MISSLYCKANDE. “Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den progressiva borgerligheten under de senaste decennierna.” Theo Vareman har läst Halil Karavelis Fransk klasskamp och demokratins framtid.

Fransk klasskamp och demokratins framtid
Av Halil Karaveli
Verbal förlag

Statsvetaren Halil Karaveli söker i en nyutkommen essä svar på den franska vänsterns misslyckande. Det är stundvis givande läsning, men boken lyckas inte riktigt besvara frågan.

Frankrike är närmast synonymt med ordet ”radikalt”. Från revolutionen 1789, 68-rörelsen och obekväma författare till de gula västarnas proteströrelse under 2019. Ändå domineras landets moderna politiska landskap av liberaler och nationalkonservativa, medan vänstern – den rörelse som kanske oftast förknippas med sådan radikalism – lyser med sin frånvaro. I presidentvalets andra omgång den 24 april är det återigen nationalisten Marine Le Pen som utmanar den liberale presidenten Emmanuel Macron.

Detta är utgångspunkten för statsvetaren Halil Karavelis essä Fransk klasskamp och demokratins framtid, utgiven på Verbal förlag i samarbete med den fackliga tankesmedjan Katalys. På 80 täta sidor avhandlas landets moderna politiska historia såväl som revolutionen och allt som följde därpå. Ett flertal moderna politiska tänkare, som historikerna Schlomo Sand och Emmanuel Todd, citeras flitigt.

Karaveli försöker kartlägga den franska vänsterns misslyckande genom en undersökning av de ”klassallianser” som utgjort rörelsens bas. Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den ”progressiva borgerligheten” under de senaste decennierna – numera tycks arbetarklassen gått till extremhögern, medan den borgerlighet som tidigare var vänster gått till den liberala högern. Att de övergivit vänstern är i dag det enda som grupperna har gemensamt.

Karaveli ifrågasätter dock att arbetarklassen av i dag helt och fullt skulle gått över till den radikala högern. Han medger att röstandelen bland arbetare visserligen är hög, men att detta måste ses mot bakgrund av att en stor majoritet av denna grupp inte röstar alls.

Detta går i linje med Karavelis större argument: att avsaknaden av en politisk vänster är direkt farlig för demokratin. I brist på en sådan finns ingen reell opposition mot ”högern” – särskilt inte om man som Karaveli ser Macron och Le Pen som två sidor av samma destruktiva mynt.

Resonemanget om om demokratins framtid utvecklas emellertid aldrig tillräckligt, och blir därför inte heller helt övertygande. I stället antyds högerns antidemokratiska tendenser anekdotiskt, bland annat genom att Francois Mitterand, socialistisk president 1981–1995, ska ha fruktat statskupp ifall hans vänsterallians skulle vinna valet 1974. Det är spännande, men tandlöst som argument utan en större kontext.

Essän hittar inte heller ett tydligt svar på vänsterns problem, förutom en uppmaning till rörelsen att erbjuda ett tydligt alternativ både till nationalismen och nyliberalismen. Det är inte direkt ett radikalt eller chockerande argument, utan tvärtom något som hörts från vänsterhåll i flera år, om inte årtionden.

Vägen till en revitaliserad vänster, menar Karaveli, går genom en återupprättad allians mellan arbetare och den ”progressiva borgerligheten”. Kanske är detta mer av ett svar i ett klimat där arbetarklassen inte längre är tillräckligt stor för att leda ett politiskt block till makten.

Bokens premiss, om den utdöende franska vänstern, har redan blivit något inaktuell. Visserligen stod det franska presidentvalet åter mellan Le Pen och Macron, men bara en dryg procentenhet efter Le Pen kom den radikala vänsterns kandidat Jean Luc Mélenchon. Även i valet 2017 gjorde Mélenchon en stark valrörelse, även om det inte heller då räckte ända fram.

Här skulle en större diskussion varit på sin plats – vilka klassallianser är det som burit fram denna rörelse? Kanske är det något för en framtida upplaga. Oavsett tycks den franska vänstern inte fullt så död som Karaveli, och många med honom, gör gällande.

The post Givande men ändå tunt om franska vänstern first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. Inför den andra omgången i det franska presidentvalet har 400 skådespelare konstnärer och musiker gått samman och skrivit en debattartikel till stöd för den sittande presidenten Emmanuel Macron i Le Monde.

Artikelförfattarna inkluderar bland andra Juliette Binoche, Jane Birkin, Guillaume Canet, Charlotte Gainsbourg och Mélanie Thierry.

“Vi kan inte föreställa oss, i spetsen för Frankrike, en kandidat vars program fortfarande är främlingsfientlighet och bakåtsträvande, en kandidat som har slutit en allians med totalitära och krigshetsande makter. Vi kan inte föreställa oss vad detta fruktansvärda tecken skulle betyda för Europa och för världen”, skriver de.

Många inom kultursektorn tycks ha blivit besvikna över elimineringen av vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i första omgången, men ser ändå Macron som ett mer önskvärt alternativ än högerpopulistiska Le Pen, skriver Deadline.

Miranda Sigander/TT

The post Franska konstnärer i upprop mot Le Pen first appeared on Opulens.