ROMAN. Fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny använder Fernanda Melchor den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar, menar Anna Remmets.

Paradais av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Tranan

Den mexikanska författaren Fernanda Melchor (född 1982) introducerades på svenska häromåret med den uppmärksammade och Bookerpris-nominerade Orkansäsong. Denna skildrade några parallella människoöden i en fattig mexikansk by. Våldet, inklusive det sexuella, var allestädes närvarande och svordomarna och könsorden stod som spön i backen. Melchor beskrev en utsatthet utan ljusning i sikte men blandade socialrealismen med gotiska inslag.

I den nya romanen Paradais, också den översatt av Hanna Nordenhök, känner man genast igen tonen och miljön. Men här introduceras även den andra världen: de rikas gated communities dit fattiga bara har tillträde för att passa deras barn eller se till att inte ett enda litet löv misspryder vattnet i swimmingpoolen.

Polo är en av dessa tjänsteandar, uppfylld av hat mot överklassfamiljen han jobbar för och alkoholiserad trots att han fortfarande är en tonåring. Hans hat är inte mindre mot arbetsköparens med honom jämnåriga granne Franco, en typisk ”incel” som bor med sina farföräldrar och ägnar dagar och nätter åt att onanera medan han fantiserar om grannfrun Polo jobbar för. Ändå låter Polo Franco bjuda honom på sprit, och medan de dricker tar en farlig plan form i Francos huvud.

Något annat som känns igen från Melchors förra bok är närvaron av ett kvinnligt, häxliknande väsen som finns (eller påstås finnas) i ett ödehus i utkanten av samhället. I Paradais får denna gestalt aldrig kropp på samma sätt som i Orkansäsong, men också här kan man läsa hennes gotiska närvaro som ett hot och ett motstånd mot den aggressiva machokultur som genomsyrar miljöerna Melchor beskriver.

Språket i romanen fullkomligt dryper av denna machokultur i form av homofoba och misogyna skällsord och kvinnoförnedrande samlagsscener. Men aggressionen präglar också förhållandet mellan Polo och hans ensamstående mor, som varje morgon jagar upp honom med diverse okvädningsord. Det är som om det materiella armodet skapat ett känslornas och språkets armod,  även om det sistnämnda är nog så kreativt på sitt eget sätt.

Det finns en andfådd, aggressiv rytm i språket med dess långa, av svordomar utbroderade meningar. Som icke spanskspråkig är det svårt att säga något kvalificerat om översättningen, men jag kan iallafall konstatera att Hanna Nordenhök lyckas med konststycket att översätta ungdomars slang och svärord utan att det känns krystat eller fånigt.

Tyvärr blir texten efter ett tag något tjatig, trots att det säkerligen är ett medvetet grepp att vi ska känna oss lika fast i Polos ältande, arga och alkoholindränkta huvud och inskränkta tillvaro som han själv gör. Denna tröttsamhet kvarstår när intrigen stegras, även om det grova våld som följer är väldigt bra skildrat och väcker både fasa och äckel.

Kanske hade det paradoxalt nog ändå blivit bättre om författaren faktiskt vågat stanna kvar i tillståndet av mer stillastående hopplöshet och inte fallit för frestelsen att spetsa till händelseförloppet? För fastän kombinationen av skitig socialrealism och gotik inte är direkt ny (här har Fernanda Melchor litterära syskon såväl på den egna kontinenten som i grannlandet USA:s southern gothic) använder hon den bitvis på ett skickligt sätt som frammanar fascinerande och fasansväckande världar.

The post Socialrealism med gotiska inslag first appeared on Opulens.

URKRAFT. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast, skriver Camilla Carnmo.

Orkansäsong av Fernanda Melchor
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan

Som ett enda rasande andetag är mexikanska Fernanda Melchors Orkansäsong, nu på svenska i Hanna Nordenhöks gudabenådade översättning. När jag börjar läsa andas jag inte på flera sidor; herregud finns här inga punkter? Det finns det, men inte många, inte i romanens början. Romanen byter skepnad under berättelsens gång, som en våg som drivs fram av obändiga krafter. Det som skiftar är perspektivet mellan olika karaktärer, medan intensiteten är obarmhärtigt intakt. Fernanda Melchor skriver med kraft, blod och våld. Energin vibrerar på sidorna. Går rakt in. Det går inte att vika undan, inte att läsa med distans. Texten är en stark näve som grabbar tag i dig och inte släpper. Det är språket och det är innehållet. Allt är våldsamt. Fernanda Melchor skildrar ett stenhårt Mexiko, där droger, sexhandel, sprit och fattigdom är lika självklara som barnens utsatthet, männens övergrepp och kvinnornas strategier för att själva överleva och hålla sina barn vid liv. Alla blir hårda. Det finns inget alternativ.

I Mexiko mördas en kvinna var tionde timme. Hårdheten är befogad. Textens hårdhet är nödvändig för att genom fiktionen förmedla en verklighet brutalare än vad som är möjligt att ta till sig. Konst kan begripliggöra det ofattbara. När den är bra. Och det här är bra, det är omskakande, illamåendeframkallande, levande varmt som färskt blod. Det finns en skönhet i texten, som kontrasterar till livet som skrivs, så fattigt, hopplöst och så på liv och död. Bokstavligt talat, inte som en romantisk metafor.

Ett lik hittas i floden av en grupp pojkar som ålar fram med stenar och slangbellor i flodbankens lera. Liket är en misshandlad, lemlästad svullen kropp och Fernanda Melchor skriver en hel bys, kanske ett helt lands, historia när hon gräver sig genom berättelsens olika delar för att hitta vägen som ledde hit, till “det förruttnade ansiktet på en död som skymtade mellan säven och plastpåsarna blåsten rivit ner från motorvägen; en mörkhyad mask myllrande av svarta vattenormar.” Så börjar det och vi får veta om livet i utkanternas utkant för den döda innan den dog, genom andras ögon, tankar och skvaller, hen ges följdriktigt ingen egen röst. En person som sparkats på hela sitt liv. Och mördarna, vad ledde dem att mörda? Varför inte mörda? När våldet hela tiden är en naturlig realitet är steget inte långt. Hatet är blint och dumt, manligheten är skör eller i klarspråk: helt jävla sjuk. Kärleken handlar om att dra ömsesidig nytta av varandra. Om det ens finns plats för den. Det här är inte en plats för ömhet. Det är en desperat, het, skitig plats, full av sorg och förlust som gör människor hårda. Det är en plats som gör människor fattiga och utan hopp, en plats där allt är till salu. Fernanda Melchors bok är en urkraft, det är bara att låta sig hållas fast. Glöm inte att andas.

The post Roman om stenhårt Mexiko first appeared on Opulens.