SKRÄCK. Nya “Scream” är inte en uppföljare, nyversion eller “prequel”. Utan en “requel”. Frågor på det? Ingen fara, ett gäng allt blodigare tonåringar står redo att förklara detta alla metafilmers moder-koncept.

När första “Scream” livade upp slasher-genren 1996 var en av framgångsfaktorerna det kvicka sätt som manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven lekte med genrens alla klichéer. När hjältinnan Sidney Prescott (Neve Campbell) blev jagad av den maskförklädde knivmördaren genom staden Woodsboro hade exempelvis hennes skräckfilmsbesatta kompisgäng dekonstruerat den typiska handlingen och vilka regler som måste följas i en skräckfilm för att överleva (ha inte sex om du är tonårstjej till exempel).

Miranda Sigander/TT

The post Favoriter i blodig metafilm first appeared on Opulens.

SKAPANDE. Bergmansafari på Fårö och kvinnligt kreativt skapande står i fokus i den tjusiga metafilmsupplevelsen “Bergman Island” av franska regissören Mia Hansen-Løve.

Den hyllade regissören Tony (Tim Roth) är inbjuden till Bergman-veckan tillsammans med sin fru Chris (Vicky Krieps), som också är regissör. De landar i Visby och tar sig sedan ut till Fårö. Där får paret uppleva skrivkramp, gamla spöken, relationsgnetande och arvet efter Bergman.

Miranda Sigander/TT

The post Filmrecension: Metadrama på Bergmans ö first appeared on Opulens.

META. I slutänden är X&Y kanske inget annat än en lek för den person som blev konstnär just för att få fortsätta leka som vuxen. Men även lekar kräver tempo, logik och diverse röda trådar om man inte vill att publiken ska gå vilse i meta-lagren, skriver Karolina Bergström. Ändå finner hon filmen lite uppfriskande. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

X&Y
Regi och manus: Anna Odell
Medverkande: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Jens Albinus m.fl

Det är ingen underdrift att säga att förväntningarna inför konstnären och regissören Anna Odells långfilm X&Y varit minst sagt skyhöga. Så blir det lätt när man slagit igenom stort fem år tidigare med debutfilmen Återträffen, där Odell iscensatte sin egen klassåterträff dit hon inte blivit bjuden, och dessförinnan hunnit bli en av Sveriges mest kända konstnärer tack vare sitt slutarbete på Konstfack, där Odell genom att spela en psykotisk och självmordsbenägen kvinna blev tvångsomhändertagen, bältad och offentligt utskälld av bland andra överläkaren och författaren David Eberhard. Syftet med konstprojektet var att sätta ljuset på den tvångsvård hon själv blivit utsatt för under sin ungdom då hon led av svår psykisk ohälsa, och i Återträffen gav Anna Odell så en röst till alla offer för mobbing genom att söka upp sina gamla klasskamrater och söka bena ut den såriga sanningen om skoltiden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vad Anna Odell vill bena ut med X&Y är desto svårare att greppa. Filmen inleds med en programförklaring där hon beskriver projektets premisser — Odell kommer tillsammans med skådespelaren Mikael Persbrandt att bo tillsammans i en filmstudio, där de i ett gemensamt förhörsrum och varsitt eget boende ska undersöka varandra bortom de mediala bilderna, eller som regissören själv formulerar det undersöka ”identitet och vad det innebär att vara människa”. Snart ansluter också ytterligare sex skådespelare vars uppgift är att gestalta huvudkaraktärernas olika sidor, och tanken är att Odell under projektets gång ska sammanställa ett färdigt filmmanus. Här hittar vi bland annat den alltid lika briljanta Trine Dyrholm (Arvingarna, Hämnden) som Persbrandts kreativa och intelligenta sida, medan Vera Vitali (Hinsehäxan) får personifiera Odells mer utmanande sidor och en lätt hukande Jens Albinus klockrent gestaltar regissörens räddhågsna alter ego. Det blir småkomiskt när Odell och Persbrandt tränger ner sig i dubbelsängen tillsammans med sina pådyvlade vänner, riktigt roligt när huvudpersonerna låter sina alter egon byta plats med sig själva i kniviga situationer och desto mer allvarligt när Odells och Persbrandts olika identiteter uppmanas ta farväl av en fiktiv döende fadersfigur.

Men hur mycket metatänk och Charlie Kaufman-inspiration filmen än förmår rymma, räcker det inte riktigt för att hålla intresset uppe ända in i mål. Även om hjärnan snart går på högvarv för att utröna vad det nu är som är verkligt och inte i denna intelligentians egen version av Big Brother, som inleds med en sensuell närkamp mellan de två huvudpersonerna vilket enligt Anna Odell är perfekt eftersom ”vi kan göra det på riktigt utan att någon vet om det är på riktigt”. Att gränsen mellan verklighet och fiktion utlovas att hållas dold för alla utanför projektets ramar blir givetvis konspirativt mumma då filmens prat om ett eget ”konstbarn” snart renderar en höggravid Anna Odell, som i verkliga livet dessutom precis fått ett barn med en för pressen okänd fader.

I slutänden är X&Y kanske inget annat än en lek för den person som blev konstnär just för att få fortsätta leka som vuxen. Men även lekar kräver tempo, logik och diverse röda trådar om man inte vill att publiken ska gå vilse i meta-lagren, hur gedigna skådespelarinsatserna än är. Summa summarum är det dock, bristerna till trots, ändå lite uppfriskande att se en film som struntar i de flesta konventioner och låter processen — verklig eller inte — få vara det stoff som drömmar vävs av.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Snårigt identitetssökande first appeared on Opulens.