PARADOXAL POLITIK. “Fortfarande ser EU stillatigande på medan Europas järnvägsnät förfaller och tåglinjer läggs ned. Vi vet alla att flyg i dagens omfattning inte är möjligt i en hållbar framtid”, skriver Anika Agebjörn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Europa har ett intrikat nätverk, en gränsöverskridande kommunikationsväv som på det mest finmaskiga sätt binder ihop orter, städer, regioner och länder, stora som små över hela kontinenten. Det kallas för järnväg och har unika möjligheter att erbjuda klimat- och miljövänliga transporter.

När jag tågluffade på 1970- och 80-talen var det en självklarhet att man kunde kliva på ett nattåg i Köpenhamn och vakna nästa morgon, pigg och utvilad, i Bryssel eller Paris. Idag finns inga nattåg kvar som tar oss nordbor mot Västeuropa.

10 000-tals EU-byråkrater och förtroendevalda pendlar till Bryssel. Varför går det inte snabbtåg dit från Europas alla hörn? EU har en högt utvecklad förmåga att leverera vackra målsättningar och policies, men verkstad är det sämre med.

Redan 2011 fastslog EU att utsläppen från transportsektorn borde minska med minst 60 procent till år 2050, räknat från 1990 års nivå. Parisavtalet, som alla EU-länder står bakom, kräver en minskning med 20 procent till år 2030. Dit är det mindre än elva år.

EU-parlamentet har efterlyst skärpta klimatkrav på transportsektorn och bland annat föreslagit en prissättning som baseras på principen att förorenaren betalar (polluter-pay-principen). Om den fick genomslag skulle flygresor bli väsentligt dyrare jämfört med tåg. Idag är det precis tvärtom. För att åka tåg i Europa krävs inte bara att du har gott om pengar, du måste också vara utrustad med mycket tid och tålamod. Att flyga, däremot, är enkelt och billigt.

Fortfarande ser EU stillatigande på medan Europas järnvägsnät förfaller och tåglinjer läggs ned. Vi vet alla att flyg i dagens omfattning inte är möjligt i en hållbar framtid. Vi måste hitta alternativ.

Och alternativen finns. Rälsen ligger där, färdig att rustas upp och trafikeras på ett samordnat och effektivt sätt. Möjligheterna är oändliga! Varför satsar vi då inte på dem?

The post EU måste satsa på järnvägen first appeared on Opulens.

KOMPLETTERING KRÄVS. Ett av flera argument, som dämpar halleluja-känslan när det gäller klimatomställningen är att tekniska lösningar knappast tar oss ända fram till nollutsläppsmålet. De behöver kompletteras med åtgärder, som höjer priset på utsläppande aktiviteter, skriver Petter Wulff.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I senaste avsnittet av Svt:s Ekdal och Ekdal diskuterades klimatomställningen från ett flertal olika perspektiv. En deltagare som utmärkte sig med sin positiva framtoning var Svante Axelsson. Han har av regeringen givits rollen som nationell samordnare gentemot företag och kommuner, när det gäller att åstadkomma ett fossilfritt Sverige. I programmet berättade han att tunga industribranscher som stål, cement, gruva och flyg har flyttat över från ”nejsägar-soffan” till ”jasägar-soffan”, där de agerar för att bli fossilfria. Det är förstås ett glatt budskap. Men klimatomställningen är kanske ändå inte bara halleluja.

Ett frågetecken är till exempel biobränslenas roll. De har setts som viktiga länkar till ett fossilfritt Sverige, men det kan ta många år innan deras koldioxidutsläpp bundits tillbaka i den nya skog som odlas, där bränslena skördats. Forskare har till och med varnat för att biodrivmedel kan ge större växthusgasutsläpp än bensin och diesel. I en debattartikel i Dagens Nyheter i onsdags konstateras att biodiesel gjord av svensk raps kan ha så mycket som dubblad klimatpåverkan eller mer i förhållande till fossilt dieselbränsle. Och om man får tro professor Sten Nilsson, som är internationell skogskonsult, är det inte ens lönsamt att satsa på biodrivmedel.

Ett annat argument, som dämpar halleluja-känslan är att tekniska lösningar knappast tar oss ända fram till nollutsläppsmålet. De behöver kompletteras med åtgärder, som höjer priset på utsläppande aktiviteter.

Ett intressant sätt att åstadkomma detta är under införande i Kanada. En avgift på 20 kanadensiska dollar (cirka 140 kr) per ton utsläppt koldioxid eller andra växthusgaser (omräknat till så kallade koldioxidekvivalenter) införs där i år. Avgiften ska öka med 10 dollar om året (upp till 50 dollar). Men avgiften är ingen skatt utan alla pengarna staten får in ska delas ut igen till företag och invånare, där principen är att alla ska få lika mycket tillbaka. Det gör att de som släpper ut mest får betala för det, och de som bara orsakar små utsläpp går med vinst. Förslaget drivs av Citizens´ Climate Lobby, en organisation med rötter i USA men idag spridd över alla världsdelar och med företrädare även i Sverige.

Om en politik med Avgift och Utdelning skulle införas i vårt land, skulle det inte innebära halleluja för alla men kanske vara den bästa chans vi har att klara den stora klimatomställningen.

The post Klimatomställning inte bara halleluja first appeared on Opulens.

NÖDLÄGE. Medan partierna förhandlar om hur Sverige ska styras kan de inte blunda för att vi står inför ett nödläge när det gäller klimatet. Det som nu behövs är en kraftsamling motsvarande det som sker i en krigssituation, skriver Kilmatriksdagens vice ordförande Torbjörn Vennström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jaha, klimatutsläppen fortsätter att öka i Sverige. Under april-juni 2018 har utsläppen ökat med över 5 procent från industrin, på grund av högkonjunktur och hög tillväxt. Utsläppen ökade även första kvartalet i år. Under förra året minskade utsläppen med blygsamma 1,4 procent. Enligt Naturvårdsverket måste utsläppen ner med 7 procent per år ifall vi ska klara Sveriges klimatmål. Enligt klimatforskning vid CEMUS Uppsala universitet, behöver utsläppsminskningarna vara ännu större, 10-15 procent per, år ifall Sverige ska uppfylla sin globalt rättvisa del av målsättningen i klimatavtalet från Paris om att hejda den globala uppvärmningen till väl under +2 grader jämfört med före industrialismen.

Och den senaste rapporten från FN:S klimatpanel IPCC säger att vi nog bör hejda uppvärmningen vid 1,5 grader därför att en halv grad till ställer till med stora problem för matförsörjningen, isen i Arktis, den biologiska mångfalden och våra hav.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Förlåt alla siffror, men vi behöver förstå hur mycket mer som behöver göras för att överlämna en värld som går att leva i för våra barn och barnbarn. Enligt Klimatrapporten så behöver de globala utsläppen börja minska kraftigt inom 2-3 år och komma ner till noll på 30 år för att vi ska ha någon som helst chans att undvika de farligaste klimatförändringarna.

Nu saknar Sverige en regering som kan ta tag i saken, men vi har ett klimatpolitiskt ramverk som sju partier är överens om. Med det som grund kan Löfvens övergångsregering lägga in ett klimatnödpaket i årets budget med till exempel:

—  återinförd och höjd koldioxidskatt för hela ekonomin, även den del av industrin som ingår i EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Intäkterna kan användas för att sänka löneskatter för låginkomsttagare och företag och kompensera landsbygden.
—  Investeringspaket för kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering på minst 100 miljarder under nästa mandatperiod. Det är lätt och billigt för Sverige att låna pengar nu, t ex genom gröna obligationer.
—  ett stopp för alla pensionsfonder att ha våra pengar placerade i fossilindustrin. Istället kan de placeras i hållbara verksamheter och i alla investeringar som behöver göras för framtiden.
— ett datum, inom 10 år, då det blir förbjudet att sälja fossildrivna bilar.

Medan partierna förhandlar om hur Sverige ska styras kan de inte blunda för att vi står inför ett nödläge när det gäller klimatet. Det som nu behövs är en kraftsamling motsvarande det som sker i en krigssituation. Vi kan vänta på en ny regering men vi kan inte vänta på klimatpolitiken.

The post Klimatpolitiken kan inte vänta first appeared on Opulens.

KRITIK MOT EKONOMIPRIS. Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader, skriver Roger Bydler i sitt debattinlägg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nobelpriset i ekonomi till William Nordhaus är ingen fjäder i hatten för dem som utser pristagare. Tvärtom förtjänar de all kritik de kan få för valet. Nordhaus tillhör de ekonomer som ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar. Hans resonemang går då ut på att vi ska hålla tillbaka med åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser idag, med argumentet att vi kommer att ha bättre råd i framtiden, eftersom vi då blir rikare. Synsättet baseras alltså på en ständig och stadig tillväxt i ekonomin. Han ser den globala uppvärmningen och dess konsekvenser som ett problem marknaden ska lösa och kallar utsläppen av koldioxid med ekonomijargong för ”marknadsmisslyckanden”.

Redan på 1970-talet började Nordhaus utveckla modeller för att beräkna vad som är rimligt att investera idag och vad som det är ekonomiskt att vänta med att investera. Dessa modeller har använts även av FN:s klimatpanel och det är för dessa modeller han nu får ekonomipriset. Men som med alla modeller blir utfallet av beräkningarna beroende på de värden som stoppas in i analyserna. Han har då tonat ner riskerna för konsekvenserna av den globala uppvärmningen även om temperaturhöjningen skulle överstiga 3 grader samtidigt som han har menat att omedelbara åtgärder blir för dyra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tidpunkten för val av pristagare kunde ju heller inte vara sämre vald. FN:s klimatpanel kom med sin rapport om konsekvenser av 1.5 graders uppvärmning och vad det skulle innebära samtidigt som Nobelpriset till Nordhaus offentliggjordes. Om vi ska klara 1.5-gradersgränsen krävs enligt rapporten en omställning av samhället i en omfattning som ”mänskligheten aldrig upplevt tidigare”. Den stora nyheten med rapporten hur stor skillnad en halv grads uppvärmning, från 1.5 till 2 grader, innebär. Riskerna ökar för att konsekvenserna blir mer eller mindre förödande inom vissa områden. Korallreven kan bli helt utraderade och vissa processer kan sättas igång som vi inte kan stoppa, till exempel avsmältningen av havsisen i Arktis och glaciärerna på Grönland och delar av Antarktis.

Att det är bråttom om vi ska klara en global uppvärmning på max 1.5 grader får vi en uppfattning om genom att se hur stor kolbudget — alltså den beräknade utsläppsmängd som återstår innan den globala temperaturen har stigit med 1.5 grader — som återstår. Om vi fördelar den globala kolbudgeten jämt över alla jordens innevånare blir vår kvot i Sverige omkring 55 ton per person att släppa ut. Vi orsakar idag utsläpp på mellan 10 och 11 ton per person och år. Ska vi bidra till max 1.5 graders uppvärmning har vi alltså 5 år på oss innan vår kvot är slut om vi inte minskar våra utsläpp.

Det kan faktiskt vara så att Nobelpristagaren i ekonomi, Nordhaus, kan ha bidragit till att det inte längre är möjligt att klara en global temperaturhöjning på max 1.5 grader. Det mål som sattes i Parisöverenskommelsen och som i IPCC-rapporten pekas på som så viktigt att sträva efter.

The post Ekonomipris ingen fjäder i hatten first appeared on Opulens.

ORKESTERVERK. “Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta”, skriver Björn Gustavsson.

Årets upplaga av Östersjöfestivalen – som sedan 2003 arrangeras i Sveriges radios konserthus Berwaldhallen – har haft miljöfrågor som fokus; temat har genomsyrat både konserter och seminarier.

Eftersom miljö- och klimatfrågan blivit så oerhört viktig var det med stor nyfikenhet jag besökte Berwaldhallen när Anders Hillborgs orkestermusik till en ny film om människans förhållande till naturen skulle uruppföras.

Hillborg komponerade verket som ett beställningsjobb till en film som här visades i en första version, på en storbildsskärm, högt hängande över Radiosymfonikerna – som under ledning av Esa-Pekka Salonen gjorde en laddad, koncentrerad insats i denna massiva symfoniska musik.

Jesper Kurlandskys och Fredrik Wenzels film Aeterna (vilket betyder evighet) kan beskrivas som ett work in progress; filmen kommer inte att vara färdigklippt och visningsklar förrän 2018. Nu handlade det främst om att spela in soundtracket inför det fortsatta klipparbetet.

Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta…

Även själva filmen är monoton, utan dramaturgisk energi. Långsamt panorerade sekvenser staplas på varandra. Efteråt uppstår en rad frågor: Med vilket fog kan man säga att denna film lever upp till deklarationen att belysa dagens miljöproblem? Och i vad mån bygger filmen på musiken, eller tvärtom? Hur skulle denna musik fungera utan film? Skulle den stå på egna ben och i vad mån skulle upplevelsen förändras?

Anders Hillborgs nya verk framfördes av radiosymfonikerna och radiokören. Därtill några solistiska partier av Hannah Holgersson; inslag som genast syresatte den nedtonade orkestermassan. Även Hayk Hakobyans solistiska insats på den urgamla armeniska blåsinstrumentet duduk gjöt nytt liv i enformigheten.

Vid ett tillfälle spreds ett massivt trummande bland slagverkarna – men detta lilla uppror, som vidgades till en tsunamivåg genom lugnet, lade sig strax och allt återgick till det normala.

Anders Hillborgs nya orkesterverk är, kompositoriskt, på många sätt imponerande. Precisionen vad gäller orkestermassans mikrokosmiska rörelser imponerar, liksom konsekvensen i den nedtonade intensitet som obruten böljar av och an, från början till slut. Men det är en hårt bunden intensitet: en potential som aldrig riktigt släpps fri.

Det repetitiva grundmönstret, frånvaron av egentlig melodik liksom körens sakrala, svävande närvaro ger associationer till rysk-ortodox gudstjänst. Man får känslan av ett requiem över mänskligheten och allas vårt öde.

Men helheten förblir besvärande vag. Orkesterverket flyter som väldiga flak av lågmäld monotoni nerför en älv där själva tiden tycks ha stannat. Entonigheten bryts sällan, frånsett smärre orosutbrott. Dynamiken är nästintill obefintlig. Stråkarnas ton emellanåt glasaktig, orgelartad. I det stora hela får man känslan av en fastbunden musik, likt Odysseus när han skulle passera det farliga sund där sirenerna lockade.

Filmen, inspelad världen över, ger både dataanimerade och dokumentära sekvenser från livets födelse fram till idag. Till att börja med långa, dröjande sekvenser,  i efterhand mer flashigt. Men var finns samhällskritiken, insikten om den akuta faran att klimatförändringarna når en tipping point och jorden kan gå Venus öde till mötes?

Med lite mer hetta och temperament, såväl vad gäller själva filmen som musiken, hade Aeterna kunnat bli en slags uppdaterad version av den amerikanska dokumentärfilmen Koyaanisqauatsi från 1983, som den i mångt och mycket faktiskt påminner om.

Också i den filmen dominerar en molande musikmassa, skriven av amerikanske minimalisten Philip Glass. Men den musiken genomströmmas av tydliga energier, riktningar – och filmen ifråga har också mer temperament; en vilja att verkligen berätta något. Där fanns en klar civilisationsskritik. Aeterna känns mer som en trött suck i evigheten: en liten pust som snabbt virvlar bort ur medvetandet.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Helheten förblir besvärande vag first appeared on Opulens.