POESI. Idag släpps diktsamlingen Poeter mot krig, till förmån för Ukrainas folk.

Boken Poeter mot krig är ett samarbete mellan Ekström & Garay förlag, Opulens magasin, ABF Malmö, ABF Göteborg och Exakta Print. 44 poeter har bidragit med dikter till blixtprojektet, och många av dikterna är tidigare opublicerade. I boken finns dikter av poeter som Göran Sonnevi, Mikael Wiehe, Elis Monteverde Burrau och Arazo Arif. Bokens redaktör är Opulens kulturredaktör Clemens Altgård.

– En diktsamling stoppar inget krig men alla solidariska insatser runt om i världen just nu kan ge det ukrainska folket den frist de behöver för seger, frihet och fred, säger Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Det är andra gången som en antologi med titeln Poeter mot krig görs – den första boken gavs ut 2003, i samband med USAs invasion av Irak.

– Det kändes självklart för alla som jobbade med den första antologin att ge ut en till bok i detta nya sammanhang och åter samla samtida poetiska röster mot krig, säger Paul Nilsson, förlagschef på Ekström & Garay, i bokens förord.

Boken finns att köpa på bland annat Pocketshop, Adlibris och Bokus och hela överskottet av försäljningen doneras till Röda Korsets insamling för humanitära insatser i Ukraina.

Anna Brynhildsen

The post Nu släpps antologin Poeter mot krig first appeared on Opulens.

AVSLUTNINGSTURNÉ. Mikael Wiehe vill ta farväl medan han fortfarande kan höra publikens applåder. Efter en lång pandemipaus släpper han ny skiva och har också börjat ladda inför det som blir hans sista stora turné i Norge, Sverige och Danmark.

– Jag gör min sista stora turné medan jag fortfarande kan stå på benen, medan jag fortfarande kommer ihåg låtarna, medan jag fortfarande kan sjunga och medan jag fortfarande kan höra applåderna, säger han.

The post Mikael Wiehe tar farväl – sista stora turnén first appeared on Opulens.

EUROVISION. Evenemang som Eurovision är små men viktiga pusselbitar för att främja en utveckling där människor och institutioner binds samman över gränserna vilket underlättar hanteringen av olika globala problem, menar Vladan Lausevic. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den viktiga skillnaden mellan Eurovision och Israels regering är att Eurovision förenar människor medan dåliga regeringar skapar splittring och motsättningar. Israels utveckling under premiärministerns Benjamin Netanyahus ledning återspeglar den auktoritära och odemokratiska tendens som kan skönjas såväl i EU-området som globalt. Därför är det positivt att Eurovision med sin historia präglad av underhållning och kulturell gemenskap äger rum i Israel.

I början av april gjorde 171 artister och kändisar som Joakim Thåström och Mikael Wiehe ett uttalande om att Eurovision i Israel borde bojkottas. Motiveringarna handlar om att Israel ägnar sig åt krigföring, människorättsbrott, och förföljelser av palestinier. Det finns fog för att fortsätta kritisera den israeliska staten och regeringen men det gäller att inte bli aspektblind. Det finns nämligen viktiga och beaktansvärda aspekter som visar varför det helt enkelt inte är någon bra idé att genomföra en bojkott av Eurovision i Israel.

Israel presenteras ofta som Mellanösterns enda riktiga demokrati samtidigt som den liberaldemokratiska konstitutionalismen, på basis av universella värderingar, reduceras till förmån för kollektivism och etnokratisk utveckling. Med etnokrati avses här antagandet av en ”nationalstatslag” som utgör motsatsen till konstitutionell demokrati på basis av mänskliga rättigheter och individens suveränitet. Den här lagen går ut på att Israel primärt är ett land för etniska judar. Ett annat namn för lagen kunde lika gärna har varit apartheidlagen.

Landets regering spelar på den nationalistiska identitetspolitikens strängar och följer därmed den globala auktoritära trenden som går att urskilja både i Europa, Amerika och Asien. Det är med andra ord inte konstigt att Netanyahu låter sig fotograferas tillsammans med politiker som Orban, Trump och Bolsonaro. Valet som nyligen ägde rum i Israel kan närmast beskrivas som ett val mellan 50 nyanser av högerkollektivism.

Etnokratiska tendenser är inte bara anti-frihet och anti-universalism när det kommer till synen på människan och samhället i lokal mening. Utöver förakt för individens frihet och demokratisk mångfald handlar sådana tendenser även om att främja processer som försvårar för institutionell utveckling i global och regional mening. Som region skulle Mellanöstern och därmed världen kunna ha nytta av ekonomisk och politisk integration för att lättare kunna hantera problem och utmaningar kring klimat, fred och fattigdom.

För att underlätta för sådan utveckling skulle något likt Eurovision, som också omfattar Israel, behövas i Mellanöstern. Inte minst tack vare en historia av musikstilar och influenser som har präglat regionens samhällen. Eurovision är på flera sätt motsatsen till likformighet och kollektivism. Att Israels tävlingsbidrag med Netta Barzilai vann förra årets Eurovision bör också ses som en seger för individen. En seger i världens största schlagertävling som sammanbinder människor både i Europa och globalt.

Världen skulle fungera katastrofalt dåligt om normen utgjordes av etnokratiska och auktoritära ”etnostater” med korrupta regeringar och där människors liv styrs genom spridandet av rädsla och misstro. Mellanöstern skulle kunna bli en bättre plats för fler människor genom ekonomisk och politisk integration. Där finns en förebild i EU:s historia med fokus på gemensamma institutioner, ekonomiska friheter och medborgarskap. Evenemang som Eurovision är små men viktiga pusselbitar för att främja en utveckling där människor och institutioner binds samman och agerar universalistiskt med syfte att lättare kunna hantera olika globala problem och utmaningar.

The post Bojkott av Eurovision i Israel är ingen bra idé first appeared on Opulens.

HJÄLTEDYRKAN. Vilken uppgift fyller egentligen idolerna i våra liv? Clemens Altgård har sett två scenkonstföreställningar i Malmö.

I början av året skrev jag här i Opulens om vårt behov av hjältar och hur superhjältehistorier närmast produceras på löpande band i Hollywood. Det var apropå Teater Theatrons Ge mig en ledtråd – en kabaré om hjältar och mod. På senare tid har jag också funderat en del över behovet av idoler. Det har aktualiserats av två scenkonstföreställningar i Malmö.

I det ena fallet rör det sig om en local hero (som också har idolstatus på riksnivå i vissa kretsar), Mikael Wiehe, som uppträder i  … har du sett världen?, som marknadsförts som ett slags musikteaterföreställning på Malmö Live om dels hans liv, dels staden Malmös utveckling. I det andra fallet är det fråga om en pjäs, Dylansällskapet, på Malmö stadsteaters lilla scen Intiman, om några män som förenas av ett extremt intresse för den gemensamma idolen Bob Dylan.

Som scenkonstverk höll föreställningen om Wiehe dessvärre inte måttet. Det märktes att föreställningen inte var tillräckligt genomarbetad i dramaturgiskt avseende. I första akten fanns ansatser till ett slags biografiskt berättande, men i andra akten löstes den dramatiska tråden upp och föreställningen blev alltmer lik en konsert där Wiehe framförde ett pärlband av låtar.

Berättelsen om Malmö splittrades också sönder och staden försvann bakom Wiehe, som backades upp av en hel symfoniorkester. Jag hann tänka många kritiska tankar om det här med idolrollen, Wiehe som ett slags idol för den gamla progressiva vänstern, hyllad i hemstaden med ett rätt så bombastiskt arrangemang. Det finns sedan länge delade meningar om hur lyckat det är att framföra rocklåtar i symfonitappning. I mitt tycke fungerade det som bäst i några låtar där musiken arrangerats så att den påminde om Nino Rotas filmmusik.

Men publiken verkade överlag helnöjd på premiärkvällen. Det enda som saknades var extranumren, som traditionsenligt ropas in på rockkonserter. Men det här var inte rock’n’roll. Fast det var inte musikteater heller, även om Nour El-Refai gjorde några fina rolltolkningar i scener där hon spelade en ung Mikael Wiehe.

Några dagar senare träffade jag en granne (med bakgrund i 68-vänstern) som varit på föreställningen, och han var alltigenom entusiastisk. Därtill hade han mycket svårt för att förstå mina invändningar och jag begrep att hans utgångspunkt var en helt annan. Som ett slags tämligen oproblematiskt musikmarinerat idolporträtt fungerar nämligen … har du sett världen? alldeles utmärkt. Inte minst med Edda Magnasons sånginsatser som en extra krydda.

När jag en tid senare såg Dylansällskapet av Dennis Magnusson på Intiman i Malmö, så hade jag Wieheföreställningen i färskt minne. Ja, den handlar om “Dylanmän”. Det lite nedsättande uttrycket skapades samma år som Dylan helt överraskande fick ett Nobelpris i litteratur. Om det kan mycket sägas, men låt mig gissa att åtminstone några i Svenska Akademien haft honom som ett slags idol i unga år. Wiehe är ju för övrigt också ett slags Dylanman i den meningen att han gjort svenska versioner av nobelpristagarens låtar. Det såg nästan ut som en medveten planering att Dylansällskapet nu gick upp på den lokala repertoaren.

I Dylansällskapet blir behovet av idoler belyst ur olika vinklar. Pjäsen är närmast en komedi, men har ändå djupt allvarliga undertoner. Sällskapet träffas under ritualiserade former och samtalen relaterar hela tiden till idolen, även om det är personliga problem som avhandlas. Typiskt nog är detta en manlig klubb. Skådespelarna Håkan Paaske, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh och Erik Olsson gör sina roller övertygande, med en lätt komisk touch, och det blir samtidigt berörande att se de här rätt vilsna männen som fyller ett slags tomrum med nördkunskaper om Bob Dylan.

Om slutsatsen i Teater Foratts kabaré var att var och en bör försöka vara hjälte i sitt eget liv, en vardagshjälte, så kan jag undra vad vi ska ha idolen till. Som inspiration kanske? Men finns det ett slags budskap i Dylansällskapet så är det nog att det finns ett visst mått av tragik i att låta nyckfulla idoler fylla ut de existentiella tomrummen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Vårt behov av idoler first appeared on Opulens.