NATIONALSKALD. Det har utkommit en ny bok om Evert Taube, en av våra nationalskalder. Jesper Nordström tycker att den är både charmig, underhållande och varm.

På kryss med Taube av David Anthin
Breakwater publishing

Evert Taube, det var väl den där vithåriga yviga trubaduren som berättade om Pampas så mycket att han nästan glömde bort vikten av uppträda i Allsång på Skansen? Se där, en milt överdriven bild av hur jag tror att många svenskar ser honom.

The post En förnyad bild av Evert Taube first appeared on Opulens.

HYCKLERI. Kan influencers som Linnéa Claeson inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? undrar Myra Åhbeck Öhrman. Människor borde också sluta prata om Greta Thunberg och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag är en rätt dålig miljökämpe. Jag vet inget om utsläpp, jag slarvar med källsorteringen och jag konsumerar onödiga prylar. Trots det har jag åtminstone ett svalt intresse av att bevara jorden för kommande generationer. Det gör mig nog ganska lik alla andra.

Till skillnad från många andra, däremot, så har Greta Thunbergs korståg lämnat mig mestadels oberörd. Jag blir varken kränkt in i själen eller tror att hon kommer att rädda världen.

“You do you”, tänker jag, rycker på axlarna och minns den politiskt engagerade sextonåring jag brukade vara en gång. Jag fick aldrig tala inför FN, men jag vet att jag inte hade fel i sak.

Det har nog inte Greta heller. Sextonåringar, i all sin politiska svartvithet, har ofta jobbigt sanna poänger.

Hade jag inte sett det förut — unga människor som applåderas av en hel värld för att de vågar vara så där envetet jobbiga — hade jag kanske reagerat med mer än en axelryckning.

Awareness har blivit ett av våra mest tröttsamma buzzwords.

Det räcker inte att vara medveten. Det har inget egenvärde, även om vi lurats att tro det. Jag är trött på våra personkulter och vår övertro på att en individ ska kunna vända strömmen och med världen på sina axlar ta oss i rätt riktning.

Jag såg en kille på Twitter härom veckan som undrade hur valsiffrorna kunde stämma när han aldrig såg någon på plattformen skriva något positivt om sossarna. Han har köpt, inrett och bor nu i luftslottet som är vår tilltro till att delnings- och gilla-ekonomin i sociala medier representerar verkligheten.

Helt meningslöst är det så klart inte. Ju fler som uppmärksammar något, desto troligare är det att någon faktiskt agerar. Men som helt fristående akt har att skapa awareness, i längden, inte så mycket vikt.

Aldrig blir det så uppenbart som när influencers som själva skrivit om hur vi måste rädda miljön exponeras för sitt eget vårdslösa, onödiga flygande.

Kan de inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? Om deras fans envist försvarar deras dåliga vanor när de uppdagas, hur mycket har de egentligen påverkats av deras brandtal för att rädda klimatet?

Ibland behöver vi påminnas om att även kolosser har lerfötter. Att vi alla är hycklare, särskilt de med mest bekvämlighet att förlora.

Ett gott syfte helgar bara medlen om du agerar konsekvent. Någon som säger sig förespråka jämställdhet och miljötänk, som Linnéa Claeson, har inga ursäkter om hon samtidigt flyger utomlands för att göra bikinireklam i smyg till sina unga kvinnliga följare.

I sitt försvarstal, som presenteras som ett försvarstal för andra, skriver hon att konsumentmakten inte spelar roll — det krävs politiska beslut för att rädda miljön. Det blir lite oklart om hon menar att det är politikernas jobb att säga åt henne att sluta flyga. Kanske för att det är svårt att försvara hyckleri sådär i efterhand när man låtsas att man inte gör det.

Samtidigt regnar utmärkelserna över henne. Hon har ju så många följare, och säger sig stå för feminism, antinazism och miljötänk! Det är klart att hon måste vara en viktig röst. Tänk på all awareness hon skapat. Resultatet? Lite oklart. Men titta på antalet gillningar!

På så sätt är Greta ändå okej. Något säger mig att hon skulle stå där med sin skylt oavsett om någon var framme med en kamera eller ej. Jag hoppas innerligt att jag slipper bli motbevisad.

Jag hoppas också att människor slutar prata om Greta och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre. Framför allt hoppas jag att vi går mot en framtid där vi uppskattar kunskap, pragmatism och lite hederlig svensk tråkighet mer än sådana saker som får folk att klicka “dela”.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Influencers på lerfötter first appeared on Opulens.

LIVSVILLKOR. “I den lilla tankeboken Fårdagboken berättar nu Axel Lindèn enkelt och eftertänksamt om sin vardag som fåraherde. Genom Axels korta reflektioner får vi följa det dagliga, ofta enformiga men ändå innehållsrika umgänget med får-flocken som växer sig allt större”, skriver Elisabeth Brännström.

Fårdagboken av Axel Lindèn
Albert Bonniers (2017)

När Axel Lindèn för sju år sedan flyttade till en gård i Östergötland var målet att försöka bo i ett självförsörjande kooperativ. I planen ingick en flock får som Axel och de andra skulle hjälpas åt med att sköta. Ingen av dem skulle komma att ångra beslutet.

Fåren visade sig vara lättskötta, välfungerande, lagom stora djur som bidrog med vad som behövdes av kött, ull och fårskinn. Fårhanteringen blev med tiden i stort sett ganska problemfri, trots vissa flockmedlemmars benägenhet att försöka rymma, men mycket av det dagliga livet och arbetet på gården kom ändå att baseras runt just fåren och deras behov.

I den lilla tankeboken Fårdagboken berättar nu Axel Lindèn enkelt och eftertänksamt om sin vardag som fåraherde. Genom Axels korta reflektioner får vi följa det dagliga, ofta enformiga men ändå innehållsrika umgänget med får-flocken som växer sig allt större medan Axel själv, sakta men säkert, växer ihop med sin flock. Till sist kommer hans vardag att präglas nästan helt och hållet av livet tillsammans med fåren. Den dagliga omvårdnaden suger långsamt in honom i en så pass rofylld lunk att han i lugn takt hinner ta sig an sin roll som flockledare, samtidigt som han har tid över till att filosofera över sin egen och fårens tillvaro, deras ömsesidiga samvaro och över människans grundläggande livsvillkor.

Texterna i boken, som rymmer både tankar runt fårskötsel och stillsamma reflektioner över tillvaron i största allmänhet, kom ursprungligen från de SMS  Axel skickade till de övriga i kooperativet. Han hade till att börja med inga som helst planer på att skriva en bok, men när han efter ett tag började lägga ut sina texter på Facebook började tanken gro och utvecklas. Axel Lindèn skarvade in lite skönlitterärt i sina vardagsreflektioner och skickade sedan iväg sitt manus till Bonniers som insåg potentialen och bestämde sig för att lansera boken både på den svenska och internationella marknaden. Fårdagboken har redan köpts upp av ett engelskt förlag under den lite roligare titeln Counting sheep och flera andra europeiska länder förväntas följa efter.

Vad är det då som gör Fårdagboken så intressant även utanför Sveriges gränser? Först och främst beror det nog på att de flesta kulturer har en relation till får och fåraherdar och att det vilar något nästan mytiskt över tanken på herden och hans flock. Axel Lindèns bedrägligt enkelt uttryckta tankar runt djurhållning och människans relation till sin omvärld känns också relevant för de flesta världsmedborgare som funderar över miljön och ett bättre sätt att förvalta jordens resurser. En enkelt uppställd, ganska tunn liten bok med oväntat mycket innehåll och mild humor som går bra att läsa även för de som inte direkt har får som specialintresse.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stillsamma reflektioner från en svensk fårhage first appeared on Opulens.