BIBLIOTEK. I veckans krönika berättar Lars Thulin om sin livslånga kärlek till bibliotek.

940 906

940 906. Denna kod har jag haft i mitt huvud i 65 år. Aldrig tvekat om ordningen på siffrorna. Trots att min hjärna under decennier proppats full av koder och lösenord. Kombinationer som jag ofta glömt och med stigande ålder glömmer i ökande grad. Men 940 906 är som hugget i sten. Det var numret på mitt första lånekort på biblioteket.

Mitt första bibliotek

Min kärlek till bibliotek började hos en sträng gråhårig dam som skötte biblioteket i Skanskvarnsskolan i Årsta i södra i Stockholm. Det var förmodligen inte större än 70 kvadratmeter. Men för mig fantastiskt med alla bokryggar som pockade på min uppmärksamhet. Jag undrade om det fanns någon som hunnit läsa alla. Sedan var det doften. En mild nyans av torrt damm. För mig blev den synonym med upptäckarglädje och lyckan att få läsa och veta mer.

Fast jag lärde mig också att lyckan kom med villkor och begränsningar. En var att för sent återlämnade böcker mötts av bannor och ilska. Budskapet var tydligt – jag hade missbrukat ett förtroende. En andra begränsning var att här inte fanns alla böcker, speciellt inte dem som jag ville läsa. Som ungdomsdeckarna Fem-böckerna och hela serien om det brittiska flygaresset Biggles. Damen med det grå håret förklarade korthugget att det var dålig litteratur. Och i hennes bibliotek erbjöds minsann bara fin litteratur.

Medborgarplatsens bibliotek

Så småningom följde pappa mig till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Och där fick jag kortet. Med numret 940 906. Ett bibliotek så stort att enbart avdelningen för barn- och ungdomsböcker var större än hela lokalen i Skanskvarnsskolan. På Medborgarplatsens bibliotek blandades den trygga doften av bokdamm med något som var spännande. Vägg-i-vägg låg ett stort bassängbad. Den stickande doften av klor rullade därför in mellan bokhyllorna.

Men trots sin storlek fanns det inte heller här plats för Biggles och övriga representanter för den roliga och dåliga litteraturen. Förbudet gjorde dem förstås än mer lockande, så mina föräldrar föll till föga. De köpte suckande Fem-böcker och Biggles. De förra slukade även min storasyster men hon lämnade Biggles strider i sin Spitfire till mig.

Huvudbiblioteket vid Odenplan

När jag själv fick åka buss och tunnelbana blev huvudbiblioteket vid Odenplan ofta målet. I den vackra katedrallikande byggnaden som domineras av ett runt rum med åtskilliga balkonger trängdes ofattbart många volymer i de mest skilda ämnen. Dock inte så stort att kapten Biggles fått landningstillstånd.

I de långa hyllorna med bibliotekskoden V, som står för medicin, vågade jag som elvaåring med bultande puls ta ner en stor läkarbok och med skräck läsa ingående om åkomman som gjorde att min pappa bara blev 43 år. Aneurysm, ett brustet blodkärl, i hjärnan. Inget i den torra medicinska prosan sade något om ärftlighet. Men jag tog för givet att den fanns. Den gnagande oron utvecklades till en mild dödsångest, som därefter varit min följeslagare. Något som både betungat och berikat mitt liv. För insikten om livets ändlighet ger även förhöjd livskänsla. Vetskapen om att inget är självklart får oss att ta vara på livets möjligheter. Detta hade jag inte lärt mig så tidigt utan 940 906.

Journalisthögskolans bibliotek

Nästa stora minne av ett bibliotek är ett där 940 906 inte behövdes. Biblioteket på Journalisthögskolan. Dit skickade en stor del av landets tidningsförlag sina alster. Ett sätt att visa upp sig för alla dem som kunde bli förlagens medarbetare. Marknadsföring, helt enkelt. Jag slogs av bredden och djupet i utbudet. Tänkte att någonstans i detta vidsträckta fält ska jag väl hitta anställning och hyfsad lön. Vilket jag gjorde. Här hade lukten av bokdamm ersätts av något som doftade bättre, starkare och mer eggande. Trycksvärta.

Biblioteket i Hongkong

Decennier senare hade jag ett överväldigande biblioteksmöte. Det skedde i Causeway Bay i Hongkong. Som de flesta byggnaderna i denna stad är detta hus storslaget, vackert och makalöst effektivt. Det är 12 vångar högt och rymmer 2,3 miljoner böcker. Här fann jag de fakta jag behövde för att skriva texter under de knappa två år jag bodde i staden. Då upplevde att jag biblioteket var fritt, precis som Hongkong var vid den tidpunkten. Nu fruktar jag att kommunistiska partiets hantlangare har rensat ut de skrifter som misshagar diktaturen i Peking. Kanske speciellt allt om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Den som enligt partiet aldrig inträffat men som alla ändå måste påminnas om att den aldrig har hänt.

Läxhjälpare på biblioteket

Nu är jag åter ofta på Stockholms stadsbibliotek. Och jag har mött verksamheten i en ny roll. Jag är läxhjälpare på biblioteket i Kista en dag i veckan. Då bistår jag gymnasieelever och vuxenstudenter med deras läxor. Inte så mycket med fakta, dessa har eleverna snabbt och vetgirigt googlat. Utan hjälp med studieteknik, att formulera sammanfattningar och sätta in kunskap i ett svenskt sammanhang.

Men mitt uppdrag där tärs av mörka tankar. Hur många av dessa ambitiösa elever med utländsk härkomst vill Jimmie Åkesson och Johan Forssell med illa dold förtjusning sparka ut ur landet på deras 18-årsdag? Varför ska mina och resten av samhällets satsningar på dem bli meningslösa? Det enda syftet med Tidölagets agerande är att cementera ett vi-och-dom-samhälle. Där ”dom” alltid ses som ett hot.

Ändå, tack 940 906 för allt.

The post Bibliotek – en livslång kärlek first appeared on Opulens.

POLITIK. KD-ledaren Ebba Busch talar om kulturkrig och vill förbjuda burka och niqab i offentliga miljöer. Lars Thulin ser hur Tidölaget försöker plocka billiga poäng men han benar också upp frågan som landar i ett dilemma.

Debatten om burka och niqab avslöjad

Nu debatteras ett förbud mot att bära heltäckande slöjor på offentlig plats. Närmare bestämt burka och niqab. Liknande lagar finns i bland annat Belgien, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Italien, Kanada, Marocko, Norge, Schweiz, Tunisien, Turkiet, Tyskland och Österrike.

Som skäl till förbudet anges ibland att den som deltar i offentlighet ska kunna identifieras. Därför är även andra plagg som döljer ansiktet förbjudna.

De som säger nej till förbud hävdar att det är ett ingrepp i den personliga friheten och ett angrepp på religionsfriheten.

Höger-vänsterskala

Frågan om ett förbud har blivit explosivt polariserad delvis längs en höger-vänster-skala. Allt tyder på att det är ett oblygt sätt för Tidölaget att knycka röster på hat mot muslimer.  Även om S-ledaren Magdalena Andersson och en del andra partiledare  inte säger entydigt nej till ett förbud.

I egenskap av debattör som uppskattar fakta och hyfsat intellektuella resonemang är det lätt att ducka i frågor med detta rådande tonläge. Fast om alla gör det lämnas scenen vidöppen för de extrema åsikterna. Vem tjänar på det?

Den individuella vinkeln

Frågan har emellertid en individuell aspekt som måste belysas. I ett samtal i verkliga livet betyder ansiktsuttryck ofta lika mycket eller mer än orden. Ett stramt och sammanbitet ansikte eller ett öppet med inbjudande leende, kan berätta mer än tusen ord. Den som döljer sitt anlete slipper visa detta, samtidigt som den kan ta del av det som ett obeslöjat ansikte förmedlar. Det är omöjligt att föra ett jämlikt samtal genom att stirra in i tyg.

Men, säger kanske någon – i ett vanligt telefonsamtal kan man ju inte se motpartens ansikte. Visst, men där gäller samma förutsättning för båda. Om jämlikhet ska uppnås i ett direktmöte blir det omöjligt om ena parten döljer sitt ansikte.

Så det finns en allmängiltig princip som rör grundvalen i vår demokrati. Grunden för demokratin är jämställda, fria, och öppna samtal i offentligheten. Ett samtal med någon som bär en heltäckande slöja kan varken bli öppet eller demokratiskt.

Teokrati – burka och niqab

En motsats till demokratin finner vi i teokratin – religiöst styre. Det finns ofta i länder där burka och niqab är vanliga företeelser. Teokrati innebär att människan alltid är helt underordnad en gud. Men hittar vi slöjtvång i religiösa skrifter? Nja, kanske i Koranen och dess så kallade suror. I nummer 24:30 står det att kvinnor ska dölja sina ”behag”. Men det enda som nämns som behag är barmen. Därför anser de flesta uttolkare av Koranen att något tydligt krav på beslöjade ansikten inte finns i den skriften.

Kristendomen har inget krav på heltäckande slöja. Men där är det kvinnans hår som är en så stark erotisk signal att det måste döljas. Aposteln Paulus säger i Korinthierbrevet 11:5-7 att en kvinna drar skam över sin tro om hon ber barhuvad.

Så tanken att en gud kräver heltäckande slöja har ingen grund i vare sig islam eller kristendom. Däremot finns det krav som utfärdas av de som tror sig tolka den aktuella gudens vilja. I princip är dessa uttolkare alltid män, som slår vakt om att behålla sin makt i samhället.

Praktiska problem med burka och niqab

Dessutom är de praktiska svårigheterna med burka och niqab är stora. Vem vill åka med en busschaufför vars ögon och synfält begränsas av tyg? Hur identifierar sig niqab-bärare vid en kontroll för inpassering? Vem vill genomföra en facklig förhandling med en ansiktslös person? Vem vill få ett svårt medicinskt besked av en läkare som döljer sitt anlete? Frågorna är principiellt relevanta då krav på heltäckande slöja utestänger kvinnor från en stor del av arbetsmarknaden.

Genusaspekten

I grunden är frågan genusrelaterad. För vem har sett män bära dessa plagg? Eller hört att de måste skyla sig? Ingen.

Många anser därför att kravet är kvinnoförnedrande.

Det kan också betraktas som mansförnedrande. Varför? Jo, därför att männen är de aktiva i problemet – inte kvinnorna. Om en man ser en kvinnas hår och ansikte blir han då så upphetsad att han inte kan behärska sig? Och göra vad? Våldta eller stjäla kvinnan från hennes man? I så fall betraktas ju män som djur, oförmögna att kontrollera sina drifter. Kravet på heltäckande slöja för kvinnor kan därför också ses som ett förnedrande och förminskande av männen.

En rimlig fråga är väl då om inte religiösa ledare borde agera mot dessa mäns brister? Istället för att skuldbelägga och agera mot kvinnan? Och förbjuda henne att visa sig som gud skapat henne? Accepterar teokraterna inte sin guds verk?

Men, det finns ytterligare en aspekt att beakta.  Om kvinnor hävdar att de vill dölja sig för att slippa blickar från män, eller för att följa en tradition i en annan kultur än den svenska – ska vi inte acceptera det? Ska inte kvinnor få klä sig hur de vill?

Vilka rättigheter väger tyngst?

Därför kokar frågan till sist ner till vilka av rättigheterna i ett samhälle som är viktigast. Tron på demokrati och jämlikhet för alla som visats i ett land som säger sig bygga hela sitt samhälle på dessa grundvalar? Eller på den absoluta personliga friheten, även om den går emot det grundläggande i vårt samhällsskick?

Vissa anser att frågan berör så få att lagstiftning är onödig. Det är måhända en relevant invändning. Å andra sidan – kan behovet att skydda en grundläggande del i vårt samhälle kvantifieras? Till exempel är en hel del brott som ytterst sällan inträffar likväl straffbara i Sverige.

Debatterna kring detta dilemma är intressanta att följa och dessa diskussioner borde representanter för det sansade samhället kunna ta. Och därmed ge högerns populister och extremister en match.

The post Bör burka och niqab förbjudas? first appeared on Opulens.

AKTIVISM. Asylrättsaktivisten EvaMärta Granqvist är sedan 2018 aktiv i nätverket “Nu är det nog” som hon nyligen företrädde på ett politiskt möte i Göteborg. Dagens stränga migrationspolitik har hon inget till övers för.

– Vi får jobba i skift för att orka. Det är omöjligt att orka hela tiden så vi försöker ta pauser och försöka dela med oss av glädjeämnen, säger EvaMärta Granqvist

Att demonstrera för flyktingars rättigheter är i den politiska samtiden en kamp i motvind varför EvaMärta Granqvist betonar vikten av att arbeta tillsammans med andra. Som ett glädjeämne i mörkret nämner hon de afghanska ungdomar som åtta år efter att de kommit till Sverige fått stanna tack vare gymnasielagen. 

– De har etablerat sig här och vi är många som gläds med dem när det går bra för dem. Men de smutskastas ändå systematiskt, inte bara av SD:s så kallade hatsvans. Just gruppen ensamkommande ungdomar från Afghanistan smutskastas systematiskt av vanliga privatpersoner. Det är de vanliga invektiven som man inte vill ta upp här, de kallas bidragstagare, skäggbarn, att de har ljugit om sin ålder, de har kastat sina pass, säger EvaMärta Granqvist. 

Hon företrädde i torsdags, den 16 mars, sitt nätverk Nu är det nog på ett av Vänsterpartiet arrangerat stormöte i göteborgska Angered under rubriken Tidöavtalet – hotet mot demokratin. Flera organisationer samlades för att kritisera regeringssamarbetet . EvaMärta som har en bakgrund i partiet som ersättare på kommunal nivå, var på plats i egenskap av flyktingaktivist för partipolitiskt obundna Nu är det nog. 

– Vi har tusentals unga arbetsföra och svensktalande ungdomar i Sverige som inte får arbeta, samtidigt pågår den här den här systematiska smutskastningen från de här hatande privatpersonerna, sanktionerade numera från högsta politiska ort. Hela Tidöavtalet i sig bygger på en kass människosyn som har normaliserats genom åren, säger EvaMärta Granqvist. 

Det löst sammansatta nätverket har en rad politiska krav på migrationsområdet som handlar om att återinföra permanenta uppehållstillstånd som norm samt låta alla ensamkommande unga stanna oavsett nationalitet. Den som står bakom något eller flera av punkterna får använda gruppens namn. Till rörelsens medialt uppmärksammade demonstrationer hör marscher med svarta paraplyer och utställda kvarblivna skor som påminner om flyktingar som tvingats lämna Sverige. 

Från asylaktivisternas håll betonas att den stränga migrationspolitiken inte började med Tidöavtalet men att den nya politiken innebär ännu en förflyttning i repressiv riktning. EvaMärta Granqvist påminner om att det var en socialdemokratisk regering som tecknade det kritiserade återtagandeavtal som lett till återsändandet av afghaner till Afghanistan. 

– Det här avtalet beskrev migrationsminister Morgan Johansson offentligt som en framgång för Sverige. Då tänkte jag: oj då vilket misstag, det där kommer han få äta upp. Han kommer få ta tillbaka det när partimedlemmar tar honom i örat. Så här gör vi inte i Sverige. Men så blev det inte, hela partiet har ställt sig bakom den här politiken och med Morgan Johansson i spetsen fortsatt att kratta manegen för främlingsfientliga krafter som får ett större inflytande, säger EvaMärta Granqvist från Nu är det nog. 

The post “Vi har fått nog av främlingsfientligheten” first appeared on Opulens.

RASISM. För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen ses som”objektiv nyhetsrapportering”. Det menar Masoud Kamali apropå att brittiska BBC sparkat programledaren och fotbollslegendaren Gary Lineker.

I Sverige är vi vana att höra SVT hävda sin ”objektivitet” för att legitimera SD-vänliga och rasistiska ställningstaganden. Nu har dess engelska motsvarighet BBC som är ett statligt public service-media hävdat detsamma och sparkat en av de mest populära programledarna, den tillika stora fotbollsspelaren Gary Lineker som ledde det populära programmet ”Match of the day” på lördagar. Gary Linekers brott sägs vara att han kritiserade den engelska migrationspolitiken och jämförde den strama och rasistiska migrationspolitiken med 1930-talets nazipolitik.

Apropå den konservativa regeringens ansträngningar för att i samarbete med högerregeringen och Macron i Frankrike få till stånd ett totalstopp av flyktingar via den engelska kanalen, så skriver Lineker på Twitter: ”Vi tar emot mycket färre flyktingar än andra stora europeiska länder. Detta är bara en omåttligt grym politik riktad mot de mest utsatta människorna med ett språk som inte är olikt det som användes av Tyskland på 30-talet,”.

Efter detta uttalande har Lineker stängts av som programledare på BBC. En talesperson för BBC förklarar orsaken till BBC:s beslut i en intervju med Sky Sports på följande sätt ”Vi har sagt att han ska hålla sig ifrån att ta ställning i partipolitiska frågor och politiska kontroverser”. Tim Davie som stängde av Lineker från hans program på BBC är själv medlem och har donerat pengar till det Konservativa partiet i England. Han har varit styrelsemedlem i företaget Pepsi och har utan bakgrund i eller någon som helst kunskap om medier blivit BBC:s direktör. Det är uppenbart var hans lojalitet har sin hemvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kaveh Selhekol som är ansvarig reporter för Sky Sports News twittrar att “”Gary Lineker avstängdes från BBC för att han upprört de konservativa eftersom han stod upp för några av de mest utsatta människorna i världen. Samma BBC vars ordförande gav de konservativa 400 000 pund innan han hjälpte till att ordna ett lån på 800 000 pund till Boris Johnson.” Det vill säga, Linekers enda misstag är att han tagit ställning för utsatta människor på flykt och kritiserade och därmed irriterade de konservativa och andra rasistiska och flyktingfientliga i England.

För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen inte betraktas som ”ställningstagande i partipolitiska frågor” utan som ”objektiv nyhetsrapportering”. Denna medvetna falska marknadsföring av dessa mediers ledning bygger på en naiv föreställning om att det finns en journalistisk positionering bortom samhället och dess politiska, sociala, ekonomiska och kulturella slagfält. Faktum är att talet om objektivitet används för att exkludera kritiska röster och förstärka högerpopulistisk politik som genomsyrar många av dagens regeringar i Europa.

The post Public service “objektivitet” förstärker högerpopulismen first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Jag skriver det jag vill men är intresserad av det politiska. Jag kan också skriva texter som bara utgår från mig själv men det känns ointressant för mig att andra ska läsa”, säger Burcu Sahin som är aktuell med diktsamlingen Blodbok.

The post Helgporträttet: “Gruppen migranter har i princip blivit kriminaliserad” first appeared on Opulens.

This article was originally published in 2019 by Amy Oloo via Democracy Without Borders blog. 

FREEDOM. With millions of people across the world fleeing violence, oppression, economic desparation or because of environmental reasons, migration remains a key issue on the political agenda. Two years ago we reported on our blog that a powerful case was made that the global benefits of open borders and free movement of people may strongly outweigh the disadvantages. This piece looks at some of the arguments since then.

In an article penned for the Los Angeles Daily News, Doug McIntyre argued recently that nation-states as we know them eventually may become a thing of the past. The columnist said that due to increased access to the internet, and subsequent exposure to ‘others’, people are beginning to identify themselves as global citizens. “For the first time in human history our sense of community is not limited by geography,” he writes. In fact, surveys confirm that the notion of global citizenship is widespread.

The world is far away from ‘borderlessness’

However, the world is far away from achieving a state of ‘borderlessness’. According to Tim Marshall, author of the 2018 book Divided: Why We’re Living in an Age of Walls, Donald Trump’s controversial plans for building a wall on the border to Mexico is actually in the global norm. The author reveals that 65 countries now have a wall or fence. Half of these fortifications were built in this century. Marshall argues that their purpose is to ease concerns by giving the impression that ‘something is being done’ to keep migrants out. After all, the current influx of nationalist leaders often is a result of growing concerns about uncontrolled mass migration.

The idea of a world without borders remains unfathomable for those in the Global South. The free movement of people across borders has only been awarded to the affluent and those with European and North American passports.

In a piece titled The Idea of a Borderless World, Achille Mbembe, a Cameroonian philosopher and political theorist,  argues that the “capacity to decide who can move, who can settle, where and under what conditions is increasingly becoming the core of political struggles.”

According to Mbembe classical liberal thought embraces the freedom of movement for capital, goods, and services. He argues that a ‘fourth freedom of movement’ must be added: that of people. In the European Single Market this freedom is referred to as free movement of labour.

Thus, Africans and all world citizens must be awarded the same freedom of movement that others already have. Mbembe acknowledges that in order to initiate this transition, African countries themselves must start with opening their borders to each other and remove the tight constrictions that were mapped out by colonizers. The African Continental Free Trade Area which is set to launch on 30th May 2019 may be perceived as a step towards this. The new free trade area is envisioned to become one of the largest single markets in the world and will provide companies with easy access across the continent. Two months ago Kenyan President Uhuru Kenyatta called upon African governments to allow free movement of people as well. The African Union is already working on a single African passport for all African citizens.

From a moral point of view, freedom of movement should be granted irrespective of social or economic status. Nonetheless, denial of the ‘fourth freedom’ remains rooted not only in xenophobic views but also in economic bias. This is best illustrated by the fact that 108,000 millionaires were able to migrate freely in 2018 as a recent study showed. Further reports predict that at least 26% of the world’s millionaires will make similar moves in 2019. In many cases, millionaires from countries such as China, Russia and Turkey flock to states such as Australia, Canada and the USA. Often millionaires effectively purchase citizenship or residency status, a privilege not awarded to the poor. They cannot even travel freely.

The post Walls, fences, and a borderless world: Recent arguments first appeared on Opulens.

FLYKTINGBOENDE. Göteborgs filmfestival startar ett residensprogram för ukrainska filmskapare som tvingats lämna landet på grund av kriget.

I samarbete med Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionen öppnar nu Göteborg Film Fund 2022 för ansökningar till tre residensplatser, för en period av tre månader vardera.

“Vi hoppas att våra residens kan ge åtminstone några filmare möjligheten att fortsätta sina arbeten i en fredlig miljö, vare sig de vill utveckla manus och nya projekt eller färdigställa redan påbörjade”, säger Camilla Larsson, ansvarig för fonden, i ett pressmeddelande.

Residensplatserna är tillgängliga från maj till augusti.

TT Nyhetsbyrån

The post Festival ger fristad till ukrainska filmskapare first appeared on Opulens.

TYSTNADSREVOLT. Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar som inte kunde teckenspråk. I “Främlingar jag känner” tecknar hon en kaotisk familjesaga om ett liv i marginalen – där hon söker sin plats genom en “felinlärning” av språket.

Elin Swedenmark/TT

The post Hon skriver om sina döva föräldrars revolt first appeared on Opulens.

NOBELVINNAREN. När Abdulrazak Gurnah fick veta att han tilldelats Nobelpriset i litteratur stod han i köket med en kopp te i handen. Han trodde att det var ett skämt.

Hans fru och barnbarn var på utflykt till ett zoo, och Abdulrazak Gurnah hade just bryggt te i villan i Canterbury i England när Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm ringde.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Började skriva för att saker plågade mig” first appeared on Opulens.

GIG-EKONOMI. I “Cykelbudet” skildrar Anders Teglund den mentala utplåningen som Foodora-bud samtidigt som han njuter av att cykla, av att bara “kötta på”. Men framför allt dyker han in i gig-ekonomin och i en av samtidens djupa sprickor.

Vanligtvis är han förläggare och pianist med ovanliga gig. När pandemin bryter ut ska Anders Teglund ge sig ut på en turné kopplad till sitt nya album “Vissa somnar helt”. Som passionerad vän av akustiska pianon ger han konserter i människors hem, ber åhörarna placera sig bekvämt, gärna på golv och kuddar, och är särskilt nöjd om någon somnar. Men det är mars 2020. Samma dag som Göteborgs-Posten har ett stort förhandsreportage om hans kommande konserter försvinner de från kalendern.

– Allt föll. Jag visste inte hur jag skulle överleva men det var också ett existentiellt moln som seglade in över mig, vad ska jag ta mig till? Det här kan bli hur jävligt som helst.

Tio år tidigare har han tagit sig ur en personlig livskris genom att löpträna. Pandemins återverkningar på hans uppdrag som musiker och kulturarbetare skulle kräva något liknande. Nu var han tvungen att försörja sig men också röra på sig – jättemycket. Och ju värre det blev, desto hårdare behövde han pressa kroppen.

– Jag är alltid gladast i mitten och slutet av passet. I början är det kanske bara “fy fan vad jobbigt”, och i mitten en känsla av att “det här borde ju alla göra”. Sedan stängs min hjärna av och då kan jag jobba tre timmar i ett slags monotont mörker som är själsligt vilsamt, hjärnan är borta.

Maniskt sökande

Men vid sidan av cykelrusen och ögonblickens poesi är tillvaron mörk. Snart ser han också paralleller: Som musiker är han slav under Spotifyappen i sitt maniska sökande efter lyssningar (han får fyra “korvören” styck för ett album som kostat honom 50 000 kronor att spela in) medan han som Foodorabud övervakas och kontrolleras helt av företagets pipande app Roadrunner. Det är genom den som han får sina uppdrag. Minsta avvikelse eller fördröjning registreras och påverkar hans framtid som cykelbud. Appen håller minutiös koll på hans prestationer.

– Det är ingen som hör av sig och säger “vad kul att du cyklade sex mil i dag, du hade ju nästan fem leveranser per timme, bra jobbat Anders!” Det bara drunknar liksom. Jag vill förklara hur det där kryper in i ens tankar, hur man blir en slav under det – och dessutom börjar tänka inom slavägarens hägn.

Anders Teglund må vara utsatt som kulturarbetare, men upplever samtidigt hur privilegierad han är i förhållande till de asylsökande Foodorabuden. Den som någon gång undrat över matbudens trötta ansikten får svaren här. Alla måste själva stå för fordon och service. Anders Teglund har bra kläder, fin cykel, socialt kontaktnät och andra jobb. När bekanta frågar om hans nya påhugg frigör han sig från skammen genom att säga att han skriver.

Egentligen tillräcklig

Läsarna får möta hans kollegor. Mest rörande är pakistaniern Mubarak vars årsinkomst är tillräcklig, egentligen, för att ge honom uppehållstillstånd, men eftersom hans Foodora-kontrakt är så korta blir de inte giltiga.

– På en politisk nivå tänker man sig att arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken ska kroka i varandra, men i själva verket finns ett glapp mellan de här systemen och i det glappet rekryterar Foodora sina arbetare, säger Anders Teglund som vill synliggöra just detta.

– Jag tycker att det här är en spricka i vårt samhälle och som kulturarbetare är det bra att vara i den, där det är mörkt och eländigt.

Några timmar efter intervjun blir Anders Teglund nekad förnyat kontrakt på Foodora. Distriktsombudet har tidigare framhållit att han ger bort för många av sina pass. Trots att boken är färdig har han fortsatt göra ett antal timmar i veckan som matbud – ett slags betald terapi plus att han vill veta vad som händer när boken når offentligheten.

“Man är en siffra”

Anders Teglund har också engagerat sig fackligt och varit en av flera pådrivande till att Foodora till slut tecknade kollektivavtal med Transport även om det inte på långa vägar löser alla problem, framhåller han. Ändå är otryggheten och frånvaron av rättigheter inte det värsta.

– Man är en siffra för arbetsgivaren, på restaurangerna ska man inte synas och kunderna ser en inte. Det är total övervakning och total anonymisering – samtidigt.

Manliga beställare drar sig heller inte för att öppna i kalsongerna. Först blev han förvånad.

– Men så fattade jag att det är det tydligaste exemplet på att de inte tycker att jag är en människa. Jag är bara en pizza som kommer, ett spöke som bär fram en pizza.

Erika Josefsson/TT

The post Foodorabudet – “ett spöke som bär fram en pizza” first appeared on Opulens.

RASISM. “Resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag”, skriver Vladan Lausevic apropå senaste tidens debatter.

Sommaren 2021 har präglats av diskussioner om rasism som i samband med skandalerna i sjukvården och rapporten skriven av myndigheten Delegationen för migrationstudier om högerdebattörers språkbruk. En debattör som blev mer uppmärksammad är Ivar Arpi, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet. Just Arpis ageranden under sommaren är något viktigt att uppmärksamma med tanke på hur rasistiska idéer och förslag blir normaliserade i debatten.

Det går nog inte en enda månad utan att begreppet rasism nämns i alla de etablerade medierna. Vilket delvis beror på att rasismen fortfarande finns i Sverige såväl i allvarliga och strukturella fall som i vardagliga och banala former. Samtidigt ska det läggas till att Sverige anses vara bland de EU-länder där rasistiska beteenden och attityder äger rum i en mycket lägre skala vilket även är resultat tack vare den antirasistiska argumentationen sedan 1990-talet.

Olika former av rasism kan också blandas som i fallet med den uppmärksammade rasismen inom sjukvården som först publicerades i DN. Fallet med att patienter av offentligt anställd vårdpersonal fått förfrågningar om man önskat sig läkare som är “vita” och “etniska svenskar”. Sammanblandningen här beror bland annat på att reaktionerna på skandalen från många högerorienterade individer har varit att det egentligen handlar om språkproblem och kommunikation, inte om rasism. På det sättet har man, i många fall omedvetet, ignorerat rasismen i sjukvården som faktiskt existerar enligt forskningen.

Diskussioner om rasism under sommaren började med utspel från den högerkollektivistiske debattören och tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Ivar Arpi. Han och flera andra borgerliga och högerorienterade skribenter som Per Gundmundsson blev uppmärksammade av den statliga myndigheten Delmi angående rasistiska idéer och språkbruk. Här gäller det att ha flera tankar i huvudet och dra slutsatsen att det är dåligt att offentliga institutioner ska skriva om debattörer på det sättet, men det förändrar inte det faktum att nämnda debattörer har avstått från att kritisera rasistiska beteenden.

I Arpis fall ordnade han ett podcastsamtal med den rasistiske akademikern Eric Kaufmann, vars åsikter Arpi har främjat redan under 2019. Kaufmann är bland annat känd för sin bok Whiteshift. Populism, Immigration and the Future of White Majorities, som recenserats av Hynek Pallas i Göteborgs-Posten. I boken menar Kaufmann att vita människor motsätter sig invandring exempelvis från Mellanöstern utifrån rasistiskt självintresse (racial self-interest), för att “skydda” sin vita identitet från invandring och identitetspolitik.

Man behöver inte vara en ledarskribent eller en akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag.

Men Kaufmann är inte bara beskrivande i sin” forskning” som ändå är präglad av myter och felaktiga uppgifter som när han försöker förklara att vit nationalism i USA inte handlar om politik. Som ekonomen och migrationsexperten Jonathan Portes skrivit om i The Guardian har Kaufmann förespråkat att “vitas rasmässiga självintresse” ska bli policy i ett poängbaserat invandringssystem. För enligt Kaufmann bör vita människor kunna ha förtur och få fler poäng vid invandring till Storbritannien bland annat eftersom det skulle leda till att färre vita känner sig rädda och oroliga som i samband med invandring från Afrika och Mellanöstern.

Man behöver inte vara ledarskribent eller akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag. Det vore samtidigt osakligt och osant att kalla en högerdebattör som Arpi för rasist men faktum är att Arpi inte heller har kritiserat och eller tagit avstånd från sådana åsikter. För fallet är att Arpi har argumenterat emot rasism men bara när rasismen kommer från “vänstern”, alltså på selektivt sätt och inte på principiella grunder. Alltså, det går inte att bekämpa rasism med rasism bara för att den anses komma från “rätt håll”. Att ägna sig åt “selektiv antirasism” blir också ett direkt eller indirekt sätt att stödja rasism.

Sommarens diskussioner om rasism visar även på något djupare, inklusive på odemokratiska beteenden. För resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag. Att människor från Mellanöstern och muslimska länder ska hindras från att få skydd och migrera för att symboler, uttryck och även människors utseenden på lokal nivå inte ska få förändras. Vilket återspeglas i till exempel att Sverigedemokraternas politiker lägger förslag om och kommunicerar om att asylsökande ska låsas in och inte ska kunna få demonstrera. Därför är det viktigt att fler kritiserar resonemang som dessa hos Kaufmann och Arpi om vi inte vill att framtidens Sverige ska stoppa individer vid gränsen på basis av hudfärg och utseenden.

The post Selektiv antirasism är rasism first appeared on Opulens.

HUMANITY. In “Pieces of the puzzle – Managing migration in the EU” researcher Bernd Parusel argues for a new European immigration policy and system based on human rights, social inclusion and global cooperation. One important conclusion is that if the EU cannot improve and learn from current failures, it will be more or less impossible to create better solutions at the world level as well.

During 2015, more than 1 million refugees, asylum-seekers and migrants came to the EU. Most of EU-governments accepted the majority of immigrating individuals as in cases of Germany, Sweden and Portugal. But instead of taking pride in such large and historical humanitarian effort, the EU has changed negatively when it comes to policies, decisions and communication. Even those EU-states as Germany with a “welcoming attitude” are not more restrictive and pessimistic regarding humanitarian migration.

While the Corona pandemic has resulted in border closures and reduced human mobility across the world, the EU: Commission has been organising a new “New Pact on  Migration and Asylum”. A pact that most of the EU-governments and parliamentary groups in the European Parliament are unsatisfied with. Several analysts and experts have already been proclaimed the pact as “business as usual” where ideals of open society and closed society are mixed as a European, one can often feel that issues concerning immigration policies and systems are a never-ending story. 

However, it is not a never-ending story, but migration will always be part of Europe. After all, most Europeans have someone in their history as parents or have friends and colleagues who have been refugees and immigrants. Also, as the EU is integrating politically and economically, even the migration policy areas will have to follow. It is hard to have a single market and common institutions with 27 asylum systems.

Historically seen, EU-governments have been discussing and negotiating about integrating policies and institutions for the humanitarian and labour migration already since the 1980s. 

Such historical background is described in the book “Pieces of the puzzle – Managing migration in the EU”  by Bernd Parusel, published via European Liberal Forum. Parusel makes a detailed historical presentation that is important when understanding Europe concerning migration. In the first place, the book is a strong encouragement to political actors, especially liberal and progressive ones, to find and create better solutions than the existing ones. 

Parusel emphasises that it is important to defend human rights that are EU:s cornerstone and push forward with new dynamics such as offering meaningful storytelling about the future of Europe. For example, an important proposal in the book is how new legal pathways could be created so that more people can enter the EU legally, freely and safely when applying for the right to asylum. Among other important proposals are to develop new mechanisms for shared responsibilities between EU-governments. 

The book provides a detailed and comprehending analysis concerning what has happened and what can be done by Europe. Parusel is also proposing better cooperation between the EU and other governments as the African ones when it comes to humanitarian assistance and deportation actions. The overall message is that more fences and walls will not work, while better cooperation and common goals will benefit humans, governments and continents. 

Finally, an important message of the book is that what is done Europe does not stay in Europe. Parusel highlights the importance of the 2018 Global Compact on Migration agreement and negotiations depending on European governance and development. Thereby, the EU can improve itself and our planet regarding human dignity and security. 

The post Time for EU:s humanitarian update first appeared on Opulens.