MEDLÖPARE. Filip Hallbäck reflekterar över Zarah Leanders roll i Tredje riket och funderar över paralleller i dagens Ryssland.

Ända sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 och än mer efter flertalet högerextrema partiers framgångar i EU-valet 2014 jämförs vår samtid med 1930-talet. Rysslands president Vladimir Putin jämförs alltmer med Adolf Hitler, på grund av sin ideologiska blindhet, maktfullkomlighet och alltmer hämndlystna motiv – något som utkristalliserat sig i invasionerna mot Ukraina (något som påminner om just Nazitysklands invasion mot Polen 1939). Putin har sina fränder i stora delar av Europa, i form av fascismens och nationalsocialismens förvaltare.

Apropå dessa historiska jämförelser, undrar jag vem i så fall som kommer att bli 2020-talets motsvarighet till Zarah Leander. Om det nu är 1930-talet som håller på att upprepas, varför skulle det inte då finnas en som hon i vår samtid? Det måhända vara en tramsig fundering, men den är ju inte ointressant när man väl börjar tänka efter. Det har trots allt rapporterats en hel del om hur det ryska kulturlivet påverkats av Putins invasionskrig.

Putin har bland annat slagit fast att ingen får kalla invasionskriget i Ukraina för ett krig. Det finns ändå de som öppet tagit ställning mot såväl krigföringen i Ukraina som Putins försök till censur, till exempel tv-producenten Marina Ovsyannikova, teaterregissören Elena Kovalskaya och balettstjärnan Olga Smirnova. Men det krävs ett ofantligt mod, för dessa blir svartlistade av den ryska regimen. Samtidigt finns det säkert personer inom det ryska kulturlivet som stödjer Putin invasionskrig, men frågan är om det finns någon i dagens Ryssland som kan jämföras med Leander och vem det i så fall skulle kunna vara?

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Zarah Leander? Tänker man på själva schlagerartisten, med den igenkännbara kontraalten och dramatiska scenpersonligheten? Tänker man på själva den mytomspunna ikonen, vars gåtfulla aura var i paritet med Greta Garbo och Marlene Dietrich? Eller tänker man enbart på det faktum att hon råkade vara Nazitysklands favoritdiva i sju år, men som själv ända in i döden hävdade att hon aldrig någonsin var intresserad av politik?

Ja, hon är en person som fortfarande förmår att väcka starka känslor. Nina Hagen har hyllat henne, Ebba Grön sjöng att de hatade henne. Själv tänker jag att jag egentligen borde känna en obestridlig vämjelse mot Zarah Leander, av förklarliga skäl, men det är något med henne som ändå aldrig slutat fascinera mig. Likt många före och efter mig slutar jag aldrig förundras hur en människa kan tro sig förmå att frikoppla sig själv och sin egen yrkesverksamhet från att vara en del av politiskt extremt laddad kontext.

Är det ens möjligt idag att ens ha en karriär inom showbiz och tro sig bortse från samhällsutvecklingen i övrigt, alltså vägra att ta ställning för eller mot något?

Teaterforskaren Tiina Rosenberg hävdar att det bara finns en Zarah Leander och att hon är helt unik. På sätt och vis håller jag med Rosenberg, för jag har svårt att tro att det kan finnas någon en Leander i dagens populärmusik. Däremot kan man möjligen finna någon motsvarande diva inom den klassiska musiken på elitnivå, med tanke på att klassisk musik ofta förknippas med borgerlig finkultur. Det har hänt förut, i alla fall i Sverige, att konserter har finansierats av ”överklassnazismen” under och även efter andra världskriget, något som den antirasistiske forskaren Tobias Hubinette skrivit mer om på sin blogg.

Exempelvis uppträdde Jussi Björling för protyska svensk-tyska föreningen vid ett flertal tillfällen på Grând Hotel, när nazityskar kom på besök. Birgit Nilsson uppträdde 1953 på en välgörenhetskonsert vid St. Jacobs kyrka i Kungsträdgården i Stockholm, som anordnades av överklassnazistiska Hjälpkommittén för Tysklands barn.

Världstenoren Set Svanholm uppträdde 1942 för den nazityska makteliten. Jag är osäker på samtligas politiska sympatier, men faktum kvarstår: alla var verksamma inom klassisk musik och uppträdde i evenemang som sponsrades av överklassens nazisympatisörer. Kanske finns det några inom den klassiska musiken som idag uppträder för oligarkerna i Ryssland, i skuggan av Putins invasionskrig, och som likt Leander hävdar att de inte är intresserade av politik.

The post Vem är vår tids motsvarighet till Zarah Leander? first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

I hälsokostbutiken råkar jag en kvinna med IBS (en tarmsjukdom) Hon undviker gå ut, där faran av en plötslig diarré alltid hotar. Världen kretsar kring hennes onda. Det är mittpunkt och stormöga. Ja, vi är tarmar, blod, galla.

Att upptäcka och erkänna sin kropp. Inte behandla den som en pinknödig vilken får ta sin kölapp medan jag sysslar med viktigare ting.

Det finns kineser, pigga som kvicksilver av uråldrig visdom, vilka på kvällen tackar sina organ: ”Tack hjärta för att du orkat idag. Nu ska du få vila. Imorgon tar vi nya tag! Tack lever för att du tagit hand om gifterna och ryckt på axlarna åt de där glasen vin. Tack njurar.”

Finns det något gott med tarmsjukdom, eller andra kroniska åkommor, är det att man tvingas observera sin erfarenhet. En övning att, som Powys, följa ”alla dessa slumpens kast med en oupphörlig sensitiv bejakelse”.

Vi är sociala djur; i medmänskas öga, det är där vi blir bekräftade. I vilken krets vill du göra din ensamhet till gemenskap?

Ett häftigt strömmande vatten som plötsligt stillnat och speglar himlavalvet. Vad såg du? Framtid? En möjlighet att hämta andan.

Två sätt att läsa: Utan speglingar av sitt jag – se medmänskan i hennes livsberättelse. Eller: känna igen, se egna möjligheter och begränsningar.

Inte behöva genmäla! Hålla tand för tunga –. Den tystnaden kan man behöva till en annan gång.

I kommunismens Östeuropa blev många intellektuella regimvänner. Andra blev dissidenter. De valde idealen och faran framför tryggheten och karriären. Men för de förra – jag antar det – var en järnridå uppförd mot evigheten! För dissidenten en stig med dikesrenens fågelsång och himmel. Kunna leva och dö för ideal – vara i maskopi med dagen och fågelsången.

Elis Erikssons grovsågade träreliefer. Barnteckningar. På morgonpromenaden går jag längs lekparken på trottoaren där barnen ritat med färgkritor gula röda gröna solar hjärtan fåglar en pippi har öppnat näbben och pratar rakt ut i morgonen. Hur ska jag uttrycka det? – Mitt hjärta ler med hela kroppen!

The post Om liv och litteratur – Del 5 first appeared on Opulens.