JÄMLIKHET. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur genusdebatten har utvecklats efter metoo. Allt blir inte sämre, konstaterar han.

Ni som läst mina krönikor i Opulens vet att jag är för jämlikhet. Vilket innebär att också uppmärksamma fall där män/pojkar är förfördelade eller diskriminerade. Det är ingen överdrift att säga att samhället i allmänhet, och genusdebatten i synnerhet, inte i nämnvärd omfattning delat min ambition.

Men man ska vara alltid vara ärlig. Och, åtminstone i jultider, vara snäll. Så nu ska jag berätta att det från min synpunkt ändå blivit bättre.

Häromdagen hajade jag till då jag passerade en annonspelare på min väg till tunnelbanan. Ni ser affischen här ovan. En upplysning från de sociala myndigheterna att det finns hjälp att få om ett förhållande kärvar så mycket att det leder till våld – psykiskt och/eller fysiskt. Notera bild och text. En man är förtvivlat offer. En kvinna är förövare.

”Hon är så elak”.

Givetvis visar det en del av verkligheten. Män blir också misshandlade. När det gäller fysiskt i mindre omfattning än kvinnor, framförallt rörande kraften i misshandeln. Mörkertalet är stort. Att anmäla att man fått stryk av sin kvinnliga partner är oerhört förnedrande för många män.

Efter metoo

Bilden ovan hade varit omöjlig för två-tre år sedan då svallvågorna runt metoo var höga. Då gällde till stor del det tidiga axiomet i genusdebatten: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Många debattörer och feminister menar att det som nu händer tyder på att metoo misslyckats. Irene Pozar, krönikör i Aftonbladet har skrivit en hel bok som hävdar detta. Åsa Beckman, krönikör och feminist i Dagens Nyheter var inne på samma linje i en krönika nyligen. Men medgav till sist att det kanske blivit något bättre. På enstaka arbetsplatser.

Jag hävdar att utvecklingen är ett exempel på att metoo lyckats. Den stora fördelen med rörelsen var inte att ett antal män – en del skyldiga, en del oskyldiga – fick löpa gatlopp i media, utan alla de samtal som startades i samhället. Där synades könsrollerna på ett nytt sätt. Vilket också innebar att mansrollen diskuterades. Då stod det klart att det också finns ojämlikheter med mannen som förlorare. Jag kallar det för utveckling av genusdebatten, andra kallar det för ett misslyckande.

Könsfördelningen

En vanlig uppfattning är att balansen 60-40 i könsfördelning är okej. Eftersom det är svårt att uppnå 50-50. Det kravet leder till att könet blir det som till sist avgör en rekrytering. Vilket ju inte ska ske. Och det finns ett Myndighetssverige som har till uppgift att styra jämställdheten rätt, Jämställdhetsmyndigheten.

Men i en debattartikel 2021 menade myndigheten att 60-40 inte räckte. Kvinnor var alltför ofta i 40-gruppen. 50-50 borde vara målet. Jag kollade då könsfördelningen i myndighetens styrelse, 9 kvinnor, 1 man. 90-10 till kvinnors fördel. När jag påpekade detta för myndigheten fick jag ett tvådelat svar. Dels berodde det på att man inte ”hittat intresserade män”. Det argumentet hade de nog inte godkänt för någon annan sammanslutning. Dels att kravet 50-50 inte gällde enskilda företag och myndigheter utan bara totalt i samhället.

Jag svarade att om en myndighet har affärsidén jämställdhet mellan könen och driver kravet 50-50, men själva har 90-10 – hur kan man då kräva något av andra? Efter två år väntar jag fortfarande på svar på den frågan.

Men. Idag består ledningsgruppen av fyra kvinnor och två män. Insynsrådet av sex kvinnor och fyra män. Inte 50-50, men hyfsat jämställt. Mina små sura frågor avfärdades säkert som gubbgnäll av de nio kvinnorna i styrelsen, men måhända startade de en debatt.

Pojkars misslyckande i skolan

En av de stora frågorna där pojkar råkar illa ut är skolan. Flickor har fortfarande mer än tio procent bättre betyg. Skillnaderna mellan de bästa och de sämsta pojkarna ökar dessutom. Detta gäller hela vägen upp i utbildningsväsendet. Två av tre akademiker som examineras är kvinnor. Övervikten finns inom alla oråden utom när det handlar om tekniska utbildningar.

Fenomenet har varit känt länge men av samhället i allmänhet, och av debattörer i genusfrågor i synnerhet, betraktas detta som en naturlag och därför kommenteras det hela med en gäspning. Några utredningar har gjorts men begravts i arkiv. Däremot har fokus lagts på att hjälpa flickor eftersom pojkar är stökiga i klassrummet.

Ett problem som bör utredas

För oss som tror att könen är jämställda vad gäller begåvning och att jämställdhet på akademiska jobb är bra, utgör detta ett problem. Som borde adresseras och utredas. På senaste tiden verkar det dock ha lossnat. Artiklar, utredningar och synpunkter från myndigheter har kommit i jämn ström. Påtagligt många är daterade 2022 och 2023.

Bland annat visar forskning att pojkars dåliga resultat inte i första hand beror på den så kallade anti-plugg-kulturen. Utan på att killar är mer rädda för att misslyckas. Men om man inte ens försöker lyckas kan man ju inte misslyckas eller hur? Tidig insats redan på lågstadiet med stöd i bland annat läsning tycks vara en väg att åtminstone minska skillnaderna.

Jämställdhetsmyndigheten har nu faktiskt uppmärksammat problemet. Tidigare var det okänd mark. Eftersom det förmodligen betraktades som helt ointressant. Kvinnor var ju inte offren.

Så, mycket blir ändå bättre. God Jul och Gott nytt år!

The post Allt blir inte sämre – trots allt first appeared on Opulens.

FEMINISM. Transhotet är ett hjärnspöke oavsett om det kommer från radikalfeminister eller högerradikala, skriver Myra Åhbeck Öhrman som reagerar på en krönika av Cissi Wallin.

“Vi är dotterdöttrar till de häxor ni inte lyckades bränna” har varit ett av de mest populära feministiska slagorden senare år. Kopplingen till historien är tydlig. Kvinnor som sticker ut hakan har i alla tider fått omfamna att utmålas som besvärliga, psykiskt sjuka eller – värst av allt i en värld där flickor fostras till diplomater – “bitches”.

The post “I verkligheten är sanningen mer komplex än i sagorna” first appeared on Opulens.

OBEROENDE. “Medierna bör ta sig en tankeställare över hur många spaltmeter de ägnat åt Svenska Akademien överlag, och om alla dessa raljerande stick på redan fällda byten är nödvändiga.” Lisa Bjurwald efterlyser en kulturjournalistik  som har modet att granska makthavare medan de fortfarande har inflytande.

Kulturjournalistiken må verka tuff i dessa dagar av Horace-hån, men i själva verket är det tvärtom; till vardags är den alltför ofta ängslig och vördnadsfull. Vissa förlag, författare, ämnen och kulturprofiler anses tjusiga, och så är det bara. En del av dem är till och med oantastliga. Den här nya respektlösheten inför en anrik institution som Svenska Akademien ska alltså inte misstas för journalistisk granskning. Snarare har många frågor lämnats obesvarade till förmån för enkla tjuvnyp (Horace kallar sig för grabb! Vilken tönt, va!). Kulturjournalisterna ångar på utan att se hur osmickrande de själva framstår.

De stora tidningarna hade gott kunnat lägga resurser och ett antal tusen tecken på att följa upp exempelvis lägenhetsstoryn (eller rättare sagt, historierna i plural). Hur många svågrar och mostrar har egentligen fått bostäder genom kontakter i akademien? Har akademien också fixat kontor, något som det just nu råder brist på i huvudstaden? Och hur är det med eventuella betalda uppdrag till söner, döttrar och “ledsagare”?

Vad gäller artikelmängden får vi inte glömma relevansen i den klassiska publicistfrågan om ett knäck är både sant och relevant (och därmed bör tryckas). Vad som fortfarande känns relevant i ett inavlat kultur- och mediekotteri i Stockholms innerstad kanske redan har tröttat ut den genomsnittlige läsaren. Vissa kultursidors skriverier gränsar nästan till fixering.

Medierna bör alltså, anser jag, ta sig en tankeställare över hur många spaltmeter de ägnat åt Svenska Akademien överlag, och om alla dessa raljerande stick på redan fällda byten är nödvändiga. Samt – och det här är viktigt – fundera över vilka andra kulturella institutioner och aktörer som är morgondagens söndervittrande elfenbenstorn? Och sedan ha modet att granska dem redan nu, medan makthavarna fortfarande har inflytande och rent av kan sätta käppar i kulturredaktörernas egna karriärhjul. Det är trots allt vad oberoende journalistik handlar om.

Naturligtvis bör också Svenska Akademien bli mer transparent. Det är till exempel inte riktigt klokt att man som journalist inte får ut deras listor över de senaste årens stipendiater (jag har försökt). Inte gynnar det akademien; som journalist börjar man ju verkligen misstänka att något är skumt när makthavare vägrar att ge ut information som borde vara harmlös. Här kan ledamöterna lära av Sveriges författarfond, som delar ut tunga arbetsstipendier, bland annat ettåriga och skattefria sådana på mellan 60.000 och 90.000 kronor.

Författarfonden är inte bara transparent utan mycket tillmötesgående. När vi på tidskriften Författaren tipsades om att invandrade sökande eventuellt ignorerades, kunde vi beställa fram listor över stipendiater i alla möjliga konstellationer och årgångar (och slutligen utesluta misstanken om förfördelning). Just så ska det fungera. Svenska Akademien får gärna ha kvar sina studentikosa traditioner, sitt ålderdomliga språk och andra egenheter – men utan transparens kan de faktiskt inte verka i en modern meritokrati som Sverige.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Inte god journalistik att sparka på den som ligger first appeared on Opulens.

METOO. Nej, inte en berättelse till om kvinnor som blivit knäckta av män eller människor i maktpositioner, tänker jag när vi står på balkongen och röker. Vi står högst upp i hela Gävle, allting kan vi se, men ingenting är tydligt. Hur många meter är det ner till marken? Jag tänker på de som fallit, att man tror att de hoppat – som ett aktivt, medvetet val, att det blir enklare att tänka kring det så. Överkänslig, svag, sjuk, så som det verkat med så många kvinnor genom generationer.

Tidigare på dagen har jag pratat med en vän till en kvinna som inte orkade finnas mer. Det är svårt att tänka sig någon starkare, jag skulle använda ett fånigt ord som fri, men jag kände henne inte, visste att hon gick sönder av orättvis behandling. Hon förde obekväma saker till ytan och blev straffad. Hur starka ska vi behöva bara? Avståndet till marken får det att snurra i huvudet. Vad fan ska vi göra? säger hon som jag pratar med. Han har alla på sin sida, han har makten och formuleringsförmågan och hon har ingen, inget.

Jag tänker på Ester Henning, som jag skrev om i Drömmen om Ester. Att hela hennes liv var ett enda långt MeToo men utan räfst och rättarting. Att hon kämpade ur underläge, små punktinsatser av stöd. Att hon visste att hon hade lika stor talang och lika stort värde som Anders Zorn. Att det var fel.

En vän, ej svenskfödd, har fått sitt liv helt förstört av männen, och Migrationsverket. Hennes berättelse har – som i så många fall – misstänkliggjorts, hennes rädsla reducerats. Skaver hennes vittnesmål för hårt mot den bild av de svenska värderingar som vi slår oss på bröstet för? Den privilegierade rösten sätts som mall, om och om igen.

Vi är lyckliga över MeToo, men den möjliggörs av ett stöttande kollektiv – och ett rättsystem som inte gör skillnad – den ensamma individen har inte mycket att sätta emot. Den som redan har röst kan ta röst, och inspirera den utan, men vi står på balkongen och ropar: Vad ska vi göra? För just de här kvinnorna krossas just nu. Och det är som om vi väntar på att staden ska svara.

År 2017 har gått, och vi har rivit upp och det har varit gott och viktigt, men patriarkatet är ett maskrosfält – det måste upp med rötterna.

Tidigare på dagen har jag tagit fram två favoritböcker: Eva Neanders Dimman Staden Nattljus och Yvonne Veras Flammande fjäril. I den första står: ”Hon vandrade på smala trådar över branta stup. Om ingenting väckte henne skulle hon kanske orka leva tillslut”. Och Vera: ”Hopfälld i två hälfter är ena delen av henne död, den andra levande. Hon vet inte vilken som är starkare.” Flickan i romanen tror att hon är en fjäril som kan landa på vilken blomma som helst, men så är det inte, hon ”håller andan hårt som en knytnäve, i stället bultar allting högljutt för att påminna dig om hur verkligt levande du är… dina knän som böjer sig och viks undan.” ”Genom ännu en skada och en insikt, strävade de efter att bli hörda”.

På annandagen 1870 föddes Virginia Bolten som var verksam som journalist och syndikalist i Argentina. Hon skrev feministiska texter, höll den första 1maj-demonstrationen i Sydamerika och myntade begreppet: ”Ni dios, ni patrón, ni marido.” Typ: ingen gud, ingen boss, ingen man. Jag håller i de orden, tänker att hon gjorde lika för att orka, men längtan spränger igenom: att vara människor mot och med varandra, att kunna kliva in i varandras liv utan att riva sönder.

Vi fimpar våra cigaretter. Går in till festen. Men inte som om ingenting hänt. Bara vilsna i en värld vi inte fick vara med och bygga, och nu måste riva.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Världen vi inte fick vara med och bygga måste rivas first appeared on Opulens.