DIKTATUR. Idag är det 50 år sedan militärens statskupp i Grekland. Torsten Rönnerstrand, som tillsammans med Christina Heldner 2015 utkom med boken Krisernas Grekland i politik och litteratur (Carlsson förlag), ger en guidning till de svenskspråkiga litterära spåren av juntans skräckvälde.

I Aris Fioretos roman Den siste greken kallas den 21 april 1967 för ”den svartaste fredagen i månaden aprils historia”. Vad han syftar på är den statskupp som för jämnt femtio år sedan inledde sju år av skräckvälde för Greklands plågade folk.

Det var en högerextremistisk militärjunta som på morgonen den 21 april besatte alla viktiga stödjepunkter, däribland parlamentet, regeringskvarteren, postkontoren, radiostationerna och tidningsredaktionerna. Inom kort hade man också fängslat ledarna för de politiska partierna liksom tusentals medlemmar och funktionärer i de demokratiska organisationerna. Dessa kastades i fängelse eller deporterades till avlägset liggande koncentrationsläger ute i övärlden, där de rutinmässigt torterades.

Dessa tragiska händelser har satt många spår i litteraturen. Otaliga är de författare som gjort den 21 april till en tidsmarkör. Ett färskt exempel är Elena Ferrantes självbiografiska romaner från Italien Hennes nya namn och Den som stannar, den som går. Men det finns också många exempel hos svenskspråkiga författare. Dit hör – förutom Aris Fioretos – också Sun Axelsson, Theodor Kallifatides, Staffan Stolpe, Alexandra Pascalidou, Arja Saijonmaa och flera andra.

Först ut var dock den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. År 1971 utkom på franska hans Dagbok från en motståndsrörelse (1972). Om juntans kupp och dess förhistoria skulle han senare också berätta i flera andra böcker, såsom självbiografin Ärkeängelns vägar, diktsamlingen Fem meter från min cell samt Att erövra friheten, där man möter en samling tal och skrifter som speglar hans politiska verksamhet. Sannolikt kommer han också att ta upp ämnet i den nya bok – Gryningsmonologer – som den alltjämt aktive kompositören inom kort kommer att ge ut.

I Dagbok från en motståndsrörelse berättade Theodorakis hur han samma natt som kuppen inträffade skrev det pressmeddelande som skulle bli utgångspunkten för motståndet mot juntan. I denna och andra skrivelser vänder han sig inte bara mot de högerextrema officerare som officiellt stod som den nya regimens ledare. Han anklagar också USA och dess allierade inom den oligarki som hade styrt Grekland sedan andra världskriget.

Theodorakis angrepp på juntan och dess anhängare inom oligarkin tolererades naturligtvis inte av de nya makthavarna. Hans musik blev förbjuden en månad efter kuppen och en kort tid därefter blev han arresterad. Sedan följde flera år av fångenskap, tortyr och trakasserier. Om det vittnar många av de texter han skrev i fängelset. En av dem är Slakthuset (tryckt i Fem meter från min cell och under titeln Din tur idag. Den finns inspelad av Arja Saijonmaa i en djupt gripande tolkning från Stockholms konserthus 9/1 1978). I Theodor Kallifatides’ tolkning lyder den:

Vid middagstid slår de någon på kontoret/ jag räknar slagen/ jag räknar blodet/ jag är själv en gödkalv/ inspärrad i slakthuset/ idag du, i morgon jag,/ på kvällen slår de Andréas/ på terrassen/ jag räknar slagen/ jag räknar smärtan/ bakom muren skall vi vara samman igen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ som på detta stumma språk betyder/ jag håller ut jag härdar ännu ut/ i våra hjärtan börjar festen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ slakthuset får en doft av timjan/ och våra celler/ en Röd himmel. (Fem meter från min cell, 1971, s. 58)

Att Theodorakis trots fångenskap och tortyr aldrig gav upp kampen mot juntan visar hans Dagbok från en motståndsrörelse. Här framgår att han trots hotet om hårda bestraffningar fortsatte att skriva politiska texter som i hemlighet smugglades ut till omvärlden. En av dem är en hel sångcykel som till juntans förtret sändes ut över världen av BBC. Den heter Arkadia och finns översatt av Kallifatides i Fem meter från min cell.

För Theodorakis del tog åren av fångenskap slut den 13 april 1970. Då fick han genom en kupp av den vänsterliberale publicisten Jean-Jacques Servan-Schreiber möjlighet att gå i exil i Frankrike, där han sedan i frihet kunde fortsätta kampen för demokrati i sitt hemland. Drygt fyra år senare återvände han i triumf till Grekland. Juntan hade fallit!

Theodorakis har utan tvivel varit en viktig inspirationskälla för flertalet av de svenskspråkiga författare som skrivit om juntan. En av dem var alltså Sun Axelsson. Under pseudonymen Jan-Olof Hedlund publicerade hon 1969 en rapportbok med titeln Stenar i munnen. En bok om Grekland. Senare har hon återkommit till juntatiden i sina självbiografiska böcker, däribland Evighetens stränder (2003). Här berättas om hur juntans maktövertagande kunde upplevas på en liten ö i östra Egeiska havet, där hon bodde med sin engelske man under stora delar av sextiotalet. Vi får också veta att juntan lät utvisa henne på grund av hennes artiklar i svenska tidningar.

Sun Axelsson dog för några år sedan, men minnet av militärjuntan fortlever också hos yngre författare. Det gäller inte minst om Theodor Kallifatides som föddes och växte upp i Grekland. Han hade visserligen flyttat till Sverige, när juntan kom till makten, men det hindrar inte att överstarnas terror blivit ett återkommande tema i hans böcker. I självbiografin Det gångna är inte en dröm (2010) får vi sålunda veta att juntaledarna var så irriterade på hans kritiska artiklar att de planerade att mörda honom.

Om juntatiden kan man också läsa i Arja Saijonmaas En ung naken kvinna – mötet med Mikis (2011). Det gäller kanske framför allt det kapitel som handlar om de dramatiska händelserna under natten och morgonen den 21 april 1967. Här berättas bland annat om Mikis Theodorakis insatser som ledare för det motstånd mot juntan som tog sin början bara några timmar efter kuppen:

Mikis Theodorakis var en vaken medborgare. Redan klockan sex samma natt kom den blixtsnabba reaktionen. Ett pressmeddelande som han rafsat ihop med brodern Jannis och några kamrater. Därmed föddes motståndsrörelsen.

Theodorakis’ motstånd mot Juntan tas också upp hos hos Staffan Stolpe, som sedan sextitalet varit bosatt på Peloponnesos. I den självbiografiska Från min grekiska grotta (2011) berättar han bland mycket annat om det grekiska vardagslivet under de sju år som skräckväldet varade:

Det otäckaste i det dagliga livet var en lurpassande känsla av att någon lyssnade på det man inte fick säga. Då och då fick jag tips om att den och den personen borde jag kanske inte umgås med. Detta gjorde att många tystnade. Men den förbjudna musiken och poesin tystnade aldrig.

En mer dramatisk skildring av juntatiden får vi i Aris Fioretos Halva solen (2012). Där hävdar berättaren att det var juntans diktatur som var orsaken till att hans far en gång för alla beslutade sig för att bli utlandsgrek.

Liknande öden skymtar också hos Alexandra Pascalidou. I självbiografin Bortom mammas gata (2009) berättar hon att det var för att undkomma juntan som hennes pappa lämnade Grekland. Detsamma gäller också om föräldrarna till en av de taxichaufförer hon intervjuar i reportageboken Taxi:

Juntan arresterade kommunister och vänsteraktivister. Farsan skulle in i finkan. Morsan kallades varenda morgon till polisen på idiotiska, meningslösa förhör… Militärjuntan störtades 1974. Då hade vi redan rotat oss här i Sverige.

The post 50 år sedan militärkuppen i Grekland first appeared on Opulens.

LITTERATUR OCH VÅLD. Alberto Ruiz-Tagle alias Carlos Wieder är en gäckande skugga av ondska, en minnets gengångare, en kvarlämnad blindmina från Der zweite Weltkrieg, en sjättekolonnare nedgrävd i den chilenska poesin, en charmig massmördare som skriver dikt med flygrök på himmelen.

Avlägsen stjärna av Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag

Det vilar i vissa stycken en grotesk prägel över denna roman med en figurerande person i berättelsens mitt som äger en minst sagt flersidig personlighet eller om man så vill växlar mellan karaktärmässigt motsatta persona.

Det ligger en styvmoderligt tillyxad fantasi kring att en person i ett och samma andetag är poet, politisk kuppmakare och seriemördare, en flygande diktare som sägs komma att förändra den chilenska poesin, som skriver lyrik och mördar med samma avmätta handlag.

När Wieder skriver röklyrik på Chiles himmel med hjälp av en gammal Messersmith är han en flygande metafor, en bild av något som är i antågande, en idé som återkommit då efternamnet Wieder också kan hållas för att betyda återigen. När orden på himmelen framträder som en lömsk röksvans är han deklarerad autentisk rent fysiskt vilket också hans lönnmordsorgier i förlängningen redovisar.

‘Döden är vänskap’, ‘Döden är Chile’, ‘Döden är ansvar’, ‘Döden är kärlek’, är några av hans himmelsskrivna rökdekret.

Alberto Ruiz-Tagle ingår i ett poesikollektiv under militärkuppens Chile 1973. Vänskapsrörelser pågår mellan två poesicentrum, Juan Steins poesiverkstad och Diego Sotos dito. Poeter vimlar mellan texter, avundsjuka och svartsjuka. Mitt i alltihop dyker den gäckande skuggan Alberto Ruiz-Tagle upp med döda dikter, charm och sitt egendomligt tomma hem. Ingen blir klok på varför just tomheten fyller hans lya till bredden.

Militärkuppen eskalerar. Arresteringar sker. Poeter fängslas, går i landsflykt eller försvinner. Märkliga andrahandsfakta får plötslig tydlighet.

Denna berättelse är en abstraktion, en konturupplöst avgjutning av sig själv i en betydelseöverbyggnad över dess egentliga ärende. Som om två finurliga litteraturteoretiker korsat varandras intrigraster, det ena nedskrivet som denna bok, det andra som varande det egentliga skeendet. Berättelsen äger ett Januskoncept, gestaltat som flera möjliga läsvägar.

Varje centrum i berättelsen äger egna referensramar, stinna av närvaro och koncentrerade ansatser. Varje händelsepunkt är egentligen ställföreträdare för någon annan version. Varje utsaga äger alltid en extra botten där läsaren har ytterligare intrigträsk att trampa i. Alla namn, platser, tidsangivelser är egentligen staffagematerial. Detta utgör en sorts genomträngande mönster för att kunna redovisa människans moraliska flyktighet, hennes irrationella förhållande till humanism. De närvarande tidpunkternas chimärer kan man kalla det, hänsyftande till just moralens gäckande instabilitet, som visar hur det sociala sammanhanget med storheter som vänskap och sanning lätt undermineras.

Alberto Ruiz-Tagle är den vandrande poetens namn som egentligen äger ett alias eller ‘är’ identiteten Carlos Wieder, djävulen i poet- och pilotskepnader, ständigt i undflyende rörelser som karaktär såväl som i geografi.
Romanen rör sig kring militärkuppen i Chile 1973, poeten Arturo B som är ‘jaget’, ‘berättaren’, blir fängslad för misstänkt terroristverksamhet och går i exil när han släpps fri. Det är samma öde som drabbade författaren Roberto Bolaño själv.

Bolaño låter Arturo B berätta i Avlägsen stjärna. Arturo som är Bolaños alter ego från De vilda detektiverna. Bolaño använder och återanvänder sina huvudpersoner genom sina böcker vilket presenterar författarskapet som en sammanlänkad helhet.

Roberto Bolaño föddes i Chile 1953 och flyttade tidigt till Mexiko. Återvände till hemlandet 1972 för att bidra i bygget av socialismen under Allende. Han fängslades under militärkuppen och lämnade landet vid frisläppandet. Efter ett rörligt leverne bosatte han sig i Spanien, fick genombrott med De vilda detektiverna. Han avled 2003, hade då slutfört sitt storverk, romanen 2666 som utgavs potumt 2004. Sammantaget skrev han ytterligare ett tiotal romaner, några novellsamlingar, de mest uppmärksammade finns på svenska.

Bonniers presenterar nu två av Bolaños tidiga kortromaner, Isrinken 1993, Avlägsen stjärna 1996, dessa titlar som utkom strax innan hans internationella genombrott med den väldiga romanjätten De vilda detektiverna (1998). Det mesta Roberto Bolaño skrev, rörde sig kring relationen litteratur och våld.

The post Poesins dödsbringande blindgångare first appeared on Opulens.