SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om ICE och det svenska Migrationsverkets samarbete med polisen.

Närmare bestämt handlar versen om hur vi i Sverige är snara att kritisera amerikanska ICE, trots att svenska Migrationsverket – i samarbete med polisen – bara är snäppet mer humana i sin behandling av flyktingar som ska utvisas.

ICE och kyla

Fascister och nazister,

liknar SS, ja.

Nå’t ICE i Sverige vill vi

aldrig nånsin ha.

Men logiken brister

för i Sverige har

flyktingar nu satts i

fängsel och förvar.

The post Dagsvers om ICE och Migrationsverket first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

ASYLRÄTT. Till följd av talibanrörelsens maktövertag i Afghanistan har Migrationsverket tagit fram ett nytt ställningstagande som ger afghanska medborgare större chans att stanna i landet.

På grund av den rådande situationen i Afghanistan har säkerheten för många riskgrupper förändrats och utsattheten ökat. Inget skydd finns för befolkningen i Afghanistan att tillgodose från landets myndigheter och internflykt är sällan ett alternativ. Med bakgrund av händelseutvecklingen har migrationsverket tagit fram ett nytt rättsligt ställningstagande gällande afghanska medborgare som söker i asyl i Sverige.

– Förändringen i Afghanistan har skett snabbt och det är mycket som är osäkert framåt. Det är svårt att veta hur talibanerna kommer att agera och hur säkerhetssituationen kommer att utvecklas på sikt. Det nya rättsliga ställningstagandet påverkas av den senaste tidens snabba förändringar och det osäkra läget, säger Migrationsverkets rättschef Carl Bexelius i ett pressmeddelande.

Enligt de nya besluten kommer afghanska medborgare som har ett öppet asylärende hos Migrationsverket att prövas utifrån det rådande läget och personer som tidigare har fått avslag på sin ansökan har rätt att söka asyl igen med nya skäl. Migrationsverket framhåller att de prövar varje ansökan om asyl utifrån var persons individuella skäl tillsammans med den gällande informationen om säkerheten i landet. Tidigare beslutsstopp tas härmed bort.

– I utlänningslagen finns en säkerhetsventil som gör att personer med beslut om avslag ska kunna få sina ärenden prövade på nytt i de fall det inträffar drastiska förändringar i hemlandet som påverkar deras situation. Den senaste tidens händelseutveckling i Afghanistan är ett tydligt exempel på en sådan situation som lagen finns till för, säger Bexelius i pressmeddelandet.

Han menar att fler personer nu har möjlighet till skydd i Sverige, men att beslut om utvisning fortfarande kan tas även utifrån det nya ställningstagandet.

Besluten bygger på Country Guidance om Afghanistan från EASO (European Asylum Support Office), EU:s vägledning i asylärenden för medlemsländerna, som släpptes den 11 november och gäller tillsvidare.

The post Ökad chans till asyl för afghaner first appeared on Opulens.

ASYLPROCESS. Föreningen LAMSF grundades för att hjälpa svenska afghaner som började fly till Frankrike efter avslag på sina asylansökningar. En av initiativtagarna, Sara Brachet, anser att Sverige har lockat afghanska flyktingar in i en situation som nu är svår att ta sig ur.

Den fristående föreningen LAMSF, Les Amis des Migrants Suédophones en France (De svensktalande migranternas vänner i Frankrike), arbetar med integration för afghaner i Paris och grundades 2019, ungefär samtidigt som det blev känt bland asylsökande i Sverige att det var lättare att få uppehållstillstånd i Frankrike.

– Sverige tillämpar internflykt, vilket gör att man kan utvisa i princip vem som helst. Homosexuella och kristna blir ifrågasatta eller ombeds att leva diskret i sitt hemland. Vi översätter de svenska avslagen och våra advokater har svårt att tro vad de läser, berättar Sara Brachet, en av initiativtagarna till LAMSF.

Hon upplever att asylsökande afghaner har blivit lurade av Sverige, som från början tog emot flyktingar med öppna armar för att 2016 bestämma sig för att 80 % av alla ska utvisas.

– 2015 var Sverige ett jättebra land, men ingen afghan hade innan dess bestämt sig för att åka till Sverige. Och det är så orättvist för dem som inte kommer ur det här Dublin-systemet nu.

Enligt Dublinförordningen, som nästan alla länder i Europa har skrivit under, får en person endast söka asyl i ett europeiskt land. Efter avslag i Sverige tar sig många vidare till Frankrike, där asylprocessen börjar med att den sökande lämnar fingeravtryck hos polisen. Om fingeravtrycken från ansökan Sverige då syns i den europeiska databasen blir den asylsökande ett så kallat Dublinfall och ska skickas tillbaka till Sverige.

– Förut kunde man överklaga i Dublindomstolen och hävda att det var livsfarligt att skicka tillbaka någon till Sverige eftersom han där kommer att utvisas till Afghanistan. Nu går det inte att använda det argumentet eftersom utvisningarna är pausade, så det blir ännu svårare för dem, säger Brachet och fortsätter:

– Det enda positiva är att det inte är total katastrof om de skickas till Sverige eftersom de bara blir släppta på flygplatsen istället för att hamna i förvar för deportation till Afghanistan.

I och med talibanernas övertagande och läget som råder i Afghanistan sker inga utvisningar dit för tillfället. Istället för att sättas i förvar släpps afghaner som kommer till Sverige istället direkt på flygplatsen, men utan rätt till ekonomiskt stöd eller hjälp med bostad.

– De får finnas där men har ingen framtid i Sverige. Det kan funka ett tag för dem som har starka sociala nätverk och som har bott i familjer tidigare, men det är inget liv att leva som papperslös.

Varför alla afghaner som tidigare har sökt asyl i Sverige och kommer till Frankrike inte blir Dublinfall kan Brachet inte svara på. Hon menar att det i princip bara händer på den enda polismyndigheten i Paris och därför vill alla lämna sina fingeravtryck just där.

– Vi vet inte varför det här bara händer i Paris, man kan spekulera i om det är den mänskliga faktorn eller människor bakom som vill ge en andra chans.

Brachets egna engagemang började som en slump för fyra år sedan när hon via en bekant kom i kontakt med en afghansk kille som var på väg till Frankrike efter att ha fått avslag på sin asylansökan i Sverige. De vände sig till Svenska Kyrkan i Paris där Brachet är bosatt och hade hört att hjälp fanns att få, vilket ledde till en tvåårig anställning i kyrkans tjänst. När tjänsten upphörde bildade Brachet LAMSF tillsammans med ett tiotal andra engagerade personer med olika specialkompetenser, för att fortsätta jobba med integration för afghaner i Frankrike.

– Jag hjälper till med asylansökningar, advokatkontakter, överklaganden, översättning av asylberättelser och coachning inför intervjuer med myndigheter

LAMSF har bland annat även en fransklärare, en psykolog, en teaterlärare, en löpargrupp och anordnar kulturella utflykter runt om i Paris. Syftet är att underlätta vardagen, både för de asylsökande och för dem som redan fått sina uppehållstillstånd, och finnas där för dem.

– Men målet är inte att LAMSF ska behöva finnas hur länge som helst. Vårt mål är deras mål, att de ska få det de hade velat ha i Sverige. Ett normalt liv, avslutar Brachet.

The post Svenska afghaner flyr vidare till Frankrike first appeared on Opulens.

FLYKTINGKRISEN. Snart släpps boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, där 50 olika författare och illustratörer beskriver hanteringen av flyktingkrisen 2015 och dess konsekvenser. Redaktören Ingrid Eckerman berättar varför den här boken är viktig.

Boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, kommer ut i mitten av oktober, och du är med som redaktör. Vill du berätta lite om boken?

– Syftet med boken är framförallt att det som har hänt mellan 2015 och 2021 ska finnas dokumenterat till framtiden. Hur har vi tagit hand om flyktingarna som kom till Sverige 2015? Jag har jobbat med det här sedan 2016 och under den tiden har det skrivits väldigt mycket om frågan på nätet. Men jag och Karin Fridell Anter tyckte att allting också måste finnas tryckt, så att det finns något att referera till. Vi tänkte sätta ihop en bok på 150 sidor, trycka upp den i 100 exemplar och dela ut till biblioteken. Men det blev en bok på 528 sidor, som har tryckts upp i 600 exemplar, gjord av 50 författare och illustratörer.

– Vi beskriver hur vi ser på den här krisen och uttrycker vår rädsla för vart samhället är på väg. Det liknar alltför mycket 30-talet och det som hände i Tyskland innan nazisterna tog över. Hur man skiljer på vi och dem och hittar syndabockar i det egna samhället, som nu är flyktingarna. Vi har också en byråkrati som gör det möjligt att utpeka vissa: den nya utlänningslagen, den tillfälliga lagen och migrationsverket som ser till att flyktingar blir utvisningsbara. Vi har tjänstemän som fattar de här besluten och polisen som också ställer upp på dem. Vi ser att utredningarna som görs av migrationsverket är väldigt rättsosäkra. Man glider mer och mer över i en främlingsfientlighet och rättfärdigar behandlingen av flyktingarna.

Ni är som du själv nämner över 50 författare och illustratörer som har skrivit den här boken tillsammans. Hur har den arbetsprocessen sett ut?

– Karin Fridell Anter och jag var kanske lite kontroversiella och ville ha en neutral man som tredje person och fick med Jan Stattin från Gävle. Sedan behövde vi en organisation och fick med oss en representant från Etikkommissionen i Sverige. Vi ville också ha bidrag från civilsamhället och gick ut i olika grupper och trådar och bad att de skulle skriva något. Det spred sig och växte successivt under våren med fler personer som hörde av sig och ville bidra. Vi la ut det vi hade fått in på hemsidan redan i mars inför omröstningen i riksdagen om den nya utlänningslagen. Tanken var att få ut boken i maj men så blev det inte. Vi har satt ihop alla texterna under sommaren så att det kunde skickas till trycket i början på september, så vi har jobbat väldigt fort. 

Vad handlar texterna om? 

– I inledningen pratar vi om projektet och de slutsatser vi kommit fram till med hjälp av materialet. Ett avsnitt handlar om vilka flyktingarna var, hur många och varifrån de kom. Ett annat handlar om Afghanistan eftersom det är där problematiken finns, Syrierna som kom hit var många fler men de fick uppehållstillstånd. Sedan kommer det viktiga avsnittet som handlar om rättsosäkerheten, där vi beskriver hur lagarna och reglerna har ändrats och hur utredningarna ser ut. Vi har också skrivit om åldersbedömningar, hbtqi och religion.

– Vi redogör också för effekterna av den här rättsosäkra proceduren, med psykisk ohälsa och en ökad mängd självmord. Men också hjälparna har mått dåligt och glesbygdskommunerna stressades väldigt hårt. Det sista stora kapitlet handlar om civilsamhällets insatser som har varit helt enorma. Vi tror att 100 000 eller 200 000 personer har varit engagerade i de 35 000 som registrerades som barn när de kom till Sverige. Det behövdes lärare, familjehem, HVB-hem, fotbollslag och alla möjliga engagemang. Många har nu sina ”bonusbarn” i Frankrike, Tyskland och Afghanistan eller Iran, dit de flytt vidare eller utvisats. De som har engagerat sig vet vad som har hänt under de här åren.

Vad hade kunnat göras annorlunda i hanteringen av flyktingkrisen 2015?

– Den tillfälliga lagen började gälla den 20 juli 2016, men fick lov att gälla retroaktivt från den 25 november året innan och det skulle den inte ha gjort. Man stängde gränsen i början på januari och det var vi antagligen tvungna till, men vi hade kunnat ta hand om dem som redan var här på ett bättre sätt. Anders Ygeman sa att mellan 60 000 till 80 000 flyktingar skulle skickas ut och Morgan Johansson sa att vi inte kan ta hand om mellanösterns alla pojkar. Syrierna fick presumtion eftersom Syrien generellt var ett för farligt land, men när det var afghanernas tur så var Migrationsverket redan inställt på att skicka iväg dem.

– De ensamkommande barnen borde ha fått sina uppehållstillstånd enligt den gamla lagen. Hade asylproceduren gått så snabbt som det var tänkt så hade de fått permanent uppehållstillstånd och den här saken hade varit ur världen. Då hade vi i civilsamhället kunnat fortsätta jobba med integration och stöd, men från hösten 2016 handlar det istället om att rädda livet på dem. Många begick självmord den där vintern för att de mådde så enormt dåligt.  

Vilka är de största konsekvenserna tycker du? 

– Den största konsekvensen är att vi har en stor andel papperslösa i Sverige idag, inte bara de ensamkommande barnen utan också vuxna och barn. Vi är många hjälpare som känner till att flera tusen har tagit sig till Frankrike där många har fått uppehållstillstånd. Några har blivit tvångsdeporterade till Afghanistan, men det är inte mer än 700 personer. Att skuggsamhället växer är en följd av vår flyktingpolitik. De är inte inblandade i gängbrottsligheten, men får man inte pengar på annat sätt så måste man ju stjäla mat, gå in i droghandeln eller prostituera sig. Man måste ju överleva. 

Hur blev just du involverad? 

– Vintern 2015-2016 ordnade jag en studiecirkel i svenska på ett stort hotell i Farsta där det bodde 700 flyktingar. Då trodde jag inte att man kunde bli utvisad till Afghanistan, det var jag absolut säker på, men sedan förstod jag att det var det man skulle göra med de här ungdomarna. Jag startade ett upprop och en facebookgrupp för att stoppa utvisningarna och trodde att det skulle gå jättesnabbt att få ihop namninsamlingar. Det gjorde det inte, men facebookgruppen växte däremot och har 24 000 medlemmar idag.

Du är också medgrundare till Stöttepelaren som är en stödförening för ensamkommande barn och ungdomar. Vill du berätta lite om den verksamheten? 

– Våren 2017 fick de som hade fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år inte längre vara kvar i sina hvb-hem och familjehemmen fick inte längre betalt för att ha ungdomarna hos dig. Istället hänvisades dem till migrationsverkets vuxenboenden, som ofta låg långt ut i skogen där de skulle bo med vuxna människor med missbruk. I och med att de inte längre hade skolplikt var det inte heller klart att de kunde fortsätta skolan. Många stannade kvar där de hade skola och nätverk. De bodde ut eller hos kompisar, det var eländigt. Det ledde till att lärare och andra engagerade släkt och vänner som öppnade upp sina hem och lät dem bo gratis, som ”frivilliga familjehem”. Privatpersoner i facebookgruppen började samla in pengar åt ungdomarna, och för att få ordning på insamlingarna bildade vi Stöttepelaren. Sedan visade det sig praktiskt att ha en förening med organisationsnummer, speciellt om man ska ge ut en bok och anmäla den till olika seminarier och konferenser. 

Boksläppet ska ske på fem olika platser runtom i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö – Lund, Umeå och Norrköping, vad kommer hända under dessa boksläpp?

– Det ordnas lokalt och ser lite olika ut. De som har bidragit till boken och flyktingarna själva bor ju över hela Sverige så det här angår alla orter. I princip varje ort i Sverige har haft en flyktinggrupp, så stort har engagemanget varit. Vi ville ha boksläpp över hela landet för att visa att det här gäller alla. Men vi är beroende av att det finns lokala människor som orkar ordna med någonting, och på dessa platser har man ställt upp. 

– Till Stockholm kommer författaren och debattören Pierre Schori, som har haft familjehem och är insatt i det hela. Kommunstyrelsens ordförande Meeri Wasberg kommer att inleda, vilket känns väldigt bra. I Göteborg är det Henry Ascher, som är medicinskt ansvarig för Rosengrenska, en läkarmottagning för papperslösa. Sedan har vi Thord Eriksson i Umeå som berättar om sin bok Dom som stod kvar och i Lund kommer Hans Swärd som är ordförande i Centralförbundet för socialt arbete. I Norrköping kommer Peo Hansen som har skrivit om att flyktingar är en ekonomisk tillgång istället för kostnad. 

Vad hoppas du att den här boken ska bidra med? 

– Vi hoppas att fler ska bli uppmärksammade nu inför valet, inte bara i framtiden. Hur man har vridit på lagar och regler och hur rättsosäker processen faktiskt är. Vi får se hur stort intryck boken ger men ju mer den uppmärksammas och ju fler som skriver om flyktingarna desto bättre är det. Det finns redan många forskningsrapporter men de belyser en enstaka fråga och ser inte helheten. Den här boken är mer heltäckande än annat som har blivit skrivet.

The post Helgporträttet: “Vi glider över i främlingsfientlighet” first appeared on Opulens.

MIGRATION. När Nordisk Panorama hade prisutdelning förra helgen vann filmskaparen Yasaman Sharifmanesh Bästa Nordiska Dokumentär med sin film Abolis resa, som skildrar en ung mans utvisning till Afghanistan. Dokumentären är en röst för flyktingar, som tenderar att reduceras till en siffra i tidningen.

Hej Yasaman Sharifmanesh!

Hur känns det att vinna Bästa Nordiska Dokumentär på Nordisk Panorama, en betydelsefull festival för kort- och dokumentärfilm?

– Jag är så glad, det här känns väldigt viktigt och värdefullt. Jag tror på den här typen av festivaler och prisutdelningar som hjälper till att lyfta filmer, så att fler människor blir nyfikna och vill se dem.

– Och det är det viktigaste för mig just nu, att människor ser filmen och börjar ställa fler frågor om det här ämnet, som har varit en av de viktigaste samhällsfrågorna i Sverige de senaste åren. Det pågår fortfarande, och jag tycker att det är viktigt att människor vet mer om det.

Berätta om filmen, Abolis resa.

– I Sverige hör vi hela tiden om flyktingar som utvisas till Afghanistan. Vi säger att de skickas tillbaka, men det stämmer inte, för de flesta kommer från Iran. De är den andra eller tredje generationen av afghanska flyktingar i Iran, men eftersom den Iranska regeringen aldrig gav dem något papper eller ID-handling så är de papperslösa. När de kommer till Europa får många av dem problem, och det största är att de inte kan bevisa sin identitet. Så Sverige, och andra länder, måste utvisa dem till Afghanistan. De kan inte skicka tillbaka dem till Iran eftersom de inte är registrerade där.

– Så situationen är väldigt komplicerad, men vi hör bara om dem som en siffra. Till exempel, 100 flyktingar utvisas till Afghanistan idag. 70, 25 eller 20, jag försöker omvända de här siffrorna till en verklig människa i min film och visa vad dem verkligen betyder. Vilka är dem och vilket öde väntar dem efter en utvisning?

Du följer en 20-årig man, Abolfazl, i filmen, vad är det som händer?

– Jag följer honom från migrationsverkets förvar i Märsta och åker med honom på flygplanet när han blir utvisad till Afghanistan. Det är en resa för honom, precis som filmtiteln säger, och på den här resan försöker han att skaffa en ID-handling för första gången i sitt liv. Men det är inte så lätt, han har varken familj eller släkt i Afghanistan. Systemet där är inte som i Europa, i Afghanistan behöver du visa upp din pappas ID när du ansöker om ett till dig själv. Och Abolfazls pappa är papperslös och bor i Iran. Det är en lång historia, och jag rekommenderar alla att se den för att få reda på hur han bär sig åt.

Hur kom du i kontakt med Abolfazl?

– Jag började arbeta med det här projektet i början av 2018 och träffade så många afghanska flyktingar under min research. Vissa väntade på sitt tredje beslut från migrationsverket och en del levde hemliga liv. Det var ett helt nätverk.

– Till sist bestämde jag mig för att jobba med Abolfazl. Han var annorlunda, så beslutsam. Han berättade för mig att om han blev utvisad så skulle han försöka komma tillbaka, hans kärlek fanns i Sverige. Han jobbade och studerade, hade massor av vänner och sin flickvän här. Han var väldigt motiverad till att försöka skaffa sig ett ID och ansöka om arbetsvisum. Därför valde jag honom.

Varför var det viktigt för dig att uppmärksamma Abolfazls resa?

– Som jag sa förut, jag läste varje dag på nyheterna om den här siffran av flyktingar som hade blivit utvisade, men det var ingen som försökte prata om dem eller berätta om deras situation. Jag kommer från Iran och känner till deras problem, och eftersom jag är filmskapare och alltid nyfiken på samhällsfrågor, ville jag vara deras röst.

Vilket budskap vill du förmedla med filmen?

– Det här är ingen politisk film, det är en humanitär film. Efter att jag visade den för några månader sedan fick jag massor av meddelanden från människor som började tänka på och ställa frågor om det här, och det är mitt främsta mål med dokumentären. Att be folket i Sverige att vara uppmärksamma.

– Jag visade filmen i Sveriges riksdag också, och en av dem frågade mig, tror du att vi kan ta emot alla flyktingar som kommer till Sverige? Självklart tror jag inte det, jag tycker inte att Sverige ska ta emot alla. Men flyktingar som kom hit 2015 och har bott här i sex år, det för sent att be dem lämna nu. De är en del av vårt samhälle, pratar flytande svenska, har många svenska vänner och de flesta även svenska familjer som de bor hos. Sverige är ett väldigt demokratiskt land och vi tror på mänskliga rättigheter. Vi kan inte bara blunda och säga att de inte är vårt problem längre.

Hur var det att ta risken och resa till Afghanistan, ett krigsdrabbat land, för att filma?

– Det var riskfyllt, det var farligt. Men som journalist och dokumentärfilmare fokuserar jag på mellanöstern.

– Första gången åkte jag och Abolfazl dit tillsammans och sedan reste jag dit igen en andra och tredje gång. Det var farligt för mig, och för andra människor som bor där. Man kan se i filmen hur många gånger vi bevittnar bombningar och explosioner, så många gånger! Du vet, när du lämnar ditt hem i Afghanistan så vet du inte om du kommer att komma tillbaka säkert eller inte. Och det visste jag när jag åkte, men jag hade bestämt mig för att göra den här dokumentären och kände mig väldigt motiverad till att slutföra projektet.

– Men ibland frågade vi oss…som när vi åkte till ett tablibanområde. Det skulle vara jättefarligt om de hade sett att jag inte var en afghansk kvinna, eller om de upptäckte att jag var journalist eller hade en kamera. Men samtidigt var det tryggare för Abolfazl att jag var med, om det är kvinnor och barn i bilen låter dem den passera vid kontroller. Annars hade han kunnat få stora problem, eftersom han inte hade något ID och pratar persiska, inte dhari.

Du har ett fokus på mellanöstern i ditt skapande, hur kommer det sig?

– Jag har varit i så många länder i mellanöstern och jag älskar det, jag tycker att det är det vackraste och mest problematiska området i världen. Och jag tror att det finns många berättelser där som vi behöver sprida till människor på andra platser. Jag har alltid velat berätta mina berättelser från mellanöstern för Sverige eller andra europeiska länder. När vi vet mer om varandra, kan vi komma varandra närmre.

Vad driver dig i ditt filmskapande?

– Att göra film, speciellt dokumentärer, är det viktigaste i mitt liv. Jag har aldrig kunnat finna mig i ett enkelt, rutinbundet liv. När jag var barn försökte jag alltid att skapa eller förändra något. Det finns människor i den här världen som försöker att göra den lite bättre, och det tror jag att jag också kan med mina filmer. I en väldigt, väldigt liten skala. Jag vill inte vara en passiv person, eller någon som inte bryr sig som andra människor eller vad som händer med dem. Man har alltid ett ansvar för sitt samhälle.

Vilken är din bakgrund som filmskapare?

– Innan jag flyttade till Sverige studerade jag film på universitetet i Teheran, och nu har jag jobbat som dokumentärfilmare i tio år. Jag har gjort många dokumentärer i Irak och Iran och nu jobbar jag med ett projekt i Syrien. Jag är också fotojournalist och fotograf, på samma gång, jag gick ett masterprogram i mediekommunikation på Lunds universitet när jag flyttade hit.

Har du några särskilda filmdrömmar, vilka?

– Självklart har jag drömmar, det tror jag att alla har. Jag har några berättelser som jag skulle vilja dela med människor. Det är lite svårt för de flesta av dem utspelar sig i väldigt känsliga och farliga områden dit jag inte är säker på att jag kommer kunna resa. Men min dröm är att kunna göra alla dokumentärer som jag vill göra.

The post Helgporträttet: “Jag ville vara deras röst” first appeared on Opulens.

KAMP. Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om vad det innebär att vi är människor, skriver Anna Sanvaresa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Nadine Labakis film Kapernaum stämmer tolvåriga Zein sina föräldrar för att de fött honom. Egentligen stämmer han hela vuxenvärlden, alla som sviker och sliter sönder familjer och gör det omöjligt för barn att växa upp i trygghet och kärlek. I en scen drömmer han och ett annat gatubarn om att få komma till Sverige, eftersom där tas barn om hand, får egna rum och gå i skola.

Den 12 november deporterades 29 unga mänskor från förvaret i Märsta till Afghanistan. På planet satt en nybliven pappa. Mamman har svenskt medborgarskap. Pappan arbetade i Sverige. Han har gjort rätt för sig, skrev mamman i sitt förtvivlade Facebookinlägg. Det är i den terminologin vi ofta hamnar. Att de unga mänskor som deporteras skulle kunna vara en resurs. Men det finns aldrig något försvar för att tvinga in mänskor i farliga, utsatta och psykiskt nedbrytande situationer.

I ett delvis annat ärende – det Karolinska sjukhuset, där 600 personer ska kickas – frågar Jona Elings Knutsson: Hur kunde makthavarna sälja våra liv? En professor i amerikansk historia frågar i en tv-dokumentär om USA:s industrialisering ungefär likadant: Representerar våra politiker rikedom eller representerar de folket? När USA:s underbetalda och arbetslösa gjorde uppror i det sena 1800-talet fick de följande svar från makthavare: ”Människor borde patriotiskt och muntert stödja sin regering, men regeringens uppgift är inte att försörja folket”. Socialdarwinismen var, behändigt nog, ideologin för de välborna kapitalisterna. Det som avgjorde på vilken sida man hamnade – fattig eller framgångsrik – ansågs vara gener och moral. De fattiga sågs som arbetsskygga och när de protesterade sågs de som kriminella. Vi pratar om demokratier men makten ligger inte hos folket, annat än via röstsedeln. Och hur vi än röstar så röstar vi på kapitalismen. Inte på människans inneboende rätt och värdighet.

Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

I Gävle där jag bor ska Familjestödet dras in, för det finns inte – säger politikerna – resurser att både ha detta kvar och samtidigt hjälpa fler ungdomar på HVB-hem. Som att dessa enheter inte har med varandra att göra. Ett barn som inte får stöd kommer någon gång att behöva mycket mer stöd, efter ännu mer lidande. Det är samma grund, och vi står alla på den. Det går, för rika, vita högermänskor, att ställa sig på en annan plats, bygga ännu en mur, men grunden kommer att skaka, mer och mer för varje oförrätt som sker.

Kapernaum slutar utopiskt, vilket inte är det samma som overkligt. Overkligheten ligger i behandlingen av barnen, inte i hur det skulle kunna få se ut om sunt förnuft fick råda. Vid årsskiftet blir barnkonventionen svensk lag. Vi slogs för detta i Asylkommittén i Gävle under många år eftersom vi såg hur stor skillnad en lag skulle göra. Nu vet jag inte längre. Lagar tolkas utifrån en kontext, och när vi kämpade för flera år sedan såg världen annorlunda ut.

Halva Gävle gick samman för att hjälpa de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför Migrationverket 2013. Åldersbedömningar sågs som sinnesrubbat. Det var nytt och obegripligt. Kriget i Syrien hade brutit ut två år tidigare. Självklart skulle det inte ske utvisningar dit! Ingen pratade om tillfälliga lagar. Vi var förbannade på asylpolitiken då också, på privatiseringar, på den insmygande fascismen, allt vi såg hängde ihop med ett reducerat människovärde. Idag pratar vi knappt ens om att vi är människor, vad det innebär.

En ung pappa slits ifrån sitt barn. Som om han och hans familj ingenting betyder. Och det är sant för högerpolitikerna (inklusive sossarna). Han är inte vit, rik, svensk. Räknas inte. Familjerna som förlorar familjestödet: De får fixa det ändå. Det är väl deras ansvar? Vi kan prata hur mycket som helst om behovet av omvårdnad, och respekt för människors liv och lidande, och om hur den accelererande bristen på omtanke – barn som offras på kapitalismens altare/marknad – gör oss sjuka, desperata, i värsta fall handlingsförlamade, men jag vill återkomma till utopierna för jag tror att vi kan få kraft därifrån.

Vi kan se det som platser där vi behöver befinna oss, vi kan prata om hur vi vill att dessa platser ska se ut och hur vi ska komma dit. Hur stoppar vi deportationerna? (Och får bort förvaren?) Hur många behöver vi vara? Finns det något sätt på vilket vi kan få familjestödet att fortsätta finnas? (Kan vi kliva in och stötta?) Hur påverkar vi de politiker vi inte litar på – tills dess att vi inte behöver deras godkännande och pengar längre?

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur.

Vi vet att högern aldrig någonsin har brytt sig om ett halvafghanskt barns framtid, fattiga familjer, unga tjejer som skär sönder sig själva eller sjuttonåringar som inte kan sova för att de vet att de kommer att få utvisningsbesked samma dag som de fyller arton. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar fortfarande om en socialdarwinistisk syn, som i dagens kontext – med hårdare gränser, fler murar – blir ren fascism.

De protesterande i Chile (med flera länder) visar att det går att göra hårt motstånd mot en människofientlig samhällsstruktur. Läget är väl inte lika akut här? tänker kanske någon. Tänk då på: massdeportationer till världens farligaste land, den fortsatta Karolinska-skandalen och indraget stöd till utsatta familjer. Bara tre exempel på hur våra mänskliga rättigheter, och värden, kringskärs.

Den här världen är vår. Vi bygger upp den genom skatt, ideella krafter, hårt arbete, och förnedras och rånas ändå dagligdags av de rika och mätta. Det krävs att vi blir många fler som kämpar, och att vi slutar känna oss bekväma i en overklig verklighet.

The post Världen är vår first appeared on Opulens.

ORDVAL. Det må låta oskönt, men vi måste lära oss att ibland kunna se rasism som något trivialt och vardagligt. Inte att trivialisera grov rasism, men att ta klumpiga ordval för just vad de är, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I backspegeln ser de senaste sju årens offentliga diskussioner ut som en enorm ketchupeffekt. En massa samtal som borde initierats långt tidigare, som sedan kom på en och samma gång. Önskar att man kunde säga att det varit bostadspolitik och infrastruktursatsningar som varit i förgrunden, men som få kan ha missat har de samtalen nästan viskats vid sidlinjen – och lär brisera med ketchupeffekt inom ett årtionde.

Det är snarare identitet och än mer specifikt, rasism som varit i ropet. Reaktionerna på svenska polisens, kriminalvårdens och Migrationsverkets samarbetsprojekt Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) kan sägas ha utgjort den explosionsartade starten på en diskussion om rasism och svenskhet som fortfarande pågår. Om det finns något man skulle önska i efterhand är det att tonläget hade varit mildare och reaktionerna mindre affekterade.

Och eftersom den svenska självbilden fortfarande är att vi är ett alltigenom antirasistiskt land ses att kallas för rasist som liktydigt med att vara medanklagad vid Nürnbergrättegångarna.

Lite rasism har ingen dött av. Missförstå mig inte, nyckelordet i föregående mening är just lite. Mycket eller intensiv rasism har utrotat miljontals människor under förra århundradet och lett till erövrings- och utrotningskrig. Men lite rasism är bakgrundsbrus i vår samtid. Var och varannan dag ger politiker uttryck för sådan, insinuant och formulerad för att aldrig kunna anklagas för att leda till Auschwitz. Det senare är sällan fallet – att insinuanta utspel kommer följas av steg som leder käpprätt till folkmord. Men i Sverige är vi låsta vid en sådan läsning av rasism.

Den som i den svenska samtiden påtalar att innehållet i en video, barnbok eller en reklamfilm bygger på en rasistisk trop, den som påpekar att vitsen med ett YouTubeklipp just är att driva med de andra, att en recension iscensätter vissa som subjekt och andra som objekt tvärtemot en upphovsmans intention, den som konstaterar att en person med en viss hudfärg eller etnicitet figurerar som alibi i ett annars homogent sammanhang får garanterat höra att den kallar någon för rasist. Och eftersom den svenska självbilden fortfarande är att vi är ett alltigenom antirasistiskt land ses att kallas för rasist som liktydigt med att vara medanklagad vid Nürnbergrättegångarna. Det påminner inte så lite om de som reagerade på metoo med att välja att se alla samtal som lyfte erfarenheter av trakasserier, kränkningar och sexualiserat våld som ett påstående om att alla män är våldtäktsmän.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Närbesläktat är fenomenet att diskussioner om rasism tycks vara nollsummespel för vissa; när en myr i Jokkmokks kommun med namnet ”Negerskallelandet” fick namnet ändrat av Lantmäteriet för någon vecka sedan gick den förutsägbara hejarklacken på internet i baklås och likställde visad hänsyn om namnval med inskränkt frihet för dem själva. Istället för att bara inse att namn och ord förändras och att det är ofarligt och inte hotar deras frihet. (Nej, jag kallar inte någon person för n-ordet men anser att det är trams att inte kunna skriva ut rasistiska ord om man vill kritisera dem utan att det ska ses som ett förordande av dem som tillmäle).

Lite rasism har ingen dött av, men om vi aldrig gör något åt “lite rasism” kan vi få allvarliga problem med mycket rasism.

Det må låta oskönt, men vi måste lära oss att ibland kunna se rasism som något trivialt och vardagligt. Inte att trivialisera grov rasism, men att ta klumpiga ordval för just vad de är. Att medvetet upprepa sårande ordval när någon väl sagt till om att de tar illa vid sig är en helt annan sak än att inte ha någon perfekt begreppsapparat i ett samhälle som just lider av rasism.

De flesta gånger rasism påtalas i vardagen motsvarar det att vara dryg, fördomsfull, tränga sig före i kön, säga klumpiga saker om en medmänniska och så vidare. Sånt vi alla gör. Det drabbar så klart olika och för vissa påminner rasism om en deppig version av den romantiska komedin Måndag hela veckan – att allting upprepar sig. Men om vi ska kunna åtgärda det måste vi kunna tala om det och om vi ska kunna tala om det så måste folk sluta upp med att medvetet ta samtal eller påpekanden om rasism som personangrepp ämnade att få domaren att skicka en till offentlighetens utvisningsbås.

Lite rasism har ingen dött av, men om vi aldrig gör något åt “lite rasism” kan vi få allvarliga problem med mycket rasism. Så till den milda grad att alla försök till politiska lösningar på problem utgår från rasistisk logik.

The post Lite rasism har väl ingen dött av first appeared on Opulens.

“JAKT”. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar, skriver Anna Sanvaresa inför morgondagens Marsch för Mänsklighet i Stockholm i protest mot utvisningarna till Afghanistan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tolv personer rymde från förvaret i Märsta natten till i söndags. Sex av ”rymmarna” hittades relativt snabbt. Nyhetsartikeln i Aftonbladet dagen efter är besynnerligt skriven. Trettio poliser jagar tolv skiträdda, desperata, vilsna mänskor och två gånger upprepas i artikeln att de ”inte utgör någon fara för allmänheten”. Varför upprepas det? Är ”att fly” detsamma som att vara farlig? Även om de som flyr låsts in för att hindras från att leva här? Vi har plockat tre i varje fall, uttrycker en av poliserna sig. Rymning från ett förvar, konstateras det i artikeln, är i sig inte olagligt. Men varför då en massiv polisstyrka?

För några veckor sedan blev en ung svensk diskuskastare utsatt för ett rasistiskt påhopp under Finnkampen. Hon beskrev sin reaktion, att hon inte visste hur hon skulle bemöta hatet. Men saken är ju den att hon inte skulle behöva göra det. Vad gjorde personerna runt omkring rasisten? Anser vi – vita – att det är den rasifierade personen som själv ska bemöta och hantera rasismen? Vad gör det oss till i så fall? Medlöpare? Det är ju vi – Sverige, regeringen, polisen, alla som röstat fram den här politiken, som inte gör motstånd, inte hjälper till – som är de farliga. Beslut fattas, politiker och poliser ”gör sitt jobb” och rymmer från innebörden i ett begrepp som ”mänskliga rättigheter”. Dörrar slås in om nätter, mänskor plockas, arresteras, deporteras, mänskor frihetsberövas som inte gjort annat än att ansöka om att få stanna i Sverige och sedan under stort lidande får avslag på avslag. Vilka är det egentligen som bör anstränga sig för att bevisa att de inte utgör någon fara för allmänheten?

Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

En vän måste åka tillbaka till Afghanistan för att söka arbetstillstånd därifrån. Det kan han inte göra, det kan innebära döden. En annan vän avvisades från Sverige och lever nu hemlös i Paris och saknar pengar till mat. En tredje vän blir alltid stoppad, visiterad, utfrågad när han ska åka någonstans. En fjärde vän måste skynda söka uppehållstillstånd till sin dotter, för när hon blir arton kan hon utvisas, efter sex år i Sverige. Hon säger: Vad ska man göra? Det är uppgivet och det finns en underliggande ilska. Den tredje vännen säger: Det är så här det är för oss. Man får göra sig kall inför det. Det här är omöjligt för er vita, riktiga svenskar, att förstå.

Överallt ser vi ju det här, eller hur? Vilka som stoppas, misstänkliggörs, får de arga rösterna och händerna över sig. Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

Våldet vi ser mot svarta i till exempel USA, det är inte en främmande företeelse här. Det är bara inte lika integrerat i systemet, och motståndet är inte lika organiserat. Ilskan är inte organiserad. Läser i Palestinagruppens tidning om hur en tweet från Donald Trump om hur ett framåtskridande med bosättningarna på Västbanken kan göra att det plötsligt ses som helt normalt. Och vips, så har kartan ritats om. De oskrivna lagarna har skrivits om och den omvärld som inte direkt berörs kan vrida bort blicken ännu ett snäpp.

Författaren och aktivisten Audre Lorde skriver i sin essä Uses of anger om hur det system vi lever i, och därför anpassar oss till, inte vill att vi ska reagera på rasism, utan acceptera den som lika självklar som ”kvällar och vanlig kyla”. Det kan vara svårt att stillatigande lyssna när en annan mänska beskriver en smärta som jag inte delar eller som jag bidragit till. Audre Lorde ger i sin essä många exempel på hur provocerande den ”annorlunda” erfarenheten kan te sig för den som så gärna vill tro att vi alla är jämställda och lever i en trygg och rättvis värld.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Responsen på rasismen är ilska, inte skuld och försvar, och vi måste ta den ilskan på fullt allvar, eftersom motståndarna (till exempel de som vill skicka tillbaka mänskor till dödslandet Afghanistan, eller de som attackerar unga tjejer på friidrottstävlingar) är fullt allvarliga i sitt hat. Skillnaden mellan ilska och hat är att ilskan sitter samman med sorg och har målet att förändra, medan hatet vill döda och förstöra. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar. Den valda vinklingen och vokabulären spelar hatet rätt i händerna, medan ilskan och sorgen frågar: Varför sätts mänskor i nöd i fängelse? Hur kan vi tillåta denna vardagliga kränkning? Vad händer med oss när rasismen gjorts till rättesnöre?

Nyligen släpptes ett reportage om hur handläggare på migrationsverket får högre i lön om de avvisar fler. Vredens röst upprepar att ingen mänska är fri förrän alla är fria, självklara ord som känns som en kliché – för den som inte dagligen jagas av det rasistiska samhällets alla företagsamma tjänare och soldater.

The post Rasismen har blivit ett rättesnöre first appeared on Opulens.

FÖRVAR. I somras reagerade många svenskar på de fängslade barnens skrik från amerikanska förvar vid gränsen till Mexiko men tyvärr är det inte bara USA som fängslar barn. Även i Sverige finns det inlåsta barn. Förra veckan släppte Röda Korset rapporten Barn i förvar. Rapporten visar att minst 57 barn togs i förvar 2017 och att det finns stora brister i rättstillämpningen när barn tas i förvar. Rädda Barnens Ungdomsförbund menar att det omedelbart måste bli förbjudet att fängsla barn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Migrationsverket misstänker att en vuxen eller ett barn som fått avslag på sin asylansökan kommer att försöka undvika deportationen kan det leda till att Migrationsverket beslutar att sätta personen i förvar. Rädda Barnens Ungdomsförbund menar att det är oacceptabelt att asylsökande till skillnad från andra människor i Sverige kan frihetsberövas utan att de är misstänkta eller dömda för brott eller anses vara en risk för sin egen eller andras hälsa.

De flesta barnen som lever inlåsta i förvar bor med sina familjer, men även ensamkommande barn har satts i förvar. Vuxna kan frihetsberövas i månader och barn kan låsas in i dygn. Detta gör att frihetsberövandet kan leda till att barnen skiljs från sina föräldrar vilket strider mot artikel 9 i barnkonventionen, vilken säger att ett barn inte ska skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa.

Röda Korsets nya rapport visar på stora brister i rättstillämpning när det gäller frihetsberövande av barnen. Principen om barnets bästa har inte tillämpats i 33 procent av besluten vilket strider mot barnkonventionen, liksom svensk lag och EU-rätt. Artikel 37 i Barnkonventionen säger att frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Samtidigt visar rapporten Barn i förvar att alternativ till förvar inte ens övervägts i 38 procent av fallen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Uppsikt är ett alternativ till förvar som innebär en skyldighet att på utsatta tider infinna sig hos Migrationsverket eller polismyndigheten. Detta alternativ används dock bara för 20 barn, medan 57 barn låstes in i förvar. Rapporten avslöjar även att i mer än 96 procent av besluten finns det ingen proportionalitetsavvägning mellan statens intresse av att ta barn i förvar och det ingrepp beslutet inneburit för barnet i fråga. Den samlade bilden är att beslut om att sätta barn i förvar tas godtyckligt och på svaga juridiska grunder eller helt utan stöd i lag. Rädda Barnens Ungdomsförbund menar att alla deportationer av barn måste upphöra och att det därmed inte finns någon anledning till att fängsla barn. Tills alla deportationer har upphört menar förbundet att uppsikt uteslutande ska tillämpas.

Att låsa in ett barn är en stor inskränkning av barnets rättigheter och har en djupgående negativ inverkan på barnets hälsa och utveckling. Många barn berättar att de tvingats bo med vuxna människor de inte känner, fått bristande information och behandlats dåligt av personal. Under 2017 var tidningarna fyllda med rubriker om barn som övervägt självmord, försökt eller faktiskt tagit sina liv medan de suttit i förvar. Nu är rubrikerna borta men de fyllda förvaren är kvar.

Rädda Barnens Ungdomsförbund kräver att inga fler barn sätts i förvar och att alla utvisningar av barn upphör. Barn ska vara fredade!

The post Inga barn ska fängslas first appeared on Opulens.

AVSLAG. Vår kulturkorrespondent Anne Edelstam, själv engagerad i arbetet, om hur afghanska flyktingar får hjälp av Svenska kyrkan i Paris. Många av dem har sökt asyl i Sverige men fått avslag av migrationsverket och sedan tagit sig till Frankrike.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Trots högt tryck och små medel följer svenska kyrkan i Paris Jesus budskap: “Kom till mig, alla som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matteus 11:28).

Prästen Tua Sällström har allt sjå i världen att hjälpa de framförallt afghanska ungdomar som dagligen anländer till kyrkan för att få hjälp. Tusentals av dem har sökt asyl i Sverige och bott där i flera år för att sedan få avslag av migrationsverket. Några har lyckats ta sig till Frankrike för att söka sin lycka här i stället.

– Sedan i våras har trycket verkligen ökat berättar Kristina Hallström, vikarierande kyrkoherde i Svenska kyrkan i Paris. Vi var helt oförberedda på detta. I början kom det en eller två personer per dag. De fick samtala, låna dusch och tvättmaskin. Men nu har vi cirka 60 personer per dag så vi kan inte längre förse dem med samma service, vi ger dem i stället direktiv till kommunala ställen i Paris. Däremot får de komma hit dagligen och prata av sig, ladda sina mobiler, värma sig för de flesta sover ute och det börjar bli riktigt kallt nu. Vi har i alla fall fått så pass mycket bidrag att vi kan erbjuda dem kaffe och snacks dagligen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag var där under språkcaféet kyrkan ordnat för att de ska få lära sig franska. Sara Brachet koordinerar de frivilliga lärarna. Vi fick oss tilldelade olika högar papper för antingen nybörjare, mellanstadiet eller avancerade. Jag hade fem nybörjare som alla pratade mer eller mindre bra svenska. Samtliga hade bott i Sverige i två eller tre år och lärt sig språket väl.

– Jag längtar tillbaka till Sverige. De är så snälla där, inte som här förklarade Samir för mig.

Han hängde med huvudet, hade svårt att koncentrera sig på lektionen och var uppenbarligen trött.

– Jag sover ute under en bro och i natt kom polisen och förvisade oss, de tog våra tält och sovsäckar så jag har inte sovit mycket.

Han dricker kaffe efter kaffe för att hålla sig vaken. Ali är syrier och hade tagit sig till Sverige och vidare hit med en dotter — tioåriga Fatima han nu skulle hämta i skolan — men lämnat kvar fru och en liten son i Syrien. Samtliga är vetgiriga, talar och skriver både farsi, turkiska, dari och några kan även lite engelska.

De flesta asylsökande kommer från den utsatta minoritetsgruppen hazarer. De är shiamuslimer, historiskt diskriminerade av såväl den afghanska staten som av talibanerna vilka tillhör den sunnimuslimska majoriteten. ”Hazarer kan jämföras med avfällingar och otrogna och kan därför dödas”, enligt extremisterna. Khaled Hosseini, i sin bästsäljare roman Flyga Drake, beskriver vältaligt hur de behandlas illa i Afghanistan, är ofta tjänare och anses ”smutsiga” av majoritetsbefolkningen. 65 procent av hazarerna utrotades av Abd-Rahman Khan för ett hundratal år sedan men de utgör fortfarande cirka 17 procent av befolkningen. Under 2016–17 har det skett mord, kidnappningar och terrordåd mot hazarerna vilket gör att de känner sig speciellt utsatta och flyr därifrån om de kan.

Under Sveriges oväntade flyktingström 2015, bedömdes det att vi framförallt skulle ta emot syriska flyktingar trots den svåra situationen även i Afghanistan. Vi får hoppas för dessa ungdomars skull att de har bättre tur i Frankrike för de utgör absolut ”ett tillskott till landet dit de kommer” som Kristina uttryckte det.

I väntan har de i alla fall ett tillfälligt ”hem” i kyrkan där de tas emot med öppna armar. “Älska din nästa såsom dig själv” är ett av de viktigaste budorden, låt oss inte glömma det.

The post Asylsökande söker tröst i Svenska kyrkan i Paris first appeared on Opulens.

MEDMÄNSKLIGHET.  Ingen kan veta exakt hur det skulle kännas för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver, skriver Anna Jörgensdotter apropå alla de kvinnor och barn som sökt asyl men som aldrig får besked. 

När det knackade på dörren ryckte vi alltid till. Är det där jag ska börja den här texten? Jag har skrivit den så många gånger förut. En trettonåring som bodde gömd hos oss, polisen som ringde till henne för att pressa henne på information om var hon befann sig, hon som hade modet att svara: Jag är bara ett barn, ni får inte fråga mig det. Hennes mamma hungerstrejkade i protest mot avvisningsbeslutet. Samma mamma sitter tre år senare mitt emot mig på ett café och säger att Migrationsverket förstört hennes och hennes barns liv. Hon har kämpat i motvind och uppförsbacke och nu orkar inte kroppen mer. Man kan prata om starka människor hur mycket man vill, det finns ändå inga utmärkelser som väger upp tortyren. Väntan på besked. Utnyttjande, svart arbetsmarknad. Ett förtryck som särskilt, som vanligt, drabbar kvinnor. Kvinnor och barn.

Förra året tog tolv ensamkommande asylsökande barn och unga livet av sig. Så inleddes en artikel i Östgöta Correspondenten  i måndags. Där står att suicidtalet för ensamkommande är nio gånger högre än för svenska barn och unga. På Stortorget i Gävle den 17 februari säger en kille från Afghanistan: ”Hjälp oss idag, så ska vi hjälpa er i morgon.” Han har varit två år i Sverige. Som så många andra. Utan att få uppehållstillstånd.

När vi står där på torget för att återigen manifestera mot avvisningarna till Afghanistan tänker jag på det som Harry Martinson skriver i sin Verklighet till döds: ”Verkligheten som ett karusellsnurrande värdeinstrument för makten.” Där byråkrater och teknokrater förvrider liv till vrångbilder av liv. Vi är som vanligt alldeles för få som står där med våra skyltar. Det handlar om liv och död, och ändå är vi inte mer desperata – jag menar då ”vi” som i de som inte är direkt berörda. Man kan gå in i en jättesorg som i ett svart rum, och ingen kan veta exakt hur det känns där för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver. Ljus och händer som försöker hjälpa en rätt, så att man kommer ur helvetet och kan leva igen.

En vän, en ung man, väntade i 23 månader på besked från Migrationsverket. Han har levt gömd i tre år. Han väntar också på att livet ska få börja. Ändå hör han till dem som ska vara tacksamma, som har ett arbete (svart) och en bostad (i en källare).

I Corren-artikeln sägs det som alla vet: De är ensamma. De kom hit med hopp om trygghet. Men dröjsmål i asylprocessen, oron kring åldersbedömningar och stramare regler för familjeåterföreningar leder till hopplöshetskänslor.

Björn Wiman skriver i Dagens Nyheter om anständighetsgränser som flyttas och ord byter innebörd. Om vansinnet blir omfattande sprider sig acceptansen av det oerhörda. Vi vet att de ungdomar som flyr hit bär svåra erfarenheter med sig. Vi vet att kvinnan inte hade behövt hungerstrejka om hon kunnat bo i sitt hemland. Vi har ju sagt allt det här. När ska stenen urholkas? Behåll förmågan att bli ursinnig! skriver Wiman. Men vi är många som är över gränsen till förbannade. Sedan då? Martinson skriver att demokrati innerst vilar på en överenskommelse grundad på uråldrig erfarenhet om att det är svårt att vara människa. ”Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen.” Han skriver att utan människoinsikt blir demokratin som det mörka rummet. Konsten att vara människa handlar om att stötta de utsatta. Inte som Ulf Kristersson säger: att tala svenska. Misslyckad invandring, säger han. Där är vrångbilden. Här är verkligheten: misslyckad människosyn och misslyckad uppfattning om verkligt lidande och verkliga behov.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Demokratins vrångbild first appeared on Opulens.