EXPERIMENTELLT. Länge var Midori Takada en bortglömd musiker, i dag hyllas hennes unika minimalistiska musik världen över.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När den japanska slagverkaren Midori Takada gav ut sin solodebut Through The Looking Glass 1983 var det ingen som brydde sig nämnvärt, den blev knappt omskriven och sålde dåligt, kanske för att skivaffärerna placerade in den i facket för modern klassisk musik.

Albumet var mer eller mindre bortglömt tills det fick nytt liv… på Youtube. Detta tack vare musikbloggaren Jackamo Brown som laddade upp albumet på sin Youtube-kanal 2013 och genom söktjänstens algoritmer rekommenderades albumet för dem som hade intresse av ambient och experimentell elektronisk musik, i dag har inlägget nått mer än två miljoner besök.

Den klassiskt skolade Midori Takada började sin karriär som slagverkare i en symfoniorkester i Berlin. Men hon trivdes aldrig i konserthallarna. Hon sökte något annat och fann det i frijazzen liksom i afrikansk och asiatisk musik.

Tillbaka i Japan bildade hon Mkwaju Ensemble tillsammans med musikerna Joe Hisaishi, Yoji Sadanari, Junko Arase och Hideki Matsutake. 1981 släpptes Ki-motion som samma år följdes av ett självbetitlat album, det först nämnda står nu på tur att återutges i slutet av juni. Skivbolaget som 36 år senare hajat storheten med Takadas musik är We Release Whatever The Fuck We Want Records. Förra året inledde de satsningen på Takada genom att för första gången pressa upp den tidigare nämnda solodebuten på vinyl.

Båda dessa utgåvor är riktiga bomber. Musikaliskt skiljer de sig inte åt så värst mycket. Mkwaju Ensemble är något mer groovig och rytmiskt orienterad, ibland gör de nästintill pre-techno, kanske tack vare Hideki Matsutake som tidigare samarbetat med Logic System och Yellow Magic Orchestra.

Det kryllar av slaginstrument när Midori Takada gör musik. Marimban är kanske mest förekommande. Mkwaju betyder tamarind på swahili och av tamarindens hårda trä byggs marimban, andra instrument är bamburör, vibrafon och xylofon.

De repetitiva inslagen skapar hypnotiska effekter och många har dragit paralleller till minimalisterna Steve Reich och Terry Riley. Själv har hon sagt att hon vill göra musik som är en motpol till den västerländska klassiska musiken och som bygger på att göra avtryck genom minimala resurser.

En av hennes förebilder är den gambiske gyilspelaren Karobi Lori som lär ha sagt att han alltid förbryllats över att västerländska orkestrar behövde så många instrument när det går att få fram så mycket musik genom ett enda instrument. Karobi Lori och Midori Takada gjorde faktiskt en skiva tillsammans, men tyvärr är det få som hört African Percussion Meeting (1990). Detta för att den är omöjlig att komma över då den endast gavs ut som cd i Japan. Det går dock att hitta ett makalöst spår från detta album på Youtube. Men jag vill ha mer. Kan någon vara snäll att ge ut även det albumet på nytt?

The post Maximal effekt med minimala resurser first appeared on Opulens.