Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer. Som en burk med Nobels dynamit som antänts, sprängdes locket nyligen av när det visade sig att pristagarnas namn under flera år läckt ut innan tillkännagivandet. De adertons rykte är besudlat.

Kanske önskade ledamöterna bara att vinden lägger sig och att de ska slippa svälja påtryckningarna om att de måste reformera sina stadgar, när de under evighetssittningen filmades förtära lammsadel och skåla utan klirr. När taxin levererat hem Kloker, Trötter, Glader och Butter efter festligheterna, trädde de ur strålkastarljuset och hoppades få gå i ide till nästa års oktober då en ny litteraturpristagare ska utses.

Låt oss i all hast glömma vad DNs kulturchef Björn Wiman efterfrågade i Morgonstudion, SVT 11/12, att de utvalda lärda ska ”professionalisera” Gustav III:s instiftade fristående akademi.

Akademiledamöterna kan trösta sig med att lite tyder på att millenials skulle finna en bankett med kungafamiljen, näringslivsdirektörer som generöst och skattefritt skänkt till NobeIinstitutet, alla dessa gråhåriga damer och herrar i sidenfodral och frack, roande. Denna generation unga, som lever med bördan av faktaresistens eller befinner sig i en filterbubbla, är  så illa ställda att de behöver hjälp av en viralgranskare och en, i och för sig god idé, litteraturkanon att utgå ifrån. Vi kan ana att bildning inte står högt i kurs, till Vetenskapsakademins förtvivlan.

Fanbärarna, dessa unga studerande, kan förhoppningsvis vara kritiska och likt Jean-Paul Sartre se problematiken och bördan med att pristagare blir förknippade med en anrik institution. Det går att undra varför det överhuvud taget existerar nobelpris i det ovetenskapliga ämnet ekonomi och det svårdefinierade fred.

Kazau Ishiguro nämde i sitt bankettal heiwa – ordet fred på japanska – att det aldrig kunde bli sig likt efter att bomben detonerat och det mörka molnet lagt sig över hans mors Nagasaki. När fredsduvor tycks utrotningshotade är det ett osäkert tidevarv vi lever i och att Nobelstiftelsen inte dragit tillbaka fredsprisen varken i Aung San Suu Kyis fall eller i Barack Obamas, placerar dem vid skampålen. Världsledare kan inte komma undan med att de mottagit priset under andra omständigheter, när de efteråt mördat i sin nations namn.

Sartre tackade nej till litteraturpriset och skrev ett brev som publicerades i Le Figaro där han förklarade att det inte var rätt att som socialist motta utmärkelser, speciellt fann han en problemsamling med att ha en så västifierad utmärkelse, där priset ofta gått till de politiskt korrekta författarna och sällan rebellerna. Om det gått till någon i öst så har det varit i opposition till en röd ideologi.

Legitimiteten bör ifrågasättas när de som förfinat skriverikonsten till den grad att de lyckats bli nominerade och utvalda, vunnit på grund av akademiledamöternas slätstrukna liberala världsåskådning.

Absolut skall ingen skugga falla över de vetenskapliga utmärkelserna. Det finns hopp för generationerna som ska ta över. På en föreläsning med pristagarna på Stockholms Universitet flockades förra veckan studenter. När det blivit fullt i Aula Magna satt de på golvet i korridorer utanför och streamade direktsändningen på sina skärmar . Entusiasmen var stor när äntligen någon lyckats med vad Einstein kunde förutse men inte trodde någonsin skulle bli möjligt; att mäta svarta håls gravitationsvågor.

Det finns mycket att ifrågasätta när vi tittar på det skinande men befläckade priset. Det är så mansdominerat, vilket är besynnerligt men svårt att styra över på annat vis än att forskarmiljöerna börjar lyfta fram kvinnliga forskare och ge dem samma möjligheter som det motsatta könet.

The post Ett befläckat pris first appeared on Opulens.

MILLENNIALS. Vid ett lunchbord för några år sedan fick jag höra en iakttagelse som som slagit rot i mig. Det var mitt i sommaren 2015, vi diskuterade årets sommarpratare i allmänhet och Zara Larssons sommarprat i synnerhet.Då en i skaran vänder sig till mig och förundras över Zara Larson-generationen, också min generation, hur vi talar och vad vi väljer att betona när vi talar.

Min kollega pekade ut en mening ur Zara Larssons sommarprat. Zara sa; om jag vill göra någonting, då bara gör jag det.

Som vanligt när tidigare generationer ska tala om för de senare generationerna hur vi är och inte är så blev jag direkt skeptisk, men lyssnade artigt. Samtidigt som det brinnande intresset hos min kollega väckte en nyfikenhet hos mig. Hon sa. Det intressanta är vad Zara Larsson väljer att betona.

Zara säger; om jag vill göra någonting, då bara gör jag det.

Och eftersom jag själv är uppvuxen i brytpunkten mellan generation y och z som båda går under beteckningen Millennials så var jag hemmablind och förstod inte direkt vad min kollega tyckte var anmärkningsvärt.

Tills hon fortsatte, om min generation skulle säga samma mening skulle vi troligtvis säga;
om jag vill göra någonting, så bara gör jag det. Betoningen skulle inte vara på jaget, utan på handlingen.

Det här uppslukade mig helt och hållet. Oavsett om antagandet stämde eller inte så kändes det så logiskt: Självklart vad det så.

Millennials är den digitala erans generationer, våra föräldrar är födda i babyboomen mellan 1940 och 1964 och har hela tiden sett världen utvecklas till det bättre. Vi föddes med lärdomen att vi kan bli vad vi vill. Samtidigt som nittiotalskrisen hälsade oss välkomna till den här världen.

När det var tid för oss att börja etablera oss både på arbetsmarknaden och i samhället kom finanskrisen, den globala kris som anses vara den värsta finansiella krisen sen det stora depressionen på 30-talet, med den största ungdomsarbetslösheten i modern tid.

Så millennials, den digitala erans barn, generationen ego, jag-generationen. Med näsan i den smarta telefonen och halva livet på internet. Vad är utmärkande för oss? Jo, vi är mer benägna att spara pengar, vi tar mindre risker, bor längre hemma och har mindre sex än generationerna innan oss. Troligtvis för att en egen bostad är svår att få tag på, det sparas till bolån och sex och kärlek är någonting som en inte orkar ta tag i mellan det två extrajobben, det egna företaget och studierna.

Generationen som drömmer om att få tiden och orken att laga middag hemma en vardagskväll, istället för halvfryst vegetarisk lasagne framför jobbdatorn i en micrad plastlåda.

Så tillbaka till lunchbordet den där sommaren för två år sen. Är inte skillnaden i hur vi betonar meningen uppenbar? Det två generationer innan oss har haft högkonjuktur, visst kanske inte allt har varit en dans på röda rosor trots socialdemokratiskt herravälde. Men skyddsnäten har funnits där, jobben har funnits där. Det man har behövt göra är att just göra det.

Så har det inte sett ut för millennials. Nya CV:n skrevs på nätterna och delades ut under dagarna. Men samhället och företagen lyste fortfarande med sin frånvaro, förutom när de sa att vi var lata och otacksamma.

När formen för hur vi känner till att bara göra hade förvandlats till en återvändsgränd behövdes den stöpas om, vår generation blev en jag-generation. För det var i inte längre bara att göra. Det var ingen som guidade dig längre, du behövde komma på vad exakt du kunde göra. För om inte du gjorde det skulle du bli stående i återvändsgränden. Vi må kanske vara jag-generationen men vi är också den generation som knyter ihop världen på ett helt unikt sätt. Vi är också den hoppfulla generationen och den generation som vet att det är upp till oss att fixa det som generationerna innan oss såg mellan fingrarna med.

Alla artiklar av Bim Eriksson

The post Det är upp till mig first appeared on Opulens.