SISTA DAGEN. Vågorna, hör ni hur de slår mot stranden? Det blåser så kallt idag, och kylan kryper längs ryggen och strålar ut genom armarna. Mina händer har frusit till is, och det kommer rök ur min mun när jag andas.

Det är min sista dag på jorden, och det gör mig ingenting. Ingen känner mig, ingen kommer sakna mig. Kanske någon råkar se min kropp halvt uppäten av kråkor och korpar under en strandpromenad. Kanske denna någon stannar hos mig en stund för att söka förstå vem jag var.

Varför bryr jag mig om denna kropp, undrar den okända som ser mig död. Kände jag honom när han levde? Eller är det en hon? Så tänker den okända. Den okända tittar upp mot himlen, liksom för att söka ett svar på denna gåta, men svaret finns inte där. Solen försöker lirka fram sina strålar genom den djupvioletta dimman, ljuset vill tränga fram, men lyckas inte.

Min kropp uppslukas av dimbanken som väller in från havet. Den okända vänder sin blick inåt, mot sitt egna röda hjärta. Hjärtat som sedan urminnes tider pumpat blod, detta blod som bär på livet, detta liv som är dränkt i blod.

Ingen kommer minnas mig, men den okända kommer att blicka in i sitt eget hjärta för att försöka förstå.

Ingen kommer sakna mig, och detta är min sista dag på jorden. Jag går ut i vågorna. De omfamnar mig, och nu ser jag alla gudarna dansa så lätt på vattenytan. Deras klara röster kysser mitt öra. De ler mot mig, sträcker sina armar mot mig.

Vattnet kastar sig mot mig, drar mig nedåt. Jag vill höra gudarnas sång, och jag förstår att jag måste leva för att få uppleva slutet. Slutet av sången, mitt livs sång, slutet av mitt liv. Min kropp kämpar för att hålla balansen, men strömmarnas styrka tilltar, och jag faller.

Vattnet tränger in i min mun, det når mina lungor, och jag tänker på min mor som kommer att hitta mig på stranden.

Vad är det för kropp som ligger här, undrar hon. Hennes hjärta gråter, men utan att veta varför. Allt är för sent.

Jag var tre år när min kropp rövades bort från henne. Min själ lämnade jag kvar i hennes famn, men hon kunde inte se den.

Hon var läkare, och hon hade skådat djupt i människokroppar utan att någonsin se skymten av en själ. Hon hade dissekerat hjärnor utan att se Gud. Hennes kniv blottlade allt, men det enda hon såg var kött och ben, senor och blod. Mina fosterföräldrar sa att hon var olämplig som mor.

“Hon är intelligent. Kanske ett geni rentav. Hon har skrivit tjocka böcker som ingen läser, och hon kan skära i människor som ingen annan. Men hon bryr sig inte om livet, förstår du lilla vän.”

Så sa mina fosterföräldrar, och de var mycket snälla och slog mig bara ibland.

Nu är de döda sedan länge. Jag sörjer dem inte, sådant ligger inte för mig. Deras kroppar brann upp tillsammans med deras lilla hus som stod i utkanten av staden, men det var inte jag som tände på, även om många trodde det. Jag blev dömd för mordbrand.

De slängde in mig i fängelset, men jag hörde inte dit. Jag var oskyldig. Efter några år fick jag ett brev från min mor där hon erkände sin skuld. Hon ville hämnas att de tagit min kropp från henne. Jag visade brevet för fängelsedirektören, men han skrattade bara och sade att jag skrivit det själv.

Jag känner hur mina tankar grumlas av havet, och allting blir mörkt. Jag har levt till ingen nytta, och min mor dog för länge sedan, men kanske hon ändå såg min själ en gång och förstod att jag älskade henne trots allt.

The post Tankespeglar: Ingen kommer sakna mig first appeared on Opulens.

EN FÖLJESLAGARE. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Oliver Dagnå om Michel Houellebecq som han menar har en närmast profetisk förmåga “att skriva om fenomen innan de kommit på agendan”. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Första gången jag läste ut Elementarpartiklarna var jag tvungen att stänga boken och andas ut. Så stort intryck gjorde den på mig, denna på många sätt sorgliga och samtidigt vackra roman om sex, kloning och mänsklighetens lidande. Boken, som kom ut 1998, var Michel Houellebecqs andra roman och den som etablerade honom internationellt som en av vår tids främsta, och mest kontroversiella, författare.

Elementarpartiklarna handlar om två väldigt olika halvbröder vid namn Bruno och Michel. Bruno är en medelålders ungkarl ständigt på jakt efter sexuell njutning i hippiekollektiv och hos prostituerade. Michel däremot har levt ett liv i avhållsamhet som han ägnat åt DNA-forskning. Han anser att sexualiteten är roten till människans misär och har vigt sin forskarkarriär åt att komma till den punkt där mänskligheten kan föröka sig genom kloning.

Förutom att behandla så vitt skilda ämnen som sexualitet, kloning och meningen med livet framförs i boken också en stenhård kritik mot 60-talets hippierörelse, framför allt illustrerad i de båda brödernas moder; en självupptagen kvinna som mer eller mindre använder 60-talets frihetliga ideal som förevändning att överge sina söner för drogrus och sexorgier. I synnerhet är det en omskakande scen som fastnar på näthinnan när fadern hittar en övergiven bebis-Michel som halkar runt i sin egen avföring medan modern är borta och lever ut sina njutningar. Fadern, som själv känner sig oförmögen att ta hand om barnet, tar med den unge Michel och låter honom växa upp hos sin farmor. Här är det lätt att dra paralleller till författarens eget liv; Houellebecq blev nämligen själv lämnad att växa upp hos sin farmor vid sex års ålder av sina skilda föräldrar, där hans moder valde att resa till Brasilien med sin pojkvän för att leva ut en livsstil som hippie.

Att kalla Houellebecqs böcker mörka är en underdrift. Den existentiella ångesten och känslan av att vara ensam i universum är ett återkommande tema, ibland skildrat med en mörk galghumor, ibland med ett djupt allvar. Huvudkaraktärerna är aldrig några muntergökar utan snarare dystra, medelålders män med lyckade karriärer men utan några nära vänner och med en eller flera kraschade kärleksrelationer i bagaget. Många har därav valt att kalla Houellebecq för en nihilist, och eftersom hans främsta inspiration är den pessimistiske filosofen Arthur Schopenhauer kanske den beskrivningen har en viss bäring. Själv har jag dock mer läst honom som en satiriker som speglar vår nihilistiska samtid; en tid då västerlandets religiösa och politiska narrativ är förlegade, då vårt största mål i livet är konstant njutning och då antidepressiva knapras som det vore fråga om huvudvärkstabletter. Houellebecqs författarskap är en djupdykning i den tomhet som uppstår när människan saknar riktning.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema i Houellebecqs böcker. Kärleksrelationerna är flyktiga, men under dess stunder beskrivs de på ett öppet och känslosamt vis, utan att för den delen innehålla överdrivet svulstiga metaforer. Det samma gäller hans beskrivning av den manliga åtrån, som brukar illustreras i rent köttsliga termer helt utan förbehåll. Hans mycket explicita beskrivningar av kvinnokroppen – antingen som en fantastisk skapelse av högre makter eller som något som äcklar honom – är förmodligen den största anledningen till att han blivit kallad misogyn. Min egen uppfattning är snarare att han är extremt ärlig i sin beskrivning av den manliga blicken och det köttsliga begäret. Sexscenerna skildras alltid ocensurerat och likaså mannens begär.

Vidare anser Houellebecq att den frigjorda sexualiteten, till följd av 68-rörelsen, missgynnar både män och kvinnor. Män eftersom bara en bråkdel av dem får hur mycket sex som helst och kvinnor eftersom de dyrkas i sin ungdom men passerar bäst-före-datum runt 40, när en trolovad man inte längre behöver stanna vid deras sida. Houellebecq skrev om dessa fenomen redan i sin debutroman från 1994, på engelska kallad Whatever, långt innan diskussionen om incels. Just den nästan profetiska förmågan att skriva om fenomen innan de kommit på agendan är återkommande i Houellebecqs böcker, vilket du kan se i flera exempel här nedan.

Förutom att kallas för nihilist och misogyn har Houellebecq också kallats för högerpopulist. Däribland har han hyllat Donald Trump, trots dennes bristande karaktär, som en av de bästa amerikanska presidenterna någonsin, och utöver det ställer han sig starkt kritisk till EU. Kritiken mot EU går igen i hans senaste bok, Serotonin (2019), som handlar om den deprimerade agronomen Florent-Claude som lämnar sitt välbetalda jobb på jordbruksdepartementet, skiljer sig från sin bortskämda japanska flickvän och ger sig ut på den franska landsbygden. Där träffar han sin gamle ungdomsvän Aymeric, en gammaldags mjölkbonde som tillsammans med ett gäng andra bönder planerar en revolt mot regimen som genom frihandelsavtal ödelagt deras industri.

Boken är i många delar en kritik mot EU och mot det som Houellebecq kallar en närmast religiös övertygelse om att frihandel alltid är det bästa möjliga. Med böndernas revolt sades det också att han förutsett proteströrelsen Gula Västarna, men det kanske är att ta i lite. Dels så beskrivs Aymerics och hans kollegors revolt inte som lika utbredd som Gula Västarnas uppror och dessutom får den ett snabbt och snöpligt slut. Utöver det så fokuserar boken i större utsträckning på Florent-Claude, hans misslyckade kärleksrelationer och den fiktiva tabletten Captorix; ett antidepressivt läkemedel som lindrar hans depression men samtidigt gör honom oförmögen till att få stånd. För att ta farväl av sin mandom bestämmer han sig för att söka upp sina tidigare älskarinnor.

Ett annat ämne som lett till kontroverser är Houellebecqs återkommande kritik mot islam. Under en bokturné i samband med släppet av Plattform (2001), kallade Houellebecq islam för den mest korkade religionen, ett uttalande som ledde till ramaskri och slutade med att han flyttade från Frankrike till Irland. Plattform beskriver också ett jihadistiskt terrorattentat mot västerländska turister i Thailand, ett attentat som påminner en hel del om det som skedde på Bali 2002.

2015 skulle Houellebecq återkomma till islam i boken Underkastelse, som handlar om att en islamistisk kandidat vinner det franska presidentvalet och omstöper landet till ett kalifat. Som av en mörk ironi släpptes boken samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo, vilket gjorde verket än mer omtalat.

Det intressanta är dock, som Matthew Stahlman påpekar i sin essä i Quillette, att Houellebecq inte beskriver det islamistiska Frankrike som en dystopi, utan snarare ger en ingående, och i bokens slutskede ganska positiv beskrivning av religionens återkomst i landet. Där blir det också tydligt att Houellebecq inte riktar udden mot islam, utan åter mot den nihilism och brist på riktning som råder i ett västerland som befinner sig i 68-rörelsens baksmälla.

Däri ligger också hans storhet: för tillfället är Houellebecq den främsta litterära kritikern av den kulturella konsensus som rått i väst sedan slutet av 60-talet. Det tillsammans med den nakna och råa beskrivningen av kärlek, attraktion, sorg och lidande gör honom till en av vår tids mest intressanta författare. Det finns någonting rogivande med den som inte skräder med orden utan låter pennan kanalisera alla  tankar, de ljusa så väl som de mörka, och säger det som många tänker men få vågar yttra. Det blir ett slags följeslagare genom livet, ett sätt att känna att du inte är ensam i din egen knasighet. Oavsett om man håller med honom eller inte så bjuder hans böcker på en strålande redogörelse för tabubelagda tankar; sexuella, politiska så väl som filosofiska. Det är tankeväckande, gripande och stundtals väldigt roligt.

The post Coronaomläsning: Houellebecq, kärleken och sorgen first appeared on Opulens.

OHÄLSA. Varför måste så många jobb upplevas som meningslösa och när ska vi ha tid att älska? Isobel Hadley-Kamptz funderar på vägen ut.

”Vilket är det största samhällsproblemet i vår tid?” Jag modererade häromdagen ett samtal mellan den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen och den holländske författaren Rutger Bregman. Vi skulle prata om utopier och basinkomst. Det är förstås roligt att göra, men jag antar att jag är för svartsynt lagd, så jag frågade ändå: Vad är det värsta vi står inför?

De tänkte ett tag, men till slut framkom bland klimatfrågor och högerextremism att det allra största problemet kanske är människors känsla av meningslöshet och medföljande psykiska ohälsa. När man saknar mening och kanske rent av går ner sig i depression och ångest blir det svårt att över huvud taget orka bry sig om smältande polarisar eller nazister på frammarsch. De egna problemen tar över, ångesten tränger ut allt annat och gör att också den politiska kampen känns meningslös och futtig.

Bristen på upplevd mening är också helt säkert en biorsak till högerpopulismens popularitet. Högerpopulismen erbjuder ju en lösning, en återgång till ett samhälle där nära relationer, trygga autktoriteter, fasta ramar och rediga jobb för riktiga svenskar ska råda bot på den postmoderna förvirringen och vilsenheten.

Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet. Det är svårt att klara sig som småbarnsfamilj när två heltidsarbetar, förskolan mest är barnförvaring och mormor och farmor bor många mil bort. Jag kanske inte ser lösningen i butlers i tunnelbanan heller, men Socialdemokraterna i Stockholm ställde 2010 en väldigt bra fråga: ”När ska vi ha tid att älska och skratta?” Inte vet jag, jag svarar på mail på väg till en powerpoint-presentation.

Vad är det viktigaste i livet? Kärlek, mening, sanning och glädje. Ingen politiker kan eller bör försöka erbjuda detta, men som människor kanske vi måste fundera över hur livet kan inrättas så att inte allt detta ständigt måste bortprioriteras. Och om livet inte går att ordna på något annat sätt kanske det till sist blir politiska frågor.

Om högerpopulismen har sitt svar, så är den frihetliga vänsterns lösning snarare basinkomst och kortare arbetstid. Såväl socialdemokratin som borgerligheten brukar sky den sortens radikalism, den som inte arbetar skall heller inte äta och så vidare. Men vilken är mittens lösning då? Är ständigt ökande psykisk ohälsa något vi bara måste leva med? ”Folk mådde dåligt förr också, det var bara stigmatiserat att prata om det”, kanske någon svarar. Och ja, till del är det nog sant. Men folk mår faktiskt också sämre i dag. Dels för att smärtan är större, dels för att samhället är alltmer tyngande för den som avviker en liten smula. När förskola och äldrevård inte fungerar blir skuldkänslorna dessutom enorma för att man faktiskt måste arbeta snarare än själv ta hand om dem som behöver en.

Men måste så många jobb upplevas som meningslösa? Måste det vara så svårt att bo nära familjen? Finns det en väg ut? I så fall borde vi nog börja fundera på var dörren finns.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Det måste finnas något mer än det här first appeared on Opulens.

MAKTUTÖVNING. “Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras”, skriver Lena S. Karlsson.

Fragment I & Katastrof av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Peter Luckhaus
Medverkande: Anders Ahlbom Rosendahl, Peter Luckhaus, Dorothea Norling
Plats: Teater Brunnsgatan Fyra

Samuel Becketts dramatik skulle kunna kännas daterad; de två kortpjäserna Fragment I och Katastrof som nu spelas på Teater Brunnsgatan Fyra är förlagda bortom tiden, i ett ingenmansland som gud, om han någonsin funnits, har övergivit. Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras och det öppna våldet firar triumfer och triggerhappy diktatorer demonstrerar sin kärnvapenarsenal.

Beckett skrev Fragment I 1956 då minnet av andra världskrigets förbrytelser ännu var aktuella. Katastrof, Becketts enda uttalat politiska pjäs, skrevs 1982 och dedikerades till dåvarande dissidenten och kollegan Václav Havel, senare Tjeckoslovakiens president.

På Teater Brunnsgatan Fyra är det två virtuoser som drabbar samman. I Fragment I träffas i ett gathörn två överlevande timme noll, när världen ligger öde och i ruiner. En fiolspelande blind tiggare, spelad av Peter Luckhaus, vädjar till en förbipasserande om en allmosa. Den han möter är en vildsint utagerande man i rullstol, med auktoritet tolkad av Anders Ahlbom Rosendahl.  Denne enbente mans största bekymmer är att bemästra sin rullstol: ”Vända. Ofta när jag kämpade med det kändes det som om det skulle gå fortare att fortsätta rakt fram hela jorden runt. Till den dag jag kom på att jag kunde ta mig hem baklänges.”

Fragment I kan ses som en miniversion av Slutspel, som en maktkamp mellan två män, vilka möts av en slump men som snabbt förenas i ett symbiotiskt spel. Detta skulle lätt kunna urarta till en sadomasochistisk akt, där den rullstolsbundne brutalt utnyttjar den blinde. Med en överlevnadsinstinkt som stavas galghumor lyckas det omaka paret ändå nå varandra i ett slags övergivenhetens gemenskap och intighetens landskap. Den största lyckan är en hägrande burk ”baked beans”.

Beckettkännaren Peter Luckhaus har närläst och finner beröringspunkter mellan Fragment I och Katastrof, båda pjäserna utspelas i den yttersta tiden och på randen till utplåning. Också här handlar det om sadistisk maktutövning, mellan en regissör och hans skådespelare. Här har duon utökats med en kvinnoroll, den undergivna regiassistenten, som slaviskt följer sin uppdragsgivare, följsamt spelad av debutanten Dorothea Norlig. Skådespelaren ska göras osynlig, sminkas vit, i denna metateatrala lek avslöjas teater som diabolisk maktutövning. Vad man eftersträvar är det perfekta uttrycket, teater som askes och underordning.

Det är inte ofta som man lämnar en teatersalong och önskar att föreställlningen hade varit längre. Men den välspelande duon Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl balanserar varandra utsökt i samspelet, en perfekt kontrollerad energi och en musikalitet som är en sann njutning att iaktta. En upplevelse som trots sin svärta värmer och lyser upp i höstmörkret.

The post På randen till utplåning first appeared on Opulens.