LYRIK. Michael Economou har skrivit en dikt om en vandring i de öländska spåren av pojken Erik Johan Stagnelius. Diktens titel är hämtad från Stagneliusdikten ”Barndomsminne”.

Så här säger Michael Economou själv om intentionen med dikten:

”Jag har försökt skriva så romantiskt som möjligt i avsikt att fånga stämningar i och innebörder av skaldens egen diktning. För svårt? Kanske. Retro? Definitivt. Gammaldags? Möjligen. En dröm? Absolut. Romantiskt? Förhoppningsvis. 1800-tal? Nja.

I vilket fall har jag gjort så gott jag kunnat. Och jag hämtar stöd också hos förebilden och läromästaren Harry Martinson som skaldar så här i sin dikt ’Att verkligen våga leva’: ’Dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt.’ (ur Vagnen, 1960).”

O denna ljuva tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

                                                                                                      1/5-18/5 2025

(I)

Otidsenligt är det kanske; att vandra, tro

man kan hinna fatt sig själv i flydda dagar.

Men även det otidsenliga bär en mening.

Varför hör vi annars diktens tidlösa ton?

Och Stagnelius, i din barndomsblick vill

jag märka att du vågade möta andra tider,

ett utomvärldsligt balansstycke, så naivt

att ingen ska kunna se hur högt du nådde.

I Gärdslösa är du pojken med Guds lyra,

slagrutan som kan avlyssna själens jord.

Lever sådan kunskap kvar bara i spåren

av dig, vem kan längre se hav och moln

bli som ett träd, väckt i morgonens ljus,

oberörd av Kaos obarmhärtiga födelse?

Att tider flytt innebär inte att tider ändras

bortom ett möjligt saktmod: jag försöker

bortse från min tid, som vore den möjlig

att undfly om man går så sakta, så stilla

att man lyckas förstå vad fjärilar vill oss,

vad tysta träd säger oss med sin tystnad.

(II)

Dikten som faller på plats byggs cykliskt.

I återkomsten, bortom regn och fuktiga

kvällars slum växer slagkraftigt spår av

liv på drömmens brant, cykler av tankar

om poesin som ständigt förväxlar natt

med dag när ljuset i dikternas skuggor

faller på Gärdslösa, Skogsby, Löttorp:

by går till by när jorden smugglar skog,

äng, åker, sten likt kosmiskt stöldgods

över ön som tämjs av sitt revs andning

i havets stora lunga. Men ambitionerna

om att vara otidsenlig får tåla en törn:

kängorna skaver så illa att stämningar

blir sår, inte upplevelser: svårt att få liv

i stillheten inom sig, svårast att märka

hur världsträdet Stagnelius klättrar i

växer så oföränderligt att hans dikter

förråder honom som i lönndomens

änglastrofer av fattigmansguld, värt

sin vikt när löv blir ord, träd blir dikt.

(III)

Inte onda, goda andar värnar än idag

allt oförstörbart i den lekande pojken,

bejakad av blombinas tysta ljuseufori,

besjälad av vindens blomstriga törnen.

Och inte ens när himlarna virvlar i kaos

gör leken sig omöjlig: om krafterna står

sig slätt inför själ och växt tjuter stormar

lyckligt, som vore vind och hav ett ljus!

För den som vittnar inför Guds keruber

i dikt om smärtans ton som sträcker sig

bortom världen, i strof om fåglars flock

som i himlen tecknar tröstens signum,

är våren paradisisk på ön: O denna ljuva

tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

Jag vill ju i stroferna höra barnets glädje,

hur orden lugnar vuxensjälen i sitt kaos.

Tro på fadern ovan molnen, löd devisen.

Så glimtar dikterna till i grönskans oro:

i blommans sken väcks estetiken, väcks

den natur som rätar ut livet inom pojken.

(IV)

Jag vandrar flera veckor, otidsenlig ja, till

trösten som långsamheten ger – men vad

gör det om jag aldrig når fram om ändå

inget annat än det tidsenliga väntar mig?

Så i natten lotsar martallarna mig att hårt

törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:

havets långväga brus våg på våg på våg

i all längtan efter närhet till fjärran strand

öppnar mig för vad som väntade pojken.

I stjärnor ovan hav; ja – i cymbalklangen

av allt interplanetärt idétrots, så bländat

av sitt evigt esoteriska kretslopp, ankrar

pojken sitt livssken när Karlavagnen flyr

Öland; och jag har svårt att förstå; nej –

jag kan inte reda ut tankevärldens ljus

i solarnas glans, i skönhetens hisnande

skuggfärd som pågår under vandringen,

överstigande mitt förstånd när dikterna

ändå gör mig häpen över att jag älskar

dem utan att pojken ännu fattar något.

(V)

Vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård

väntar han, bibliskt ren i sitt hjärtas ljus;

barnet som här söker med fingret efter

de dödas vakna tystnad på gravstenar.

Fåglar sjunger i kör, apostlarna lyssnar:

tonerna är överjordiska, så långsamma

att allt som levs i stillhet och saktmod

gör mig varse skönheten som ska väcka

dikterna, urminnes bejakande cyklisk ton.

Jag är framme: vandringen har lyckats

stilla mig bortom vandringens smärta.

Jag ser vad jag sökt, jag är mer himmel

än jord, hemligheter flyger inte längre

från mig: Öland bejakar sitt världsträd,

pojken klättrar mot sitt vuxna jags dikt.

Inte renad i själen, men i trötthet stärkt

av tron på det ljust sagda som det ljust

levande, tar jag till sist farväl av pojken.

Ingen vet, viskar han, vem man blir en dag.

Blott ett evigt är säkert: barnet man var.

Not: Läsare av Stagnelius dikter ska i strof tre märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur hans dikt Barndomsminne (från omkring 1818). I denna strof finns för övrigt fler anspelningar på andra Stagnelius-rader.

The post Dikt om Stagnelius av Michael Economou first appeared on Opulens.

DIKTER. I dag kan vi presentera ett urval dikter hämtade från Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven”.

Dikterna i Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven” (CKM förlag, 2025) speglar såväl nutiden som ön Vens dåtid. Det kan till och med röra sig om över tusen år gamla verkligheter.

Michael, i din nya diktsamling är det förflutna starkt närvarande. Hur ser du på förhållandet mellan vår nutid och historien? 

– Frågar man AI om värdet av historia och flydda tider, av hällristningar, stenyxor och runor är svaret så standardiserat att man nästan omedelbart förlorar intresset. Men det opersonliga är förstås inget förvånande; snarare är det symptomatiskt för vår tids oförmåga att förundras över att allt som hör till det förflutna faktiskt kan upplevas som angeläget. Och levande.

Som poet tar du i boken läsaren med på en resa i ett tidsflöde. Kan du säga något om dina intentioner?

– Det är som om det där flödet av tid är något som ständigt pågår och därför får hällristaren samsas om utrymmet med konstnären. Poesin kan i bästa fall (läs: bättre än AI) belysa runtecken, ödekyrkan, Tycho Brahe samt några hvenska människoöden.

Varför Hven?

– Om du syftar på stavningen, alltså gammalstavningen, så vill jag betona öns släktskap med hav och himmel (heaven). Samt, varför inte, historien? Men om du undrar varför jag valt Hven som dikternas utgångspunkt, så är det för att ön länge fascinerat mig. Platsen i Öresund har ju borgat för att såväl världshistorien som litteraturhistorien påverkat. Slaget vid Svolder år 1000 kan ha utspelats nära ön, danskars och svenskars kamp om herraväldet, judiska flyktingöden… Till och med Shakespeare var medveten om öns existens. Tycho Brahe lär vara Prospero, trollkarlen, i Stormen. Många framstående konstnärer har också attraherats och lockats till Hven.

Är det något särskilt Opulens läsare bör känna till angående de utvalda dikterna?

– Nämndemansgården i urvalets del I är centrum för Hvens livaktiga hembygdsrörelse och i del II framgår konstnärernas anknytning till ön bara i avslutande af Klint-dikten (se inledningscitatet!). Vad gäller stockholmaren Gustav Rudberg, för konstälskaren också känd som Spanien-Gustav, var han många år verksam på ön, medan Carl Fredrik Hill ofta besökte Hven, under sin långa sjukdomstid i systerns sällskap.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Michael Economou

Ett urval dikter, hämtade ur

Öar börjar och slutar i havet      Dikter från Hven

                                                                                  (CKM förlag, 2025)

I

FLINTMÄSTAREN ÄR INTE DÖD

Inte sjunger sädesärlan för flintmästaren.

Inget tyder på att världen söker honom.

Inte följer någon spåren av hans liv.

Hantverket är bortglömt och nonchalerat,

förpassat till en skalle utan ögon.

Det ser ju idag ut som om käkens betsel

av ogräs skymts av evinnerliga tider!

Men plötsligt – i en vindil från havet

blottläggs själva konsten, innesluten

i en häpnadsväckande gåta.

Några pilspetsar, vassa benskrapor

och halvfabricerade flintyxor har flera

tusen år inväntat ljusets ögonblick

som i sin gränslösa öppenhet

lyser upp seklernas samtal.

Jord blåser bort från marken,

väcker flintmästarens själ.

Tider är med ens levande,

inte längre förstenade!

Ändå är flintans sken inte överlägset

vårt sken, men föremålen gör

flisor av vår egen förträfflighet:

tveeggat avskrap riktar spetsen

mot all vass hybris som får oss tro

att flintmästaren aldrig varit i liv.

Till och med sädesärlan ska kvittra

i musiken av sitt misstags toner.

*

HÄLLRISTARENS SJÄL ÄR VÅR SJÄL

I sin frånvaro lever hällristaren

som om han aldrig blev klar

med dagsverket som når oss

likt ristningarnas resumé av

vad som var föreställningar och barbari.

Vi ser honom inte, men känner

magin i vidden av hans tro på jorden.

I handen håller han vår nyfikenhet.

I bröstet andas en omistlig framtid!

Hällristaren ligger ner, vänd mot sin puls

som om han ännu lyssnar på livet –

och inte på döden som pågår

fastän vi har svårt att tro att ljudet

av arbetet som utförs på klipphällen

någonsin ska kunna upphöra.

Skallen är ju täckt av seklers jord.

I historien skymtar okända skepp

som ska försvinna vid horisonten.

Nära är långt borta, men avståndet

krymper i takten av vårt försök

att nå in i hällristarens själ.

Världen växer ett ögonblick i sänder

för att seklerna ska återuppstå,

bli en värdigare tid inom oss.

Och i hällens värld ska bilderna

evigt måla: Skriv oss, glöm icke.

*

RUNORNA FÄRDAS GENOM SEKLERNA

I skaldekonsten var jag inte den främste.

Lust och liv och ljus gavs av runan

som lät stenen mjukna mer än mossan.

Och runan var ju också rak som ryggen

min – den blev poesins vapendragare,

lika häpnadsväckande som drömmen

om barnet vars första ord

löd “Goddag ljuset.”

Just det barnet såg mig, viskade mer

i mitt öra: “Träd ur ditt huvud,

se undret du är”. Sedan tystnade

det många år tills jag blev barnet.

Märklig förundran!

Barnslig förundran!

Tyngdlös förundran!

Obegriplig förundran!

Undflyende förundran!

Svårformulerad förundran!

Men motsatsen är värre, en glosa

utan integritet, framtidens taggtråd:

det enda som växer då är cement.

Konsten jag lärde var alltså runans.

Tecknen lät jag sprida på öns stenar

med hjälp av det barnet.

Vi trevar oss genom seklerna.

Runor för färden vittrar inte.

*

NÄMNDEMANSGÅRDEN

Röster ur döden talar varje natt.

I skjutsstallet står hästdroskor

och bidar sin tid: grusvägarna

saknar öns långsamma resenärer.

Mörkret stillar sig kring gåtor.

Gården glänser, spröd som raps.

Avslutade liv söker överlevnad.

Den som vill röja sin olevda stig

lägger färdleder åt sina berättelser.

Kyrkogården är inget slutkapitel.

Så skriver de döda in sig i ljuset

av sitt finstilta förflutna; röster,

som läckta ur ett blekt, ångrat

testamente, trotsar tystnaden

för att bejaka vad som växer

i drömmar, närda av den tid

som söker sin levande ton.

Gården gör sig redo för avfärd.

Man vet när klartecken ges.

Rösterna färdas snart i ljudet

av droskor på väg, då världen

sakta vaknar likt lysmaskar

inifrån de mörka horisonter

som ger sken av att återfödseln

är möjlig i det gryende ljuset.

*

VAD BÖNEN I ÖDEKYRKAN INTE VILL

Bönen vill inte, Herre,

att du ska stensätta din själ

för att överleva oss. Bönen vill,

Herre, att din röst ska nå

den som inte får sina bördor lättade

av katedraler. Högmodet, Herre,

högmodet är den ruin

till vilken ingen går.

Bättre lyssna till fågelsången.

Den är tillräcklig som evighet.

Dess musik hörs som miraklet

i att du finns, Herre, stämd

av det universum

som bejakat dag och natt

i tonen av din levande rymd.

*

DRÖMMEN

I drömmen uppenbarar sig ett skepp

på himlen ovan Hven

och släpper sitt ankare

i ljusgläntan invid öns högsta krön.

Som om färden avslutats

i naturens tidlösa hamn,

synlig överallt på den plats

där Tycho Brahe förstod sig på

supernovans ljus i Cassiopeia,

lämnar fjärilar skeppet för att försäkra sig

om det illusoriska i färg och horisont.

Inget finns till för sin egen skull.

Inte ens sjömännen som klättrar ner

längs skrovet för att lossa ankaret

som fastnat i ljuset, vågar

störa fjärilarna i denna dröm.

Och vind och färg och tid som ankrat

på fjärilarnas vingspetsar fyller oss

med tillförsikt: ljuset från vingarna

kan ju aldrig skiljas från drömmen!

Samspelet gör varje fjäril till en lätt resenär

i vår värld, tystnadens gungflyn

som sjunger för vårt behov av att avstå.

Och tillståndet i vilket vi bärgas för att bli

de drömmande människor vi är

är tänkta att vara, gör att vi alla

måste gå ombord på skeppet

som snart ska likna ett större gungfly,

på flykt undan mörka horisonter.

II

GUSTAV RUDBERG SÖKER LJUSET

I BÄCKVIKENS HAMN

Ett lätt majdis i tankarna: jag,

så ofta utnämnd till Spanien-Gustav

att man kan tro att Hven är

en ovidkommande värld, vet

att ljuset färdas fortare än kylan.

Värmen kommer inte lika fort.

Värmen är långsamma kärleksbrev

från havet: vågskvalpet längs kusten bidrar

till den känslan. Allt från världshaven

är ju en gnagande känsla av glädje!

Men skärpan som hjälpt mig så många år

bygger ingen hamn åt tålamodet längre.

Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig

i känslan av att något tar slut. Vad för slags

avgift ska stämplas på biljetten? Vad

kostar färden mellan seklerna som har

tidlösheten som sista hamn?

Jag kan inte svara. Jag anar inte vart världen

är på väg. Jag vet bara att diset dyrkar upp

ljuset i en sådan stillsam takt

att konst och kärlek

avkrävs mig lika långsamt.

Och att det snart måste vara hög tid

att inse varför hjärtat är ombytligt,

men inget hav, varför havet är ombytligt,

men inte stort nog att kalla sig ett hjärta.

*

CARL FREDRIK HILL GÅR PÅ VATTEN TILL HVEN             

                                                 (syster Hedda säger att Öresund har tillgång till

                                                   samma vatten som Atlanten)

Ge mig färg nog

att vara gammaldags.

Ge mig minne och blomma,

värld och Paris.

Ge mig tro

att gå på vatten.

Ge mig sundets hjärta

så jag får andas dess ångbåt.

Ge mig undanskymdhet!

Ge mej mig åter

så jag kröns Kung Konung.

Ge mig far och mor

så jag blir deras förstfödda barn.

Ge mig insikter

så jag ser horisonter.

Ge mig kärlek

så min själ försonas.

Ge mig öns stigar

så jag kan gå in i mig själv!

Ge mig evigt Guds hand

så jag inte är ensam i himlen.

Ge mig fyra utsikter

så jag får se mig själv.

Ge mig stenbrottets muller

så jag hör stenars själ.

Ge mig ögon åt syster Hedda

så hennes blick kan måla mig!

Ge mig konst åter

så jag är Carl Fredrik Hill.

Ge mig tron på oljefärgerna

så jag blir Guds ensamhet.

Ge mig havet runt Hven

så jag når Luc-sur-Mer.

Ge mig cigarrer och absint

så jag minns caféöknarna i Paris.

Ge mig korsfästelsens stigma

så jag blir blod åt vindarnas Kristus.

Ge mig Hvens sommarnöjen

så mitt liv alltid festar!

                                           (syster Hedda säger att man inte kan bada i samma vatten

                                           mer än en gång)

*

 HILMA AF KLINTS VISION

                                                             Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att

                                                             uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som

                                                             kommer att utföras i en ny riktning.

H a K., 31/3 1931

Sent i mars 1931

flyttar templet in i min ateljé.

Det andliga är så väldans stort,

men det heliga får plats i min vision.

Bara jag kan vara platsen.

Över templets gryningsgula väggar

projicerar jag tanken

på att det enda

som är störst är Gud.

Hven är en ellips sedd

genom teosofins rymd.

Templet är framtid nog

att möta världen

i den gudomliga fullbordan

som kallas evighet.

Där vakar en röst inom mig.

Rösten vill inte vara stilla.

Jag är dess tempelgård

med en tystnad

som ber mig lyssna.

The post Lyrik: Nya dikter av Michael Economou first appeared on Opulens.

KLARGÖRANDE. Här följer ett förtydligande angående gårdagens två publiceringar.

I går publicerade vi två aprilskämt i Opulens. Dubbelt upp således, vilket kanske kan betraktas som okonventionellt. Vi håller fast vid traditionen på vårt vis, och detta trots att vi lever i en tid när många tidningar avstår från aprilskämt på grund av mängden falska nyheter som dagligen florerar. Vi vill emellertid varken avstå från humor eller satir i den mörka era som världen nu gått in i.

Michael Economou skrev en utförlig artikel om ett sensationellt brevfynd. Texten bjöd också på ett fiktivt brev med några oväntade vändningar.

Jesper Nordström skrev en fiktiv story om ett östtyskt elektronikföretag som på något magiskt sätt hade återuppstått och återtagit sin plats på marknaden efter att ha varit borta i årtionden.

Vi hoppas att våra läsare uppskattade dessa kreativa skämt.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Aprilskämt i Opulens 2025 first appeared on Opulens.

STAGNELIUS. Författaren Michael Economou presenterar i dag, den 1 april, ett osannolikt brev med Erik Johan Stagnelius som avsändare. Brevet, vars äkthet inte är bekräftad, offentliggörs nu för första gången i Opulens.

Författaren Michael Economou presenterar för Opulens läsare ett smått osannolikt brev, vars avsändare är Erik Johan Stagnelius, vårt lands mest omtalade romantiker. Fyndet gjordes för många år sedan uppe på en vind i Kalmar, och det är först i dag – den 1 april 2025 – som brevfyndet görs offentligt. Äktheten är dock inte fastställd, men som framgår nedan har Economou inte haft anledning att betvivla denna. Kanske står litterära värden över frågor om eventuell äkthet, framför allt när så många människor i dag upplever världen som osann och vilsen.

I Stagnelius spår

Under många år har jag försökt närma mig Stagnelius med sådan tillbörlig respekt som ordskatten väcker i lyrikälskarens själ. När jag trott att jag förstått enstaka versrader, ibland hela dikter, passager i dramer och tankefragment, är det alltid något väsentligt som undgått mig. Kanske beror detta på att avståndet i tid varit för stort, min dyrkan för högtravande och min poetiska inlevelseförmåga alltför bristfällig.

Ämnet är förvisso svårt och krävande.

Jag har ändå ärligt och förutsättningslöst försökt närma mig skaldens tankevärldar, och ibland också tillbett Stagnelius som en litterär gud. Det jag kan förstå tröstar och stärker. Det jag inte lyckats få grepp om har jag ändå uppskattat. Man kan ju tycka om fågelsången utan att förstå vad och varför fågeln sjunger uppe i trädet. Picassos ord hjälper mig att beskriva innebörden av min totala hängivenhet.

Eller, om man så vill, min smått överväldigande dyrkan.

Mitt intresse har varit berikande och bland annat resulterat i två romaner, “Erik Johans minnen” (2013) och “Lorenzos gärning” (2014). Fakta och fiktion spelar i dessa volymer tärning om sanningen; somt har hos Stagneliusälskaren väckt anstöt, annat har föranlett ord om min kärlek och respekt för skalden. Kritiken har likaledes varit splittrad. En kritiker, Merete Mazarella (SDS), intog en obehaglig von oben-ställning och fann inget som helst av värde i romanerna. Att merparten av utrymmet i recensionerna upptogs av ett torrt redovisande av kritikerns egna kunskaper om Stagnelius var uppenbarligen legitimt. Andra kritiker var mer professionella och inkännande, ibland rentav smått hyllande. Men så där blandat blir det allt som oftast när man ställer ut sin beundran på en marknad.

Under arbetet med romanerna reste jag fler gånger i Stagnelius spår; främst i Kalmartrakten men också i och runt Gärdslösa på Öland. Här kunde jag insupa ett slags bejakande atmosfär. Här kunde jag ana konturerna av en levande Erik Johan Stagnelius, trots att hans stund på jorden – skaldens levnadsår skrivs som bekant 1793-1823 – är tämligen avlägsen.

Sensationellt fynd

Det var under detta arbete med resor och skrivande som jag fick vetskap om vad måste betecknas som ett sensationellt fynd – ett brev med Stagnelius som avsändare. Jag har grunnat och inte varit säker på om brevet ska göras offentligt, men efter att många gånger ha diskuterat med brevets ägare publiceras det här nedan för Magasin Opulens läsare. Av hänsyn till damen som gjorde fyndet uppe på sin vind i Kalmar måste jag vara diskret och kan därför inte offentliggöra annat än brevet i fråga.

Jag har rådfrågat språkvetare vid Lunds universitet och fått hjälp med att modernisera Stagnelius språkbruk. Avsikten har varit att inget ska försvåra läsningen. Enstaka meningsbyggnader, stavning och ett fåtal ord har därför förenklats och/eller förändrats. En hel textpassage tvingades jag dess värre utelämna. Om brevet är äkta eller falskt förblir oväsentligt när litterära värden står på spel. Stagnelius är så betydelsefull för vår litteratur och vårt språk att tvivel inte ska behöva formuleras.

Önskar någon läsare studera brevet med den ytterst vackra handstilen finns kopior. Det är i brevets ursprungliga form som äktheten kan avnjutas. Magasin Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har min adress, och jag kan åtaga mig att sända kopior utan annan kostnad är portots.

Stagnelius brev

Bäste vän och bror, kusin och vitamin Wellin!!! Not 1.

Det är mer brännvin än vin nu. Mitt hjärta uppför sig som en rastlös resenär i mig. Jag är bliven rädd för att vara still och lugn. Min vänskap dock fortsatt omutlig, stark, fast och innerlig. Därför många av mina uppriktiga hälsningar till alla i vänkretsen.

Men att åter vara nyfiken och fråga om Amanda? Jag förtvivlas och upprörs.

Vad Ni vill tänka i Kalmar ska icke vidröra mig. Men era tankar gör det likväl, så som en vind i gränden rör vid en. Jag måste vara tydlig. Tror Ni ännu att Amanda är en kvinna Ni känner? Jag fnyser. Jag säger inget om vad för slags förakt som vaknar. Om kvinnan finns och är mig kär är min förborgade hemlighet. Lär er vad Beatrice betyder för Dante och vad Laura innebär för Petrarca. Att Bellman diktar om en bestämd och köttslig Ulla Winblad betyder inte att Amanda skulle klarat att bredbent i paulun tränga sig emellan två fyllbultar.

Ägna dyrbar tid åt dyrbara frågor!

Kärleken vill oss annat än kroppslig förening mellan man och kvinna. Amanda är min, ingen annans! Amanda finns i mina dikter för att filosofin behöver en väglederska. En kvinna med såväl Jordisk som Himmelsk tillhörighet. Amanda existerar inte för att jag behöver en musa. Tillåt mig återigen att fnysa! Dumheter är dumheter varifrån de än kommer. Också i Kalmar susar dumheter värre än vinden i gränderna.

Schlegels Berlinföreläsningar röjer bättre väg än Bror kan ana. Tysken säger att avpoetiserings tid är förbi – nu är det äntligen tid att Luft, Eld, Vatten och Jord åter poetiseras. Diktningen kan vakna och därför bistå diktaren att uppfatta naturen som symbol för sådan andliga sanning som vi måste vara kloka nog att öppna oss för. Jag ämnar ta fatt i ämnet med en stor lärodikt på hexameter. Om det anses förlegat är vår tid fattig och inte rik. Verkligt fattig! Lucretius och Homeros må ha sällskap framöver också. Men bifall och hurrarop? Kotteriers applåder och erkännanden? Icke, icke jag.

Jag tänker mig en antikimitation – ett hexametersepos i Vergilius färdled. Iliaden kan vara ett mönster – folkens stora strider, kungars och furstars döttrar, blodbad och plundringar. Rent homeriskt således, men kristet även om stoffet är ryskt. Nestorskrönikan! Tänk på allt stort i Nestorskrönikan. Not 2.

/Här följer en i det närmaste oläslig passage, bestående av tjugoåtta eller möjligen tjugonio ord, kanske trettio; det exakta antalet beror på hur man läser. Det går dock att urskilja ord som bör vara Ecklesiastik Expedition (Stagnelius arbetsplats i Stockholm) samt Änkefru Almgren (skalden hyrde rum hos en änkefru Almgren på dåvarande adressen Stora Fiskargränd 8 i Stockholm; änkefruns dotter Fredrique är för övrigt inte oväsentlig i Stagnelius biografi.) Jag måste dock dessvärre utelämna hela passagen, eftersom helheten är obegriplig./

Jag ämnar söka ledighet från augusti i år och framöver låta mig upptas av detta ryska som kan peka ut en ljusare väg åt Europa. Vet bror att Schlegel fick ta emot Vladimirorden ur Tsarens hand? Rysshatarna i poesin måste motarbetas mer än någonsin förut! Karl Johans allians med Alexander ska behöva inte bara mitt stöd utan hela Rikets stöd. Ryska folket har ett urgammalt förbund med Svenska folket. Napoleons militärdespotism ska krossas om vi bygger en teokratiskt styrd stat på kärlekens och kristenhetens fasta mark. Kyrka och stat hör samman. Vi människor är bara en återspegling av Gud Fader och därför måste Hans Högvördighets allomfattande makt och härlighet vara världens ständigt levande eld.

Inte ett ord om Din hälsa kan jag hitta i ditt brev. Det oroar och förbryllar mig. Jag vet alltför väl att mer än en ond demon kan ställa till svårigheter i bröstet. Nu vet Du bror vad jag således önskar och ska få höra mer om i nästa brev.

För alltid i broderlig vördnad framlever

En redlig vän sina dagar i Kungliga Huvudstaden

Erik Joh. Stagnelius

Not 1:

Det kan inte råda någon tvekan om att adressaten är den i Fredrik Bööks “Erik Johan Stagnelius” (1919) omnämnde Johan Magnus Wellin. Jag citerar ett för sammanhanget relevant avsnitt ur denna bok: “Född 1783, son till en öländsk kyrkoherde; hade han icke varit samtida med Stagnelius i Uppsala; han blef magister 1806 och redan 1810 tjänstgjorde han som gymnasieadjunkt i Kalmar, där han blef Lector 1819. Han var bröstsjuk och dog den 6 augusti 1821. Hur och när hans vänskap med Stagnelius grundlagts är icke bekant; men när Hammarskiöld tillfrågade biskopen, hvem som kunde ge upplysningar om sonen, fick han till svar: ´Efter lector Wellins död, en man, som förtidigt ryckdes ifrån oss och med saknad beklagas, vet jag ingen, med hvilken Tit. skulle kunna correspondera om den aflidnes lynne och Character, som, stundom sombert, stundom glättigt, utom nuvarande Lectorn N. Wimmerstedt, som egde den aflidnes förtroende.´(Bref af den 27 mars 1824.) “

Att Stagnelius kallar Wellin ”kusin och vitamin” skulle kunna vara en blinkning åt Lennart Hellsing, men det faller förstås på sin egen orimlighet.

Not 2:

Det bör vara ställt utom allt rimligt tvivel att Stagnelius syftar på sitt epos “Wladimir den store”, i sig en rojalistisk hyllning av Rysslands tsar Alexander. Eposet trycktes under sensommaren eller hösten 1817, då skalden återvänt till Stockholm efter att ha vistats en tid i Kalmar. Den nyfikne kan läsa om detta (och mycket annat) i Göran Häggs “I världsfurstens harem: – Erik Johan Stagnelius och hans tid” (2007).

The post Sensationellt fynd – Stagnelius okända brev first appeared on Opulens.

ESSÄ, Michael Economou försöker skönja mönstret som kan hjälpa oss att bättre förstå diktaren Erik Johan Stagnelius. Det har resulterat i en fascinerande essä om att bryta sig ut ur personlighetsklippan.

Kan man förstå en människa med hjälp av människor som levt efter vederbörandes stund på jorden? Frågan tycks öka i relevans och bli mer betydelsebärande ju mindre man vet om människan. Här ska ett försök göras att belysa Erik Johan Stagnelius (1793-1823) med bistånd av tre författare/översättare, vilka levt och skapat i en annan tid – Eric Hermelin (1860-1944), Vilhelm Ekelund (1880-1949) och Olav H Hauge (1908-1994).

Kvinnorna i läspubliken må ursäkta den maskulina dominansen, men ingen av herrarna är godtyckligt vald; valen är genomtänkta.

Uppenbara beröringspunkter finns mellan dessa skaparsjälar; trådar går att lägga i ett mönster som ter sig komplext, men faktiskt också häpnadsväckande väl sammanhållet. Jag försöker således göra trovärdigt att man kan bli klokare på Stagnelius skapande och biografi genom att bejaka och reflektera över mycket av sådant som förenar honom med Hermelin, Ekelund och Hauge.

Det är som om alla banar väg för varandra; den ene syns och återuppstår i den andres sken och vice versa: mönstret byggs av en sorts ömsesidighet. Skalden från Gärdslösa har stakat ut en riktning och i flera dikter öppnat ett slags mänsklighet – eller, om man så vill en sorts själslighet med religiösa och andliga förtecken, samtidigt som de tre å sin sida möjliggör en större förståelse av detta rika skapande.

Och allt hör, hoppas jag, till mönstrets stora värde.

Kittet som håller samman de fyra må vara av vad man säger lös konsistens, men jag framhärdar och vill karaktärisera det så här:

Hur göra sig fri från sin personlighet? Hur komma till tals med sig själv?

Gunnar Ekelöf, vars ord vi återkommer till nedan, hjälper oss i dikten “Jag tror på den ensamma människan” (ur Färjesång, 1941) att bättre greppa allt mänskligt i detta sammanhållande tema:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

Ovan nämnda skaparsjälar tycks ha insett och levt med problematiken i hög utsträckning och därför brottats med vad man kan kalla själv- eller själsuppgörelser. Vi kan göra ett första biografiskt nedslag för att bättre förstå temats relevans.

Bryta sig ut ur personlighetsklippan

När Eric Hermelin tilläts göra tillfälliga besök inne i Lund och lämna Sankt Lars, där han var inspärrad mellan åren 1909-1948, brukade han – nykter eller onykter – gå omkring i staden. Vid universitetsplatsen stannade han ofta vid Axel Ebbes stenmonument ”Mannen, som bryter sig ut ur klippan”, som den skånske skulptören 1918 skänkte till universitetet. För Hermelin, som kallats ”hospitalshjonet som översatte persisk poesi”, var budskapet uppenbart.

Att bli fri från sin personlighet, att göra upp med det han kallade sin “sjelfhet” för att komma till tals med sig själv, upptog honom under många av åren på Sankt Lars. Detta anspelar han på i flera av noterna som han skrev på sidorna i sina översättningsvolymer med medeltida persisk litteratur.

Till de människor ”som bryta sig ut ur (personlighets-)klipporna” räknade han uppenbarligen sig själv.

Hermelins självuppgörelse bekräftar relevansen i tanken på att det inte finns någon frihet utom själens, och, frestas man fortsätta, knappast något stort överlever i själar som inte eftersträvar frihet. Inbegripet i sådant frihetsarbete lever därför också klokskapen i Simone Weils famösa och livgivande ord om att ”all smärta som inte gör fri, är förlorad smärta.”

Chockerande likheter mellan Hermelin och Stagnelius

Det finns annat i Hermelins biografi som knyter honom till Stagnelius.

Ja, det existerar i det närmaste chockerande likheter, åtminstone i somt. Missbruk, alkohol, bibelstudier, tron på att militärtjänst kunde disciplinera kroppen, påstådd galenskap, häktesvistelser, bejakandet av världsreligionernas gemensamma kärna, sökandet efter själens eteriska ursprung, tidsmedvetande, utanförskap och existentiell ångest, behovet av läkekällor och tröst samt oavslutade studier vid universitet är några uppenbara överensstämmelser. 

När Stagnelius skaldar och menar att ”Grymt verklighetens hårda band mig trycka” (i dikten med samma namn, årtal okänt) och ”Dock tröstar mig den himlaburna sången” (dito dikt) instämmer utan tvekan Hermelin, även om han främst hyllade en annan skald, Gustaf Fröding, vars ”En fattig munk från Skara” var favoritdikten. Verk av Stagnelius fanns dock tillgängliga i uppväxthemmets bibliotek och det är svårt att tro att inte skaldens öde och skapande var bekant och gjort intryck.

Hermelins liv, kallat ”en serie kraschlandningar”, hänger utöver alla olyckor, ödesdigra val och misstag samman med hans gärning – försöken att bli klokare på det persiska/mystika arvet för att därigenom komma till tals med sig själv. Kanske är Hermelin också den som gjort mest för att hos publiken möjliggöra en bättre förståelse av Stagnelius synkretistiska religionsuppfattning.

En av de persiska sufier som Hermelin tillgängliggjort för en svensk publik, poeten, matematikern och astronomen Omar Khayyam (d. 1123), menade att man öppet skulle visa sina dåliga sidor för att därigenom bli och vara trovärdig. ”Gud hvet af vad slags lera han knådat oss” är en annan av Khayyams insikter, vars polaritet högt-lågt för övrigt går att jämföra med Stagnelius rimord ljus/grus, som förekommer i diktningen.

Khayyam uppvisar så uppenbara likheter med Hermelin att också sufiern kunde ha ingått i ovan nämnda mönster. Båda var ett slags heliga dårar (eller tokiga helgon!), båda skämtade och kunde skratta åt såväl oro och bekymmer som åt sig själva och sina tillkortakommanden. Att på nytt bli barn, vara och förbli ung i sinnet var idealiskt. Barnets paradisiska oskyldighet, sann eller falsk, sågs som betydelsebärande.

Ingen av de två drog sig heller för att stjäla! När Hermelin vid ett tillfälle under sin militärtjänstgöring ute i stora världen (läs: Australien) stal en överrock, kunde Khayyam på sin tid utan skam lägga beslag på en bönematta i en moské. 

Och om någon av dem bar på skuld till samhället, menade båda att de kunde betala genom att inte förställa sig utan bara vara sig själva.

Ge av dig själv med den du verkligen innerst inne är, inte med den du vill synas vara, löd devisen. Jag menar att detta sufiska levnadsideal skulle tilltala också Stagnelius, om han levt under 1900-talet och kunnat ta del av Hermelins digra översättningsarbete. Enligt Rudyard Kipling var ju sufiern en ”freethinker”, Hermelin å sin sida menade att sufiernas texter kan tina upp ”vår frusna tankeförmåga”; det persiska fungerar som balsam för själen.

Är det inte just så också Stagnelius gör i och med flera av sina dikter – värmer och tröstar läsarens själ, ”balsamerar” ångest och lindrar oro?

Sufismens ideal

Idealet för sufierna var att hålla löftet till Gud om att gå barfota, betrakta innehavet av överdrivet mycket egendom detsamma som att ”fälla sin egen dom”, leva hemlösa och möta mänskligheten som sin egen familj. Hermelin speglade för övrigt sin egen personlighetsgåta genom att bearbeta ett citat av en annan sufier – Rumí, vilket återfinns i en av de många noterna: ”I ödelagda menskor, lägger Gud Sin Sannings Skatter ned.” Visst vill man tro, att också Stagnelius kunde ha formulerat det på likartat sätt, eller hur?

Den genuine sufiern hade som livsmål att genom sina ord och insikter inspirera till ett nytt sätt att leva. Att göra sig tom på själviskhet skulle vara det enda riktiga begäret att ta på allvar. Maktgirighet, uppmärksamhetsiver och rikedomar är ett sken, sann verklighet något annat som går att finna bland de utstötta och marginaliserade. Det är bland de olyckliga man kan göra goda gärningar. Det är bland dem som Gud planterar sina skatter.

Vem – rik eller fattig – mår bra i vetskap om att grannen – fattig eller rik – mår pyton? Klass, etnicitet och ras var för sufierna också ett sken, äkta verklighet bestod av människor, som hjälpte varandra så att det som Simone Weil kallat ”det allmännas bästa” kunde utvecklas.

Men att göra Stagnelius till en sufier, en ”österlänning” stärker knappast mönstrets trovärdighet. Dock finns så mycket som förenar honom med sufiernas livssyn och tro att man gärna vill se släktskapet. Omar Khayyams ord om att den som är som ”utblottad” blir en ”Guds-förnekare” överensstämmer på sätt och vis med Stagnelius rad ”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud” (i dikten ”Till förruttnelsen”, årtal okänt).

Stagnelius skulle också ha trott på sufiernas budskap om att ”rösten finns i hjärtat”, även om skalden trogen sin teosofi och gnosticism formulerade insikten på annat sätt – ”det gudomliga ordet är hjärtats och fantasiens röst”. Skaldar man om “ett moriskt glänsande Alhambra” (i dikten ”Se Blomman! På smaragdegrunden hon blänker”, årtal okänt) måste detta vara grundat i medvetandet såväl om det östliga inflytandet som om religionernas släktskap.

Det österländska

Vi kan åter ta hjälp av Gunnar Ekelöf för att belysa närheten till det österländska. Hans karaktäristik av Stagnelius som en exotisk främling, ”en bysantinsk uppenbarelse”, vars bästa dikter har ”mosaikens azurblå eller gyllene grund” talar för ett österländskt inflytande på Stagnelius tankevärldar. Nog tycks Stagnelius åtminstone själsligen ha varit som sufierna, även om viss försiktighet måste anbefallas när man vill ge sken av sådana överensstämmelser.

Men att Stagnelius delade Hermelins och sufiernas tro på religioners gemensamma kärna och besläktade gudsuppfattning har klarlagts av bland andra Simon Sorgenfrei. Se exempelvis denne religionsvetares insiktsfulla text ”I DEMIURGENS BORG – Esoteriska teman i Erik Johan Stagelius lyrik” (i Det esoteriska Sverige, 2023).

I sina studier och under sina studieår har Stagnelius kommit i kontakt med mandeisk-gnostiska urkunder och antika mysteriespel, vars grundläggande tankestoff är sprunget ur österländskt tänkande. Också den så kallade manikeismen lär på persiskt vis att människans själ är en andlig gnista fången i kroppen, och att det bara är kunskap, gnosis, som kan befria och skilja själen från den materiella kroppen. Detta har som säkert bekant Stagnelius gestaltat som ett framträdande tema i Liljor i Saron (1821).

Vilhelm Ekelund och sufismen

Också nästa skaparsjäl i mönstret jag försöker göra betydelsebärande, Vilhelm Ekelund, var förtrogen med det österländska arvet. Han kallade träffande sufierna för ”ärans tosingar”, och ger i sitt sökande efter det mänskligas spår uttryck för ett annat huvudspår, även det att betrakta som en länk i kedjan som håller samman öst med väst: avsiktslösheten, det värdefulla med att bli fri från sin personlighet och försöket att komma till rätta med främlingen man har inom sig, den man måste umgås och försonas med ”i sitt eget bröst”.

De förnumstiga och självgoda hade ingen frände i Ekelund! Guds sannings skatter fanns inte bland dessa människor, utan Guds visdom och klokskap sökte Ekelund bland de ”brännmärkta och förolyckade”. Han menade att det var i ”de gamla böckerna”, som – uttryckt med mystikern Hjalmar Ekströms ord – ”det mänskligas äventyrliga väg genom världen – människans spår genom tiderna” framskymtade som mest angeläget. Ofta hävdade han – och citatet är åter Ekströms, som för övrigt också var skomakare – att det är ”med forntida båge pilen ska skjutas in i framtid”.

Svårt är det näppeligen att i Ekelunds aforistik i tankeböckerna finna belägg för det sufiska. Här nedan ges ett talande citat, och jag vill mena att det lika gärna kunde vara formulerat av en sufier i en helt annan tid, i en helt annan ”kultursfär”:

”Lifvets fattigdom – hur meninsgfull! Verkligt lefva – vara en skattsökare. Verkligt lif – en upptäcksfärd: upptäcksfärden efter guldfyndigheten i den stora vildmarken i ditt eget bröst – vildmarken människan. Tillbringa lifvet förnuftigt: tillbringa det under tanken på dess adlighet; inviga det åt efterforskandet af det skönas och starkas hemligheter.” (ur Båge och lyra, 1912)

Med Stagnelius delar Vilhelm Ekelund mer än födelsedag (den 14 oktober). Båda sökte släcka plågsam eld i sitt bröst, båda ville få svalka i sig själv, och jag menar att när de lyckades var det främst i sitt skapande. I det civila brottades båda med likartade problem, åtminstone förleds man att tro detta.

Ekelund hamnade i klammeri med rättvisan, vilket ju också Stagnelius gjorde under våren 1823. Ekelund fick gå i landsflykt, Stagnelius tycks ha haft planer om att resa till Ryssland. Båda fick utstå armod och fattigdom, ”utstötthet”; båda sökte visdom i såväl urkunderna som i sig själva. Ekelund bekände öppet att han inte riktigt fann sig till rätta i sällskap med så kallat ”hyggligt folk”, och jag menar att också Stagnelius kanske var av samma skrot och korn i just detta avseende. Samtidens litterära kotterier verkar i varje fall inte ha varit något för honom.

Båda sökte livsbalans i all sin sensibilitet, båda tycks ha ställt mer än höga krav på sig själva. Ekelund skriver om nödvändigheten av att ställa sig vid sidan om, tömma sig och uppnå avsiktslöshet: ”Men den som går undan, blir icke han ännu ömtåligare? Jo, ifall han icke har konst och filosofi.” (ur Metron, 1918). Aforismen går att jämföra med kraven Stagnelius ställde på sig själv. Hur han såg på sin lidandeshistoria, antyds i diktraden ”Ju högre liv, ju större kval du röner” (i ”Livets villkor”, årtal okänt).

Ekelund kunde inse att det finns klokskap i mentalsjuka människor, bland annat de som satt på Sankt Lars i Lund (Hermelin var inte den ende!); Stagnelius kunde göra detsamma, det vill säga se värde och belägg för att Guds sanningar går att hitta i ”de ödelagda menskorna”, även om vi får försöka utläsa detta i diktningen, då det knappast låter sig göras i biografin. Märk exempelvis hur gestaltandet av intighet i ”Vän! I förödelsens stund” (årtal okänt) tyder på en starkt utvecklad känslighet för utsatthet och olycka, elände och mörker.

Andra dikters rader om sorg, skuggor, nätter, mörker, uslingar, smärta, härjad jord, förruttnelse, svartklädda bårar, avsked till livet och tunga kedjor tyder på att ljuset var en bristvara i Stagnelius verklighet, även om vi inte får göra det för lätt för oss. Det är den som känner mörkret, som också vet att sträva efter ljusets mission, det vill säga söka sådan tröst och försoning som de riktigt utsatta kanske saknar och behöver mest av allt. Detta trösterika ”ljussökande” är ju också uppenbart i Stagnelius diktning.

Vilhelm Ekelund skrev flera dikter, ”stagnelianska” i ton och stil, stämning och rytm, vilket bidrog till att Fredrik Böök kallade honom för 1900-talets Erik Johan Stagnelius. Flera dikttitlar ger en fingervisning om släktskapet: i Elegier (1903) finns till exempel ”Uti min själ förruttnelse slog ned”, ”Ack, hjärtats längtan har ej hem i världen”, ”För ingen diktar jag”, ”Min själ, vak upp” och ”Hemlängtan”. Ett kort citat ur en Stagnelius-dikt kan enkelt visa varför exempelvis den sista av Ekelunds titlar ovan är så starkt knuten till ölänningens livskontext. I ”Barndomsminne” (årtal okänt) gestaltas hemlängtan bland annat så här:

O ljuva tid, av brister och besvär

ej dunklad än! O Paradisets vår!

Du har försvunnit, och förbannad är

den jord, där jag nu släpar mina spår.

För att ytterligare ge status åt Ekelund i det mönster som jag vill hålla samman och göra relevant, citeras nedan en hel dikt, ”Endast kvalet andens blommor när”, hämtad ur Hafvets stjärna (1906).

Om jag inte vetat namnet på upphovspoeten, hade jag utan att tveka gissat på Stagnelius:

Endast kvalet andens blommor när,

endast kvalet hjärtats eldflykt spänner,

blott omvärvd af fasors midnattshär

själen djupt sitt hemlands vinddoft känner.

O, hvar blommar stranden, hvilkens bild

smärtan fram med dunkla järnen bränner,

hvar den hembygd, från hvars strömmar skild

här jag vandrar mållös utan vänner?

Fruktbart är också att ge utrymme åt Ekelunds beundran: ”Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker av första rangen.” skriver han i kapitlet ”Aforismer till lyrikens själslif” i Antikt ideal (1909). Senare i samma text hävdar Ekelund att Stagnelius som ingen annan uppfattat lyriken som ”hög världsförklaring” och ”lidelsefull själsdemonstration.”

Olav H Hauge och personlighetsklippan

Nästa skaparsjäl i mönstret, Olav H Hauge, är den som levt och skapat närmast vår tid. Det betyder inte att han är modern eller trogen våra livsideal; snarare tvärtom måste man säga, åtminstone i vissa avseenden. Frestande vore att se honom som en ful ankunge. Eller rentav som en dark horse. Olav H Hauge är ju norrman, och om det norska förväntas man som bekant att skämta i vårt avlånga land.

Men det skulle vara lika fult som bedrägligt.

Att kalla honom för den ”poetiske äppelodlaren”, vilket gjorts, är desto mer rättvisande och respektfullt. Trots livsmörker och flera års vistelser på mentalsjukhuset Valens hospital i närheten av Bergen fanns hos Hauge en naturlig och nykter verklighetsförankring, vilket man kan förvissa sig om med hjälp av såväl biografin som diktningen.

Rötterna i och kring ett småjordbruk vid Hardangerfjorden övergavs aldrig, tusentals äppelträd behövde kärlek och omsorg. Den som inte kan bryna en lie, blir aldrig skald, menade Hauge. Det mer än antyds i källorna att han var enstöring, ibland folkskygg, ibland härjad av ”en annan man” inom sig. Möjligen och emellanåt radikal i politikens ständigt föränderliga värld, absolut trogen äldre tiders språkbruk i en konserverande avsikt. Bildad och vetgirig; bokslukare från tidig ålder – så ska Hauge redan i 15-årsåldern ha funnit vägen till ovan nämnde Omar Khayyam.

Klassiker umgicks han med varje dag i sitt vuxna liv, åtminstone om man ska döma av flera tusen sidor dagboksanteckningar, samlade i drygt 80 anteckningsböcker, som hustrun fann efter hans bortgång. Till svenska finns lite mer än 300 sidor översatta i Dagbok 1924-1994 (övers. Lars Molin, 2015), och till dagbokens mest fängslande inslag hör all självrannsakan han idkade. Livsviktigt är att inte vara i strid med sig själv; Hauges kamp och själsbrottning – att komma till tals med sig själv, se sig själv i andra, motarbeta fienden i bröstet, är också Stagnelius, Hermelins och Ekelunds kamp och själsbrottning: allt du tänker ska bli det som både är och bygger din själ.

Berömmelse och uppmärksamhet eftersträvade Hauge inte, och i detta framstår han sannerligen som en sufier. Den text han livet genom höll som mest fulländad, amerikanen Ralph Waldo Emersons Selfreliance, blir intressant för vårt mönster. Emerson, kallad orientalist och västerlänning, var samtida med Stagnelius, men skalden har inte varit medveten om översättningsarbetet som denne utförde i avsikt att förena öst med väst. Omöjligt är det i vart fall inte att Stagnelius skulle instämma i amerikanens uppfattning om att de stora religiösa showerna med församling, tempel och predikan är ”humbug”.

Outsiders i strid med sin tid

Emerson, Stagnelius och Hauge är outsiders, och som sådana på sätt och vis oppositionella, i strid med sin tid (och ibland med sig själva). Emerson ifrågasatte kristna doktriner och menade att Gud fanns inom människan, inte i katedraler och tempel; Stagnelius ville som gnostiker också finna nya sätt att framställa kristen tro på i enlighet med de äldsta källorna, de gnostiska urkunderna; Hauge, som tidigt bekantat sig med Schopenhauer, bestred och ville nå bortom programmatiskt gudstänkande, snäv akademisk utbildning och inskränkande ideologiska system:

Kom inte med hela sanningen,

kom inte med havet för min törst,

kom inte med himlen när jag ber om ljus

(ur ”Kom ikkje med heile sanningi”, Dikt i samling 2010, min övers.)

Vilhelm Ekelund hörde till Hauges verkliga husgudar, och i dagböckerna vredgas han över den bristande uppskattning som svensk bokpublik gör sig skyldig till. Läsare av dagböckerna ska märka vilka andra skönandar som spelar huvudroller i verkstaden. Här ska nämnas kinesiska poeter, kristna mystiker, engelska romantiker, Swedenborg, Hamsun, Pound, Kafka och Eliot. För att ge ett hum om hur det kan låta i vardagen citerar jag vad Hauge skriver under några sommardygn 1960, här nedan i Lars Molins översättning:

”16 juli

Regn. Gott, lågt, grått regn. Lockar inte till utevistelse, det skulle vara om du hade en ny regnrock som du ville testa.

Källorna till det vackra och sanna kan du nog finna, men källan till det heliga?

FASER I ETT MÄNNISKOLIV Femtonåringen är romantiker, tjugoåringen postivist, och femtioåringen mystiker. De faserna hör det mänskliga psyket till, även för dem som inte läst ett ord. Hade Nietzsche levt tillräcklig länge hade han blivit mystiker, som Strindberg.

18 augusti

Den som befinner sig under här i livet, har en fördel: han är inte farisé.

19 augusti

En som visslar samtidigt som han knackar på dörren har inget viktigt ärende.”

Ett universellt mönster

På norrmannens gravsten vid Rossvolls kyrkogård intill Ullviksfjorden, nära Hauges hemtrakter citeras en av hans dikter, i sig vittnande om sådan längtan som också Stagnelius, Hermelin och Ekelund burit på. Kanske är det rentav en sufisk önskan som gör sig påmind här i naturens tystnad, en uråldrig gnostisk avsiktsförklaring, en känslans tidlösa hopp om större tillförlitlighet i vår tro.

Eller så handlar gravskriften helt enkelt om varför vi alls ska ty oss till religioner:

Herre, öppna ögona mina

så att jag bättre kan förstå

undret, inte bara dina

gärningars glans utanpå. 

(min övers.)

I Stagnelius såg Hauge en stor själ, vars skapande var ”djärvt”; de svåraste frågor en människa ställs inför uthärdade skalden modigt och klarsynt. Påverkan från ”kristendom, gnosticism, urkristendom och mystikerna” inte bara präglade livsödet, utan det var läror som skalden levde. Men Stagnelius fick, enligt Hauge, uthärda och finna sig i att läkandet var omöjligt, ”han som alla andra”.

Med denna syn bekräftar Hauge mycket av det som jag i min text försökt torgföra och göra trovärdigt i ett komplext mönster, mer universellt än ”västligt” eller ”östligt”, och i bästa fall rättvisande för en nyanserad syn på Erik Johan Stagnelius och hans skapande.

The post Michael Economou: ”Om att bryta sig ut ur personlighetsklippan” first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi glädjen att presentera en diktkvartett ur Michael Economous kommande diktsamling ”Livssken ‒ multitudes”.

Michael Economou är född i Malmö 1956 och verksam som författare, skribent och översättare. Bland hans publicerade verk finns bland annat diktsamlingen Christos/Ötzi  (2019, Smockadoll), Vid ödekyrkan i Svensköps socken (2021, Fri Press) och Ted & Sylvia – Ett förståelseförsök (2022, h:strom). Economou har tidigare medverkat i Opulens, dock inte här, i vår avdelning för prosa och poesi.

Därför är det extra trevligt att nu få presentera ett smakprov på hans kommande diktsamling Livssken ‒ multitudes som kommer ut under våren 2025. Här gestaltas fyra kvinnor från olika generationer och århundraden. De porträtterade får även en kort presentation efter varje dikt.

CAROLINA THELIN

Fyra kvinnor, fyra livssken

AGAFIA LYKOVA

En evigt envis bild, visst tar Pantokratorn intryck?

Agafia Lykova lyssnar på själens bibliska värld

i skogar där forsens dån fladdrar likt en flagga.

Förflutna dagar rör sig hemtamt i nätters väntan,

ekande hebreiskt tidlöst i knirrandet av stugans

säng, så likt krubbans ljud från fjärran Betlehem.

Agafia Lykovas gulnande läsning sparar ännu

miraklers gammaltestamentlighet åt framtiden.

Så hon söker och söker. Så hon väntar! Så

hon räds kalla tomheten i minnenas öken!

Hon hostar och fryser, gör små trädgårdar

av sitt korstecken, knäpper sina händer

i ett 1700-tal som om bönens blommor

och ängar ljusnar i himmelskt evig skrud,

ur ett jag i växt av Gud, av Gud allenast.

                             Men inget i kroppsvärken

mildrar korsdraget från Golgata: varje natt

skriver exaktheten i själen exakta frågor

hon inte vill höra. Vad betalar man för

om man inte tillåter sig att tvivla?

Vad hjälper bibeln när bönen blivit

evig sisyfoslättnad, så långt bortom

kärleksgudens nåd och försoning?

Agafia Lykova har tillbringat hela sitt liv i rysk vildmark, knappt 25 mil från närmsta civilisation – en stad. 1988 gick hennes sista kvarlevande anhörig (fadern) ur tiden. Familjen, som var gammaltroende, flydde Stalintidens terror och förföljelser under 1930-talet. Man levde i isolering fram till sent 1970-tal, då en expedition med ryska geologer hittade familjen långt ute på taigan. Nyheter från stora världen fanns det aldrig tillgång till, utan faderns berättelser samt en rysk-ortodox bibel från 1700-talet präglade Agafia Lykova uppväxt och omvärldsuppfattning. Mig veterligt är hon ännu i liv, men man kan inte vara säker. Den nödsändare som ryska myndigheter skänkt henne fungerar kanske inte längre. Frågan jag ofta ställer mig vill jag gärna formulera här också: Vad vet Agafia Lykova om kriget mot Ukraina och ryskortodoxa kyrkans ställningstagande?

REVISITED: HELENE SCHJERFBECK

                                                                        Nej det är bäst att gå ensam.

                                                                                                       (ur brev 6.7.1919)

                                                                                               Det regnar, det är roligt       det är sällskap.

                                                                                                                                         (ur brev 21.9.1920)

Nog tar hon helst tåget hem, Helene Schjerfbeck.

Hetsen efter nytt – det som åldras så snabbt –

göre sig inget besvär i tidens eklektiska 1924.

Tunga skogar föder svårmod i Hyvinge, växer

i lampans sken av låtsasnatur utan änglars själ.

I ett rum med minimalt kök överlever dottern

sin mor, härmar Fra Angelico, går så djupt in

och ur hans serafiska drömmar om frihetens

Gud att målningarna milt vallmolikt förlöser

ljuset i de knotiga händernas värk. När tågen

från Helsingfors bullrar och stör ensamheten

i natten måste inre världar ljuda av fågelkvitter.

Hösten är snart vinter: så fort det går mot vinter!

Så fort hastigt liv inte är overklighet längre!

Vindarna är också tyngre, går hårt åt björken

som ska målas så den står värdigt tyst

i livssvårigheternas snärjiga skog.

Månens ton reducerar varje natt

Helene Schjerfbeck till ett nödvändigt –

färgens värme i färden ut, längs

ljusets räls i skymning utan spår

av tankar om att allt var fel,

så förgängligt och tomt…

Helene Schjerfbeck bodde med sin mor i Hyvinge under åren 1902-1923. Här kunde hon utveckla sin konst på avstånd från kulturlivet i Helsingfors. Med författaren, konstnären och forsmästaren Einar Reuter inledde hon djupa diskussioner, och det finns skäl att tro att hon blev besviken när han förlovade sig med en yngre kvinna. Gösta Stenman, konsthandlare och gallerist, var den som såg till att Schjerfbeck fick sitt publika genombrott. Hon reste mycket, fick inspiration av andra konstnärers verk; i Italien blev hon djupt tagen av Fra Angelicos religiösa målningar i klostret San Marco i Florens. Det av sina verk som Schjerfbeck höll högst, ”Fragment”, är för övrigt inspirerat av Fra Angelicos teknik.

SOPHIE BRAHE

Torrlösa gamla kyrkogård: inte är det

rymdens ljus och mörker som återskapar

förfluten långsamhet åt mitt livssken.

Trädens tysta reminiscenser av allt

som var natur vaccinerar besökaren

mot sådan fåfäng tro –  inte är jag

stjärnbilders dotter! Inte här, inte nu!

Fjärran är åren på Uranienborg, men

stjärnor längtar ännu ovan vart och ett: 

jag var Syster Urania, kvinnan jämlik

männen som lyssnade när kungar

förnekade mig.  Nu är jag upplöst

i kusliga mörkrets intighet, som vore

kyrkoruinens frid förklätt stigma

åt förlusten av skapelsens magnitud.

Jag tillhör gravens döda – tystad, stum,

ett förflutet förenat av brända tankar.

Är det min tids pålitliga kollektivism?

Järntavlan på korset nämner åttiosju år

på jorden, patroniserande allt fullbordat

i min gärning – utan att himlen kan se på.

*

Men jordisk glans gav aldrig själ åt mitt inre.

Så jag och min bror var alltid överens:

andligt är att universums kosmiska

lagar får ifrågasättas. Sjuhundra

planeter kunde  tysta  bönerna

tysta   tysta   bönerna   till  

Gud   till   Gud   till  

Gud    till   Gud

till   Gud.

Sophie Brahe vilar i skymundan på Torrlösa gamla kyrkogård, nära Svalöv och Landskrona i Skåne, medan brodern Tychos grav i Prag än i dag lockar massor av nyfikna besökare. Ändå var hon i flera avseenden sin brors jämlike, och assisterade också honom kompetent under många år. Sophie Brahe skrev flera lärda verk och ägnade sig också åt en omfattande korrespondens; dessvärre har merparten av allt detta gått förlorat. Hon kallades vid tiden för sitt arbete på Uranienborg på Ven för Syster Urania; Urania är för övrigt namnet på astronomins musa.

FRIEDA HUGHES ÄR INTE DÄR

Ett mejl sänt i mörkrets digitala 23.07:

Europa är så tyst, så infernaliskt tyst. 

Vad vet etern om lidande. Hat och åtrå.

Om levande kärlek. Om din tystnad?

När jag till slut stänger datorn svarar

genast dina tysta föräldrar åt dig:

Ted och Sylvia ska bli över tusen år

utan att du kan slå ihjäl ett enda år.

Å, elände. Å, liv, liv. Å, drömmar!

Allt som var Frieda och Nicholas

och Sylvia – din Sylveeaaa, hon

som svek en gång när du skrek –

ska aldrig göras om. Jag ger upp.

Jag anar inte hur livets mening

ska uttryckas. Men om du har

kvar ditt hjärtas ensamma tårar

vill jag bifoga molande oro – i

ett attachment – över att allt

som aldrig mognar aldrig

gör annat än begränsar oss.

Tomma dator, dumma skärm

som stirrar på mig! Tystnaden

ur eterns så bullrande döda ros

växer och fyller ut glaskupan.

Frieda Hughes, poet och konstnär, lever idag ute på landsbygden i Wales. Många år dessförinnan var hon gift och bosatt i Australien. Som dotter till Sylvia Plath och Ted Hughes har hon fått finna sig i att intresset för hennes persona ofta bottnat i detta ursprung, men hon har konsekvent och enträget undanbett sig kontaktförsök – om det inte handlat om den konst och poesi hon skapar och ägnar sig åt. Det är en hållning man måste visa respekt, även om jag i dikten ovan dumt nog sökte kontakt för att jag ville förhöra mig om annat än hennes skapande.

The post Littestraden: Michael Economou – ”Fyra kvinnor, fyra livssken” first appeared on Opulens.

ENKELT OCH ELEGANT. Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Christos/Ötzi av Michael Economou
Smockadoll förlag

I skuggan av ett liv som slocknat, i dödens omedelbara närhet, är det som om själva verklighetens innehåll och närvarande skepnader förvandlas. Smärtan förvrider sättet att se och tolka omgivningen. Människors konturer kan samtidigt bli skarpare, tydligare. Ibland rentav påträngande.

Minnen, sedan länge flydda hågkomster, flyger upp i luften som brända rester, svarta flagor av gulnat tidningspapper. Notiser, berättelser ur förflutenheten, frysta ögonblick som fotograferats och fastnat inför evighetens oöverskådlighet. De virvlar förbi. Hastigt, illusoriskt tydliga. Sammanhang och överblick går annars ytterst lätt förlorade i sorgens saknad och smärta.

Fadern står där såsom handfallen med urnan i sina händer. Greppet är stadigt, kanske av rädsla att ännu en gång förlora greppet om den människa som under alla år funnits vid hans sida. I den lilla obetydliga urnan ligger askan, de sista jordiska resterna, efter modern.

Kyrkogården ligger tyst. Som ett öde och övergivet landskap efter ett sargande krig och främmande truppers skövlingar. Träden tiger. Gångarna är krattade och nästan överdrivet välskötta. Som om ordning skulle kunna driva dödens hånfulla tomhet på flykten.

Dödens obarmhärtiga armé tar inga fångar. Döden skonar ingen – och inget. Tyst. Evigt tigande. Obegriplig i sitt majestät av svärta.

I Michael Economous diktsamling Christos/Ötzi härskar i upptakterna till såväl Christos som Ötzi ett svagt klingande efteråt, en vibrerande efterklang. Då, när allt är för sent, när orden inte längre kan nå fram eller förstås. Allt förvandlas till ett avlägset och avtagande eko — långt, långt bort. Först handlar det om en moders död, senare om en faders.

Denna gång skriver Economou en form av tankeväckande och känslomässigt uppfordrande poesi som, befriande nog, saknar varje form av förställning. Inte ett ord andas tillgjordhet. Och trots ett konstfullt, ja mycket vackert språk förblir det i varje bild och tanke konkret. Orden täcker en verklighet eller olika högst träffande — drabbande — känslolägen. När till exempel vildsvinen trampar in och nästan bokstavligen omkring i diktsamlingen är de förvisso ofta mer än enbart vildsvin genom att deras närvaro skapar en mängd associationer och nya tankeled. Men att de ändå är just bökande och hungriga och vilda svin råder det inte någonsin minsta tvekan om. Jag kan under läsningen snudd på känna deras vassa råa doft där de drar fram över slättmarkerna.

Ytterst sällan förmår en nyskriven diktsamling absorbera mig i den utsträckning som Michael Economous Christos/Ötzi enkelt och elegant förmår. Jag är redan inne på tredje genomläsningen, och inser att jag inte är klar med den. Det är främst kombinationen av intellektuellt innehåll, ett livsfilosofiskt djup, och dikternas starka emotionella innehåll som tillsammans förmår skapa dess stora och lockande attraktionskraft. De eggar och driver fram de existentiella frågeställningar som beledsagar oss genom livet lika självklart som den skugga vi kastar fram till den dag då döden suddar ut våra konturer.

Det finns en övertygande och ibland rentav överväldigande pendelrörelse i dikterna. Chosefritt och självklart, med en förrädisk och skenbar lätthet som helt uppenbart kräver hårt arbete och stort hantverkskunnande, rör de sig över livets myllrande och mångfasetterade mångfald. Detaljerna rymmer den större verkligheten. Rollen som den infrusna mumien Ötzi — funnen i Alperna så sent som 1991 och med en uppskattad ålder på femtusen år — är en förening mellan historia och natur. Och, självfallet, även myt.

Vildsvinen och deras laddade roll har, tycker jag, en särskild och avgörande plats i samlingen. Djuren och med dem naturen som en plats för en förlorad kunskap som åter måste erövras bär på stråk som minner om äldre tiders lärodikter. Och temat har haft en framskjuten position hos Economou alltsedan i dikten pågår människans kom ut för tio år sedan. Men hos Michael Economou finns inte ens den minsta ansats till ekologisk flummighet. Naturen är i stället (jag tror att det är rätt att säga) majestätiskt magnifik och en ständigt närvarande källa till verklig kunskap som ska förenas med insikter hämtade ur civilisationernas historia och inte minst litteraturens levande mångfald.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Chosefri och självklar poesi first appeared on Opulens.