WEIMARREPUBLIKEN. Jesper Nordström har läst Harald Jähners “Hisnande tider” om livet i Weimarrepubliken. Det rör sig om närmast obligatorisk läsning för den som vill veta mer om den ödesdigra epoken, anser vår recensent.

Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933
av Harald Jähner
Översättning: Svenja Hums
Daidalos

När den verkligt mästerliga mellankrigstidsskildraren Joseph Roth skrev om Berlin lyfte han bland annat upp två iakttagelser, företeelser som han fann signifikativa.

Roth tecknar porträttet av en begravningsentreprenör som cyklar förbi. Bara det faktum att det är fråga en representant för detta yrke säger mycket. Här cyklar alltså en yrkesman förbi som vi förknippar med stram värdighet och viss elegans. Hans porträtt visar snarare på det trådslitna och skrangliga, som om det lika gärna kunde vara en rörmokare eller en sotare.

Det andra Joseph Roth lyfter är ”Röde Richard” som var tidningskypare på ett av alla författares och tidningsmäns favoritkafé.

Ja, tidningskypare. Du bad honom om vad du ville läsa och han hämtade tidningen på sådan där tidningskäpp till ditt bord. Det är lätt att se detta som ett tecken på gamla goda tider men sanningen är väl snarast att det var ett resultat av den tidens arbetsliv och ekonomiska situation. Många fick ta första bästa jobb som erbjöds och sedan klamra dig fast.

A-kassan varade i 13 veckor, därefter väntade för mången olycklig härbärge med vägglöss och kålsoppa. Både scenen med begravningsentreprenören och Röde Richard är också tecken på en ny människotyp; gränsgångaren som uppbär flera roller.

En orolig och nervig tid

Weimarrepubliken var inget kaffehus i fransk 1700-tals stil. Här diskuterades inte över gränserna och Röde Richard kunde ibland ta en lapp mellan de konkurrerande borden och smuggla ner i fickan på någon paletå. Ett manus från en poet till en förläggare här, en artikel till en tidningsredaktör där…

Det är just denna nerviga och oroliga tid med också många möjligheter som Harald Jähner tecknar i sin ”Hisnande Tider. Livet i Tyskland 1918-1933”.

Jämte franska revolutionen är antagligen Weimarrepubliken den epok som genomlysts och beforskats mest och det leder ju till att det finns en del böcker att jämföra med, exempelvis Eric D Weitz ”Weimartyskland: Löfte och tragedi”.

Jag dömer till Harald Jähners fördel vid jämförelse då han till skillnad från Weitz inte jonglerar med så stora kulturteoretiska begrepp utan börjar i något exakt litet och sedan låter det vindla i väg till en större syntes och ett större sammanhang.

Ja, grundhållningen påminner lite om Peter Englunds, en annan historiker som inte svävar bort direkt i de diffusa molnen av ”tidsanda” utan börjar i arkivet, med den konkreta detaljen.

De ekonomiska kraschernas tid

Något som är centralt för denna tid är de stora ekonomiska krascherna. Först drabbades folket av hyperinflationen 1923 och sedan när väl den vingliga färden mot framtiden verkade ha tagit fart så kom Wall Street-kraschen 1929 och som en dominoeffekt Kreugers självmord och börssvacka. Det var ett folk helt sönderkört till dödens gräns, längtande till slut efter sockerchock, snuttefilt och förlösning. Torrt fnöske som Hitlers agitationsgnistor kunde antända.

Jähner visar på splittring och konflikt i närmast hela samhället. Han tecknar den kvinnliga frigörelsen och hur den väckte mäns bitterhet. Så menar han att hyperinflationen 1923 gjorde att hemgift och det traditionella upplägget att gifta sig rikt var puts väck. Unga kvinnor gick ut i arbetslivet och valde yrken som sekreterare eller växeltelefonister. Plötsligt hade de pengar, även om det var en rätt osäker ur-hand-i-mun-tillvaro. De gick ut och dansade, men inte för att låta sig bjudas upp av en kavaljer.

Nej här föddes den moderna klubbkulturen där man kunde dansa ensam med sig själv, bara skaka loss lite och glömma vardagen. En mildare form av gigolofenomenet uppstod: den professionelle manlige dansaren som de stora och grälla danspalatsen gav hemliga direktiv åt. Uppgiften bestod i att bjuda upp de korpulenta och oattraktiva kvinnorna först. En krass cynism som spelade på att ge de förfördelade en kick.

Få städer hade lika undermåliga bostäder som Berlin. Ofta var det fråga om labyrintiska kyffen med rum på rum, hus på hus i stora innergårdssystem där verkligen berättelser om kriminalitet och misär kunde frodas.

Så man levde i offentligheten så mycket man kunde. Jähner noterar planlösningen på de nya stora nöjespalatsen där närmast atriumliknande lokaler var till för att alla verkligen skulle se alla.

Men kommunicerade man med varandra där i någon djupare mening? Det kan man ifrågasätta. De 144 dagstidningar som staden hade, ofta med två publiceringar om dagen, var ingen grogrund för kompromissökande överbryggande mjuka samtal. Snarare ser vi likheten med sociala mediers filterbubblor.

Paralleller till vår egen tid

Att vår samtid liknar mellankrigstiden är en väldigt sliten klyscha. Icke desto mindre framstår den som sann. Jähners bok fungerar som ett litet tittskåp där vi kan se motsvarigheter till alla de konflikter och tendenser som finns i vår samtid.

Jähner hittar som sagt verkligen de signifikativa detaljerna. Så lyfter han till exempel fram att snabbt efter börskrashen 1929 så ändrades klädidealet i damtidningarna. Budskapet var att ”nu är vi trötta på androgyna flicksnärtor som inte har något vettigare för sig än att dansa Charleston”. I stället kom ett stramt och prudentligt ideal att framhållas. Nazisterna nickade bifall i de högerinriktade tidningarna. Läkemedelsindustrin gjorde det skrattretande unika: lanserade ett inverterat bantningspiller så att kvinnorna skulle gå upp i vikt och bli mer ”moderliga”.

Efter att läst denna närmast obligatoriska bok om denna ödesdigra epok slår mig en tanke som kanske är lite väl spekulativt djärv. Var Tredje Riket verkligen något som fullständigt bröt med Weimarrepubliken? Hur kunde ett folk bli så förfört av en demagog om det inte redan fanns en utbredd mentalitet att knyta an till?

Weimarrepublikens kollektivism

Jähner slår hål på myten att det var en glad, uppsluppen tid. Snarare var det som Henry Parland skrev: ”Ungdom: hunger eller en trötthet som dansar?”

Ja man dansade, dansade och åter dansade

Det är nästan så allt detta dansande skulle kunna vara ämne för en slags socialpsykologisk studie. Ja, det är nästan så att man vill spekulera kring huruvida det extatiskt kollektivistiska var en sträng som Hitler lyckades slå an.

Vi hade här en nation van att leva i offentligheten, ibland på tillfällig flykt från hälsovådliga hyreskyffen. Sedan kom marscherna, talen, spektaklen och tribunerna. På toppen av detta var radion ett medium på frammarsch.

Men vad står det då om jazzen, spriten, kokainet, erotiken, dekadensens och utlevandets Berlin i boken? Jodå, var lugn, Jähner tar upp detta också med tillbörlig kritisk blick för att inte ytterligare bidra till myten om att detta var en varm och glad tid. Låt det vara nog sagt att kapiteltiteln i det här fallet är ”Ryttmästare med bröst. Kulturell appropriering av monokeln”.

The post Läsvärt om Weimarrepubliken first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här veckan försöker Jesper Nordström ta reda på lite mer om sitt antika skivfynd. Det visar sig vara i stort sett omöjligt.

Ta ett djupt andetag nu för risken är du blir irriterad. Detta är min mest mystiska skiva och det är omöjligt att komma till saken. Det är däremot möjligt att prata mycket runt den. För mig är det som att förvandlas till en igel som inte släpper taget innan det sugits ur blod i form av information.

Gruppen Lido Tango Band är omöjlig att hitta någon information om direkt, däremot är det fullt möjligt att de var del av den företeelse i mellankrigstiden som påminner om våra gamla brunnsorkestrar. Nå, nu kommer väl någon musikprofessor och påvisar att det finns en publikation om orkestern i Lichtensteins nationalbibliotek men för oss dödliga nördar verkar den helt flyga under radarn.

Sedan har vi ju den gamla sångtraditionen och mentaliteten som denna skiva representerar. I mellankrigstiden var det ofta mer tal om att ödmjukt förvalta en sångtradition, en orkester klädde upp sig och framförde musiken i en neutral stil. Verkligen inte som i vår tid med “Så mycket bättre” där det individualistiska uttrycket står i första rummet. Fast tänker man en runda till kanske Lido Tango Band var den tidens motsvarighet till coverband av det slag som helg efter helg spelar sig igenom örhängen på finlandsfärjan.

Nå, det är i alla fall svårt att veta när man blott får informationsskärvan att Raffaele Stocchetti har skrivit låten. Var han medlem i orkestern eller inte? Vem vet?

Så försöker jag en annan väg och söker på skivbolaget och bland det enda man finner är att det rör sig om åtta i stället för tio tumsskivor och att det är ”elektriska inspelningar” av Edison. Ja, men är inte alla inspelningar elektriska? Tydligen inte. Be mig inte förklara, jag fattar det knappt själv, men det fanns tydligen ljudinspelningar för länge sedan som enbart byggde på själva ljudets vibration i sig.

Då var det såklart klipskt varumärkesbyggande att Edison gav sig in i ett nytt “tekniken och elektricitetens under” i form av att ge ut grammofonskivor. Skivomslaget är också mer fokuserat på att skryta om den förnämliga ljudkvaliteten och hur outslitlig skivan är än att informera om artisten. Så jag ger upp i jakten på mer kunskap om bandet.

Att musiken är så där hurtig som en SF-journal men samtidigt spelades i Lido, det syndiga tillhållet för den tidens jetset får mig mest tänka på satirvisan “Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” där den tidens hälso- och kur-resor revs ner från piedestalen och visades för vad de var, nämligen utsvävande semesterresor med festande och lösa förbindelser. Lyssna själv!

Jag får nöja mig med att ha skivan som ett mystiskt inredningsobjekt tillsammans med en sifon från samma era.

The post Veckans vax: Lido Tango Band first appeared on Opulens.

BRÄNNPUNKT. På Göteborgs konstmuseum visas i sommar svensk och internationell konst från mellankrigstiden – en epok med beröringspunkter till vår egen tid, enligt Kristoffer Arvidsson, en av utställningens curatorer. – Här finns optimism och framtidstro, men också dekadens och en känsla av fara, säger han.

The post Saklighet och dekadens på Göteborgs konstmuseum first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död, anser Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mycket svepande enkelt finns det två sorters skräck i filmvärlden. Den ena består i det lättköpta att krana på med blod och slem och våld. Den andra sorten är av det slag som sedan länge associeras med The Shining: en slags isande kall tomhet som får en att behöva fylla i själv, låta tankarna löpa.

Skräck inom poesi vill jag säga är ganska ovanligt, men Pierre Jean Jouve (1887-1976) kommer nära, och det var inte underhållningsrysare han skrev. Det var ett slags djupt katolska idédikter som rör sig runt det skräcksublima och högtidligt allvarliga, en tanketradition som nog ter sig hårdsmält för många i vårt sekulära protestantiska samhälle.

Att läsa om underkastelse, psykosliknande tillstånd och blodsmystik kan ha ett slags masochistiskt uppfriskande kvalitet i en religiös kontext som den svenska där en prälle i jeans och flanellskjorta säger att vi ska vara snälla mot varandra.

Jo, jag överdriver, men tillhör ni som jag de som ser midnattsmässan från Rom inte på grund av dess klarhet och budskap utan just för att den är så annorlunda? Rökelsen, det latinska språket, det världsfrånvänt ceremoniella..?

Jouve tillhör den ganska stora grupp författare som konverterade till katolicismen under mellankrigstiden och han gick så långt att han brände alla manuskript från sitt tidigare författarliv. Han förbjöd publicering av tidigare redan utgivna verk och gick in i ett författarskap som är närmast besatt av sin dödsfixering och andlighet parad med en slags isande skönhet som lätt kan föra tankarna till äldre kala kyrkor eller vara som att vandra genom en död skog.

En av hans få romaner, Paulina 1880 gavs 2017 ut på Alastor Press, och att den givits ut just på detta förlag med sitt fokus på skräck och symbolism och annat mörkt ger en viss betydelseförskjutning. Visst är det manlig blick och en hora-madonna tematik så att man baxnar stundtals men det är främst en experimentell roman om en kvinnas väg in i och ur extrema psykiska tillstånd. Det är en studie i ett fall och resning igen.

Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Hans texter om andlighet och religion och existentiellt tvivel är något annat än en kaffebjudning på församlingshemmet. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död.

En ljummen agnostiker likt undertecknad skulle kanske snarare kalla honom en mästare i att skildra kriser intill psykosens och vansinnets gräns.

The post En katolsk skräckmästare first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är en viktig pusselbit i förståelsen över hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll
Av Volker Weidermann
Lind & Co

Att mellankrigstiden ständigt genererar nya historiska översikter, essäer, pastischer är tveeggat.  Det var en tidsperiod som var ytterst turbulent och även bottenlöst förtvivlad med hyperinflation, kriminalitet och desperation. Samtidigt hyser den också mycket som framstår i ett romantiskt skimmer: vita linnekostymer, en wiener melange under kristallkronorna på ett kafé i Wien, Berlins cabarettradition och glamour.

Volker Wiedermann rider lite på denna dubbla våg i sin Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll.

Det visar sig fruktbart att ställa Zweig mot Roth, de utgjorde motsatser men möttes ändå i detta att de båda var judar och i att mycket av tidsandans ovan skisserade dubbelhet inkarneras i dem. Zweig var den firade och ekonomiskt framgångsrike bestsellerförfattaren. Roth var den ständigt cafédrällande och hotellboende trasdandyn som aldrig kompromissade med måltider och alkohol. Det senare blev hans fall 1939, i Paris, när kroppen sade stopp.

Så möts de då i en badort i Belgien, i ett slags förenande limbo när Zweig mist rätten att publicera sig, Roth i en lika formlös och vagabonderande tillvaro, som så ofta, och det blir till en typiskt genreöverskridande essä eller, om man så vill, en roman av det slag som Claudio Magris var en av de första att bemästra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det blir kanske lite väl mycket av hoppande från isflak till isflak, som om författaren egentligen först ville skriva en intrigroman men sedan växlat spår till författandet av en kulturhistorisk exposé. Mer djup och mindre bredd hade inte skadat.

Den här boken kan fungera som inkörsport till en värld som inte får glömmas, men mycket blir tyvärr hängande i luften. Det är helt enkelt lite väl glättigt på sina ställen med tanke på ämnets djupt allvarliga natur.

Men likväl har den ett specifikt värde. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är trots allt en viktig pusselbit i förståelsen av hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror.

Det är också en påminnelse om att antisemitismen inte var driven av något slags tankefigur i stil med  ”de jävlarna tar våra jobb”,  nej, den drevs av bitterhet, hat och ressentiment mot det annorlunda, då som nu.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Viktig historisk pusselbit first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “I sin fantastiskt välmatade och välskrivna biografi om Ester Blenda Nordström har Fatima Bremmer nu lyft fram allt man behöver veta om Sveriges första wallraffare; ingen lätt uppgift eftersom Ester Blendas korta liv var betydligt mer innehållsrikt än de flestas”, skriver Elisabeth Brännström.

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Forum (2017)

År 1914 satt den ganska nervösa 23-åriga journalisten Ester Blenda Nordström på tåget till Södermanland, på väg ut på sitt första uppdrag som undersökande reporter. Hon skulle arbeta som piga på en gård utanför Nyköping i en månad för att undersöka tjänstefolkets arbetsvillkor och rapportera till Svenska Dagbladet, där hon skrev under signaturen Bansai. Resultatet blev en artikelserie som med sitt direkta tilltal, lättsamma humoristiska stil och sociala patos snabbt gjorde succé och efter några veckor hade Ester Blenda klivit ut i rampljuset och blivit en av Sveriges mest kända kvinnliga journalister. När artikelserien lite senare också gavs ut i bokform med titeln En piga bland pigor hade hon definitivt etablerat sig som en av landets mest spännande kändisar och ny, tuff idol för många unga, ambitiösa kvinnor.

I sin fantastiskt välmatade och välskrivna biografi om Ester Blenda Nordström har Fatima Bremmer nu lyft fram allt man behöver veta om Sveriges första wallraffare; ingen lätt uppgift eftersom Ester Blendas korta liv var betydligt mer innehållsrikt än de flestas. Hon dog svårt alkoholiserad 1948 bara 57 år gammal och hade då hunnit med flera strapatsfyllda resor som resulterat i både böcker och artikelserier.

Hon var nomad-lärarinna bland samer i Lappland, levde flera år i vildmarken på Kamtjatka-halvön och reste helt ensam genom Amerika där hon försörjde sig genom tillfälliga påhugg. Ester Blenda var också under många år ett välbekant ansikte i Stockholms kändisvärld, där hon ofta festade till långt in på små-timmarna och arbetade hårt på tidningsredaktioner på dagarna. Ett rastlöst och ansträngande liv som antagligen lade grunden till den alkoholism som till sist tog livet av henne.

Fatima Bremmer lyckas utmärkt med att skildra Ester Blendas komplicerade liv och personlighet. Det är högst troligt att hon var lesbisk och under en stor del av sitt liv hade ett förhållande med väninnan Carin Frisell. Hon led också av svår rastlöshet och det var den som ofta tvingade iväg henne på de resor som kom att ligga till grund för hennes böcker.

Fatima Bremmer ger en tydlig bild av en högt begåvad, impulsiv och modig kvinna med myror i kroppen som gör sitt bästa för att ställa upp för den illa behandlade arbetarklassen och för flera nedvärderade och föraktade minoritetsgrupper. Tyvärr blev hennes engagemang ändå lite för präglat av den rådande tidsandan och i beskrivningarna av samer, Kamtjatka-bor och svarta personer kröp det alltför ofta in en nedlåtande ton som idag inte känns alltför fräsch i sammanhanget.

Detta till trots så förstår man, när man läst Ett jävla solsken, hur viktig Ester Blenda Nordström var för sin samtid. Fatima Bremmer har skrivit en mycket stark biografi, väl laddad med underlag och med varje liten källa redovisad och grundligt kontrollerad. Boken innehåller också citat från Ester Blendas böcker och brev till släktingar och vänner och hennes egen röst löper som en röd tråd genom berättelsen om hennes liv.

Fatima Bremmers prosa håller en hög litterär kvalité och trots alla sorger och komplikationer är det ett nöje att få följa Ester Blendas väg genom livet. När man läst klart Ett jävla solsken har man lärt känna både Ester Blenda och hennes tid. En nödvändig lektion i modern svensk kvinnohistoria och ett mänskligt öde som berör och fascinerar.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark och välskriven biografi om Ester Blenda Nordström first appeared on Opulens.