KOMMENTAR. ”Är ett par partypussar en polissak?” Det undrade Lars Thulin i slutet av maj i år med utgångspunkt i ett åtal mot SVT-profilen Micke Leijnegard för sexuellt ofredande. Nu kommenterar Thulin den fällande domen och dess konsekvenser.

När det olämpliga blir olagligt

Det finns olagliga beteenden. Och det finns olämpliga beteenden. Samt förstås beteenden som varken är olagliga eller olämpliga.

Ett olagligt beteende är kriminellt och ska påtalas och hanteras av rättsvårdande myndigheter. Ett olämpligt beteende är inte kriminellt och ska därför behandlas och lösas av de berörda personerna genom mellanmänskliga kontakter.

I ett samhälle som till viss del bygger på frihet under personligt ansvar och som tillåter öppna och fria umgängen medborgare emellan, kan inte samtliga olämpliga beteenden bli olagliga. För om det sker kan i princip alla kontaktytor vara potentiella brottsplatser.

Dessutom finns risken att rättsapparaten havererar under trycket av oräkneligt antal anmälningar. Misstänkta brott som dessutom är ganska svåra att utreda, då det mesta bygger på ord mot ord och hur saker uppfattats. Det är inte som åka in i en fartkamera som skriker 20 kilometer för fort.

Var går gränsen?

Därför måste samhället dra en gräns mellan olagligt och olämpligt, vilket är lättare sagt än gjort. Domen i fallet om pussandet under SVT:s fyllefest innebär att Stockholms tingsrätt i veckan påtagligt ökat antalet olagliga beteenden och lika påtagligt minskat antalet olämpliga. En större del av det som sker mellan människor är numera olagligt och ska inte längre behandlas av oss själva utan av staten.

Det handlar om programledaren Micke Leijnegards agerande. För en utförd puss mitt på munnen och en som inte riktigt lyckades, döms han till dagsböter för sexuellt ofredande och 10 000 kronor i skadestånd.

Fakta i fallet hittar du här, här och här. Allt detta bygger på förundersökningen som åberopades i tingsrätten. Något väsentligt nytt tycks inte ha presenterats under rättegången.)

Intressant är hur domstolen motiverar avgörandet. Nämligen det här har haft ”en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området”.

Puss eller kyss?

Låt oss titta på hur detta område numera ser ut. Handlingen var en och en halv puss, vilket innebär att någon berör en annan person med sina läppar: jag anser att det finns tre grader av denna handling.

1. Farmor-pussen. Den som äldre ger ett barn som varit duktig eller fyllt år. Den utdelas torr och snabb, oftast på pannan eller kanske på kinden.

2. Gud-vad-kul-att se-dig-pussen. Eller tack-för-att-ditt underbara fotbollsmål-pussen. Den ges ofta mitt på någons mun, ibland ganska hårt men är oftast torr och kortvarig.

3. Erotiska kyssen. Läppar möts, med öppna munnar, spelande tungor. Den är blöt och kan pågå under lång tid.

Att den erotiska kyssen kan upplevas som sexuell och skrämmande om den ges av fel person vid fel tillfälle är självklart. Därmed är den erotiska kyssen i oönskade sammanhang det som kallas sexuellt ofredande. För kravet för detta är enligt brottsbalken att offrets ”sexuella integritet” har kränkts”.

Hur är det då med farmor-pussen och med gud-vad-kul-att se dig-pussen? Kan de räknas som sexuella? Jag anser inte det.

Så vilken var pussen på festen? Var den sexuell? Kvinnan själv ger svaret under rättegången. Hon beskriver det som en puss på munnen, inget som den erotiska kyssen förmedlar.

Olagligt partypussande

Viktigt är också att partypussen inte utdelades i form av övergrepp av en okänd person. Utan av en vän och kollega på en fest. Stockholms tingsrätt ändå fastslagit att gud-vad-kul att se dig pussen vänner emellan på ett alkoholmarinerat party är sexuellt ofredande.

Den andra saken som tingsrätten bestämt är att den aktiva handlingen att acceptera en ursäkt för något man utsatts för, är av noll och inte värde. Den som accepterar ursäkten behöver inte ta ansvar för detta. Det går bra att ändra sig. Kvinnan ångrade sig i detta fall efter en dryg månad. Men hon kunde ha väntat i fyra år och tio månader till. Så lång är preskriptionstiden.

Varför ändrade sig kvinnan?

Det tredje är det mest upprörande. Och det är kvinnans skäl till att hon ändrade sig efter lång tid och gjorde anmälan. Hon blev förbannad på SVT:s ledning. För i princip sade cheferna där att Leijnegard är som han är och att han inte kommer förstå vad han gjort.

Kvinnan är alltså i första hand arg på sin arbetsgivares syn på Leijnegard.

Hon anser att SVT som arbetsgivare inte kan hantera sin personal. Kvinnan har förlåtit Leijnegard. Men hon blir förbannad på sin arbetsgivare bedömning av honom och förlåter inte dem. Hon går till domstol på grund av SVT:s beteende, men sätter Leijnegard på de åtalades bänk.

Olagligt kontra olämpligt beteende

Trots detta – i slutänden kokar allt ner till olagligt beteende kontra olämpligt beteende. Leijnegards beteende på festen var helt klart olämpligt. Vilket parterna var överens om och det som inträffade avslutades med en ursäkt som accepterades. Men var handlingen då straffbar? I så fall är mycket mer nu olagligt och mycket mindre är olämpligt.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg kommenterat den aktuella domen i starka ordalag. Den talande rubriken lyder ”Det här är sorgens och skräckens dag”. Hon drar bland annat följande slutsats: ”Nu har vi svart på vitt att det är statens uppgift att reglera alla mellanmänskliga relationer som går snett.”

Sedan kan jag inte låta bli att ge en genusvinkel på ärendet. Åtskilliga män har blivit utsatta för samma sak som kvinnan. Men om en man gått in på en polisstation och sagt: för flera veckor sedan pussade en kvinna mig på munnen på en personalfest. Jag tyckte hon var jobbig och knuffade bort henne. Jag accepterade hennes ursäkt efteråt. Nu har jag ändrat mig. Jag anmäler henne för sexuellt ofredande.

Hur många tror att en åklagare skulle väcka åtal i det läget?

The post Domen som gör det olämpliga olagligt first appeared on Opulens.

SKOLFLICKOR. Lars Thulin har sett två aktuella tv-dokumentärer om några svenska skolors svek mot skolflickor som utsatts för sexuella kränkningar av pedofila pedagoger. Om detta handlar dagens krönika.

Juridik är inte något som är inristat på stentavlor. Juridiken påverkar allmänhetens rättsmedvetande. Detta påverkar i sin tur juridiken. Därför ändras lagar och straff. I medeltidens landskapslagar var stöld av öskar från båtar ett mycket allvarligt brott, för det kunde ju betyda att någon drunknade på sjön. Däremot saknades paragrafer beträffande fortkörning eller insiderhandel med aktier.

Så lagar/rättsmedvetande säger mycket om ett samhälle. I dag drar rättsapparaten i gång med full kraft efter en och en halv puss på en kollega på en fyllefest. Och att en polis kallas för potatisgris är också ett så allvarligt brott att det omedelbart måste beivras.

Det ultimata sveket mot skolflickorna

Men när en av vårt samhälles svaga grupper, unga skolflickor, förnedras och kränks sexuellt av skolpersonal så är rättsmedvetandet i vuxenvärlden märkvärdigt lojt, räddhågset och undanglidande. Frågan är så känslig, pinsam och smutsig att andra hänsyn väger tyngre. Som omsorg om en skolas rykte och dess aktieägare.

Detta visas med oerhörd tydlighet i två tv-dokumentärer som nyligen sänts. En, ”Tyst i klassen”, på streamingtjänsten HBO Max. Den andra finns på SVT, ”Duschvakten”,  där Uppdrag Granskning synat frågan. Försök se båda!

Skolflickor offras för skolans varumärke

”Tyst i Klassen” handlar om Engelska skolan, en av de stora friskolekoncernerna, och deras enhet i Karlstad. Det är en skrämmande skildring av hur tonårsflickor utsättas för grova kränkningar av en pedofil anställd på skolan.

Skolledningen förnekar gång på gång problemet. När det slutligen avslöjas av polisen gör skolan allt för att tysta ned det.

Inget får hota skolans varumärke. Om det solkas är aktieägarnas pengar i fara. Därför offras flickorna med berått mod och ledningen vill inte ens i efterhand erkänna sitt misslyckande.

En pedofil pedagogs framfart

Engelska skolan fick under flera år åtskilliga varningar från flickor och föräldrar om att en fritidsledare på skolan uppträdde konstigt. Bland eleverna hade han öknamnet ”Peddot”.  Skolan hävdade envist att elever och föräldrar hade fel, inget fanns att klaga på mannen. En biträdande rektor uppmanade flickorna som kände sig obehagliga med fritidsledaren att ”inte vara så nära honom”.

Till sist greps fritidsledaren av polisen och erkände. Innehållet i hans dator visade att eleverna haft rätt och skolan fel.

Mannen greps då det framgick på vilken skola bilderna och filmerna tagits. Till en början filmade han flickors rumpor och bröst, dock helt påklädda. Sedan la han ut det på nätet. Senare följde han upp med ”cum-tribute”, sperma-hyllning. Mannen printade ut ansiktsbilder på flickorna. Sedan filmade han hur han onanerade och ejakulerade över bilderna. Och de där filmerna spred fritidsledaren sedan vidare på nätet till lystna likasinnade.

Skolans rykte prioriterades

En sådan kränkning av en ung människa, kanske i början med att utforska sexualiteten, är oerhörd. När allt avslöjats höll rektorn ett stormöte med  eleverna. Huvudbudskapet var att de inte skulle tala om saken, inte med varandra och framförallt inte med andra. Engelska skolans rykte var viktigare än något annat.

Engelska skolans monumentala feghet

Flickornas framträdande i dokumentären är hjärtslitande. För deras vrede riktas inte främst mot förövaren. Utan mot det totala sveket från de vuxna. Att skolan lät detta ske. Om skolledningen bara lyssnat så hade många av övergreppen aldrig kunnat ske. En av flickorna säger att det främst är Engelska skolan som borde sitta på de anklagades bänk. Föräldrar och före detta lärare som intervjuats drar samma slutsats. Flickorna offrades för skolans varumärke. Detta betyder nämligen mer än något annat för Engelska skolan.

De som till sist framträdde för skolans räkning var taffliga informationsansvariga. Ingen vd eller styrelseordförande vågade ta det ansvar de var väl betalda för att ta. Fegheten var monumental.

Pedofilen fick fortsätta som pedagog

Uppdrag Gransknings dokumentär ”Duschvakten” handlade främst om en idrottslärare i Stockholm. Som uppehöll sig helt i onödan i flickornas omklädningsrum. Han monterade upp dolda kameror där och i duscharna. Han uppmanade skolflickorna till nakengymnastik och ville ofta att de skulle sitta i hans knä.

Även här anmälde elever, föräldrar och lärarkolleger. Skolorna reagerade. Men följden blev bara att anställningen avslutades, mannen köptes ut och det handlade då om sexsiffriga belopp, skattebetalarnas pengar. Sedan dök han upp på andra skolor och fortsatte med sina handlingar. Bakgrundskontrollen då han anställdes på nytt föreföll ha varit ett skämt.

Skolledarnas bortförklaringar

Här framträdde dock rektorer och skolledare i dokumentären. Men de hävdade att information om mannen i fråga inte nått dem. När idrottsläraren fick lämna sin tjänst gick det inte att polisanmäla då man inte visste ”fullt ut” vad han gjort. Däremot skrev man i flera fall på avtal där man lovade lojalitet och god ton, vilket tolkades som att skolan inte skulle föra vidare orsaken till att läraren lämnat sin tjänst.

Skolornas ledare, två kommunala och en friskola, hävdade att lagen inte ger dem möjlighet till mer grundläggande bakgrundskontroller.

Vill vi verkligen ha det så här?

Faktum kvarstår. Omsorg om förövarens integritet och ett batteri med arbetsrättsliga paragrafer, hot om stämningar samt skolans rykte väger oerhört mycket tyngre än omsorgen om unga flickor. Exakt när bestämde vi oss i Sverige för att det är just detta rättsmedvetande som ska gälla?

The post Skandalöst att skolflickor sviks av vuxenvärlden first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. I veckans krönika skriver Lars Thulin om ett uppmärksammat fall. En SVT-profil har åtalats för sexuellt ofredande efter ett par partypussar. Men är det verkligen ett fall för polisen? Här följer ett svar på den frågan.

Nu finns ett nytt ”sexbråk” i kändisvärlden. En så kallad profil på SVT anklagas av en kollega för sexuellt ofredande och det har vandrat genom rättsapparaten. I tingsrätten ska man lägga sin panna i djupa veck beträffande två pussar på munnen under en fyllefest. Och då angående ett fall där parterna efteråt var överens om att agerandet var fel, mannen har bett om förlåtelse och fått det.

Två månader senare ångrar kvinnan detta och går till polisen. Juridiken dras igång och mannen åtalas för sexuellt ofredande. Oavsett utgång av målet kan mannens karriär vara över. Kanske också kvinnans.

Ärendet har beskrivits i Aftonbladet och i Expressen. Artiklarna bygger på förundersökningen, inte på att någon part fått gråta ut. Båda sidors bild av händelsen, som de uppgett i förhör, är ganska samstämmiga. Om ingen ändrar sig i domstolen vet vi vad tingsrätten ska ta ställning till. Utifrån detta har jag resonerat och skrivit den här texten.

Orimliga proportioner

Sexuella övergrepp är vidriga och traumatiserande. De kan ge livslånga psykiska men. Det händer att män i kraft av fysisk styrka, och på grund samhällets syn på könsroller, begår avskyvärda handlingar. Den sanningen har gällt sedan tidernas begynnelse. Men varje fall är unikt.

Det som hänt i tv-profilens fall säger mycket om vårt samhälle av i dag där saker får orimliga proportioner och förmåga till sans och eftertanke alltför ofta sätts på undantag.

Mellanmänskliga relationer som impulshandlingar, obetänksamhet och misslyckade försök att visa uppskattning, toppat med berusning.

Är det något som ska avgöras i en rättssal? För ekonomiska brott finns en bagatellgräns. Att någon har blivit lurad på en tia eller två eller inte fått betalt för ett glas öl, avskrivs av polis eller åklagare enligt principen att det är en sak mellan parterna. Pappa staten kan inte ta hand om allt. Men för sexuellt ofredande tycks någon gräns knappast existera.

Några personliga erfarenheter

Följande är djupt personligt, men behöver berättas i detta sammanhang.

Jag är 100 procent heterosexuell. Men i mina tonår, då jag var oskuld, hamnade jag i en situation då jag var nära att utsättas för en homosexuell våldtäkt.

En gnutta tur, lite smarthet från mig och i sista stund kanske medkänsla från den potentielle förövaren hindrade fullbordan. Därför förstår jag mer än väl den isande skräck, och nästan förlamning, som hot om ett sexuellt övergrepp kan inge.

I tidig vuxenålder hade jag ett ordinärt sexliv i en tid som på sätt och vis var mer frisläppt och tillåtande än i dag. Fast jag var på intet sätt gränslös. Ändå råkade jag illa ut igen. Några år och tjugo blev jag utsatt för det som i dag skulle räknas som våldtäkt. Det av en kvinna, som agerade just gränslöst.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp.

Utan att gå in på detaljer kan jag säga att händelsen efteråt fyllde mig med stor olust för att ha blivit förnedrad och utnyttjad. Men mest drabbades jag av förvirring. För på den tiden var uppfattningen att en man inte kunde våldtas av en kvinna. Därför var jag väl inget offer. Och jag ville inte prata om det.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp. När jag till sist berättade för en kompis med insyn i juridik, avrådde han mig från anmälan. För ingen skulle bry sig.

Han sa: – Om du inte blev fysiskt skadad, smittad eller hon blev gravid – var är problemet? Släpp det.

I dag hade jag kanske vunnit i rättssalen och kvinnan fått böter eller fängelse.

Detta är fortfarande starka minnen. Jag har betydligt svagare hågkomster av andra oönskade närmanden.

Under åren har jag fått en del jobbiga kyssar och kvinnliga händer på ställen där jag inte ville ha dem. Och därför bestämt avvisat. Så jag kan skilja på stort och smått.

Därför har jag svårt att förstå att kvinnan som mötte tv-profilen uppger att hon fått sådana psykiska men av partypussarna att terapi för posttraumatisk stress övervägts. I så fall skulle samhället vara i behov ett par hundratusen terapeuter.

Sexbrott och partypussar

Varför berättar jag om detta dystra som hänt mig? Jo, för att visa att jag inte är ytterligare en man som ”inte fattar ett dugg”, som bagatelliserar och accepterar sexövergrepp. Och för att påminna om att förövaren inte alltid är en man.

Mina erfarenheter borde ge tyngd när jag säger att det är en oerhörd skillnad mellan riktiga sexbrott och pussar på munnen från någon man känner.

Pussar som pussaren sedan ber om ursäkt för.

Begreppet sexbrott blir helt urvattnat om det inte finns någon undre gräns för det som är åtalbart. Om nuvarande trend fortsätter kommer polispiketer behöva radas upp utanför snart sagt varje nöjesetablissemang en lördagsnatt. Jag vet för jag har jobbat på en danskrog. Och polisrazzior måste genomföras på otaliga firmafester. Jag vet – jag har besökt många.

Varje snedsteg ska inte bli polissak

Jag försvarar på intet vis fenomenet oönskat tafsande. Men om vi med skenande grov kriminalitet ska lägga rättsapparatens kraft på dumheter som sker mellan vänner som druckit för mycket men där ingen lidit fysisk skada, då är vårt samhälle illa ute.

Att vara vuxen och leva med egna och andras känslor, drifter och impulser innebär att navigera på ett minfält. Inte bara när det gäller intimitet utan i allt umgänge.

Varje gång något inte går som man vill måste tid ges till ilska, utskällningar, reflektion och någon gång förlåtelse. Och kanske också förståelse.

Varje snedsteg i det sociala umgänget ska inte bli polissak och belasta domstolar.

The post Är ett par partypussar en polissak? first appeared on Opulens.

HORACE. På SVT Play visas just nu en dokumentärfilm med titeln ”Horace går ‒ en vandring genom livet och krisen”. Stellan Lindqvist har sett den. Här följer hans reflektioner.

”Mannen på den sjuttonde stolen”

Han går inte, han vandrar. Vandrar gör man när man vill tränga in i något. Ett landskap, en känsla. Det är inte första gången han vandrar, det ser man på hans fötter, kängorna är väl använda.

På ryggen en ryggsäck, gången är spänstig. Han vandrar i ett gammalt landskap på en gammal väg. Murarna utmed den gamla vägen är övervuxna av murgröna, kanske också annat.

I ryggsäcken finns inte det vi tror, inte smörgåspaketet, inte termosen. Denna vandring är av ett annat slag. Det är mannen på den sjuttonde stolen som vandrar. Det är en vandring i offentligheten.

Kanske finns i ryggsäcken hans anteckningsbok, den där han skriver ner sina maximer. Kanske finns där Turgenjevs ”En jägares dagbok”, kanske något av Petrarca.

Kameran följer hans rygg, följer stegen. När landskapet vid ett krön öppnar sig, ser vi, långt i fjärran, en by på en av de många kullarna. En mycket gammal by är det, vi ser siluetter av tornhus. Detta landskap är en plats att dö på, som Rom, den eviga staden, säger han. Samtiden finns inte här, säger han och ler. Hans leende är inte riktat mot intervjuaren eller kamerateamet som vi kan tro. Det är insiktens leende, den utvaldes, den som inte ville utväljas men ändå blev utvald.

Man ställer frågor och mannen på den sjuttonde stolen svarar. Världen är som den är, säger han, intressant men likgiltig. Ibland är man hatad, ibland är man älskad. Människor leker sina roller, larmar och gör sig till.

Insikter av dessa slag är förstås tunga, därför är också hans ögonlock tunga, skärmar av det som måste skärmas av.

Samtidigt, i leendet och i glittret i hans ögon, finns en sorts lätthet som kan tyckas förunderlig. En väg ut? Frikopplandet från samtiden skapar en sorts frihet, tycks leendet och glittret säga, lämnar revor i nätet, revor där han kan leva, revor utom räckhåll för samhällets förkvävande normer, dess hyckleri och principer. Revor för den som har förmågan och möjligheten att leva det goda livet. Skål!

Ovan allt detta finns dock ett ‒ hans enda stolthet, adelsmärket: vänskapen (i detta fall med en viss herr A, också han en kännare av det goda livet). För denna vänskap skall han ljuga, baktala och slunga hämndens spjut.

Mannen på den sjuttonde stolen är en ensam man.

The post Horace ‒ ”Mannen på den sjuttonde stolen” first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. ”Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, något som känns lika friskt som vårens första grönska,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella essäsamlingen ”Högt och lågt”. En bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar.

Högt och lågt av Stig Larsson
Essäer
Albert Bonniers förlag

Under långa perioder är det förhållandevis tyst kring Stig Larsson, men så kan han plötsligt åter vara i rampljuset och göra mer eller mindre spektakulära och kontroversiella uttalanden.  

Han rör sig med lätthet mellan olika kulturella genrer som film, teater och litteratur. Och när han nu närmar sig 70-årsåldern är det uppenbart att han fortfarande hör till de tongivande i svenskt kulturliv.

Anledningarna till hans frånvaro kan skifta från sjukdom till en taktisk frånvaro för att rida ut en storm eller att han bestämt sig för att sluta att skriva såväl romaner som poesi.

Och så har det inträffat svåra saker i hans liv – han har blivit lurad på pengar, han har förlorat sin älskade katt Cecil eller så blir han som nu, i en stor och omskriven radiointervju i samband med den nya boken, anklagad för pedofili.

Detta är nu en gles essäsamling på etthundra sidor, som uppenbart kommit till under en lång tid. Som vanligt ventilerar han tankar om de mest skilda ting, fritt och associationsrikt. Flera essäer handlar om den svenska deckaren, och han ger även en lista över de tio bästa svenska deckarna genom tiderna. På första plats finns Stieg Larsson. Och så prisas nummer fyra på listan, Jan Guillou.

Stig Larsson delar också med sig av sina tankar om metoo, en rörelse, som han är kritisk till. Han höll sig under denna period i bakgrunden, för att undvika att själv bli uthängd. I sammanhanget prövas hans vänner Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault. Stig Larsson är under hela processen trogen en av sina bästa vänner, Horace Engdahl.

Det är en bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar. Särskilt uppskattar jag som läsare, det gränsöverskridande tankesättet, att söka nya förklaringar och ge nya belysningar när det gäller konstriktningar och rörelser inom filmkonsten.

Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, som känns lika friskt som vårens första grönska.

Stig Larsson är ödmjuk inför sitt eget skrivande. Han ser det som ett privilegium. Detta att skriva innebär för honom att ge andra människor gåvor och att låta dem få följa med till det innersta och i det skrivna möta en annan människa.

The post Stig Larssons nya bok är rik på idéer och uppslag first appeared on Opulens.

METOO. “Min uppfattning är att både män och kvinnor vill ha ett mer jämlikt samhälle. Båda är trötta på de dåliga delarna av våra roller. Men vi ser världen på olika sätt och väljer olika vägar fram till det gemensamma målet. ” skriver Lars Thulin om könsdebatten.

Har metoo blivit hetoo?

En del hårdföra feminister tycker det. Det vill säga att metoo-upproret har fått en sådan backlash att det är som om ingenting har hänt i genusdebatten. 

Metoo startade i stor skala i USA 15 oktober 2017. Skådespelerskan Alyssa Milano fick nog av hur kvinnor behandlades i nöjesindustrin. Främst gällde det filmproducenten Harvey Weinstein. Han var en fähund och ett sexistiskt äckel, vilket domstolar senare också konstaterade.

Milanos upprop ville få kvinnor att berätta och vägra acceptera alla typer av könsrelaterade övergrepp. Metoo kan översättas med ”även jag”, underförstått, jag har också drabbats.

Rörelsen spred som en underbar präriebrand över västvärlden när kvinnor från mängder av yrken klev fram och vittnade. De mest vidriga och unkna interiörer från företag och branscher drogs ut i ljuset. 

Genomslaget i Sverige blev stort och skakande vittnesmål vällde fram. Alla – politiker, tyckare, kulturpersonligheter kämpade för att vara på rätt sida i frågan. Inte minst media. Där kom, enligt mig, metoos enda backlash. Delvis berodde det på att rörelsen blev berusad och överväldigad av sin egen framgång. Men främst på grund av att media släppte på sina regler. Inget påstått övergrepp var för obetydligt för att inte ges rubriker och journalistiska grundregler som faktakontroll, höra-med-andra-sidan, samt varsamhet med namnpublicering bars ut med soporna. 

Vissa debattörer krävde att särskilda lagar skulle gälla för förtal och påstådda sexuella övergrepp. Lagar där rättssäkerheten sattes på undantag.

Det personliga priset som vissa svenska män fick betala var högt. I ett fall det yttersta priset. Men inget varar för evigt. Andra saker pockar på medias uppmärksamheten. Och en viss tillnyktring från pressen skedde. Då kom påståendet att ”ingenting” hade hänt. Att männen fortsätter att styra allt. Krönikören och författaren Irena Pozar tyckte så. Och Cissi Wallin fortsätter att bli dömd för att hon hävdar att en särskild lagbok ska gälla för arga kvinnor.

Fast det viktiga var inte att några män hängdes ut och förlorade anseenden och jobb. Det viktiga var de miljoner samtal som startade om könsroller – runt frukostbord, i sängkammare, på kontor, i styrelserum, på krogen, på politiska möten. De förändrade och fortsätter att förändra samhället. Men det är utvecklingen av dessa samtal som har medfört att besvikna feminister suckar om att me-too har råkat ut för en backlash.

Debatten om jämställdhet har alltså varit annat än jämställd.

För fram tills dess hade kvinnor det totala tolkningsföreträdet i debatten om könsroller. Ja, män deltog knappt. Därmed var det okej att påstå vad som helst. Som då Gudrun Schyman sade att svenska män var talibaner. Som när författaren Sofia Rönnow Pessah publicerar en bok med recension av ligg med femtio män där de reduceras till styvhet och uthållighet. Den hyllas, av kvinnliga recensenter, som rolig feministisk och viktig. Inte ett ord om att den förnedrar män. Motsvarande bok om en mans ligg med kvinnor hade väckt ramaskri om den hade publicerats.

När jag en gång lite surt frågade DN om jämställdhet efter att de första åtta av dagens elva krönikörer var kvinnor blev svaret till mig: utmärkt, vi har lyckats.

Debatten om jämställdhet har alltså varit annat än jämställd. Men det som debattörerna inte ville ta upp togs upp i alla de viktiga samtalen i och med metoo. För könsroller uppstår inte i ett vakuum, utan i samspel mellan könen. Därför har den också den manliga rollen diskuterats i de miljontals viktiga samtalen.

Sedan har nästan otänkbara saker hänt. Som boken ”Alla dessa dagar som kom och gick” av Joachim Berner och Johan Norberg. Den tar på ett sansat, humoristiskt och erfaret sätt upp mansrollen. Annat exempel är Marc Levengoods bok i ämnet som föranleder en lång och bra intervju i Dagens Nyheter. Den har också recenserats i Opulens. I DN säger han saker om mansrollen som varit politiskt otänkbara för några år sedan. Som denna:

”– Över huvud taget tycker jag att det är för mycket prat om att mansrollen behöver utvecklas, den är redan ganska utvecklad. Vi måste få bort den där stigmatiseringen av att män fungerar på fel sätt. Vi funkar lite olika, män och kvinnor.”

DN:s kulturredaktion har länge varit en av de mest feministiskt enögda i debatten, så att de publicerar detta är en game-changer, som det heter idag. Ett paradigm-skifte.

Min uppfattning är att både män och kvinnor vill ha ett mer jämlikt samhälle. Båda är trötta på de dåliga delarna av våra roller. Men vi ser världen på olika sätt och väljer olika vägar fram till det gemensamma målet. Hittills i debatten har männens syn på saken ignorerats eftersom den per definition klassats som fel, att det bara är kränkta män som gnäller. Nu tillåts den granskas mer förutsättningslöst.

Men för de som vant sig vid att kvinnor har absolut tolkningsföreträde i debatten blir det jobbigt. Ingen, vare sig man eller kvinna, släpper frivilligt ett övertag och en maktposition.

Alla vi andra glädjs åt att metoo inte förvandlats till hetoo. Utan är på väg mot wetoo. Dit vill de flesta av oss komma.

The post Metoo kan äntligen bli wetoo first appeared on Opulens.

INVÄNDNING. Lars Thulin invänder mot den berättelse som nu sprids i medierna om att metoo-rörelsen drabbats av en backlash. Här förklarar han varför.

En ny berättelse sprids via krönikor och proffstyckare. Att metoo drabbats av en backlash. Följt av ett påstående om att inget har förändrats och att kvinnor nu straffas för det som hände under metoo. I berättelsen ingår också uppfattningen att män går fria, som alltid.

Ett exempel är Irena Pozars bok ”Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”. Den har fått utrymme i tv och dagstidningar inom och utom Sverige. Innebörden i den är just den jag beskrev härovan. Författaren har följt frågan intensivt från sin position som chefredaktör för Veckorevyn. Hon har rätt att betrakta världen med de glasögon hon vill. Men jag har svårt att fatta hur hennes är slipade.

Att kritisera metoo-feminism är som att i slalompjäxor ge sig ut i ett minfält. Fast som pensionär får jag ändå min inkomst från stat och försäkringsbolag. Jag tar risken.

För att desarmera första minan: kände jag mig hotad av metoo? Nej, jag älskade metoo. Rörelsen gav mig ståpäls. Beslutsamma, modiga och förbannade kvinnor som fått nog. Som trädde fram i bransch efter bransch. Allt från rena övergrepp till allmänt unken genuskultur, som borde stannat i Jurassic Park, avslöjades. Det var makalöst och underbart.

Nästa mina: en man vet inte hur det är att bli sexuellt kränkt. Jo, som ung utsattes jag för ett övergrepp av en kvinna, något som med dagens lagstiftning har fängelse i straffskalan. Kanske vet jag inte hur just en kvinna känner. Men känslorna av kränkning, skam och vanmakt – dem kan jag minnas, trots att det gått mer än 40 år.

Pozar tycks ha hoppats att en ny värld skulle födas efter metoo. Hon finner att det inte är fallet. Därför har metoo misslyckats. Drastiskt uttryckt: de förtryckande svinen till män sitter kvar på mäktiga positioner. Jag anser att den enorma styrkan med metoo var en annan. Oändligt större än att några skitstövlar till män straffas och hängs ut i folkdomstolar.

Det var att miljontals samtal startade vid köksbord, i sängkammare, i skolor, i lunchrum, på krogar, i styrelserum. Oundvikliga frågan blev: hur agerar jag/vi – egentligen? Vad kan bli bättre? Tidigare nästan självklara strukturer samt tankesätt ifrågasattes och ändrades.

Förändringar tar tid innan de blir till verkliga revolutioner.

Kvinnorna som talade ut var gnistan. Präriebranden flämtade först lite trevande, som alltid. Men den tog sig och går dessbättre inte att stoppa. Fast förändringar tar tid innan de blir till verkliga revolutioner. Det är bara i Hollywoods filmer som världen blir perfekt mellan minut 64 och 81.

Så påståendet att inget hänt är obegripligt. Folk som kan media borde veta bättre. Inga nyheter stannar på löpsedlar för alltid. Dels för att annat händer – pandemin, hört talas om den? Dels för att folk vill ha nyheter. Inget kan tjatas för evigt. Även för media borde det stå klart att väsentliga förändringar i kollektivt tänkande kan pågå utan att journalister ständigt lägger sig i.

Den andra svagheten i Pozars bok är det eviga påståendet – en del har nog blivit bättre för kvinnor på 30 år, men ändå inte, att patriarkatet styr. Jag har skrivit det förr, jag gör det igen. Jag vet ingen folkrörelse, som feminismen ju är, som är så obenägen att skryta om sina framgångar.

Nu är det i princip varannan damernas i riksdagen, med några procentenheters marginal även i hela politikerkollektivet, regeringen är helt jämställd, de fyra tyngsta ministerposterna innehavs av tre kvinnor, de tre största kommunerna leds av kvinnor. 55 procent av landets generaldirektörer är kvinnor, 70 procent av landets akademiska examina tas av kvinnor, av statsministrarna i Norden är en INTE kvinna, av sex rikstäckande svenska medier har fyra kvinnor som ledare. Nyss var sex av nio partiledare kvinnor. Landets största fackförening leds av en kvinna. Och så vidare.

Oerhört glädjande siffror som visar att kvinnor kan. Men kvinnor slår sig sällan för brösten för framgången. Varför? Kanske för att offerkoftor värmer och inte gärna knäpps upp. Och om patriarkatet – trots kvinnors framgångar – ändå bestämmer allt, då utnyttjar de mäktiga systrarna sin makt uselt.

Slutligen – uppfattningen i den allmänna debatten är att då bara en liten del av anmälningar av sexuellt våld leder till fällande dom, så går i princip alla de andra fria. Underförstått – alla anmälda är per definition förövare. Skönt, då behövs inte domstolar. Alla är skyldiga. In i finkan med dem direkt.

Sanningen är att svårigheterna vid sexualbrott ofta är stora i juridikens fyrkantiga värld. I andra fall är det enkelt – antingen har man kört 15 kilometer för fort eller inte. Sexualbrott handlar ofta om att ord står mot ord. Vittnen finns ytterst sällan. Teknisk bevisning kan ibland bevisa sexuell aktivitet. Men grad av samtycke syns inte i mikroskop. Lagar är trista, fyrkantiga och förutsägbara. Och måste vara det. Sex är ofta det motsatta. Gudskelov.

Det är dock uppenbart att utredningar av sexualbrott måste bli bättre. Strukturer som ignorerar övergrepp ska försvinna. Men ett nytt regelverk och juridiskt paradigm för enbart denna typ av brott – nej tack. Inte heller ett system där den som friats i en trist domstol sedan kan dömas i en ny på sociala medier. Med anonym allmänhet som åklagare, jury och bödel. En dom som aldrig kan överklagas.

The post Metoo har verkligen inte misslyckats first appeared on Opulens.

FÖRTROENDEKRIS. Michael Bojesen slutar som chef för Malmö Opera. Styrelsen anser att hans förtroende är förbrukat och har beslutat att lösa hans anställningskontrakt med omedelbar verkan.

I ett pressmeddelande från Malmö Opera beskrivs Bojensen som en “stark positiv kraft” samtidigt som man konstaterar att de senaste årens negativa uppmärksamhet kring hans person har påverkat verksamheten starkt. Per-Martin Svensson, ordförande i Malmö Operas styrelse, uppger att operan behöver en ny ledare.

”Styrelsen konstaterar att förtroendet för Michael Bojesen är förbrukat och anser att en ny ledare för Malmö Opera behövs. Styrelsen är enig i sitt beslut men beklagar samtidigt djupt att detta beslut varit nödvändigt”, säger Svensson.

Bakgrunden är den utredning om sexuella trakasserier och övergrepp i public service-företaget Danmarks Radios flickkör. I höstas presenterades en extern advokatutredning där 129 personer som tidigare har sjungit i eller haft insyn i kören hade uttalat sig.

Minst 64 av dessa hade blivit utsatta för kränkningar, i “ganska många fall” upprepade gånger och flera av dem beskrevs som grova, slog utredningen fast, enligt den danska nyhetsbyrån Ritzau. De flesta av kränkningarna ska ha skett för över 20 år sedan, men fortsatt fram till och med 2010. När utredningen presenterades bad Danmarks Radios generaldirektör Maria Rørbye Rønn de drabbade om ursäkt.

Michael Bojesen var chefsdirigent för kören mellan 2001 och 2010. I ett e-postmeddelande till Ritzau skrev han i samband med att advokatutredningen presenterades att han var skakad över att den slagit samman hans tid med kören med hans föregångares chefstid.

“Angående det som presenterats som gäller min person, så vet jag att de kränkningar som beskrivs i rapporten inte har något att göra med mina tio år som dirigent för kören”, skrev Bojesen.

Per-Martin Svensson sade då att styrelsens förtroende för Bojesen var orubbat.

Under tiden som operan letar efter en ny chef kommer publikutvecklingschefen Carina Ostrander att leda verksamheten.

TT Nyhetsbyrån

The post Malmö Opera sparkar Bojesen first appeared on Opulens.

TYSTNAD. Metoo-rörelsen fick kvinnor på alla nivåer att berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Men vad hände sedan?

Mycket lite, enligt journalisten Irena Pozar, som tycker att vissa enskilda kvinnor också fick betala ett väldigt högt pris.

Intervjun sker på Södra teatern i Stockholm där 210 kvinnliga skådespelare den 19 november 2017 läste upp anonyma vittnesmål om hur kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier inom film- och teatervärlden. Den då 25-åriga Irena Pozar följde uppropet via Aftonbladets hemsida. För bara en månad sedan tittade hon på det igen.

–Det är nästan mer drabbande nu – det som sägs är fortfarande så vidrigt och nu vet man att inte så mycket hände. Man vet ju att de män som det här uppropet handlade om – de flesta av dem är kvar och arbetar med kvinnor. Då blir det så kränkande att titta på de här kvinnorna som vände ut och in på sig själva och att veta inget hände förutom att de fick ta en massa skit.

Som chefredaktör för Veckorevyn blev hon 2020 utsedd till årets journalist för “tung journalistik och fjäderlätt handlag” i en digital tidning som numera skriver både om anmälda övergrepp mot tonårstjejer på HBV-hem och om smink. Nu bokdebuterar hon med “Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”. Men också i Sverige ledde metoo-rörelsen till att vissa män förlorade sina jobb, och till en djup kris i en anrik institution som Svenska Akademien – ordet “inget” tar hon också tillbaka.

–Det är inte så att ingenting hände, men i relation till vad det kostade hände väldigt lite. Det var jobbigt att sätta ord på och börja tänka på det som man varit med om, det är jobbigt att gå in i den känslan igen. I vissa fall blev man kanske medveten om saker som man inte hade formulerat.

“Hysterisk, farlig och ful”

Varje feministisk rörelse har när den varit som starkast utmålats som “hysterisk, farlig och ful” hävdar Pozar under intervjun. I boken är tonfallet något mer nedtonat. Där sätter hon in metoo i ett historiskt sammanhang med referenser ända tillbaka till antiken. Den backlash som drabbade just metoo-rörelsen menar hon bestod i flera delar. Kvinnor som berättat om övergrepp kunde senare bli beskyllda för att vara lögnerskor och hämnerskor, eller för att i grunden bara vara besvikna över att ett engångsligg inte blivit en relation, framhåller hon.

–Och det där stämmer absolut inte, det är inte det som de här vittnesmålen består av. Men våren 2018 ser vi hur de här åsikterna får utrymme i medierna, och det är också vad kvinnor jag talat med får höra i samtal. Man får höra saker som “räcker det inte nu, kvinnor som har så mycket makt, varför ska ni hela tiden ha mer?”.

Medierna spelar också en stor roll för metoo-rörelsens backlash, skriver Pozar. Inledningsvis bidrog det mediala strålkastarljuset till metoos starka genomslag, men i takt med att medierna själva gjorde sig skyldiga till publicistiska övertramp lät man också “båten kantra över åt andra hållet”, anser hon. Nu var det i stället utsatta män som fick berätta om konsekvenserna av att bli utpekade.

–Jag tycker ju som journalist och människa att det är ett intressant perspektiv och jag har aldrig varit emot att lyssna till vad de har att säga, men samtidigt kapade man kvinnornas möjlighet att komma till tals om strukturella återkommande upplevelser. Jag tycker att medierna köpte sig fria på ett gammalt och enkelt sätt, säger Pozar som hävdar att medierna övergav de många tusen kvinnor som delat med sig av smärtsamma upplevelser i stället för att gå vidare och fördjupa rapporteringen.

–När det inte var coolt längre, när debatten svängde, så bara släppte man det. Nu passade det inte längre.

Kärnan i det anonyma

Det är de många anonyma uppropen – även från grupper som narkomaner, prostituerade och gömda kvinnor – som är själva metoorörelsen, enligt Pozar. I dessa var berättelserna också anonyma, hävdar hon. De utpekanden som lett till förtalsdomar – just nu fler än tio uppger Irena Pozar – har i regel gjorts på sociala medier och ingår i det bakslag som hon beskriver.

Tingsrättsdomen för grovt förtal mot medieprofilen och journalisten Cissi Wallin är den mest uppmärksammade.

TT: Men finns det inte anledning att försvara ett rättssamhälle där det är olagligt att peka ut personer för våldtäkter som de inte blivit dömda för?

–Jo. Men det jag tänker på mest när det gäller förtalsdomarna är vad de gör med vanliga tjejer. Förtalsdomarna har fått en avskräckande effekt på människors vilja att tala med varandra och att vilja tala med journalister, säger Pozar som lyfter fram vikten av en sexualbrottslagstiftning där fler anmälningar leder till fällande domar, och där de som anmäler åtminstone får ett bra bemötande.

“Inte som rörelse”

TT: Finns det inget fog för att kritisera metoo-rörelsen för att ha gått för långt?

–Nej, inte som rörelse. Det har säkert funnits vissa forum där man uppmanats att namnge förövare. Men sett till det stora hela så nej.

I stället återkommer hon till de anonyma uppropen med berättelser från 100 000 kvinnor.

–Allt detta och i stället pratar vi om att medierna gjorde 20 felaktiga publiceringar. Jag kokar! Det är de här kvinnorna som känner att de bär hundhuvudet, att de måste försvara sina upprop. Vi är skyldiga alla de här kvinnorna upprättelse.

Erika Josefsson/TT

The post Hon kräver upprättelse för metoo-kvinnor first appeared on Opulens.

RÄTTEGÅNG. Debattören Cissi Wallin frias från anklagelsen om grovt förtal av en tryckfrihetsjury.

– Förvånade, enligt vår uppfattning är det grovt förtal, säger Fredrik Virtanens målsägarbiträde, advokat Frida Wallin.

Även Cissi Wallin är förvånad över juryns frikännande dom:

– Jag är väldigt chockad, säger hon.

TT: Varför det?

– De gjorde sig besväret att väcka åtal med alla kostnader som det innebär, och med alla förtalsdomar efter metoo i tingsrätten och hovrätten trodde jag att det här bara var en fortsättning på det.

Cissi Wallin åtalades för grovt förtal för sin självbiografiska bok “Allt som var mitt – Historien som inte får berättas” som kom i augusti 2020 och som hon gav ut på eget förlag.

Men juryn finner alltså att tryck- och yttrandefrihetsbrott inte föreligger. Även målsägandens skadeståndsyrkande och åklagarens yrkande om att boken ska konfiskeras avslås.

Redan tidigare har hon blivit dömd för grovt förtal i tingsrätten efter att på sociala medier ha anklagat journalisten Fredrik Virtanen för våldtäkt. Den domen är överklagad till hovrätten.

Den händelse som hon refererade till ska ha inträffat 2006. Fem år senare gjorde Cissi Wallin en polisanmälan, Virtanen nekade till anklagelserna och förundersökningen lades ned i oktober 2012.

Torsdagens rättegång gällde i stället boken och åtalet är väckt av Justitiekanslern. Typiskt för yttrandefrihetsbrott är att JK är ensam åklagare och att ansvar prövas i en så kallad juryrättegång. Juryn sammanträder efter slutpläderingarna och meddelar sedan om den åtalade ska frias eller fällas. Själva domen presenteras i så fall senare.

Ytterst handlar åtalet om var gränsen för yttrandefriheten går. I sin bevisning citerar JK sju olika stycken från Cissi Wallins bok som anses vara brottsliga. Cissi Wallin förnekar att hon gjort sig skyldig till något brottsligt.

TT Nyhetsbyrån

The post Cissi Wallin frias av tryckfrihetsjuryn first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. SCENKONST

Sadland med PotatoPotato
Recension av Lena S Karlsson
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an en växande grupp av unga till synes utan hopp och framtid. Föreställningen kallas ”en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.

2. DOKUMENTÄR

The Prize of Silence
Recension av Gunnar Rehlin/TT

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit, skriver Gunnar Rehlin.

3. FILM

I väntan på Jan Myrdals död i regi av Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Recension av Gunnar Lundin
SVT Play

Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet. Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.

Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller.

4. ROMAN

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse av Stewe Claeson
Recension av Erik Cardelús
Norstedts förlag

Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter.

5. SAKPROSA

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker Opulens recensent hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

“Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd”, skriver Lis Lovén.

The post Kulturtips: Från elektronisk musikal till pedagogiska utopier first appeared on Opulens.

METOO. Alkestis är en urbild av den självuppoffrande kvinnan. Men när grekiska Elli Papakonstantinous gästar Dramaten i Stockholm vänder hon upp och ner på Euripides antika drama. Här får kvinnan en röst – och även mannen skakas i sina grundvalar av våldet.

Historien är egentligen enkel, sammanfattar den grekiska regissören Elli Papakonstantinous, när hon pratar om Euripides drama “Alkestis”. Pjäsen handlar om en kvinna som räddar sin man från döden genom att offra sig själv. Att författaren – som även skildrade Medeas öde – fokuserar på hur kvinnor offrades var ett slags erkännande och ett framsteg på den tiden, menar Elli Papakonstantinous.