga och mångfacetterade karriär som hon var som klippt och skuren för visade sig Stina Oscarson vara en sann analytiker och konstnär som banade väg med nya idéer och förstod konstens kapacitet att fungera som ett andrum där alla röster får komma till tals.

Hon var såväl dramatiker och teaterchef som regissör, skribent och författare – och kanske framför allt var hon den ultimata samhällsdebattören och kritikern.

Hon skrev för SVT Kultur sedan 2018 och trotsade alla förväntningar genom att vända ut och in på ’förutsägbar’ eller försiktigt traditionell journalistik och dristade sig till djärva möten med den motsatta parten.

Författaren Stina Oscarson

Stina Oscarson var imponerande produktiv och existentiellt engagerad i böcker som Berättelsen om pojken, radion och kriget (Rabén&Sjögren, 2025), Varför måla ugglor när världen brinner? (Ordfront förlag, 2023), och Det perfekta plåstret (Mondial, 2021), där Oscarson gör en resa genom Sverige och ”går från att tro på politiken till att tro på människan”[2]. Hon var rak och ställde frågor som öppnade upp för kritisk debatt.

Nämnas bör också Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? (Leopard förlag, 2018). En bok som när det begav sig recenserades i Opulens av Carolina Thelin, som bland annat skrev: ”Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden.”

Samtal i stället för åsiktskrig

Där många skulle rädas ett potentiellt skamfilat rykte genom att tillfälligt ge en chans för ovälkomna röster att göra sig hörda (som till exempel unga nazister i högerextrema Nordisk ungdom)[3] inbjöd Oscarson till samtal snarare än ”åsiktskrig”[4] och belyste alla sidor av ett samhällsproblem eller större trender som speglar ett farligt maktskifte. Hon följde knivskarpt och ståndaktigt ”sina egna principer” samtidigt som hon var lyhörd gentemot oliktänkande, fascinerades av ”spänningen mellan idéer, principer och verklighet”, och ”lät sin nyfikenhet och vilja till förståelse av andra styra.”[5]

Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

Oscarson var ett varnande ljus i mörkret; hon visade på hur demokratin inte kan tas för given och att detta styrelseskick kan tolkas olika beroende på vilken intressegrupp man vänder sig till.

Genom att bjuda in otrygga åsikter i en redan otrygg värld poängterade hon vikten av att vi är medvetna och att vi vid behov stålsätter oss men framför allt att vi är beredda att agera och interagera – och har förmåga att se till helhetsperspektivet. Inte förrän vi begrundar den större komplexiteten i vår omvärld kan vi anamma ett mer helomfattande globalt perspektiv. Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/syskonen-om-stina-oscarson-ville-forvandla-varlden

[2] https://www.bokus.com/bok/9789180020862/det-perfekta-plastret/

[3] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

[4] https://magasinetfilter.se/filterbubblan/stina-oscarson-vi-har-inte-samtal-vi-har-asiktskrig/

[5] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

The post Minnesord över Stina Oscarson first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Förra veckan publicerade vi ett minnesord över Mario Vargas Llosa. Här berättar Thomas Almqvist om sitt möte med den framstående författaren.

Hösten 1973, när jag börjat läsa spanska i Lund, fick jag tillfälle att träffa den blivande Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, som bjudits in som gästföreläsare av Sven-Gösta Neumann, chefen för spanska institutionen. Vargas Llosa föreläste om den latinamerikanska romanens historia och bakgrund och vad som höll på att ske just då med namn som García Márquez, Carlos Fuentes, Julio Cortázar och inte minst Vargas Llosa själv. Det stora latinamerikanska genombrottet hade inte kommit riktigt ännu men var på väg. Det som skulle kallas för ”el boom”. Vargas Llosa var, som jag minns det, en mycket skicklig föreläsare.

Efteråt på kvällen hade vi en stor fest på spanska institutionen med mat och starka drycker. Jag fick tillfälle att sitta ner och prata med vår ännu så länge inte så berömde gäst. Vargas Llosa förhörde sig artigt om hur studierna gick, något som jag inte hade den minsta lust att prata om. Jag ville mycket hellre diskutera latinamerikansk litteratur med honom. Och jag minns att han var mycket imponerad av Artur Lundkvist och hans kunskaper om de nya författarna i Latinamerika. Den mat som vi bjöd på var svenskt smörgåsbord med allt vad det innebär. Vargas Llosa petade mest i sillen men vi svepte ett antal snapsar tillsammans.

Jag har en dedikation i mitt svenska exemplar av ”Staden och hundarna” från den kvällen och ett antal fotografier i mitt familjealbum. Efteråt inköptes ”Pantaleón och soldatbordellen” på spanska och det blev kurslitteratur för oss alla. Det är fortfarande en mycket rolig bok och definitivt den roligaste som Vargas Llosa skrivit. Man har en tendens att glömma bort att denne allvarlige författare också är en stor humorist. Och visst var han en värdig Nobelpristagare i litteratur, 2010.

THOMAS ALMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Mitt möte med Vargas Llosa” first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Den peruanske Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa är död. Jytte Holmqvist har skrivit ett minnesord över en av vår tids stora författare.

”Den enda romanförfattare som fortfarande lever och frodas på denna planet är datorn. Det är därför  vi läsare som håller fast vid traditioner, vid den riktiga romanen, Cervantes, Tolstojs, Virginia Woolfs eller Faulkners roman, inte har något annat val än att läsa de döda romanförfattarna och glömma de levande.”

Mario Vargas Llosa

Mario Vargas Llosa är död. Hur välja infallsvinkel för att skriva om en av litteraturens mästare som förstod vikten av att vara trogen sanningen, i en värld där just sanningen ständigt ifrågasätts under begreppet ”fake news”?

I en konstlad värld visade Vargas Llosa en kritisk väg och förhållningssätt framåt. Nu är han borta i fysisk form och gör diverse stora tänkare, såsom Leonard Cohen, sällskap vars andliga dimension tar vid och talar mer än ord.

Vargas Llosas rika kulturella och litterära arv väger tungt, och den svenska Nobelkommittén hade förståndet och den goda smaken att uppmärksamma denne peruanske gigant med priset 2010, med motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.[1]

Peter Englund i Svenska Akademien kallar Vargas Llosa en ”utmordentligt skicklig berättare”[2], och utan tvivel har han lämnat ett outplånligt avtryck med berättelser som ibland är extremt detaljrika, som halvt självbiografiska och mångbottnade La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1963), och andra mästerverk som tidigare publicerade Los cachorros (Valparna 1959), liksom La casa verde (Det gröna huset, 1966), Conversación en la catedral (Samtal i katedralen, 1969), La tía Julia y el escribidor (Tant Julia och manusförfattaren, 1977), La guerra al final del mundo (Kriget vid världens ände, 1981), El héroe discreto (Den blygsamme hjälten, 2013), och vad som har kallats den intellektuella självbiografin La llamada del tribu (Stammens kall, 2018).

Vargas Llosa öppnade nya världar

Med dessa titlar och texter öppnade Vargas Llosa nya världar för läsare som togs med på resan och som förundrades över författarens förmåga att gå från extrem realism till en fascination för magisk realism och vad som döljer sig under ytan; den korta men reflekterande ”Semilla de los sueños” (2000) ett praktexempel på hur minnet och magi spelar in och spelar roll i det vardagliga och där författaren visar på hur hans peruanska, och latinamerikanska, bakgrund berikade honom med en förståelse för verkligheten som inkluderade allt som finns under ytan, samtidigt som han var förmögen att visa nykter medvetenhet om vad som gällde nu och hur viktigt det var och är att följa med i tiden.

Samtida med Gabriel García Márquez, om vilken Vargas Llosa skrev sin doktorsavhandling under sin tid i Barcelona – “Gabriel García Márquez: historia de un deicidio” (1970), var Vargas Llosa en ödmjuk och tillmötesgående, vältalig om än mångordig nyckelperson i den latinamerikanska boomlitteraturen som blev en mega-rörelse i sig själv och som var ett koncept som myntades av Europa snarare än Latinamerika.

Denna grupp vars författare skapade en dialog mellan länder som Peru, Argentina, Mexiko och Colombia, och Latinamerika som begrepp, och yttervärlden, gynnades av internationell marknadsföring och översättningsinsatser av europeiska förlag varmed latinamerikanska gåtor, berättelser och problem blev förståeliga för en utländsk publik.

Vargas Llosa – en världsmedborgare

Vargas Llosa skrev själv om skrivandets konst i underhållande och upplysande A Writer’s Reality (1990), navigerade skickligt magiska undertoner och inte lättbegripliga politiska situationer och scenarion, och övertygade läsare från när och fjärran om vikten av att inte hålla tillbaka, inte skräda ord eller åsikter, utan att visa ett politiskt ställningstagande med finess, väga orden och välja vältalighet framför verbal mångordighet.

Han, liksom samtida Julio Cortázar, var tidiga världsmedborgare som gränslade latinamerikanska frågor med europeiska och synliggjorde hur allt är sammanlänkat. De visade också på ett okonventionellt sätt att använda litteraturen som redskap för att fördjupa sig i inhemska traditioner och samtida politiska frågor och identitetspolitik, samtidigt som de berättartekniskt bröt mot stilformer och normer och ett lineärt tidsperspektiv och såväl blickade inåt som visade på en väg framåt och utåt, och vände intresset mot omvärlden.

Vargas Llosas texter lever

Boomförfattarna valde sin egen väg och deras politiska ställningstaganden formades av det de upplevde i en tumultartad men katartisk omvärld.

De insåg vikten av deras djup- och långtgående kulturarv, och var stolta latinamerikaner som försvarade den egna nationella identiteten samtidigt som de förstod det absoluta värdet av att ställa siktet mot omvärlden och, genom livsstilar och livsval, slutligen bli världsmedborgare.

Mario Vargas Llosa var klarsynt och övertygande, essäist och mer politiskt medveten än dagens politiker. Han var en man att räkna med och en av de starka grundpelare hans egen samtid hade att luta sig mot och lära sig av.

Med Vargas Llosa försvinner en av de största men hans texter är fortfarande relevanta och magins fackla brinner starkare än någonsin – liksom förståelsen för att försvara människans värde och allas vår förmåga att sätta oss emot politiskt förtryck.

¡El rey está muerto – viva el rey![3]

[1] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-avlidne-nobelpristagaren-mario-vargas-llosa-betydelse

[2] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-vargas-llosa-utomordentligt-skicklig-berattare

[3] För vidare läsning, se även https://www.dixikon.se/mario-vargas-llosa-la-guerra-del-fin-del-mundo/ , https://www.dixikon.se/snart-prisdags-for-vargas-llosa/ , samt Professor Inger Enkvists många viktiga skriverier om Mario Vargas Llosa.

The post Minnesord över Mario Vargas Llosa first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.

Mina minnen av Peter Luthersson

Många kände Peter Luthersson från hans tid vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, på Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Bokförlaget Atlantis och så vidare. Det är därför många som kan berätta om Peter och dessa sammanhang. Jag skall söka mig längre tillbaka i tiden. Faktum är att Peters och mitt liv länge förlöpte längs ganska så parallella banor.

Vi var årsbarn (1954) och växte båda upp i Jönköping. Vi gick på samma skolor, dock inte i samma klass men väl parallella klasser: Liljeholmsskolan, Rosenlundsskolan och Sanda gymnasieskola. Under vår gymnasietid hände något märkligt eller åtminstone något ganska oförutsebart. Till saken hör att ingen av våra föräldrar hade mer än den allra mest grundläggande skolgången. Och i ingetdera av våra föräldrahem spelade böcker någon särskild roll. Men det var just böckernas värld som vi tillsammans upptäckte under åren på gymnasiet. Ord som blev till meningar, som blev till stycken, till kapitel och böcker. Böcker som berättade om någonting, böcker som ställde frågor och sökte svar på dessa. Det intresse som väcktes där och då fanns kvar hos oss båda lika starkt mer än femtio år senare. Vilken fantastisk kraft som hade gripit oss, en kraft som fortsättningsvis kom att bestämma riktningen på våra liv.

Detta är bakgrunden till att vi i augusti 1974 flyttade till Lund för att, av alla möjliga och omöjliga ämnen, läsa filosofi. Vad som var det egentliga syftet med detta hade nog ingen av oss den minsta aning om, och lika lite visste vi om vad som väntade oss. Bland våra första lärare i Lund fanns Svante Nordin, Peter Gärdenfors och Germund Hesslow. Den där första terminen ingick vi i en grupp som omfattade ett dussintal mestadels mycket unga människor. För några år sedan roade sig Peter med att undersöka vad det blev av oss, och han kunde med stor belåtenhet konstatera att det inte alls hade gått så illa, snarare tvärtom. Att läsa ett ”onyttigt” ämne som filosofi visade sig alltså inte vara ett slöseri med tid, en onödig omväg, eller rentav ”skadligt”. Redan efter en gemensam termin gick vi lite olika vägar, som för Peters del ganska snart ledde till Litteraturvetenskapliga institutionen. Och från och med den tiden är det många som kan fortsätta den här historien.

För min egen del är jag mycket tacksam för att jag och Ritva förra sommaren fick tillfälle att besöka Peter och Annika i Jönköping, där de numera bodde sedan en tid. Det var fantastiskt roligt att tillsammans med dem besöka gamla och nya platser, att återse det gamla och upptäcka det nya Jönköping. Det är ett fint minne som jag kommer att bära med mig.

The post C-G Heidegren: ”Mina minnen av Peter Luthersson” first appeared on Opulens.

MINNESORD. Nyligen avled författaren och litteraturvetaren Peter Luthersson vid 70 års ålder. Håkan Sandell ser tillbaka på en långvarig vänskap och minns en sann vän och stor man.

En ung Peter Luthersson kunde skymtas i Kungsparken sommaren 1983 i Malmö. Det var då som han utomhus satt och skrev på sin doktorsavhandling ”Modernism och individualitet”. Därefter for han till Paris för avhandlingens slutspurt. Han såg i sitt mörka välklippta hår lika bra ut som den unge Bernard-Henri Lévy hade gjort. Peter hörde ännu inte till vår närmaste krets där i parken, men han var ett trevligt och temperamentsfullt tillskott. Kallprat hade han inte tålamod med, men litteratur gick det alltid bra att tala om. Den med tiden omtalat kulturkonservative kunde fortfarande räknas till det vänsterpolitiska lägret, men det gjorde vid den tidpunkten alla vi kände. Peter Luthersson var bredvid Bo Cavefors, som jag lärde känna senare, en av de intelligentaste människor jag råkat.

Längre fram under 1980-talet kunde man träffa en äldre generations poeter i Peters och hustrun Annikas stora lägenhet på Malmös Sofielund, en då fortfarande ruffig stadsdel med såväl en boxningsklubb som en mc-klubb i kvarteret. Här dök Göran Printz-Påhlson upp från Cambridge och fyllde på egen hand upp det mesta av en soffa men med ett visdomskapital likt Buddhas. Från Lund kom poeten och SvD-kritikern Tommy Olofsson, i sina yngre år mer direkt och konfrontativ. Där fanns också Clemens Altgård, en katt bland hermelinerna, inväntande sin tid. Tillsammans med Oscar Hemer bidrog de till att under Staffan Söderbergs ledning göra Sydsvenskans dåvarande kultursida så levande och läsvärd.

Från Sydsvenskan rekryterades Peter sedan till Stockholm och Svenska Dagbladet, med förmedling av Sven Delblanc om jag minns rätt, men som önskad efterträdare av Lars Lönnroth. Peter skulle aldrig återkomma mer än sporadiskt till Skåne. Rötterna fanns i Smålands Jerusalem (Jönköping), rätt långt från Stockholms övre kulturmedelklass och föräldrarna arbetade i hotellbranschen.

Nåväl, men Peter inleddes en storhetsepok för Svenska Dagbladets kultursida, som med tyngden från Lars Lönnroth i behåll fick ytterligare profilering och förnyad motivation, för att inte säga stridbarhet. En renässans faktiskt, Ingrid Elam har redan använt begreppet i sin beskrivning, och det är sant. Mats Gellerfelt fanns kvar från Lönnroth-tiden och kultursidan blomstrade.

De runt åtta åren på Svenska Dagbladet slutade likafullt i konflikt, då tidningsledningen ville bryta kulturchefens självbestämmande. Luthersson svarade på detta med det moraliska kurage som så sällan står till att finna, trots alla beredvilliga moralister. Han svarade med det lilla, allt åtskiljande, ordet: Nej. Och avgick sålunda. Därmed blev han den sista helt oavhängiga kulturchefen i svensk dagspress. SvD:s kultursida kom senare med Lisa Irenius som kulturchef att sakta driva utför och har med tiden blivit en blek liberal avbild av Dagens Nyheter. Och då vill man nog hellre läsa originalet.

Under Peters, som jag nu med smärta konstaterar, sena år, återknöt vi den fördjupade kontakten. Bakom honom låg alltså Svenska Dagbladet och den likaså tidskrävande förläggartiden på Atlantis. Nu var han, inte utan belåtenhet, en fri skriftställare. Böcker från hans penna utkom i strid ström; ”Förlorare”, ”Erfarenhetsunderskott” och ”Ur dagboken”.

För mitt vidkommande så tillbringade min mor sin sista tid i livet på vårdhem och sjukhus runtom i Stockholm och Uppland. Under mina åtföljande långvariga vistelser i Stockholm tog Peter, på mina icke-besöksdagar, med mig ut till olika Stockholmsmuseer. Något som utgjorde ett medvetet underlag för samtal. Bland Medelhavsmuseets artefakter tvistade vi om de unga miljöaktivisterna vars metoder Peter betraktade mindre positivt. Men på Etnografiska museet, stod vi, den dagen tillsammans med Johan Lundberg, i gemensam fasa över hur samma missionärer som sammanställt samlingarna avhånades på ett textplakat, ditplacerat av de politiskt korrekta som styrde och ställde på museet, ”alltid i takt med tiden” som Peter sade, “först av alla när tiden ändras”. Medlöpare med andra ord.

Medlöpare är ett ord som klingar komiskt i sammanhanget, också när jag tyngd av sorg skriver dessa rader. Ty Peter Luthersson var på alla vis detta ords verkliga motsats. Obesticklig, intakt, renhårig och kompromisslös i trygg kontakt med sitt inre och sitt samvete. Ja, så lätt det kom för mig nu att skriva i imperfekt: v a r. Men tomrummet efter Peters tydliga och varma närvaro kommer att kännas av många gånger under åren framöver. Möjligheten att få ett väl genomtänkt ord tillbaka från det innersta av en sådan personlighet blir något att djupt sakna. Sådana vänskaper uppstår, för min del, inte med lätthet.

Häromnatten dog alltså Peter Luthersson, som en innerst inne sann romantiker, i sin älskade hustrus armar. Hennes och familjens är den större förlusten. Men vi är flera som kommer att kunna säga till varandra: Jag har känt en verkligt stor man!

The post Minnesord över Peter Luthersson first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den 17 februari i år avled Nannie Porres i en ålder av 85 år. Thomas Millroth minns en framstående jazzsångerska.

JAG TÄNKTE PÅ DIG…

Anteckningar om Nannie Porres

”Och ändå bultar något i mig

Ja, det bultar”

Petter Bergman

Sveriges största jazzsångerska?

Bläddrar i Berndt Hermeles bok ”Judejävel”: ”På samma våningsplan bodde också familjen Porres. Herman var en ovanlig kombination av boxare och violinist. Han blev svensk mästare i welterviktsklassen. Men han fick lämna tillbaka guldmedaljen när förbundet upptäckte att Herman inte var svensk medborgare (han var född i Ryssland, min anm T M) … Musikaliteten gick i arv till dottern Nannie Porres, som var husets enda kändis.”[i] Så förflyttas vi till trakten kring Hornstull på Södermalm i Stockholm. En tid, en plats, kanske också en mentalitet, som inte liknar vårt nu. Nannie Porres föddes 1939, hon var denna tid. Men också en föregående av jazz, Amerika och kulturradikalism. ”Pappa spelade ju fiol, ´Dinah´ och liknande låtar, och han hade hört Armstrong 1933 på Auditorium.”[ii]

Största jazzsångerska? Ok, välj ett annat adjektiv. Någonting som har med närhet att göra.

Så känns Nannie Porres sång. Haptisk, sinnlig, sensuell, berörande. Bryter sig ur tiden.

Formad av och i sin tid, det hon sjöng kom ur den, men ändå fanns det något – jag vet inte vad. Hur ska jag förklara? Under en skogspromenad stannade jag vid en gammal bok, där ett älskande par skurit in sina initialer för sjuttio år sedan. Lade min hand över alla årtiondena, kände spåren mot huden, föreställde mig hur hon tagit Morakniven och långsamt ristat stora bokstäver och datum i barken. Rörelsen inne i min hand, den förälskade darrningen i fingrarna som styrde kniven. Så känns Nannie Porres sång. Haptisk, sinnlig, sensuell, berörande. Bryter sig ur tiden.

Tiden var en annan än nu. Om nätterna rattade Nannie in olika radioprogram, hörde schlager, jazz, Sonya Hedenbratt och Alice Babs. Så småningom också Billie Holiday. Och alla skivaffärer! I de egna kvarteren runt Hornstull fanns en där hon kunde spisa Armstrong och Fitzgerald. Snart hittade hon till Konserthuset för att höra Dizzy Gillespie.

Jazzen. Tidens lingua franca, ett språk många förstod, eller åtminstone kände igen. Jazzen var en väldig kultur, som rann över också i schlager.

Jazz var viktigt, en känsla av ett slags centrum. En stor kraft att ansluta sig till. De som inspirerades skapade en mängd olika subkulturer över hela världen. I Stockholm bland annat. Det var bara avglansen av ytan som var gemensam med New York, men de ville så gärna…

I denna längtan fanns förstås en naivism, som också blev ett av de bärande uttrycken. Energin och styrkan.

Nannie Porres blev yngsta jazzvokalisten i stan. Sångerskorna var fortfarande vokalister i en tid av folkparker och tävlingar i sång. ”Junior på styva linan”, ”Ungdom tar ton”. Det var en väg att komma fram. År 1952 blev hon Mälardrottning och fick åka i landå längs Hornsgatan sjungande ”Tico Tico” och ”Drömmar om silver och drömmar om guld” till dragspelskomp. Och jag måste nämna arrangörerna, typiska för sin tid, kvällstidningen Expressen och nykterhetsrörelsen IOGT:s ungdomsavdelning Käcka Viljor.

Till skillnad från många andra imiterade hon aldrig de stora sångerskorna, inte ens Billie Holiday.

Hon vann tävlingar och blev snart vokalist i mer eller mindre glömda orkestrar, gästspelade till och med i Frankfurt am Main, jazzens Mekka i Tyskland, en annan livaktig subkultur. Och hon sjöng uppseendeväckande. Hade struntat i sånglektioner, lyssnade i stället på instrumentalisterna. Hörde hur blåsarna improviserade, intonerade, fraserade. Så ville hon ha sin röst. Till skillnad från många andra imiterade hon aldrig de stora sångerskorna, inte ens Billie Holiday. Saker hände snabbt för en begåvning. År 1955 sjöng hon med Staffan Paulins Happy Flapjacks – ett namn i tiden. Trumpetare var den förre detta New Orleans revival-musikern Olle Sundh. Imponerad berättade han för sina kompisar om den unga sångerskan. Så lärde hon känna Lars Gullin, Stig Söderqvist, Claes Göran Fagerstedt. Och snart jobbade hon med dem i Råsta Park norr om Stockholm. Återigen tiden, alla dessa småscener, där jazzmusiker fick jobb. Musiken utvecklades, de försörjde sig, spelade både sökande, nyformande och till dans.

Det här var nog viktigt, hur hon kunde lyssna in Söderqvists trumpet och ventilbasun, Gullins barytonsaxofon och inte minst få en kongenial motstämma i Fagerstedts piano.

En av de tongivande jazzkritikerna, ett yrke på modet i tiden, Carl Erik Lindgren, ”Cool Erik”, hörde kretsen kring pianisten Fagerstedt på jazzklubben Birdland i Värtahamnen 1956: ”… unga Nannie Porres med bred marginal är den bästa jazzvokalist jag träffat på i detta land. Hon har en fullständigt unik förmåga att frasera jazzmusikaliskt riktigt och dessutom en fängslande röstklang…”[iii]

I början av 1957 bildades det kooperativa Jazz Club 57 av Fagerstedt, Söderqvist, Rosengren, Porres, basisten Torbjörn Hultcrantz, trummisen Sune Spångberg. ”Publiken gillade oss nog, det var ´The Preacher` och ´Doodling´ och sånt, mycket från Horace Silvers och Art Blakeys repertoar.”[iv] Hemma hos musikerna snurrade Sonny Rollins, Miles Davis, John Coltrane.

På Jazz Club 57:s tidiga inspelningar hörs fräsande fräscht saxspel av Rosengren och strävt egensinnig sång med enorm känsla av Porres.  Som ”Willow weep for me”. Första gången jag hörde henne live sjöng hon just den. Öron och hjärtchock. Känslostorm. Där stod hon rakt upp och ner på scen och sjöng så rättframt, avskalat och utan onödiga gester att jag rodnade. Tänkte att hon ju sjöng som om hon spelade saxofon. Det finns en version av låten som kommer mycket nära min upplevelse på albumet i hennes eget namn från 1987, All the things you are.   

Nannie Porres och hennes musikvänner tog de här amerikanska låtarna till sig, gjorde dem till sina. Också texterna, som ofta är rätt banala.  ”What a little moonlight can do” – hallå! Men också mindre glättiga saker som ”You´ve changed” eller ”All the things you are” är mest popklichéer. Ändå. Att sjunga detta handlade förstås inte i första hand om banaliteter, och i tiden fanns också poeter, som lockades av det omedelbara och känslosamma i den amerikanska sångbokens värld, där enkelhet, naivism och en del vardagsrealism samsades på ett sätt som föregående årtiondens poesi intensivt hade undvikit. Jag talar om Lars Forssell, Beppe Wolgers, Petter Bergman och inte minst Sonja Åkesson. Det sägs att de bra jazzsångerskorna menar vad de sjunger. Jag säger tvärtom, de menar inte vad texten säger, de gör något helt annat av den.

Här talar jag om jazzen som subkultur, alla de som inte gjort sina lärospån i New York eller Kansas City, och därför aldrig kan räknas till de Stora Mästarna. Men egentligen är de ofta intressantare. Egna språk, dialekter, böjningsmönster utvecklas. Gilles Deleuze och Félix Guattari har beskrivit vad de med Franz Kafka kallade den ”mindre litteraturen”: ”Skriva som en hund som gräver ett hål…” Och då närmar jag mig möjligheten att skriva, skapa, spela, sjunga från insidan, och för det behövs inte total behärskning av ett större allmänt accepterat språk. Detsamma gäller jazz. Nannie Porres är förstås en mästare i den ”mindre jazzen”. Och hon har gott sällskap.

Men som hon interpunkterar fram till slutet med timing, frasering, förskjutningar, klangfärg!

Att spela och sjunga inifrån. Att göra det banala troligt, inte bara det, ta det till sig, forma om, uttrycka. Precis som poeterna gjorde. Och det är inte en tillfällighet att en av Nannie Porres bästa skivor utanför jazzfacket är Sånger med Sonja, 1983, där Åkesson tolkas utan uppvisning, publikfrieri och onödig bravur, all retorik bortskalad, rakt på, och när låten tar slut är den slut – inga slingriga avslut. Bara punkt. Men som hon interpunkterar fram till slutet med timing, frasering, förskjutningar, klangfärg!

Knappt hade Jazz Club 57 etablerats förrän jazzen fick lämna scenen. Rock och schlager tog över. Nu blev jazzmusikerna ännu mer subkultur. Nannie Porres försörjde sig på småjobb, litet tv, turné och när engagemangen tröt jobbade hon i grammofonaffären Skivhörnan vid Stureplan, i jazzavdelningen som typiskt nog låg en trappa ner. Det talades om jazzens kris. Mästare som Lars Gullin och Bernt Rosengren kunde inte klara sig på sin konst. Men de höll ut.

Jazzen tätnade de här åren. Lyssna på Bernt Rosengrens Stockholm Dues från 1965, som han gjorde med kamraterna från Jazz Club 57, men i stället för Spångberg spelade Bosse Skoglund trummor. Och trumpetare var Lalle Svensson. Något nytt hörs, formen öppnas, ett av styckena är tillägnat Don Cherry, ”Tribute to Don”. Men ”You´ve changed” med Nannie Porres vid sångmikrofonen markerar jag nog med fetaste rödpennan. Kanske den svenska jazzens allra intensivaste sju minuter – någonsin.  Det där banala igen, det naiva resonerandet om sviken kärlek: Du har ändrats, du bryr dig inte om stjärnorna längre… Men Fagerstedts pianointro dukar för vardagsdrama, då rösten kommer in, han drillar litet undrande. Som ett blåsinstrument formar hon melodin, ibland frågar pianot något, de stannar upp, funderar. Lalle Svenssons trumpet stryper tonen, söker en känsla, sluddrar lätt. Rosengrens sax smyger in bakifrån och stöttar Svensson. Det låter nu som gråtande operaria. Innan Porres släpper ut sin mörka altstämma över trumpetens mummel. Summa: ett mästerverk om sviken kärlek, där alla vill finna de ord som texten inte har. Musiken var livet, de glider ur sången, Rosengren bereder sig på att avsluta, då Svensson i sista sekunden blåser en blöt kyss.

Jag vill dröja ett tag vid trumpetaren Lalle Svensson, som gjorde några av sina allra bästa spår just med Nannie Porres. Han hörde till dem som for illa i tiden, vilket kanske påverkade hans spel, men inte hans musik. Det där som beundrades, ytan, den jazzmusikaliskt riktiga fraseringen, som Lindgren pekade på, ja, det försvann. Byttes ut. Konturerna löstes upp, kärnan trädde fram. Och Svensson utvecklade det som funnits i tiden och var på riktigt, innerligheten, naiviteten, närheten, det icke spektakulära tilltalet. På baksidestexten till ”The unique Lalle Svensson” från 1978 hävdas att teknik har bytt betydelse. Till det där andra, det svårbeskrivliga.

Det där andra hörs redan på I thought about you från 1971, Nannie Porres första album i eget namn. Titellåten inleds med Fagerstedts klinkande piano, en liten stråkgrupp drömmer skyar, där rösten också hålls, det största, mörkaste och mest skimrande molnet. Hon drar hela sångens story till nyckfulla kast i pianot, då Svensson kommer in, osäker på tonen, luddig i kanterna, men säker på vart han vill, inåt, inåt, för att nå dit pressar han tonen så att han nästan tappar andan. Tills han blåser en varm bön riktad till sångerskan. Mot slutet tar hon upp Svenssons sköra vibrato i röstens innersta. En verklig visa steg ur de amerikanska klichéerna.

Och minst lika starkt spelar de ihop på ”I remember Clifford” på The unique Lalle Svensson sju år senare. Ett lamento, en klagan, sargat, trevande, ungefär som hur ska vi säga det här nu då? Svensson tafsar runt med lätt oviga figurer, då Porres visksjungande sträcker ut för att ge honom sats till ett inåtvänt, sprucket solo, en psalm, en önskan, och hon slutar med att i rösten ta upp trumpetens kvävda bön. Starkare kan det knappast bli.

De här musikerna var inte ute efter scheman eller formler, det gällde rena träffar. Poeten Petter Bergman beskrev det i en dikt om en annan musiker:

Eric Dolphy i ultrarapid

Aldrig på taktslagen; alltid

Strax före eller efter. Men

Herregud när det lyckas!

Och takten långsamt, långsamt förskjuts

och hamnar

strax före eller efter.

Det fanns en romantisk och samtidigt vardaglig stämning i jazzen de här åren, som musikerna höll fast vid, utvecklade. Drömde som om de drömde om sina egna drömmar. Det är så tydligt på It´s true Nannie porres sjunger Lars Gullin från 1979. Lars Sjösten och Bernt Rosengren har arrangerat en blandning av storband och stråkorkester. De målar upp ljuva horisonter, skimrande färger. Och i detta glimrar solon som solreflexer. Melodiskt skönt som Gullins eget spel. Det är inte konstigt att hans mycket personliga saxofon passade Nannie Porres. Över de svävande storbandsarren sträcker sig hennes röst i självklarhetens vackraste färger.

Men riktigt förtätat blir det först med mindre sättning. ”Prima Vera” förvandlas till ett slags akvarellmålning med stråkkvartett tillsammans med fem jazzmusiker och Nannie Porres röst. Hon smyger försiktigt fram över stråkarnas nykrattade gång. Lennart Åbergs sopransax låter som en förbedjare och Torbjörn Hultcrantz tecknar som alltid egna geniala baslinjer. Hon uttalar med ömhet ”Prima Veras” spröda melodi. Rösten sjunker, stiger, andas.

Jag hör en förfinad essens av den förflutna tidens alla drömmar. En röstpoet. Hörde jag ett stänk av saknad?

Kanske en längtan i hennes konst, hennes musik. Inne i, innerlig. Som på den av Sveriges Radio utgivna skivan ”Club Jazz 3”, 1971: på ena sidan Nannie Porres med Claes Göran Fagerstedts trio och på den andra Bernt Rosengrens kvartett. Om du frågar mig, det bästa jazzalbum som gjorts i Sverige!

Nannie Porres har skapat punkter i tiden som träffar mig.

Rosengrens grupp i en lös flödande form. Och Porres musiker som borrar sig inåt i den fasta formen.  Musiken pulserar kring Torbjörn Hultcrantz magiska spel ihop med Claes Göran Fagerstedt. Snacka om puls och svårimiterad energi. Och så hon tänjer rösten att rymma så mycket i ”My funny valentine”. Hon förvandlar musiken till ett nytt talspråk, ett direkt tilltal, och avslutar med låtens sista ord ”day” utan några som helst krusiduller. Punkt slut. Övrigt: Balladsång så nackhåren reser sig, pianospel som vrider de enklaste fraser till dramatik. Och av bara farten gör hon om Mick Jaggers ”Expectations” från bluesexhibitionism till en sorgesång över förlust. Pianotrion är en vågkam med Nannie Porres röst överst.

Nannie Porres har skapat punkter i tiden som träffar mig. Då jag blundar hör jag. En kanske glömd tid, men den finns ännu. Som röstmusik, närhet, innerlighet, ja, jag vet inte vad jag ska kalla hennes sång. Och är det inte så, att det jag kan sätta namn på, kan egentligen inte träffa mig.

Vad var det Werner Aspenström skrev?

”Det finns en sådan tid, en sådan punkt i tiden.”

————————————————————————————————————————————————

[i] Berndt Hermele berättar om det sk Judehuset, där han själv växte upp, så kallat eftersom många judiska familjer bodde där, i ”Judejävel: Om svensk sionism och israelisk ockupation”, 2016.

[ii] Intervju med Albrekt von Konow i Orkester Journalen juni 1986.

[iii] Carl Erik Lindgren i Stockhoms Tidningen 1956, citerat från Orkester Journalen juni 1986.

[iv] Intervju OJ juni 1986.

The post Nannie Porres ‒ en av våra främsta jazzröster first appeared on Opulens.

MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.

Jag går bland gamla ekar,
över järnåldersgravar
och bortglömda murar

I århundraden har människor
levt här och dött.
Fränder har fallit
och så även de
finaste träd.

Gravhögar är monument
av sten och jord.
Monument om det förflutna,
men inte om de döda,

utan om de som levde
och som mindes
med stenar och jord.
De sörjande själarnas gemenskap.

Det är en kall januarimorgon, en måndag och barnen har gått till skolan, och jag tar en liten promenad innan jag inleder dagens arbete. Det har varit varmt på sistone, några plusgrader har sett till att ingen snö finns på marken, men just denna dag ligger temperaturen strax under fryspunkten och fukten från de föregående dagarnas regn bildar rimfrost på gräs och grenar, ett tunt skal med is på grusgångarnas lerpölar och halka under fötterna.

Det finns skönhet i denna kyla, livet kurar ihop sig och väntar på våren. Den spegelsläta sjön gjorde hösten så förälskad att den drunknade i sin egen skönhet, och vintern kom äntligen fram, blek från sitt ide. Några rådjur på åkern blir skrämda och studsar iväg när de hör mig komma gåendes – även melankoliska människor är farliga för dem.

Jag tänker på min morfar och namne som ligger på sjukhuset, väldigt gammal och väldigt sjuk. Han är den sista överlevande familjemedlemmen från sin generation och som sådan är han en länk i en lång kedja som sakta försvinner ned i oändlighetens ocean. Det för hela kedjan ett snäpp närmare sitt slut, men vi de efterföljande generationerna har lagt till några länkar till kedjans andra ände. Jag är nedstämd den här dagen, för jag inser att det riktiga slutet närmar sig för morfar och jag har aldrig befunnit mig i en värld utan honom.

Samtidigt omges jag av denna vardagliga januaridags omslutande skönhet. Himlen är vit, som om en filt dragits över världen, och frosten accentuerar dess stilla vithet. Det är vindstilla och så tyst som det kan bli på åkrar vid utkanten av en stad där trafikbruset alltid susar. En flock björktrastar tar sig sjungandes genom rönnbärsträdens grenar i den inhägnade hagen där lammen brukar beta om somrarna. Träden har sedan länge blivit av med alla sina bär så fåglarna hittar inte mycket att äta där, men de påminner om en annalkande vår.

Jag tänker på stillheten i mina morföräldrars hem, där det kunde bli så tyst att ingenting hördes förutom den gamla farfarsklockan tickande; en tystnad som bröts då klockan högljutt slog timmen, hel och halv. Och så tänker jag på alla gånger då allt annat än tystnad regerade i deras hem. Folk på middag eller fika, samtal om allt och ingenting, lekande barn, matlagning och musik, kramar och tårar, skratt och glädje, ibland gräl och tjafs – det var trots allt människor inblandade.

Psalmen “Heyr himnasmiður” låter i mitt huvud. Förmodligen för att jag tänker på morfar, den gamle körsångaren som sjöng med en stor klassisk kör i många år. Vi har lyssnat på musik tillsammans så ofta, och jag tror att jag har alla vinylskivor det går att få tag på med hans gamla kör. Jag kan fortfarande lyssna på hans röst mitt bland alla de andra rösterna, där summan av delarna blir till något mer när de flätas ihop till gudomlig skönhet, tidlös skönhet trots att den trycktes i vinyl för 50 år sedan. Det är tröstande nu när jag inte kan ringa honom som jag brukar och skåla med honom över telefon i de irländska kristallglasen han skickade mig så att vi skulle ha identiska glas när vi tog varsin whisky i varsitt land.

Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker. Morfar sa alltid att man inte blir bakfull av gott vin. Det är förstås inte sant, men vem utmanar sin morfars sanningar på det tredje glaset. Med tårar i ögonen pratade vi iväg kvällen tills natten klev fram, mindes och sörjde tillsammans, gladdes åt vår gemensamma stund och framtiden som mina barn bär vittne om.

Min namne
snart hundra år gammal,
skålar i whisky och vin.

Löken finhackad
med en svensk kniv,
liten som kocken själv.

Låt oss koka musslor,
tillsammans två.

Låt musiken dåna.
Låt oss skåla
för det förflutna,
för framtid och själva stunden

Låt tårarna rinna,
två gråtmilda Gunnlaugur
doft av musslor och vitlök
i skägget.

Sådana stunder ska
samlas och firas

tillsammans två.

För vår sista nattvard
närmar sig snabbt.

Och sedan, en annan kall morgon, denna gången i februari, ringer min mamma och berättar att en ny tid inletts i världen. Den utan morfar. Han är fri från sitt lidande, hans kropp gav till slut upp, och ingen kan säga att den gamla kroppen inte dög bortom sin garanti. Den stora farfarsklockan i hans vardagsrum står tyst då ingen vevar igång den längre.

Sorgen smyger närmare mig, men jag sitter på ett tåg på väg till jobbet, 120 personer väntar på en föreläsning så Sorgen får snällt vänta. Sorgen kurar ihop sig på min axel, hakar fingrarna bakom mina ögonlock och trycker fram tårarna. Jag lovar Sorgen att sörja ordentligt när jag kommer hem. Jag ska då sitta i fåtöljen hemma som morfar byggde för 60 år sedan. Jag ska ta fram den irländska whiskyflaskan som han gav mig sist när han besökte mig och som jag har sparat i alla år (just för detta ögonblick) och hälla de sista dropparna i de irländska kristallglasen han gav mig och skåla med morfar en sista gång. Tills i kväll behöver jag hålla ihop, ingen anledning att skrämma andra passagerare och studenterna väntar. Sorgen viskar “OK. Men du kanske hinner gråta lite på kontoret också?” Ja”, svarar jag. ”Vi hinner gråta lite på kontoret också.” Sen gråter jag på tåget ändå. Sorgen glider om hela min kropp och väcker minnen om glädje, värme och närhet.

Jag rotar i minnets gömmor efter en dikt av morfars son, min morbror som dog mycket ung, och återkallar de sista raderna.

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år,
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Snart ska vi resa en sten till minne av morfar, ett monument över honom men också över alla oss som lever och saknar honom. För om det är något jag lärt mig av honom och mormor så är det att ny sol stiger med morgonen och att varje stund är dyrbar.

The post Elegi över min morfar first appeared on Opulens.