SVÅGERPOLITISK KULTUR. “Mycket som är värdefullt kommer helt enkelt inte fram i ljuset och når den stora allmänheten när dagstidningarna och andra stormedia agerar som om de var underställda de stora bokförlagen”, skriver författaren Enel Melberg.

Just nu håller jag på och läser Jan Kjærstads roman ”Berge”, om en man som är den viktigaste personen för romanens intrig, men som kallas en ”loser”. Politiskt och litterärt. Jag ska inte fördjupa mig i romanen men en bild från den har stannat kvar:

Där sitter Berge i en bokhandel med en stapel egna böcker och en penna framför sig, för att signera, folk strömmar förbi, ingen stannar. Man kan hamna där om man skriver för dåligt, men man kan också hamna där av andra orsaker. Det är dessa jag vill ta upp.

En sådan orsak till osynliggörande är att inte komma ut på något stort förlag, då blir man nämligen inte recenserad i de stora tidningarna. (Såvida man inte är medarbetare i tidningen, för då kan även små förlag komma i fråga). Detta kan tyckas vara logiskt men är det inte, för på så sätt hamnar en stor del kvalitetslitteratur ”under radarn” eller i ”medieskugga” som det heter. Mycket som är värdefullt kommer helt enkelt inte fram i ljuset och når den stora allmänheten, när dagstidningarna och andra stormedia agerar som om de var underställda de stora bokförlagens och för den delen också skivbolagens marknadsavdelningar. Så kan man få läsa samma intervju, stort uppblåst, med samma musiker eller författare samtidigt i de två största tidningarna. I stället för att plats skulle ha beretts åt mindre aktörer.

Stormedia är som armar på marknadens bläckfisk, dess förlängda arm som följer order från storhjärnan och fäster dess utvalda produkter där den kommer åt för att suga sig fast i allmänhetens medvetande. Snart har sugkopparna tapetserat medialandskapet så att knappt något annat får plats. Detta görs helt medvetet från tidningarnas sida.

Och nu talar jag i egen sak, med en liten röst som försöker pipa fram sitt budskap genom den förlamande matta som lagts över den. Jag har gett ut femton romaner, varav fem i Norge, på stora förlag, men sedan jag kommit tillbaka till Sverige och Värmland har jag varit hänvisad till att ge ut två böcker på ett litet värmländskt förlag och den senaste i egen regi. Ingen av dessa har mediemässigt nått utanför Värmland.

Däremot har jag fått ett enormt och oväntat gensvar på Facebook, recensioner och reaktioner, på min senaste bok ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf: ”Jag läser långsamt för att njuta av språket”, ”Kanske Melbergs bästa bok…”, ”Det är starkt gjort, finstämt, filosofiskt och med kärlek”,”…mycket läsvärd och uppmanar till vidare läsning. Är inte detta något av litteraturens innersta väsen, att åstadkomma ringar på vattnet.”… en sällsynt bra och gripande bok (…) Elegant, kunnigt, inträngande och ytterst levande skildras författaren och människan”. Och i värmländska media: Värmlands folkblad: ”Enel Melberg har lagt ner ett enormt arbete(…) Hon har läst Selma Lagerlöfs egna böcker och refererar oupphörligen till figurerna som möter oss i dem (…) Men bakom allt detta finns en strävan att komma Lagerlöf nära (…) Enel Melbergs roman får ses som ett komplement till tidigare Lagerlöf-litteratur.” Arvika nyheter: ”Med ett personligt tilltal och med ett lagerlöfskt tonfall lever sig Melberg in i en åldrad Selma som väntar att ingivelsens paradisfågel ska uppvakta henne så att hon kan slutföra sina memoarer (…) Tag och läs!”

Men hur ska den stora allmänheten själv kunna ta till sig denna uppmaning, när den inte når utanför Värmland, hur ska läsarna själva kunna bilda sig en uppfattning om boken och diskutera dess eventuella värde och bidrag till synen på Selma Lagerlöf?

Det är nog inte fråga om paranoid misstänksamhet från min sida när jag menar att tidningar som kallar sig ”oberoende politiskt” inte är det minsta oberoende när det gäller de stora förlagen eller marknaden, förlag vars produkter de bidrar till att marknadsföra och den marknad som de i sin tur påverkar. Och därmed bidrar de också till att skapa ”losers”, som kanske inte skulle vara det om de fått komma fram mellan tentakelarmarna. Den stora Losern är väl ändå litteraturen?

The post Medierna agerar megafon åt de stora förlagen first appeared on Opulens.

DEMOKRATISK KLYFTA. När mediehusen börjar ta betalt för sina tjänster blir relevant politisk information alltmer en klassfråga, där den som betalar för sig sitter på de demokratiska nycklarna. Karolina Bergström ser några dokumentärer om villkoren för demokratin i de sociala mediernas tid.

I Dagens Nyheters majreportage om medieskuggans Hofors får ett patetiskt tomt pressbord illustrera de lokala mediernas kompakta ointresse för vad som dryftats på ortens senaste kommunfullmäktigemöte. Ställ detta mot de myriader av pressfolk som varje år skickas för att bevaka den i dag supermedialiserade politikerveckan i Almedalen – valåret 2014 rörde det sig om över åttahundra ackrediterade journalister – och den mediala klyftan mellan glesbygd och tätort träder fram lika tydligt som eggen på en hummerkniv.

I dagarna är det biografpremiär för Cecilia Björks lågmälda dokumentär En bra vecka för demokratin, där det gotländska politikermeckat skärskådas och ovanstående faktum exemplifieras i en rad talande scener. I öppningsklippet blixtrar en mängd Instagrambilder från veckan förbi och sätter mer än något tonen för resten av filmen – i Almedalen handlar allt om att bli sedd, och på senare år mer än någonsin att bli sedd genom sociala medier. Stundtals går associationerna till Måns Månssons klassiska politikerporträtt H:r Landshövding (2008), om än här i mindre grovkorning version och med mer fokus på mediernas roll än den parlamentariska dödtid som skildras i Månssons film.

Samtidigt vilar dagens digitaliserade informationsflöde på bräcklig grund. I vintras släpptes en studie från institutionen för journalistik vid Göteborgs universitet, där man kommit fram till att personer som använder sociala medier som sin främsta informationskälla får sämre koll på vad som händer i samhället än de som tar del av traditionella medier. Och när mediehusen i takt med annonstapp börjar ta betalt för de tjänster som de levererar blir relevant information inför valet alltmer en klassfråga, där den som betalar för sig också är den som sitter på de demokratiska nycklarna. Då blir partiernas sociala mediekampanjer i sin tur till förrädiskt förpackad sanning, där inget budskap är bättre än den pr-byrå som skapat det.

I det politiska dramat Maktens män (2011) byter exempelvis Ryan Goslings kampanjchefskaraktär helt enkelt sida och erbjuder sina tjänster till sin före detta konkurrent efter att ha blivit utmanövrerad av den presidentkandidat han jobbat för. Och när ett parti som Socialdemokraterna lägger sjuttio miljoner kronor enbart på kommunikation inför årets val, är det inte svårt att förstå att dagens byråbeställda valkampanjer för gott lämnat de traditionella medierna till förmån för de sociala dito.

Dessutom lurar förstås andra demokratifaror än de rent pr-baserade på nätet. I dokumentärfilmen Trumping democracy (2017) skildras hur inköpt personlig information om över femtio miljoner Facebook-användare sannolikt banade vägen för Donald Trumps valseger år 2016, och enligt sajten Buzzfeed fanns också långtgående planer hos högermediesajten Breitbart att genom en bred kampanj försöka ”sänka” mikrobloggen Twitter inför valet och därmed också tysta starka vänsterröster. Det är inte för intet som tankarna går till dokumentärfilmaren Erik Gandinis mediedystopi Videocracy, där den före detta italienske regeringschefen Silvio Berlusconis järngrepp om landets medier skärskådades i grälla färger.

Mitt i den almedalska medieelitismen är det ändå gott att i En bra vecka för demokratin få se mindre penningstarka organisationer som Kriminellas revansch i samhället paradera på Visbys gator och torg, även om dessa troligtvis knappast kommer att delta i pr-byrån Primes guldkantade rosémingel. Men vem vet – med en billig men kunnig pr-konsult kanske även KRIS kommer att kunna glänsa på Instagram precis som Ebba Busch Thor i inledningen till Cecilia Björks film? Om detta får framtiden utvisa.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post I Instagram-demokratins tid first appeared on Opulens.