TV. David Attenborough fyller 100 år i dag. Jesper Nordström minns och reflekterar över den brittiske zoologens genomslagskraft som tv-kändis.

Vår mellanstadieklass var rektorsområdets värsta. Jag gick på det som kallades ”kliniken” och det var väl vi som antingen hade diagnoser eller mest ville supa varje helg. Det var den tiden man slutade fråga om man skulle leka, utan man frågade ”ska vi va’”? Leka, det gjorde ju de som bara var elva och minsann inte gick i så hög klass som vi. Så när jag frågade ”ska vi va’” till ett av glinen så förvånades jag över att han sa ”nej, jag kan inte, jag måste förbereda videon för ’Den levande planeten’.” Detta var 13-åringens insteg i vuxenlivet. Attenboroughs naturprogram samlade, när det begav, sig svenskarna framför tv-apparaterna på 80-talet.

Det säger något om David Attenboroughs genomslagskraft, att han kunde fascinera så brett tilltala alla folklager. Så här i efterhand har jag känt att hans program var samma sorts ”lägerelds-tv” som Razzel eller när Ingmar Stenmark åkte. Man skulle liksom bara se det. Med sin torra ”BBC-engelska” och sina kritvita ben i khakishorts var Attenborough som en tv-mässig Livingstone, fast såklart utan det kolonialistiska draget. På senare tid alltmer politisk som debattör om miljöförstöring. Bevarande i stället för exploaterande.

Om Attenborough är en nationalklenod i Storbritannien? Om jag säger så här: Drottning Elizabeth skrev ett brev till Heathrow och ”rekommenderade” att en flyglinje skulle senarelägga flighter eftersom Attenboroughs tv-team skulle filma en kaktus i närliggande Kew Gardens. Det rörde sig om en växt som blommar vart 75:e år och teamet ville inte ha det störande ljudet av jetmotorer i bakgrunden.

Nu, nästan parodiskt självklart, fyller krutgubben hundra och jag tänker tillbaka på hur Storbritanniens attityd till omvärlden var 1926 när han föddes. Då var det som om världens alla kulturskatter och miljöer ”egentligen” hörde hemma på British Museum. Ur det perspektivet är Attenborough faktiskt inte så typiskt brittisk men samtidigt i positiv mening så brittisk att man bara har fått kapitulera för hans märkliga röst; torr och engagerad i samma andetag. Som den där coola gubben som var vaktis på vår skola. ”Hörni, sluta med det där och kom och kolla på det här roliga i stället.”

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: David Attenborough 100 år first appeared on Opulens.

KLIMATET. Med utgångspunkt i korallrevens pågående undergång skriver Ann Engqvist om hur klimatkatastrofen negligeras av medier och politiker.

Enligt nya siffror från DN/Ipsos ligger klimat- och miljöfrågan på femte plats när väljare får ranka de viktigaste frågorna. Men i den så kallade mediemätaren från Verian är rapporteringen och analyserna om klimatet inte ens bland de 10 högst rankade ämnen som tidningar och radio ägnar sig åt. På tv hamnar klimatfrågan på tionde plats och då gäller det oftast att Sverige missat EU:s klimatmål och riskerar böter.

75 procent av kvinnorna i vårt avlånga land vill se en mer ambitiös klimatpolitik, men det vill också 60 procent av männen. Detta avspeglar sig inte i media överhuvudtaget ( Klimatgranskaren).

Det råkade bli så att jag började plugga det skräckinjagande ämnet ”Klimatförändringar i havet” vid Göteborgs universitet samtidigt som vi alla nåddes av nyheten att vi nått en ”tipping point”, vilket betyder ”ett kritiskt gränsvärde i jordens klimatsystem”.

Korallreven orkar inte

Korallreven runt om i världen orkar inte mer. De har kämpat mot fan och hans mormor, kärnvapenprover, cyanid- och överfiske, tjuvjakt, bifångst, mikroplaster, kemikalier av alla sorter, havsförsurning, algblomning, global uppvärmning, invasiva arter och sjukdomar.

Och över 100 miljoner snorklande turister per år.

Aftonbladet skriver ” Nu är hoppet ute för lilla Nemo”. Och tar även upp frågan i Aftonbladet Daily-podden den 20 oktober 2025.

Men varför skrivs det så ytterst lite, ja, nästan ingenting? Varför får vi ingen information om denna katastrof?

Efter 500 miljoner år på jorden fick alltså 6 000 olika korallarter nog av mänsklighetens skit och det är inte utan att man förstår det. Vem hade orkat? Vem orkar?

Antropocen är ett faktum

Planeten Tellus har haft fem massutrotningar som har kommit med i runda slängar 100 miljoner års mellanrum, ofta orsakade av att kontinentplattorna långsamt flyttat på sig, att en meteorit slagit ner eller att klotet ändrat sin omloppsbana.

Men nu väntar vi alla med spänning på den sjätte massutrotningen, som orsakats av den ”intelligenta”, invasiva arten, människan. På blott 150 år (som inte ens är en nanosekund av jordens långa liv) har människan lyckats speeda upp tempot ordentligt.

130 000 djurarter är redan utrotade, 80 procent av Europas insekter, 40 procent globalt, 73 procent av alla ryggradsdjur och nu 25 procent av alla marina djur och så vidare.

”Antropocen” – människans tidsålder – beskriver den period då mänsklig aktivitet, som industrialisering, urbanisering och utsläpp av växthusgaser, har blivit en dominerande faktor som förändrar planeten.

Varför skrivs det så lite?

Det skrivs nästan ingenting om det här. Vi får veta att översvämningarna i norra Sverige, som ledde till tågurspårning, berodde på kalhygget, att försäkringsbolagen inte betalar ut pengar till dem som drabbas av havshöjningarna eller skogsbränderna och att tech-miljardärerna och flera andra psykopater i toppskikten försöker skapa evigt liv enligt deviserna ”Den som har mest pengar när han dör vinner” eller ”Jag är så intelligent så jag vill leva ensam på månen”.)

Korallrevens undergång är en av flera brytpunkter

Forskning från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK, 2022) och IPCC (FN:s klimatpanel) identifierar nio avgörande tipping points. Korallreven är bara en av dessa.

Visst borde vi sprungit man ur huse, krävt hjälp, skrikit ”Inte i mitt namn” ”Rädda korallerna!” ”Generalstrejk för klimatet” ”Vi vill inte dö”! Detta eftersom människan lyckats pulverisera korallerna redan nu vid 1,4 graders uppvärmning. Vad händer när vi når 2,0 redan om 10 år? Vi vet inget om det, eftersom ingen skriver om det. Vi klimataktivister kallas alarmister och terrorister och det vi vet är inte intressant för allmänheten – tycker flertalet redaktörer.

Fanny Jönsson i Aftonbladet kommenterar katastrofen så här:

”Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera. Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera. Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där. Haven håller på att kollapsa och vår statsminister pratar om evig tillväxt?”

Vem bryr sig om korallreven?

Det vi vet är att klimatminister Romina Pourmohktari inte kommer att vara på COP30.mötet – för hon är gravid. Förra gången hon deltog fnittrade hon tillsammans med oljemiljardärerna.

Journalisters tre grundläggande uppdrag är att informera, granska makthavare och värna det demokratiska samtalet genom att ge korrekt och allsidig information. Detta innefattar att kontrollera fakta noggrant samt att skydda tryck- och yttrandefriheten.

När jag förtvivlat letar efter mer information och vill veta vad detta betyder för mina barn och barnbarn, för mänskligheten, hittar jag knappt någonting. Jag letar vidare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida. Det är kris ju! Men nej ingenting. Har Naturvårdsverket något matnyttigt om klimatkrisen och om vår tids största ödesfråga? Nej. Skogsstyrelsen? Havs- och vattenmyndigheten? Nej.

”Din sökning på ’korallrev’ gav inga resultat”

 Bristande klimatjournalistik

Svenska medier har en minskande klimatrapportering, dels på grund av minskande intresse från allmänheten, dels för att det kräver resurser och specialiserad kunskap. Få journalister får tid att läsa in sig på ämnet, vilket leder till en ytligare bevakning, även om medierna hävdar att de inte har sänkt prioriteten.

Alexandra Urisman Otto, före detta klimatjournalist på DN förklarar, den ohyggligt dåliga rapporteringen så här:

”Om vi tar klimatkrisen så ligger även de redaktioner som säger sig satsa på klimatkrisbevakning hjälplöst efter när det handlar om att skildra situationen vi befinner oss i…”

Erika Bjerström som 2019 blev SVT:s första globala klimatkorrespondent, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar lämnade sitt uppdrag 2024. Hon var då en av Sveriges mest utsatta, hatade och hotade journalister. Hon kunde få tusentals hatiska inlägg på sociala medier, mordhotas och förnedras.

Nyligen kom utkom Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” (Fri tanke). Den boken rekommenderas.

“Högerextrema krafter med inflytande över världspolitiken övertygade allt fler missnöjda om att klimatkrisen inte alls var något att oroa sig för – i stället riktades ilskan mot krafterna som ville se förändring (…). Jag var den perfekta måltavlan. Jag uppfyllde tre kriterier: Jag var kvinna som fick mycket plats, och det finns väldigt mycket kvinnohat. Jag jobbade på public service som är ett rött skynke i de här kretsarna. Och så bevakade jag klimatet.”

 Det är helt sjukt att det inte rapporteras om hur hatade och hotade journalister blir i det här landet, men det finns väl någon logik i det – beröringsskräck är en av orsakerna.

 Berör korallrevens kollaps oss?

Så varför är korallrevens kollaps intressant för oss här i Sverige? Vad är det som ger ”klick”? Att Trump bajsat på sig och har en fläck på handen?

Att vi nått en av många tipping points är bara första brickan i dominospelet, den hör ihop med att isarna smälter, haven värms upp och försuras, att havsnivån stiger, att vi drabbas av skogsbränder, torka och översvämningar. Det går fort. Vem vet att det finns kallvattenkorallrev i Sverige i Kosterhavets nationalpark och utanför Väderöarna tillexempel. Dessa rev har drabbats hårt av bottentrålning.

Varför blir korallernas död en gårdagens nyhet?

En tes kan vara – Kina. Många korallrev finns i Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och andra hav nära Asien och där pågår det konflikter så att det står härliga till. Kina vill ha territoriell kontroll över reven eftersom det finns olja och gas under reven. De använder korallerna till att bygga konstgjorda öar, till militär infrastruktur och till att förstärka sina territoriella anspråk.

Taiwan ligger risigast till när Kina är ute och fiskar efter mer makt. Japan är i konflikt med både Kina och Taiwan kring Senkaku/Diaoyu-öarna. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei vill också ha korallreven eftersom de är strategiskt viktiga.

Och vem vill bråka med Kina nu när det är fritt fram att borra efter olja? USA förmodligen, men det är ju strunt samma nu.

”Sista chansen-turism”

En annan hypotes att det inte skrivs någonting om tipping points är att flygbolagen och researrangörerna betalar stora summor för annonser i alla medier – sociala som traditionella. De lockar ofta med bilder där en liten söt familj badar ostört i en avlägsen vik med turkost vatten och magiska korallrev att snorkla vid. Bolagen riskerar att förlora 35 miljarder dollar per år? Pengar som de definitivt inte kommer att investera i klimatarbetet.

Enligt Föreningen för Utvecklingsfrågor (Fuf) så beror massturism och därmed det ökande utsläppet av fossilt bränsle på en ökning av ”sista chansen-turism”. Att hoppa på ett billigt flyg och signa upp sig på ett ”all inklusive hotell” är endast möjligt för välbärgade personer. De kan kosta på sig att vara den ”sista” som ser korallreven, The Big Five eller Antarktis smältande is för att få en cool Instagrambild.

Vi andra kan inte göra någonting åt det, vi kan ”stanna på jorden” hur mycket vi vill. Det här är en narcissism utöver det vanliga. Har man så mycket pengar borde man gå till en bra terapeut i stället- en som kan tala om orsak och verkan? (nej, jag tycker inte synd om dem som känner flygskam).

Så om detta skrivs det inte heller något (då kan man bli av med sina annonser och klick).

Just i dag finner jag tröst i att jorden kommer att överleva människan, denna invasiva art, eftersom Tellus har överlevt invasiva arter i 500 miljoner år.

The post Korallreven håller på att dö – hur många bryr sig? first appeared on Opulens.

NATUREN. Det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter. Här förklarar Emil Siekkinen varför detta är så viktigt.

Ge naturens rätt att existera juridisk tyngd

I dag den 1 juli återupptas omprövningen av svenska vattenkraftverk inom ramen för den Nationella planen – ett nödvändigt och kraftigt försenat arbete. Svenska älvar är hårt ansatta av dammar och regleringar, vilket har slagit mot ekosystemen och de arter som är beroende av fritt strömmande vatten. Men traditionella lagreformer räcker inte längre. I en tid då naturens sammanbrott hotar människans framtid, är det dags att erkänna naturens rätt att existera – och ge den samma juridiska tyngd som mänskliga rättigheter.

Människan har utsett sig själv till alltings mått, men de fördelar evolutionen gett människan har ofta varit förödande för andra arter och hela ekosystem. Människan är en extremt effektiv jägare och fiskare, och hon har ödelagt såväl hav som våtmarker och floder, slätter och skogar. Människotillverkade kemikalier sprider sig genom näringskedjan och människans användande av fossila bränslen gör att hela planeten berörs av mänsklig aktivitet.

Hur påverkar detta människan? Enligt Världsekonomiskt forum kommer 55 procent av världens BNP från ekosystemtjänster som pollinering, rent vatten, syresatta havsbottnar, fiskbestånd, levande skogar, och stabila klimat. När dessa system skadas eller förstörs, påverkar detta också människan. Människoorsakade miljökatastrofer har tidigare ödelagt civilisationer, och det kan ske igen. Människans beroende av naturen är inte ideologiskt betingat – det är existentiellt.

Och de fördelar evolutionen gett människan gör henne också kapabel att återställa, skydda, och ge röst åt naturen.

Naturen väger lätt

Naturligt strömmande vatten är i dag en sällsynthet i Sverige, mycket på grund av utbyggnaden av dammar för vattenkraft. Vattenkraften, en pålitlig källa till förnybar energi, har länge spelat en viktig roll i Sveriges energiförsörjning, och har globalt bidragit till övergången från fossila bränslen. Fast vattenkraften påverkar allvarligt de ekosystem som är beroende av fritt flödande vatten. Konsekvenserna för biologisk mångfald och vattenlevande arter har varit stora. Dammar förändrar vattenflöden, blockerar arters vandringsvägar, och påverkar såväl näringskedjan som en rad ekosystemtjänster.

För att säkerställa långsiktig hållbarhet krävs modern vattenlagstiftning i enlighet med EU:s ramdirektiv, samt att alla vattenkraftverk får uppdaterade miljötillstånd. Dessa ska garantera fria vandringsvägar för fisk och andra arter, och minska den negativa påverkan på ekosystemen.

Att förlita sig på juridiska reformer inom ramen för den rådande världsbilden är emellertid inte nog. Miljöbalken ska skydda naturen genom att reglera mänsklig påverkan, men naturen saknar rättigheter. Detta har gett Sverige ett svårt sargat Östersjön, dränerade våtmarker, uppdämda vattendrag, och trädåkrar i stället för skogar.

Miljölagar bygger fortfarande på en kostnads- och nyttoanalys, där naturens värde vägs mot ekonomisk vinning. Trots att ekonomi och natur inte kan skiljas åt, väger naturen lätt då den ställs mot ekonomiska intressen. Naturen ses som något som ägs och förvaltas, inte som en levande helhet med rätt att existera. Så länge naturens värde mäts i exploateringspotential snarare än livsvärde, kommer lagstiftningen att fortsätta skydda vinst snarare än liv.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

Det är här tanken på naturens rättigheter kommer in. För några årtionden sedan betraktades detta uppslag som udda, men nu – i ljuset av den biologiska mångfaldens kris – är idén ett logiskt tillvägagångssätt.

Att förändra naturens juridiska status skulle resultera i en förändrad syn på samma natur.

I Ecuador har naturens rättigheter skrivits in i konstitutionen. I Nya Zeeland har floder och berg fått juridisk personstatus. I Spanien togs för några år sedan initiativ för att beskydda saltvattenlagunen Mar Menor, genom att ändra dess juridiska status. På grund av lokalt jordbruks övergödning, hade problem med syrebrist och döda bottnar uppstått, och när flera ton fisk och skaldjur tog sig upp på land för att undkomma höga halter av svavelväte i vattnet, resulterade det i ett medborgarinitiativ. Detta ledde till att Mar Menor-lagunen fick samma juridiska status som en individ, med rätt att finnas till, utvecklas, och bevaras, vilket gav bättre möjligheter att med hjälp av domstolsbeslut skydda ekosystemets fortlevnad.

Det här är inte symbolhandlingar, utan effektiva juridiska verktyg.

En naturlig rätt att existera

Sverige bör verka för en liknande omdaning av juridiken. Svensk vattenkraftutbyggnad har lett till kraftigt reducerade laxbestånd, och ålen är nära utrotning. Dessa arter är rättslösa, men har en naturlig rätt att existera och därmed också rätt till de vandringsleder som möjliggör deras existens. Vattendragen och deras ekosystem har också en naturlig rätt att existera. Mänsklig makt hotar denna rätt att existera, och det är därför också människans ansvar att ge naturen möjlighet till fortsatt existens.

Att ge juridiska rättigheter till naturen innebär att vissa gränser inte kan förhandlas bort – på samma sätt som mänskliga rättigheter inte ska vara villkorade.

Någon må invända att en älv eller en ål inte kan föra sin talan i en rättssal. Men det finns även människor som saknar den förmågan. I sådana fall utses ett juridiskt ombud. På samma sätt kan naturen ges företrädare som agerar för dess intressen i domstol.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

Människan måste upphöra med att separera civilisation och natur. När människan förstör ekosystem, förstör hon inte bara andra arters livsmiljöer, utan också sina egna. Nuvarande släktled kommer måhända inte se sin civilisations undergång, men tids nog kommer en nota som inte går att betala.

Människan är uppfinningsrik, och det är fullt möjligt att riva dammar, öppna vandringsvägar, återställa vattendrag, våtmarker, och hela hav.

Det är också fullt möjligt att ge naturen och dess arter en ny slags juridisk ställning – en ställning som stärker naturens rang i människans världsbild. Erfarenheter från flera håll i världen visar dessutom att ekosystem som förvaltas av urfolk ofta är i bättre skick än områden under statlig kontroll. Enligt FN:s panel för biologisk mångfald finns några av planetens mest välbevarade naturområden på just urfolkens marker. I ett svenskt sammanhang är det därför rimligt att stärka samers inflytande över de landskap där deras kultur danats. Bevarad kultur leder inte sällan till bevarad natur.

I Hávamál, den fornnordiska visdomsordssamlingen, sägs: ”Fä dör, fränder dör, en dag dör också du. Ett vet jag, som aldrig dör: Domen över den döde.”

Inte heller dagens släktled kan undgå sitt eftermäle.

Vad vill vi att kommande generationer ska säga om oss?

The post Naturens rättigheter kräver juridiskt erkännande first appeared on Opulens.

FRIHET. Emil Siekkinen har läst en återutgiven essä, ”Skogen och friheten”, av Elisabeth Rynell och finner att det är en betydelsefull skrift som stärker det offentliga samtalet om frihetsbegreppet. Ytterst handlar det om vår krympta frihet och individens rätt att försvara naturen.

Skogen och friheten av Elisabeth Rynell
Förord: Håkan Sandell
Fri Press, 2025 (publicerad första gången 1987 i tidskriften I minne under titeln Det paketerade paradiset)

Vem erfar frihet?

Det torde bero på vad som avses med frihet.

I allt högre utsträckning uppfattas frihet som rätten att slippa begränsningar. Ursprungligen sågs dock frihet som något annat, och i den samtida vokabulären finns ord som antyder vad det rör sig om. Frände delar rot med fri, och fornnordiskan frjals har rötter i urgermanskans frijaz, som betyder älskad. Och de älskade utgjordes av den grupp som stod en nära – de man delade hus eller by med – och som var värdiga beskydd och rättigheter.

En gång i tiden hade det hela alltså inte att göra med självbestämmande i filosofisk eller politisk mening, utan det handlade om gemenskap.

Senare i historien skedde betydelseförskjutningar, och germanska variationer på ordet gick från att betyda älskad till att beteckna den som inte var träl – den som var ofjättrad och vars hals var fri (frijaz + halsaz).

Frihet som laglig rättighet

På 1600-talet började frihet att etableras som en laglig rättighet. När nederländaren Hugo Grotius försökte utforma krigslagar, utgick han från tanken att inte ens en besegrad fiende kunde behandlas hur illa som helst. Och om soldater hade rättigheter i krig, måste civila rimligtvis ha rättigheter i fredstid.

Grotius kom fram till att människor har naturliga rättigheter – rätt till liv, egendom, och personlig frihet – och att de styrande måste respektera dessa rättigheter. Individuell frihet var en väsentlig och naturlig rättighet – inte något som endast kung och kyrka kunde dela ut till några få utvalda.

Monarkins makt började strax att ifrågasättas, liksom de sätt på vilka monarkin begränsade medborgares friheter.

Grotius uppslag kom att inspirera såväl amerikanska som franska revolutionen samt modern politisk filosofi i Västlandet.

Friheten i Västvärlden

I den så kallade Västvärlden har frihet – i hyperindividualismens namn – i allt högre utsträckning kommit att innebära rätten att slippa all yttre inblandning. Vilket förstås är en omöjlighet. Nästan ingen är självförsörjande vad gäller mat, kläder, och husrum, och mycket av det människan behöver för sin överlevnad görs tillgängligt via kollektiva insatser.

Alla är beroende av leverantörskedjor vilka kräver statlig översikt, och i stora delar av världen betalas 30-40 procent av inkomsten i skatt i utbyte mot tillgång till detta samhälle.

Det kan dock vara svårt att känna lojalitet med ett samhälle som är så stort att det knappt ser individen, men som ändå försäkrar sig om att hon är närmast helt beroende av det.

Inte heller stora rikedomar skänker individen frihet. Fattigdom är ett fängelse, och den som äger mycket kan fråga sig om hon äger sina ägodelar, eller om de äger henne.

Elisabeth Rynells essä “Skogen och friheten”

I ett sådant samhälle kan en känsla av fångenskap uppstå. Men vårt samhälle, skriver poeten och författaren Elisabeth Rynell i essän Skogen och friheten, är ”bekvämt och behagligt att vistas i.” Ändå, menar Rynell, mår människan inte bra, och känslan av att vara ofri hör till det som skapar känslan av att må dåligt.

I essän berättar Rynell om hur huvuddelen av de i landet boende, innan Gustav Vasas tid, ”en gång haft mer rätt och att centralmaktens framväxt enbart inneburit rättsliga och politiska förluster för den enskilde.”

Förr om åren kunde den individ som i samhället inte ”fann tillräckligt skydd för sin rätt” gå till skogs.

Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

Detta är inte längre möjligt, menar Rynell, eftersom samhällssystemet ”genom sin ekonomiska och sociala struktur,” och sitt heltäckande väsen, hotar friheten.

Vad menar då författaren med frihet? Den inre upplevelsen ”av vad frihet är, är ofta klar och distinkt,” säger hon. Annat än i konst och diktning är det dock svårt att formulera vad det är. Rynell går med på att frihet kan följa vissa rättigheter, ”men det är inte givet.” Rättigheter, förklarar essäisten, ramar in friheten. ”Det är en följd av makten, medan makten är frihetens motsats.”

”Den största ofriheten,” är enligt författaren ”att inte kunna tänka sig ett annat.”

En jämförelse med “The Matrix”

Rynell beskriver alltså ett samhälle som påminner om det som skildras i filmen The Matrix (1999), där de förslavade inte inser att de är födda i träldom.

I denna berättelse återfinns frihetshjälten Morpheus, vars mål inte att nå individuell frihet eller lycka. Nej, hans mål är att omfamna sitt öde vilket utmärks av den roll han spelar i mänsklighetens frigörande. Det kan tyckas som om Morpheus ödestro berövar hans liv fri vilja och därmed (enligt vissa) mening, men det stämmer knappast. Morpheus vet att hans öde och framtid är bestämda, men de bestäms av Morpheus fria och därmed meningsfulla val.

I The Matrix och det samhälle Rynell beskriver har majoriteten berövats möjligheten att göra fria och meningsfulla val, och de flesta ser inget alternativ till den rådande ordningen. Men medan Morpheus är övertygad om att mänskligheten kommer att vakna, och att den mänskliga gemenskapen ska återuppstå, vittnar Rynell inte om någon sådan övertygelse i sin essä från 1987. Nu när den flera årtionden senare publiceras på nytt finns det ingen anledning att omvärdera inställningen.

Rynell ser alternativ för att stärka friheten

Hon påpekar dock att det ”finns en annan demokratisk tradition och en annan syn på den enskilde i vårt förflutna som är värda att utforska och diskuteras. Vi kan lockas av tanken på ett samhälle som hade något med gemenskap att göra, en gemenskap utan tvångsanslutning.”

Rynell säger alltså att det finns alternativ. Det finns alternativ vilka skulle kunna stärka befolkningens frihet och möjligheter att säga nej då stat och företag skövlar skog, driver på klimatförändringen, och förgiftar himmel, jord, och hav.

Parlamentet ser författaren som ett svagt substitut för ett äldre, bättre fungerande, och decentraliserat folkstyre, och de tillåtna sätten att protestera betraktar hon som otillräckliga. Samtidigt kan den som rör sig utanför lagen i sina protester räkna med stränga straff och terroriststämpel.

Staten är förstås väl medveten om att våldsamma protester är mer effektiva än fredliga protester. Kanske kan de rådande också veta med sig att de i dag terroriststämplade kan komma att bli de som styr i morgon.

Stärker det offentliga samtalet

Att Rynells röst nu åter hörs är tack vare poeten Håkan Sandell, som nämnde essän för sin bekant, bokförläggaren Bo Ranman (Fri Press). Ranmans intresse väcktes, och essän gavs ut på nytt – nu med förord av Håkan Sandell.

I sin inledande text säger Sandell att det Rynell sökt ringa in är ”individens frihet, frihetens gränser, avsaknad av dialog, vårt krympande rum som fria människor.” Och han fortsätter: ”Det känns som hög tid att låta hennes essä få återgå ut i cirkulering, gärna bland unga läsare.”

Trojkan Rynell, Sandell, och Ranman har i och med detta stärkt det offentliga samtalet i Sverige.

Hur många fler är redo att stärka individens naturliga rättigheter, individens frihet, med tankar, ord, handlingar?

The post En viktig skrift om vår kringskurna frihet first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Ann Engqvist har skrivit en krönika med utgångspunkt i dokumentärfilmen ”Trovärdighet” av David Johansson. En film som handlar om Svenska kyrkans skogsmissbruk.

En dokumentärfilm om Svenska kyrkans skogsmissbruk finns på YouTube nu – ”Trovärdighet?” heter den och är gjord av David Johansson från gruppen Skydda Skogen och Naturskyddsföreningen i Örebro.

Majoriteten av de präster, diakoner, kyrkoherdar, biskopar som uppbär lön av Svenska kyrkan sig tror på Gud och därmed, får man förmoda, hens skapelse – den outgrundligt rika biologiska mångfalden i hav, himmel och jord.

Gud gjorde minst 9 miljoner arter på endast 6 dagar och hen var väl värd en vilodag efter den insatsen! Allt från elefanter, giraffer till storspov och småsileshår såg dagens ljus. Ingen konstnär har därefter haft sådana internationella framgångar, men ingen har heller blivit så lurad och förnedrad av sina följare. Minst en miljon av hens verk hotas att förstöras på grund av människan, alltså samma människa som enligt utsago ska vara Guds avbild och som satts att förvalta hens konstnärliga gärning. Gud är alltså en kreatör långt utöver det vanliga, mer produktiv än alla konstnärer genom tiderna – sammantaget.

Men var blev hen av? För tusentals år sedan skrevs det en bok om hens gärning. Men sedan?

Man skulle vilja fråga hen hur det känns att se sina konstverk och vidunderliga skapelser köras i dokumentförstörare eller köttkvarnar, bli malda till pappersmassa, uppbrända på bål, kvävda och fyllda av plastförpackningar, jämnade med marken, angripna av väta, koldioxid och mögel. Hur det känns när ens älskade sons kärleksevangelium slits i stycken och eldas upp till oligarker och krigsherrars förnöjelse?

Huruvida Gud är stendöd eller sitter i Den Helige Andes källare och hatar på nätet vet vi inte. Men hen måste vara bitter, allt annat är otänkbart.

Tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon?

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsägare, men samtidigt en skogsägare som inte liknar någon annan och med högre krav på ekologisk, ekonomisk, social samt andligt och existentiellt hållbar skogsförvaltning. Något som dock får stå tillbaka för prioritet maximal hög avkastning.

Dokumentären Trovärdighet? ställer flera väsentliga frågor och efteråt undrar man: tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon? Är det Mammon som håller i både lien och yxan, eller är det Satan själv?

Dokumentärfilmaren David Johansson granskar hur lokala församlingar, trots sitt brinnande miljöengagemang, står maktlösa när egendomsförvaltningen drar sina egna slutsatser om vad som är viktigast – hög avkastning eller den svarta storken, trollsländorna, skogsödlan och spillkråkan? Låt oss säga att träden i skogen verkar väga mycket lättare än sedelbuntarna i kassan. Klagomålen från lokalborna (församlingsmedlemmarna), i områden som betyder mycket för lokala samhällen, skolor och kommuner, är det ingen som hörsammar.

På kyrkans egen hemsida står det dock: ”Svenska kyrkans skogsinnnehav är ett arv med anor från medeltiden och en källa för inkomster till kyrkans förkunnelse. I dag är skogen också en möjlighet att bidra till klimatomställningen, människors rekreation och en artrik och varierad naturmiljö.”( Kyrkan och skogen – en film om virke, värderingar och vägval, gjord på uppdrag av Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan ENSO (inte att förväxla med Stora Enso som är Sveriges största skogsmissbrukare).

Greenwashing på allra högsta nivå alltså. Svenska kyrkan är i detta ärende en förebild för andra skogsmissbrukare. Ett missbruk sanktionerat och hållbarhetscertifierat av PR-firman FSC (Forest Stewartship Council) där medlemmarna certifierar sig själva.

Svenska kyrkans förhållande till samerna

Det som också tas upp i dokumentären är kyrkans förhållande till samerna. När kyrkan tar samernas mark, exempelvis genom att arrendera ut renbetesland för vindkraft eller bedriva skogsbruk (skövling) utan samernas medgivande, kan det kallas för markexploatering, kolonialt förtryck eller nykolonialism. Vissa skulle också beskriva det som en form av ”land grabbing” (markrofferi), där en mäktigare aktör tar kontroll över mark som traditionellt tillhör en ursprungsbefolkning.

Med tanke på kyrkans historiska roll i förtrycket av samerna – inklusive missionering, kulturförtryck och tvångsassimilering – kan det också ses som en fortsättning på en kolonial praktik, där ekonomiska intressen prioriteras framför samiska rättigheter och traditioner.

Redan på 1600-talet bestämde sig kristna patriarker och feta kungar för att erövra områden i norr. Samerna tvingades byta namn, döpa sig, läsa Bibeln och fördrevs från sina boplatser. Familjerna splittrades och vissa återsågs aldrig. Deras kultur och tro bedömdes stå i strid mot kyrkans lära och ansågs därför vara förkastlig (att jämföra med mentaliteten hos dagens skenheliga patriarker som Trump och Netanyahu).

Cirka 400 år senare bad kyrkan om ”förlåtelse” och 2001 ägde den första ”Försoningsgudtjänsten” rum i Underåkras kyrka på sydsamiskt område, som ett led i en försoningsprocess.

Skenheligt är bara förnamnet.

Gav de tillbaka renbetesmarken?

Nej.

Svenska kyrkan fortsätter profitera

Svenska kyrkan fortsätter profitera på samernas mark. De kalhugger den, förstör den, kör ursprungsbefolkningen på flykt och stoppar stålarna i egen ficka.

2023 nominerades Svenska kyrkan till Greenwash-priset som Jordens vänner delar ut varje år. Då i konkurrens med Preem, som ägs av den saudiske miljardären Mohammed Hussein Al Amoudi via företaget Corral Petroleum Holdings, och regeringen som har en intill löjets rand bristfällig klimatpolitik.

I höst är det kyrkoval, personligen får jag inte rösta. Däremot kan jag lova att gå med om Svenska kyrkan håller sitt ord och ger tillbaka marken till samerna som, i motsats till de skenheliga, förvaltar Guds skapelse enligt hens önskemål, något de är tusenfalt bättre på. Det finns ett litet parti inom kyrkan som heter ”Himmel och Jord”. Det partiet hade jag röstat på om jag kunnat rösta.

The post Svenska kyrkans skogsmissbruk first appeared on Opulens.

ESSÄ. I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss, skriver Axel Lidén.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medvetenheten om den pågående globala ekologiska katastrofen kanske snart når en tipping point. Även om det ännu enbart är ord och plakat, till skillnad från konkreta idéer, beslut och åtgärder, så är Greta Thunbergs utveckling från att vara ensam med sin strejk och sina protester till att företräda miljontals ungdomar världen över, slående och imponerande. Rörelsen saknar dock fortfarande utvecklade strategier för att fördjupa innebörden av att förändra allt som pågår i den globala industriella civilisationen.

Att förändra allt låter som en stor tugga, men det är svårt att förstå situationen på något annat sätt. Försök att komma på något i våra liv som inte är beroende av fossil energi. Olja, kol och naturgas (och som en sorts självlysande joker i leken: uran) ingår i allt vi gör, planerar, känner och funderar på. Kanske är det tydligast manifesterat i relationen till våra barn, de små personer som står oss närmast och väcker våra innersta känslor av kärlek, värme, närhet, beskydd och tillförsikt eller oro för framtiden. Tillhör barnen oss eller närmast tillgängliga skärm med uppkoppling? Hela vår kultur och våra värderingssystem är underkastade en fossildriven logik, där konsumtion av meningslösheter och förakt för och objektifiering av den naturliga, icke-mänskliga världen, är de tydligaste kännetecknen.

Möjligen innebär den akuta miljöförstöringen ett uppsving för en mer radikal kritik av kapitalismen, moderniteten och rent av civilisationen. En det-är fel-på allt-kritik har alltid funnits och dess idéhistoria är brokig och omfångsrik, alltifrån Diogenes till Rousseau till Kaczynski. Tidigare har sådana idéer och visioner drunknat i civilisationens och framförallt på senare tid den västerländska kapitalistiska högteknologins översköljande framgångar. Men om de skadliga verkningarna på ekosystemet visar sig bli alltför stora kan det uppstå ett rent praktiskt, snarare än idealistiskt, behov av att tänka i andra banor.

En svårighet med att landa en genomgripande kritik av samhället och ekonomin i bredare grupper i vår del av världen är att allt ser ut att fungera så bra, närmast perfekt. Vi bekymrar oss lite grann för våra barns skärmtid, uteslutande på grund av att de själva kanske rör på sig för lite och eller sover för dåligt, men missar den horribelt tragiska ironin i att tillverkningen av dessa leksaker sker till priset av förgiftning av naturmiljöer och förslavning av människor, många gånger barn. Visst känner vi till missförhållandena vid gruvbrytning av råvaror till våra tekniska prylar, men vi har inte möjlighet att väga de ekologiska och mänskliga kostnaderna mot vårt behov av att i varje vaket ögonblick själva digitalt distrahera eller passivisera ett barn med något sådant som Subway Surfers. Utvinningen av coltan kommer inte leda till jordens undergång, men är ett av oräkneliga exempel på hur teknologi och industriell infrastruktur lyckas dölja sambanden mellan å ena sidan vissa människors konsumtion och bekvämlighet och å andra sidan ekologiska problem och andras lidande.

Vår del av världen tycks ännu opåverkad av biosfärens försämring. Vårt samhälle fungerar fortfarande oförtjänt bra. En av få saker som den högteknologiska välfärdsstaten emellertid inte riktigt lyckats med är den mentala hälsan. En intressant aspekt av till exempel anarko-primitivism och Deep Green Resistance, vilka befinner sig i lite olika sektorer av den radikalt utanförstående kritiken av samhället, är att de inte bara ser praktiska och tekniska problem med kapitalism och högteknologi, utan att människor i allmänhet mår dåligt i detta system — även de, eller kanske särskilt de, som inte själva vet om det. Det är lätt att raljera över en sådan analys. Väldigt många människor har under globaliseringens tidevarv fått det mycket bättre, sett till de flesta mått på lycka och välmående. Men samtidigt har kritikerna eventuellt rätt i att vi — egentligen — mår dåligt. Och detta kan vändas till en ny radikalare miljörörelses fördel. Om civilisationen står inför en materiell kris, så kan resonemanget om att det alltid har rått en andlig kris i systemet, bli en anledning till att möta framtiden med tillförsikt.

Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden.

Problemet är att de allra flesta, även de som har en civilisations- eller kapitalismkritisk ideologi, själva är insyltade i övergreppet på planeten. Att leva i en stad exempelvis är omöjligt utan att i praktiken vara en starkt miljöförstörande faktor. Den urbana livsstilen — som till stor del även framlevs på landsbygden i vår del av världen — är en bränsletörstande maskin i vilken allting som någon någonsin efterfrågar tillverkas, transporteras och meddelas industriellt — och därmed fossildrivet. Det finns liksom ingenting som inte egentligen är sammanvävt med den globala högteknologiska infrastrukturen. Elbilar är ett perfekt exempel på en falsk lösning i ett system där vägen framåt måste innebära ökad efterfrågan på mer komplex teknologi, gruvbrytning och allt tätare spindelnät av leverantörskedjor över jordytan. Försök föreställa dig mer än några timmar utan elektricitet, pengar eller maskindrivna transporter. Det skulle vara som att stänga av the Matrix.

De fossila bränslena har gjort oss som har tillgång till dem totalt avskurna från förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden. Vi bor i hus som vi inte har byggt och med grannar vi inte känner. Vi är totala främlingar i vår egen värld, vi bebor den inte. De enda tankebanor som är möjliga gäller hur vi kan få tag på mer konsumtionsvaror, mer underhållning, mer prestigefulla och mindre betungande jobb och bättre karriärmöjligheter för våra barn. Det bästa alternativet de något mindre cyniska kan komma på är att hela denna missriktade hetsjakt på något sätt ska kännas lite mer rättvis och schysst.

Civilisationskritik och andra radikala former av samhällskritik har alltid framstått som långsökta. Trots att logiken möjligen är klar — att den moderna människan har tappat kontakten med naturen,  de andra och förutsättningarna för liv överhuvudtaget — är det inte möjligt att omsätta tankarna i praktik i en situation där bokstavligen alla är helt beroende av ett urbaniserat och högteknologiskt system. Men klimatkrisen tycks vara ett problem av sådan omfattning att även extrema lösningar framstår som rimliga. För om det nu är så att det är den teknologiska urbana livsstilen som sådan som är problemet, vart ska man vända sig, om inte mot dess motsats?

Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva.

Vår värld är för tillfället inrättad så att allt vi behöver — mat, värme, mediciner, relationer — distribueras till oss genom metoder som enbart är abstraktioner för oss. Det urbana livets grundläggande förutsättning är att den yta som vi bor på inte har någonting med vår försörjning att göra. Allt transporteras till oss och förmedlas av ett ekonomiskt system där pengar bara är den enklaste formen av abstraktion, medan räntor, obligationer och olika former av derivat lever ett liv i princip utom kontroll av någon överhuvudtaget. Och på ett avigt logiskt vis är det just den finansiella sektorn som driver på en ökad utvinning av kol och olja. Även till synes progressiva politiska förslag kan enbart syfta till bättre, möjligen mer rättvis, men oftast framförallt högre grad av produktion och distribution av välfärd. Och denna välfärd kan inom ramen för systemet enbart innebära högre grad av ackumulering och centralisering av resurser. Medan staden asfalteras, glasas in och kromas, utarmas naturmiljöer och det globala ekosystemet utan att vi märker det. Vi känner bara till det genom youtubeklipp.

Ännu en bitter ironi i det hela är att många dessutom tror att urbanisering och teknologi skulle kunna vara läkande för biosfären. Men kanske är inget annat att vänta under det massiva trycket av reklam och propaganda för den rådande ordningen. Många trodde att e-post skulle leda till mindre konsumtion av pappersmassa eller att internet skulle leda till mindre behov av transporter. Många tycker att en mindre högteknologisk framtid är ett steg tillbaka, att det verkar bakåtsträvande, medan just högteknologi, urbanisering och globala transportsystem tillhör den dammiga historia som ställt oss vid katastrofens rand. Städernas tillväxt står i direkt matematiskt samband med ökningen av koldioxid i atmosfären, den ökande användningen av plast och elektronik sammanfaller exakt i tiden med massutrotningen av djur och växter. En framtid värd namnet borde innebära något annat, något nytt.

Den globala klimatrörelsen skulle kunna skapa en öppning mot ett genuint återknytande till naturen och till den plats man bor på. Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva. Detta har såklart ingenting med skogsbad, bergsklättring, eller andra friluftstrender som poppar upp i den urbana konsumtionskulturen, att göra. Inte heller vurmen för trädgårdsodling, svampplockning eller hästdrivet skogsbruk är relevant så länge det enbart utgör pittoreska komplement till en i övrigt konventionell livsstil. Vad det gäller är att skapa förutsättningar för att leva utanför systemet, vilket ovillkorligen måste ske utanför staden och utan bil.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går inte att på förhand att säga vilka de viktigaste elementen skulle vara i en alternativ samhällsform. Den enda principen är att frikoppla oss så mycket som möjligt från det globala nätverket av leverantörskedjor.

I övrigt bör vi uppmuntra alla förslag, inte bråka om vilket som är det bästa. En vedspis, en jordkällare och en fristående vattenbrunn är en bra början. Detta är inte förslag för en livsstil, det handlar inte om individens val, att man måste leva som man lär eller vara den förändring man önskar se. Det handlar framförallt om identifikation och om att förstå innebörden av och att hitta meningen med en tillvaro utan globala flöden av resurser.

Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

Ett av slagorden inom Deep Green Resistance är att om din överlevnad är beroende av att det kommer vatten ur kranen och el ur kontakten, kommer du slåss till döden för de eller det som distribuerar vattnet och elen. Det vill säga att du kan inte på allvar bli en motståndare till det fossildrivna urbana systemet med mindre än att du är oberoende av det. Och det är inte bara en praktisk fråga, utan också en mental och ideologisk.

Alla som har någon erfarenhet av att under en längre period leva med en viss grad av självförsörjning av förnödenheter, vet att tankarna också förändras och befrias. Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss. Det är inte bara förnedrande för var och en av oss, utan också ett hot mot planetens överlevnad.

The post En bondes perspektiv på miljörörelsen first appeared on Opulens.

NYTÄNKANDE. Glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt, skriver Erik Cardelús,

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det tycks finnas en lockelse i ofrånkomligheten, i föreställningen om att det bara finns en väg att ta och att ödet driver oss mot ett förutbestämt mål. Från de grekiska ödesdramerna till Bibelns Harmagedon, via Ragnarök till dagens tillväxtdiskurs, många och mycket driver med i ofrånkomlighetstänkandets strida ström. Fatalismen är en flink förförare.

En flytboj kan den också liknas vid — ofrånkomligheten. Något att hålla fast vid när strömmarna blir för strida, vattenvirvlarna för många och det forsande kalla vattnet allt för grumligt. Bristen på verklig kontroll, ersätts av inbillad känsla av kontroll. En känsla som framkallas själv eller av någon annan. I centrum ställs en synlig eller osynlig storhet, byggd av mekaniska, mänskliga eller magiska krafter.

I Timothy Snyders senaste bok Vägen till ofrihet behandlas ofrånkomlighetens politik. Tydligast finns denna ofrånkomlighet inristad i proletariatets diktatur hos Marx och senare i historiens (ny)liberala slut tecknat av Fukuyama. I historisk närtid inkarnerades den av Margaret Thatcher som proklamerade sin TINA, there is no alternative, en nyliberal ofrånkomlighetsretorik vars konsekvenser färdats vida omkring och satt många avtryck i dagens globalsamhälle.

Längst in i ofrånkomlighetstänkandets garderob finns utopierna och extremideologierna, ett förföriskt men giftigt tankegods som förliste med 1900-talets många totalitära illdåd. Allt rikligt dokumenterat i historieskrivning och litteratur. Karin Boyes Kallocain, George Orwells 1984, eller Är detta en människa? av Primo Levi och Gulagarkipelagen av Alexander Solzjenitsyn är några verk som skärskådar detta mänskliga mörker. Tillbaka till dessa blodbestänkta utopier önskar sig ingen rumsren politiker, åtminstone inte öppet. Istället tar sig det politiska ofrånkomlighetstänkandet andra skepnader.

För utrymmet för auktoritära ledare har vidgats under senare år, både i Öst och Väst. Ledare som pekar med hela handen, skyr fakta och låter befolkningen sitta tigande i baksätet. Ofta stärks dessa auktoritära tendenser av korrumperande oljepengar, tillgångar inför vilka omvärldens politiska ledare tenderar att mjukna och demokrati blir ett böjligt begrepp.

Ett sätt att stärka ofrånkomlighetstänkandet är att måla upp en mäktig fiende eller ett akut politiskt hot. På så sätt blir det lättare att sälja in idén om att vi-gör-så-här-bara-för-att. Ofrånkomlighetstänkandet trivs i undantagstillståndets och den absoluta nödvändighetens grumliga vatten, gärna med frasen ”vi-gör-så-här-bara-fram-till-att”, ”vi-måste-ju-försvara-oss” eller ”vi-måste-ju-hänga-med-i-den-globala-konkurrensen.”

Med kapitalismens tillväxtideologi har det länge erbjudits ett ofrånkomlighetstänkande som framstår som mer tilltalande och förnuftigt än tidigare. Här garanteras vi alla en bit av framgångskakan, så länge vi inte ifrågasätter det faktum att det ökande materiella välståndet saknar större baksidor, exempelvis skenande klyftor och miljöförstöring. Istället hörs lockropen skalla om tillväxt till alla och en ekonomisk man som är allmänt gosig. Att det sedan skevar mellan karta och terräng, är en annan sak. En sorts litet räknefel, lätt att justera.

I andra änden av ofrånkomlighetstänkandet finns dystopierna. Här är det redan kört och vi sätts i baksätet med defaitistiskt, fatalistiskt eller nihilistiskt facit i hand, ofta med känslan av att vi vet bättre än andra som försöker göra något åt saken. Och eftersom det redan är kört, kan vi bränna på ända in i kaklet, utan hänsyn till omgivning eller efterkommande. Bränna på, med eller utan stark ledare eller yttre kraft. Kanske bara med stort YOLO blinkande i hjärnan.

Oavsett om ofrånkomlighetstänkandet hakas fast i utopiska eller dystopiska föreställningar, i lust eller nödvändighet, i lockrop eller hot, så tycks det som om den mänskliga hjärnan ständigt söker kognitiva raksträckor och snabbspår. För självklarheten och helhetslösningen är alltid bekvämare än tvivlet och den komplexa lösningen. Och den raka vägen tycks alltid snabbast, oavsett om den leder till det utlovade paradiset eller ner i diket.

Hur mår då ofrånkomlighetstänkandet idag? Enligt Snyder ser vi ett stort sammanbrott för ofrånkomlighetens politik. Istället söker sig allt fler till evighetens politik. ”Ofrånkomligheten utlovar en bättre framtid för alla, evigheten placerar en nation i centrum för en cyklisk offerberättelse”, skriver Snyder. I båda fallen handlar det om tankesystem som placerar oss utanför historien, som tömmer oss på agens och ansvar, oavsett om vi uppfattar oss som ofrånkomliga förlorare eller självklara vinnare.

Klart är att den liberala tillväxtssagan inte har levererat i linje med förväntningarna hos många människor. En lång väntan har förbytts i besvikelse, inte sällan med bitterhetens och ilskans förtecken. Fältet öppnas återigen för mingel mellan demagoger, despoter och desperata. Ett fält som blir rekryteringsgrund för revanschismens och extremismens rörelser, en marknadsplats där populistiska, nationalistiska och auktoritära idéer saluförs.

Bortom besvikelsen finns ett annat land. Där har ett fåtal fått så många guldkranar att det knappt kan räknas. Och fler blir det, i skatteparadis, med juridiska krumsprång och snygg PR.

Någonstans i skuggan av allt detta — den stora besvikelsen och de skinande guldkranarna — finns något annat: en grav misskötsel av planeten vi äger tillsammans. En skenande förstörelse av den natur och det klimat som ofrånkomligen binder oss samman. Här står vi alla i stor, skamsen och sårbar gemenskap, alla tillsammans inför den massiva förstörelsen av livsbetingelser.

Varför har det blivit så här? Sannolikt finns många orsaker. En faktor lär vara människans begränsade förmåga till långsiktigt tänkande och agerande, inte minst då kortsiktig vinst förespeglas. En annan faktor är flocktänkandet och benägenheten att dela upp omgivningen i vi-och-dom, vilket undergräver ömsesidigt förtroende och bredare samarbeten. Ytterligare en faktor är den inneboende girigheten som ständigt riskerar att förgifta solidariteten, speciellt i situationer och strukturer då det — mer eller mindre uttalat — viskas, meddelas och basuneras att ut att greed is good och att själv är bästa dräng. Att vår gemensamma miljö saknar pris på Marknaden försvårar naturligtvis också saken. För vilken nolla på börsen räknas egentligen på samtidens ekonomistiska spelplan?

Samtidigt ser vi hur glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett antropocent faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt. Tänka bortom det ofrånkomliga.

The post Adjö till kapitalismens ofrånkomlighet first appeared on Opulens.

MILJÖDYSTOPIN. En färsk forskningsrapport visar att vi får i oss så mycket som fem gram plast i veckan. “Konsumenterna styr marknaden har det sagts. Bullshit! Det är tvärt om. Var gör jag min stämma hörd?” undrar Dag Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med hängande armar står jag där i affären och inser att nio tiondelar av mejerierna har plastkorkar. Likadant är det med juicerna och “de nyttiga magsafterna”. Hann du uppfatta den virala fjärt som drog förbi när Arla slutade med den gamla hederliga brickpacken? Jag vill inte säga att jag älskade den, för om du ska dricka mjölk är ju det bästa om du har en egen get, kanske en ko när vi är flera. De tiderna när jag levde på det viset har nog passerat och jag får hålla tillgodo med Yoghurt Naturell Mild med naturlig fetthalt.

Det gamla Arla-formatet gjorde att förpackningen gick att förvara upp-och-ned i väntan på öppning. Då slapp jag den första rinnigheten och den var krämig från början till slut. Kom jag ihåg det lydde jag inte heller den streckade markeringen utan klippte bara upp en pytteliten öppning. Så hållbart och käckt!

Nu är det värre. Den syrefattiga miljön under plastkorken gör faktiskt yoghurten rinnigare hela vägen. Säg inte emot mig! Sedan ska kartongen delas så att jag kan slänga överdelen i plaståtervinningen? Eller behöver jag inte det? Och återvinns verkligen plasten eller blandas allt och bränns tillsammans med det andra? Och är verkligen plaståtervinningen så himla smart egentligen? Och blir det inte en väldigt massa transporter hit och dit och fram och tillbaka? Jag står i soprummet och undrar “vem i hela värden kan man lita på”.

Nej, inte är det de stora företagen iallafall. Arla förklarade att de gamla maskinerna var slutkörda och att det inte längre fanns reservdelar. Några av de som pep till i de virala diskussionerna “älskade den nya med plastkork”. En av dessa, visade det sig efter tio sekunders googlande, jobbade som marknadsförare inom just förpackningsindustrin. Undrar vilken planet hen ska åka på bad- och solsemester till om ett par decennier. Kan jag lita på systemet, samhället, läs: alla vi i demokratin som genom våra folkvalda ska stifta lagar till skydd för natur och miljö? Tillåt mig undra!

Konsumenterna styr marknaden har det sagts. Bullshit! Det är tvärt om. Var gör jag min stämma hörd? Den butiksanställde och den som svarar i telefon när jag vill framföra mina åsikter som konsument har ju sina uppdrag. Dåligt betalda och utbytbara är de också medan de som äger är oanträffbara och oantastliga.

Jag tror inte att ägarna är okunniga och inte ser vart det barkar hän. Kanske saknar jag logik, men jag undrar faktiskt om de drabbats av något slags uppgivenhet. Att de skiter i effekterna och tänker: det är bäst att njuta så länge det går. Finns det en risk att du och jag är på samma väg? Jag vill inte att det ska vara så!

The post Hur plastkorkade får vi vara? first appeared on Opulens.

KLYSCHOR. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Here we go again, tänkte jag när jag läste en intervju i DN i helgen. Inte bara för att den som porträtteras är filmaren Johan Renck, på 90-talet känd som artisten Stakka Bo, utan för att anmärkningsvärt platta reflektioner lyfts fram som vore de djupsinniga insikter. Renck säger sig bland annat ha fascinerats av ”mörker” i konsten och upplever en större mening med livet efter att ha fått barn. Så originellt. Berätta mer!

Att döma av samhällsdebatten borde man kanske förvånas av och välkomna omväxlingen i att få läsa ett frustande välvilligt porträtt av en vit, medelålders man med välsituerad uppväxt. Särskilt som Renck visat upp sin gigantiska innerstadsvåning, berättat om garderobens hutlösa pris, slängt in referenser om hur många hundra tusen han fått betalt för olika reklamuppdrag och att det berättats att han viftat med kreditkortet när han för en gångs skull åkte vanlig buss.

Men det gäller förstås inte alla män. Jag föreställer mig att det hade låtit annorlunda om denna person var börs-vd, och kläderna märkeskostymer snarare än hippa skjortor.

Att Johan Renck hyllas för sin roll i skapandet av tv-serien Chernobyl är förstås helt i sin ordning. Men när jag läser kan jag inte komma ifrån misstanken att det inte så mycket är prestationen som åsiktsgemenskapen som gör att intervjuare och intervjuobjekt klickar så bra.

Renck säger alla de där ”rätta”, frasradikala sakerna. Han kritiserar Donald Trump, lyfter fram den radikalaste bland Demokraternas profiler, Alexandria Ocasio-Cortez, och parar sin lyhörda konsumtion med en lika modemedveten ångest och civilisationskritik.

Förekomsten av välbärgade så kallade gåsleversocialister har alltid betraktats som något av en sensation, trots att det varit mer regel än undantag att radikaler frodats bland de bättre bemedlade. Vänsterns trötta klyschor är perfekta för en uttråkad överklass och en etablerad medelklass som aldrig behövt sakna något materiellt. En dröm om ”ett annat samhälle” är i praktiken lika kravlös som den övriga konsumtionen för den som har obegränsat med pengar, och det är därför inte konstigt att sådana åsikter anses lika välskräddade och smakfulla i de rätta sociala sammanhangen som den utvalda designerskjortan av skogshuggarmodell för 7 000 kronor.

Radikala åsikter gör en dessutom mer eller mindre immun mot personlig kritik. En mer reserverad journalist hade kanske kunnat invända att det är en rätt lam gest att någon med 250 flygdagar som bor på 420 kvadrat säger sig nästan ha slutat äta kött, men för den som är vänster är sådana diskrepanser inga problem. The system made me do it.

Självklart kommer Renck med inneklyschan framför alla bland radikala posörer på miljöområdet, nämligen att man inte kan ha oändlig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld.

Suck. Ekonomisk tillväxt är inte mer och större saker. Tillväxt är att skrivmaskinen, klockradion, freestylen, den fasta telefonen, väggkalendern, filofaxen, tv:n, hemdatorn, kameran, filmkameran, uppslagsverket, biblioteket och skivsamlingen numera får plats i var mans ficka — fast med oändligt större användarmöjligheter. Det är att ständigt använda begränsade resurser bättre och klokare, så att vi kan få ut mer av dem. Ett piano har ett fysiskt begränsat antal tangenter, men få skulle hävda att det därför bara går att få ut ett begränsat antal musikstycken eller oroa sig för att musiken håller på att ta slut.

Mer relevant för miljöområdet: Sedan 1970-talet har västvärlden dramatiskt minskat utsläppen av svavel, freon och tungmetaller, liksom oljespillet i haven. Detta trots att oljetransporterna ökat och den ekonomiska tillväxten stigit. Restriktioner och skatter kan definitivt vara en hjälp, men utsläpp kan minskas radikalt utan att man avskaffar marknader eller tillväxt.

Johan Renck och reportaget om honom är förstås bara ett exempel, lite extra tacksamt eftersom det var extra allt — extra klyschigt, extra vräkigt, extra förutsägbart. Men det är bara en av många texter som har de välbärgades konsumtionströtthet, och en klädsam ångest därför, som gemensam premiss. Förra sommarens kulturdebatt om flygskam hade också klara drag av den mättes klagan, accentuerad av att begreppets profilerade anhängare primärt tillhört skribenternas gåsleverklass, fast anställda i chefsposition. Alla religiösa sällskap har sina ritualer för absolution, och i de stora medierna är nyckeln alltsomoftast några klyschor som indikerar vänsterlutande samhällskritik.

The post Lyxångest och vänsterposer passar som hand i handske first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV. “Jag vill försöka berätta för dig om den pågående massutrotningen av liv och hur akut brådskande det är”, skriver Martin Arnsten till landets journalister.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Journalist!

Jag vill be dig genom din yrkesroll sätta dig in i det nödläge vi står inför. Och jag vill be dig som människa att ansluta till ungdomars kamp för deras liv.

Hos dina yrkeskollegor på SvD skriver man att klimatfrågan är en älsklingsfluga som snart tappar vingarna. De skriver om den senaste stora sammanställningen av klimatvetenskap att det är ”fake”. Det gör ont, det är tragiskt och ett vansinne som överträffar Jokerns i Batman. Men också vår passivitet, likgiltighet och vårt misslyckande att berätta om det akut brådskande nödläge världen står inför gör ont. Engelska ordet ”bystander” har använts för att beskriva de som var passiva och likgiltiga vittnen till förintelsen under andra världskriget.

Jag vill försöka berätta för dig om den pågående massutrotningen av liv och hur akut brådskande det är.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ta ett A4-papper och rita en stor cirkel med en blyertspenna. Det är det tunna smala strecket det handlar om. Atmosfären, haven och jordlagret är ett tunt lager på planeten. Allt liv vi känner till inklusive oss själva finns inuti detta lager. Vi är inuti det tunna smala strecket. Forskare kallar den tunna biofilmen runt jorden Critical Zone.

Desto mer koldioxid vi släpper ut i atmosfären i det tunna lagret desto mer koldioxid löses i haven och gör de surare. Med mer växthusgaser desto mer värme fångas också in i lagret som ökar temperaturen i haven och över land.

Hastigheten på ökningen av koldioxid saknar motstycke av vad man känner till i den geologiska historien. En så här snabb förändring klarar livet inte att anpassa sig till. Till exempel har redan en stor del av korallerna i korallreven dött. Om uppvärmningen närmar sig två grader kommer alla korallrev dö ut.

Hastigheten på förändringen illustreras tydligt i diagrammet över medeltemperaturen under senaste epoken Holocen.

Vi på väg mot 4 till 5 graders uppvärmning om vi fortsätter som idag. I andra diagrammet kommer vi från en istid, det är den gröna linjen. Fortsätter vi som nu skulle den röda linjen stiga rakt upp och över diagrammets topp. Det är mer än en istids skillnad åt andra hållet som sker under period på mindre än hundra år. En förändring som tidigare tog 10 000 år.

Det är den totala mängden koldioxid som hamnar i atmosfären som spelar roll för hur mycket uppvärmning det blir. Om vi börjar minska på utsläppen några år senare blir vi tvungna att vara utsläppsfria tidigare för att den totala mängden skall vara lika stor. Därför är det väldigt viktigt att utsläppen börjar minskas nu. Eftersom vi redan väntat länge krävs också kraftiga minskningar.

De allra flesta är inte insatta i detaljer om klimatfrågor. Koldioxidbudgetar presenteras ofta med negativa utsläpp. Det handlar om att på olika sätt fånga in koldioxid från atmosfären och lagra den i marken. IPCC och andra presenterar scenarior för utsläppsminskningar med gigantiska negativa utsläpp motsvarande cirka hela jordens naturliga förmåga att ta upp koldioxid. På så sätt kan man tillåta sig en större koldioxidbudget. Ett problem är att vi inte känner till hur vi skall kunna fånga in och lagra koldioxid i sådan skala.

Ett annat problem är att mer koldioxid kommer hinna lösa sig i haven om man använder negativa utsläpp senare.

The post Klimatfrågan är akut first appeared on Opulens.

SANNINGSSÄGARE. Vad händer om Greta Thunberg tröttnar på sin roll som sanningssägare?  Erik Cardelús finner att alla dessa enorma hyllningar av henne, som vårt hopp, också  är skrämmande. En ung individ kan inte ensam axla ansvaret för framtiden, menar han.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Greta Thunberg trendar, med all rätt. Den klimatstrejkande tonåringen syns i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Först på Cop 24 i Katowice där hon fick en hel församling att lyssna andäktigt och sedan skruva på sig inför hennes rättframma och självklara budskap.

Sedan sitter hon där hos Skavlan, bredvid den amerikanska medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Hon framträder på Idrottsgalan, där hon delar hon ut utmärkelsen till årets ledare som blir herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson.

Härnäst står World Economic Forum i Davos på tur och sedan ett besök hos påven i Rom. Överallt åker hon med tåg, i miljökonsekvensens namn, tågresor som blir långa och tidsödande men där hon får tid ”att läsa, skriva tal och mycket annat”, enligt henne själv.

Vad är det då som är så fantastiskt med Greta Thunberg och hennes gärning? En del cyniker skulle säkert muttra något om hennes kända och framgångsrika mamma operasångerskan Malena Ernman. Utan henne skulle det bara vara en trotsig tonåring i mängden, någon som folk mest fnös åt.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Andra, inte fullt så cyniska, skulle förmodligen säga något om sociala medier och tajming, att världen behöver en ung röst som säger det självklara. Någon som står obunden från politiska, ideologiska och forskningsmässiga lojaliteter, hög svansföring och positioneringar. Allt detta strategiska halv- och helhyckleri som så ofta kännetecknar att vara vuxen i rummet.

Kärnan i hennes gärning är rättframheten. Att säga som det är – att dagens vuxna håller på att sabba livsbetingelserna för kommande generationer. Att en blind tro på ekonomisk tillväxt och framhärdandet i en ohållbar livsstil tar oss allt närmare en katastrof med okontrollerbara följder, något riktigt otäckt vi inte kan backa tillbaka ifrån.

Det brukar sägas att barn, dårar och druckna är sanningssägare. Att det är de som säger sanningen när de vuxna i rummet viker ner sig, tiger och tittar bort. Saken är den att Greta Thunberg inte säger något väsentligt nytt. Hon framför snarare ett rakt och rättframt destillat av alla de forskningsrapporter och forskningsuttalanden vi översköljts av under de senaste 10 åren. Alltifrån klimatmötet i Köpenhamn hösten 2009 (COP 15) till idag.

Ofta har det sagts att Greta Thunberg är vårt hopp. Hoppet för klimatet, hoppet för planeten, hoppet för oss människor. Och visst är hennes agerande hoppingivande. Samtidigt blir alla dessa enorma hyllningar också skrämmande, denna mänskliga tendens att skjuta över hoppet, ansvaret och skulden på någon annan part. För spelet är alltid lättast från läktaren. I synnerhet gäller det när det är något jobbigt som pågår, något vi helst inte vill ta i eller vara med om. För vad händer om Greta Thunberg tröttnar och bestämmer sig för att göra något annat? Vad händer med hoppet då?

The post Finns det hopp bortom Greta? first appeared on Opulens.

APPELL till COP24, FN:s klimattoppmöte i polska  Katowice. “Stöd Greta Thunberg och den unga generationen i deras klimatuppror” uppmanar Roland Rittman, miljöaktivist sedan 70-talet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Detta är en appell mot bakgrund av segern vid de nu nerlagda två atomreaktorerna i Barsebäck mitt i Öresundsregionen och mitt i den växande miljonstaden Örestad. Segern i kampen mot världens mest felplacerade atomkraftverk i ett Sverige, som med 12 reaktorer hade mer atomkraft per invånare än någon annan stat. Ingen enskild människa skall behöva leva i skuggan av en atomreaktor. Och den skuggans längd känner vi efter Tjernobyl- och Fukushima-katastroferna.

Den nyvaknade miljörörelsen krävde under 1970-talet snabb utmarsch ur atomsamhället på en serie nordiska atommarscher. Vi skanderade ”Avveckla all atomkraft inom 10 år!” Vi marscherade för ett resursbevarande samhälle. Vi krävde satsningar på förnybara energikällor och solidaritet med tredje världens länder samt kommande generationer.

Hela 30 000 demonstranter i alla åldrar från olika delar av Norden tågade år 1977 genom landsbygden ut till atomkraftverket i Barsebäck. Samhället skälvde. Etablissemanget darrade. Det lönar sig att kämpa men det krävdes ett tiotal Nordiska atommarscher och annan kamp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nu, när äntligen en ny generation med Greta Thunberg i spetsen, har inlett sin kamp för klimatet, skall hon veta att nu levande äldre representanter för den nordiska befolkningen har påbörjat vandringen och kommer att stödja den fortsatta kampen i riktning mot ett gemensamt mål. Men vi har inte tid att vänta i årtionden på resultat. Alla goda krafter på klotet måste snabbt mobiliseras för samhällets och naturens överlevnad. Appellerna från COP24 i Katowice år 2018 skall omedelbart åtlydas av hela näringslivet och hela det politiska etablissemanget i alla länder.

Överhetens manipulation av folkomröstningen om atomkraft år 1980 i Sverige ledde till en fördröjning i omfattning av år som motsvarar en hel generation (33 år). Vi krävde övergång från atomsamhället till ett samhälle, där energin kommer från flödande energikällor som sol, vind och strömmande vatten. Samma manipulation av folkens vilja att rädda klimatet satte sin prägel på överhetens agerande vid COP24. Om än försenat sker sedan 1999 en nedstängning av reaktor efter reaktor av det dussinet fullt, som byggdes i Sverige under förra millenniets sista årtionden och samtidigt sker nu, men för långsamt, satsningar på förnyelsebara energikällor.

Greta har tänt en gnista, och orsakat en brand, som spridit sig klotet runt. Nej, inte en präriebrand. Tänt en moteld mot en världsbrand. En världsbrand likt den som meteoren orsakade. Den meteor, som utrotade dinosaurierna och skapade massdöd och artutplåning, Men några arter överlevde ju meteornedslaget. Bland annat tidiga förfäder till den enfaldiga människan, som nu hotar sin egen och sina medvarelsers existens genom sitt missbruk av planetens resurser. Ett nytt massutdöende har inletts.

Det är hög tid att skynda på vår gemensamma mänskliga tankekraft och vända utvecklingen. Att forma en medveten kollektiv intelligens efter klimatmötet i Polen är nödvändigt. Mycket måste uträttas.

Greta Thunberg från universitetsstaden Uppsala i mitt eget hemland Sverige, har startat en skolstrejk på allmän plats utanför Sveriges maktcentrum riksdagshuset, där landets parlament med dess rikspolitiker finns. Hundratusentals följare har lämnat lärosalar och sin avskärmade tillvaro i cybervärlden för att gå ut på allmän plats i protestaktioner mot klimatförändring och i kamp för vår gemensamma framtid. Läget kräver en mobilisering av en omfattning som motsvarar generalstrejk i alla länder både vad gäller medverkan av studerande och yrkesverksamma. Men cybervärlden har gett oss de verktyg, som behövs för att snabbt sprida och samordna kampen. Upprorsledare före oss hade nog inte förstått trögheten vi uppvisar i att använda nutida kommunikationsmöjligheter. Alla kan prata med varandra eller skriva till varandra via dagens digitala nätverk. Alla kan göra sin egen hemsida med egna tankar, som kan läsas av alla. Alla kan göra massutskick till sina vänner på e-post. Förr sprang en person från by till by när upprorsfanan höjts… Vad väntar mänskligheten egentligen på?

Allt är möjligt om tillräckligt många enas i gemensam kamp och visar uthållighet.

Alla de hundratusenden i Norden, som krävde ett hållbart samhälle på 70-talet finns nu med på ungdomsgenerationens segertåg. Segern i Barsebäck är total. Världens mest felplacerade två reaktorer stängdes enbart av skälet att de hotade flera miljoner människor i Nordens mest tätbefolkade område, men ingen enskild människa någonstans skall tvingas leva under samma hot. Segern i Barsebäck är en milstolpe på vägen mot ett hållbart samhälle. Bygg vidare på det!

På en så kallad studentafton på universitetet i Lund år 1971 såg jag, som då var en 24 årig student, möjligheten att ställa statsminister Olof Palme till svars för storstadsutvecklingen i Öresundsregionen. Ett konstruerat megalopolis kallat Örestad med sitt planerade atomkraftverk i centrum. Sex stycken reaktorer planerade, varav två byggdes, men som nu monteras ner). Jag kallade i talet Örestad för vandalernas eldorado. I slutet på talet från estraden sade jag något uppkäftigt till Olof Palme:

”Jag tänker inte fråga dig vad du tänker göra för att stoppa denna makabra utveckling för det duger varken du eller några andra politiker till.” Varför nämna detta? Jo, det är viktigt att våga konfrontera makten! Och 15-åriga Greta Thunberg förstår just detta.

Jag är nu snart 72 år ung medan Greta är 15 år gammal, men med visheten hos en vuxen och med ett okuvligt mod. Du är enastående. Har aldrig mött någon av din dignitet varken bland elever i din ålder, som jag mött som tidigare lärare, eller bland äldre personer för den delen. Tack för det du gör! Det inger hopp. Du har höjt upprorsfanan och ställt dig överst på barrikaderna.

Vuxenvärlden skall verkligen skämmas kollektivt. Vi har nämligen inte gjort tillräckligt. Även om mycket har gjorts för att bryta utvecklingen. Vi måste nu alla på olika sätt ta aktiv del i vår gemensamma kamp för överlevnad och byggandet av en ekologisk civilisation.

Du är vårt hopp, Greta. Vi följer din generation solidariskt framåt. Aktivt. Låt oss agera nu. Bryt vanmakten — börja kämpa!

The post Greta Thunberg har tänt en gnista first appeared on Opulens.