MEDIEKRITIK. ”Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?” Det frågar Vladimir Oravsky, apropå SR-programmet Kalibers agerande.

Invånarna i Kallinge blev till slut, genom en dom i Högsta domstolen, beviljade rätt till skadestånd på grund av PFAS-förorenat dricksvatten som kom från brandskum från flygflottiljen F17.

Den 20 oktober 2025 upptogs av huvudnyheten om hur SR:s undersökande program Kaliber år 2019 intervjuade den dåvarande chefen för flygflottiljen F17, Tommy Petersson, som nu är chef på Försvarets Materielverk.

Saken är den att denne omedvetet, eller möjligen medvetet, glömde lägga på luren efter intervjun och då kunde Kalibers intervjuare spela in ett privat samtal mellan Tommy Petersson och en av hans kolleger.

Det framgick då att Tommy Petersson drog intervjuaren vid näsan, det vill säga att han inte sa hela sanningen.

Vad gjorde då Kaliberjournalisten? Avslöjade han dåvarande chefen för flygflottiljen F17? Icke sa Nicke. Och varför? ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Vad hade hänt om Kaliber publicerat?

Om Kaliber hade publicerat avslöjandet, då när det begav sig, så skulle sannolikt några PFAS-offer kunnat få ett bättre utfall under sin 10 år långa juridiska kamp mot det kommunala bolaget som sålde det sjuka och smittade vattnet till unga och gamla inget ont anande Kallingebor.

Kaliber har opererat med både hängslen och livrem och dessutom många lager blöjor. ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Inget risktagande

Är det på det viset undersökande journalistik bör fungera? Att man kommer med avslöjanden när avslöjanden inte längre betyder något? Att kritisera makten utan att riskera något är inget annat än sorgligt och beklagligt.

Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?

The post Klen Kaliber – feghet inför överheten first appeared on Opulens.

FLAMMAN. Sven Holmberg börjar tro att Leonidas Aretakis med flit glömde bort att ansöka om övergångsstöd för Flamman.

Det damp ner ett massutskickat mejl i inkorgen. Det var undertecknat av tidningen Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis och han undrade om jag ”också har gjort några misstag i år?”. Ingen kan ha missat att Flamman gick miste om övergångsstöd, från Mediemyndigheten, det vill säga runt två miljoner kronor. Om jag har gjort några misstag i år? Många. Frågan är om Aretakis verkligen har gjort ett.

Vad som mer framgår av det där mejlet? Att det går väldigt bra för Flamman. Att det var hög arbetsbelastning i form av debatter om Israels folkrättsbrott och klimatrörelsen som gjorde att Aretakis missade att skicka in ansökan till Mediemyndigheten om övergångsstöd. Viktiga grejer. I ett nyhetsbrev utsänt dagen före julafton vädjade Flamman om ekonomiskt stöd samt meddelade att de kommer att behöva höja prenumerationsavgifterna från och med februari. Resultatet av att ha missat övergångsstödet.

Svenska medier kablade ut nyheten om Flammans fadäs. Leonidas Aretakis gick ut och tog på sig misstaget och framstod därmed som mänsklig, uppriktig, hårt arbetande, samt fick ett tacksamt skyltfönster för att berätta om hur bra det går för tidningen. Jag vet inte hur länge sedan det var som Flamman slog igenom så brett i riksmedia. Har det någonsin hänt tidigare? (Om vi bortser från de år när tidningen hette Norrskensflamman.) Det hela börjar framstå som ett genialt pr-trick. Inte minst för att det framgår av senare mejlutskick att Flamman kommer att klara sig oavsett. Ett pr-trick? Jag säger inte att det är så. Men kom ihåg var ni läste det först!

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var Flammans miss ett pr-trick? first appeared on Opulens.

HISTORIA.  Östgöta Correspondenten i Linköping har en stolt historia bakom sig alltsedan den startades 1838 av Henrik Bernard Palmaer. Hans satir ”Yttersta domen i Kråkvinkel” är fortfarande mycket kvick. Efter fyra år tog C.F.Ridderstad över och fortsatte till 1878, och familjen dominerade som ägare också långt därefter.

I nästan tjugo år efter 1960 var Rune Andhé redaktör – om honom har sonen Stefan skrivit en del. ÖC utsågs till Årets dagstidning 2007, en ära som inte kommer att upprepas när man nu gjort sig av med kulturavdelning och kulturchef. Länge var jag flitig på den sidan, min första artikel var införd lillejulafton 1975 och sedan kom de tätt, särskild under våra år i Gränna. Så gott som varje dag kom paket med recensionsböcker i brevlådan från kulturredaktören Gun Zanton-Ericsson.

Länge hade jag som sport att genast komma med en kommentar till Nobelpriset i litteratur. Fast när William Golding fick det höll det på att gå illa. Jag ringde in min kommentar till Corren men det blev vajsing på redaktionen. Jag fick ta om det hela fast det var vanskligt – jag hade inget manus. Men artikeln kom in. Men nu har man alltså i ett oklokt beslut stängt ner kulturavdelningen och sagt upp dess redaktör. Varför halverade man inte sportbilagans många sidor och lät kulturen vara kvar?

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Östgöta Correspondentens kulturella förfall first appeared on Opulens.

VARDAGSNÖJE. Priset på en papperstidning och en finare kaffe med dopp å lokal ligger numera i nivå med en biobiljett. Svenska Dagbladet och en “Ristretto”. Man undrar om det är en död renässansmästare från Florens eller kaffe man har i koppen.

Nå, till allvar. Om nu vardagsnöjet att ensamfika med papperstidning och gå på bio har samma prislapp vad för likheter ser vi? Kanske allvaret hur vi tar det till oss. “Har vi nu ändå betalt så ger vi det en chans.” Så jag läser den mörkblåa ledaren lika kritiskt som intresserat. Liksom fångad i biolokalen är jag förankrad i tidningen. Debatten. Blåljusjournalistiken. De mer ljusblåa businesskjortorna man anar mellan raderna när Svenskt Näringsliv tar till orda. Sedan liksom när man kommer in i andra andningen i en film så kommer de njutbara hybridtexterna. Understreckaren och personporträtten. Sedan nekrologerna om nån bister gubbe som både varit i Afrika och blivit fil lic. Ja, nekrologerna, dessa små delikata miniromaner. Ett skelett att hänga sin fantasis kött på.

Ja, man skulle kunna bläddra förstrött fram och tillbaka men med en prislapp på 47 vill man baske mig krama ur allt. Eller ska vi vara lite highbrow i stället och säga att den tryckta dagstidningen liksom filmen har en linjär berättarstruktur? Till skillnad från nätets totalt irriterande flimrande hyperlänksvärld.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ensamfika med papperstidning first appeared on Opulens.

SPRÅKVÅRD. “Det som sägs och förmedlas i intervjuer och texter försvagas per automatik med könsord och svordomar som ingredienser”, skriver Bengt Olof Dike som menar att kulturskribenter har ett särskilt ansvar för ett vårdat språk.

Problemet är inte nytt. Det har funnits i många decennier men accelererat under de senaste åren. Ty de grova könsordens och svordomarnas utbredning i tidningsartiklar och utan hämningar artikulerade av intervjuade personer – eller ”profiler” som särskilt kvällspressen älskar att kalla dem – är ett problem. Den som vågar förneka detta ombeds förklara vad som i en text förtydligas, förstärks och förbättras med fem, tio eller femton ”fan” eller ”jävlar” insprängda i var eller varannan mening. Eller där exempelvis kulturtexter om metoo och mäns ibland svinaktiga beteende mot kvinnor måste kommenteras med grova könsord, som annars brukar vara reserverade för kommunikationen i omogna grabbgäng eller luftas i offentliga urinoarer.

Upp till bevis, ni som tycker att vårt gamla, fina svenska språk behöver smutsas ned på detta sätt! Språket i offentlig verksamhet skall ju enligt en paragraf 11 i språklagen vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Normen med tonvikt på ”vårdat” passar alldeles utmärkt också för medierna, trots att dessa inte avses med lagtexten. Men medierna verkar ju i och för offentligheten.

Ett särskilt ansvar för språket i medierna har tidningarnas opinionsredaktioner: ledar- och kulturskribenterna. De företräder sin respektive huvudmans ideologiska inriktning och värderingar med ty åtföljande helhetsansvar. Att seriöst tydliggöra opinionsbudskapen och formulera dem i ett lika seriöst och vårdat språk, så fritt från semantiskt grova plumpar som möjligt. Uppgiften är inte svår – om viljan finns. Viljan att i redigeringsdirektiven se till att de grova könsorden, svordomarna och andra plumpar hålls utanför spalterna. Att Leif GW Persson i Expressen rasar mot vaccinsystemet (9/4) måste inte alls innehålla svordomen i hans kommentar på första sidan ”Det är ta mig fan inte förenligt med gällande grundlag.” En svordom som upprepas i huvudartikeln, där han släpper ifrån sig ytterligare en.

Inte blir saken bättre av att tidningens kulturchef Karin Olsson dagen innan (8/4) i en krönika om SVT:s uppmärksammade och hårt kritiserade så kallade dokumentär om komikern Soran Ismails aktiviteter med kvinnor och våldtäktsanklagelser (nedlagda) mot honom i sin text använder grova könsord. Naturligtvis förbigick hon med tystnad min enkla epostfråga om hon nödvändigtvis måste nyttja de grova orden. Hon har ju i sin kulturchefsroll och som ställföreträdande ansvarig utgivare just det ansvar, som ovan erinrades om att opinionsbildande skribenter har.

Det intressanta i en debatt om just språkbruk och kränkande tillmälen är att många kultur- och andra medieskribenter, som med rätta fördömer den motbjudande floden av sådana på sociala medier, inte själva drar sig för att använda könsord och svordomar i sina texter. Nyligen meddelade ärkebiskop Antje Jackelén att hon tar en paus från Twitter efter alla påhopp och anklagelser, som ”kryddats” med de aktuella orden. Genast reagerade, som sig bör, många i tidningsvärlden med fördömanden av grovheterna och språkbruket mot henne.

Men likaväl som landets ärkebiskop har rätt att slippa konfronteras med sådan smörja, önskar även tv-tittarna, radiolyssnarna och tidningsläsarna den rätten.

I fjol (2020) förberedde jag mig med papper och penna för att en lugn söndagsmorgon lyssna till P1:s söndagsintervju med Martin Wicklin. Jag visste nämligen på förhand att den som skulle utfrågas – en känd skådespelare långt uppe i mogen ålder – inte precis brukade vara sparsam med svordomar.

Hur många skulle han åstadkomma, undrade jag i mitt stilla sinne, tog fram pennan, antecknade och summerade. Jodå, på den 45 minuter långa intervjun, hann huvudpersonen producera 62 svordomar, alltså exakt 1,3 per minut.

Ytterst handlar det om en anständig och ansvarsfull språkbehandling.

Inte dåligt, tyckte han möjligen själv. Knappast dock lyssnarna. Det som sägs och förmedlas i intervjuer och texter försvagas per automatik med könsord och svordomar som ingredienser. Budskapet som förmedlas tunnas ut, samtidigt som det föga tilltalande minnet av det som sägs och läses blir de grova ordens dominans. Är kulturskribenterna betjänta av detta? Och vill de sina egna barn växa upp med de grova orden dansande i texterna?

En bigott och pryd attityd till språket, invänder måhända den totala toleransens försvarare av slikt språkbruk.

Alls inte, eftersom det ytterst handlar om en anständig och ansvarsfull språkbehandling. Läkaren använder inte grabbgängens – och alltså även många kulturskribenters – terminologi när intima medicinska problem diskuteras med patienten. Läraren gör det inte heller inför skolbarnen, liksom inte professorn eller docenten i de akademiska föreläsningarna. Och för prästen i predikstolen är naturligtvis porrfilmsvokabulären utesluten. Den av oss alla som vill vara ”den vuxne i rummet” bör också undvika vokabulären.

Expressens Karin Olsson meddelade, föga överraskande, i P1:s morgoneko (9/4) att hon var ”illa berörd” av att SVT sände programmet om Soran Ismail. Det förstår jag verkligen. Men man kan också få samma känsla vid läsning av de råa könsorden i hennes tidning.

The post Blir kulturartiklarna bättre med grova könsord? first appeared on Opulens.

LITTERATUREN. Det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer, skriver Christoffer Andersson.

Ibland är jag rädd att jag har följt med i XYZ-trenden och tappat tålamodet för läsning. Efter att ha läst Harold Blooms inledning till Hur läsa  & varför är jag uppriktigt orolig. Flera gånger under kvällen har jag gått fram till bokhyllan, dragit handen över bokryggarna och gått därifrån igen. Satt mig med telefonen istället. Jag har en bok med mig vart jag än går, läser varje dag, åtminstone något. Jag läser långsamt, idisslar orden som Leonardo da Vinci sina målningar. Många var timmarna han kunde sitta och titta på sitt evigt ofullständiga verk, suga i sig intrycken och kontemplera, kontemplera, kontemplera. Ett konstnärligt idisslande. Den där knutpunkten mellan några litterära passage som plötsligt slår en, den underbara känsla av sammanhang som man som långsam, idisslande läsare försöker att inte ha bråttom till. Jag är rädd att tappa det. Det är alltid enklare att sätta sig med telefonen. Alltid.

Samtidigt. När Harold Bloom hävdar sin orsakskedja från läsande till tänkande kan jag bara hålla med. Jag läser inte så mycket för nöjes skull som av pragmatiska skäl: jag vill bli en bättre tänkare. Att läsa är naturligt för tänkare. Jag försöker följa min litterära orientering dit den leder, den som började i en orwellsk dystopi och aldrig slutade.  Det borde inte skrämma mig att jag sitter med telefonen ibland. Jag läser ju ändå, reflekterar och förundras över hur världen kan verka så efterbliven när det finns så många tänkare som kan ackumulera sina tankar tillräckligt fokuserat för att fylla en bok. Det ger anledning att hoppas på en medveten framtid, en framtid som Bloom tror ligger hos individen och inte kollektivet – kollektivt är vi redan förlorade åt en hysterisk omsättning av njutningar (läs den lilla skriften “Reformförsök” i Strindbergs Giftas för tankegods).

Harold Bloom säger att kriget är förlorat, litteraturen förlorade och det enda vi kan göra är att plocka upp resterna av decennier av meningslös kamp och rädda vad som räddas kan av det nedtecknade arvet och bevara det. Jag tror honom inte. Jag tror inte ens att det fanns något krig. Läsning sker på infall och ingen kan önska sig kontroll över infall. Läsning är något vi utsätts för – det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer. Men den tiden är så avlägsen att det inte är värt någon möda att fundera över det (se dokumentären År 1 miljon – berättelsen om din framtid i SVT2). Vi är så långt bak i den orsakskedjan att när den dagen kommer är det osannolikt att vår tid kommer nämnas ens som anekdot i ett fragment av den samtidens konflikter och konsensus – som människor på ett eller annat sätt kommer hitta ett sätt att berätta om.

Jag behöver inte oroa mig. Jag har Montaigne, Rousseau, Strindberg, Voltaire, Joyce, Auerbach, Lindqvist, Almqvist, Stagnelius, Dostojevskij, Platon och Goethe för närhelst jag behöver en boost för hjärnkontoret. Närhelst jag behöver ett uttryck för förakt, sensation, hopplöshet, mani, depression, längtan, hat och pessimism och hela registret av känsloyttringar. Ingen av dem säger egentligen något specifikt om mig men de erbjuder alltid en utgångspunkt för vidare reflektion. Jag behöver inte undertrycka någonting. För bara några dagar sedan när faderskapets tvivel låg över mig öppnade jag Montaignes andra essayband och läste “Om fäders kärlek till sina barn”: det är bättre att göra sig älskad och vördad än fruktad och hatad.

Jag sitter med telefonen för att jag behöver vila huvudet, smälta all text som ligger lagrad där inne, låta idisslandet göra sitt och få någonting konstruktivt tänkt. När jag öppnar nästa bok och läser några stycken lägger jag märke till en passage som knyter an till en annan och den underbara känsla av sammanhang jag försöker att inte ha bråttom till fyller hela mitt medvetande med små rosa moln. Kanske kan jag till och med skriva ur mig någonting som förmodligen hade tagit mycket längre tid på sig om jag inte hade vågat sätta mig med telefonen en stund. Hur som helst är jag inte orolig längre.

The post Tankar om läsning first appeared on Opulens.

MEDIEDEBATTEN. 2020 har redan varit ett turbulent år för den danska pressfriheten. Med påtryckningar från den kinesiska regimen efter en Corona-teckning i Jyllands-Posten återupplivades ett trauma från den så kallade ”Muhammed-krisen”. Strax dessförinnan krävde en politiker att en tv-värd skulle sparkas. Kevin Shakir tar tempen på mediedebatten i Danmark.

Pressfrihet. Användaren som kallar sig ”HuDairu” svarar Jyllands-Postens nyhetstweet med en manipulerad bild av Dannebrogen, den röda flaggan med det vita korset. Över flaggan har det anonyma kontot med profilbeskrivelsen ”China” klippt in den leende bajsemojin och nu är den danska flaggan insmord i avföring. Ett annat anonymt konto delar en annan bild som manipulerar den danska flaggan. Där är det sedvanliga korset ersatt med två bindor med röda plättar och texten ”four hours”. Alltså som i de fyra timmarna det tog danskarna att kapitulera för nazityskland den 9 april år 1940. ”NMSL” skriver flera konton till Jyllands-Posten, det är ett kinesiskt uttryck som står för ”Ni Ma Si Le”, eller ”din mamma är död”, enligt den digitala uppslags-sidan Urban Dictionary.

Den 28 januari mottog Jyllands-Posten tusentals Twitter-svar av anonyma prokinesiska konton, efter att tidningen dagen innan tryckt en teckning som manipulerar den kinesiska flaggan. Flaggans fem stjärnor är ersatta med illustrationer av Coronaviruset, som hittills tagit omkring 500 liv. Det är ännu oklart om online-aktiviteterna var koordinerade eller om det var på regimvänliga individers egna initiativ. Kommunistdiktaturen Kina, kända för sitt motstånd mot yttrande- och pressfriheten och påtryckningar mot utlandsmedier reagerade. Den kinesiska ambassaden i Danmark offentliggjorde den 27 januari ett pressmeddelande på sin hemsida och krävde en ursäkt från den danska tidningen.

”Vi uttrycker vår starka upprördhet och kräver att Jyllands-Posten och Niels Bo Bojesen (red. tecknaren) förebrår sig själva för sitt misstag och ber om ursäkt till det kinesiska folket.”

Folketingspolitiker från alla läger reagerade starkt mot regimens krav mot tidningen och dess medarbetare. ”Kinas reaktion är ett trist upprepande av principen i Mohammed-krisen. Kina skall INTE kräva ursäktande för mediers redaktionella linje. Fullt stöd till JP”, skrev tidigare justitieminister för det Konservative Folkeparti Søren Pape Poulsen på sin Twitter förmiddagen den 28 januari.

Det offentliga samtalet om händelsen kom snabbt att präglas av paralleller till den så kallade ”Muhammed-krisen”. Efter att Jyllands-Posten 2005 tryckt teckningar som avbildade den muslimska profeten, bland annat som en skäggig man bärandes en turbanbomb, råkade Danmark ut för en av de största utrikespolitiska kriserna sedan andra världskriget. Protester utbröt i flera islamiska länder, flera länder valde att bojkotta danska varor och den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen avvisade elva ambassadörer för islamiska länders önskan om att träffas och tala om konsekvenser mot tidningen. Krisen kostade landets exporthandel miljarder kronor.

”Kineserna är skoningslösa, särskilt gentemot små länder. Och det finns en risk att de kan hitta på att gå efter den danska industrin”, sade Dansk Folkepartis utrikespolitiska talesperson Søren Espersen till TV2. Till public service-bolaget yttrade den mångårige partitoppen sin oro för att den kinesiska staten skulle rikta blicken från Jyllands-Posten till den danska staten. ”Sluta nu Kina. Danmark och en dansk tidning ska inte underkasta sig Kinas dominans”, skrev grundaren av och folketingsledamot för Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard.

Kvällen innan Jyllands-Posten tryckte Corona-teckningen hade Dansk Folkepartis Søren Espersen hamnat i en egen mediestorm. Detta efter att han offentligt krävt att Steen Nørskov, värd för det dagliga nyhetsmagasinet på public service-kanalen DR1 skulle få sparken från sitt nuvarande jobb: ”En sådan slags journalistisk manipulation borde kosta något” sade Søren Espersen till Ekstra Bladet och meddelade i andra medier att han tänkt sig kontakta Danmarks Radios ledning och Danmarks kulturminister om sin sak.

Anledningen var att Søren Espersen varit missnöjd med Steen Nørskovs intervju med den brittiska, högerradikala aktivisten Tommy Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon. Robinson, som grundat den antimuslimska organisationen English Defence League, hade en vecka tidigare varit i Köpenhamn för att ta emot Trykkefrihetsselskabets yttrandefrihetspris, Sapphopriset, för motiveringen att Robinson ”har visat oräddhet och kompromisslöshet i kampen för det fria ordet”. Robinson, som fram tills nyligen varit fängslad i Storbritannien på grund av otillbörligt uppträdande inför rätten, har de senaste åren fått bland annat sina Facebook-, Instagram- och Twitterkonton avstängda på grund av sina våldsbejakande och rasistiska uppdateringar. Han har anklagat etablerade medier, sociala medieföretag och andra makthavare för att utöva censur, vilket ifrågasattes på Danmarks Radios nyhetsmagasin Deadline.

Det är inte den första gången Søren Espersen, eller någon annan politiker från Dansk Folkeparti, uttrycker sig kontroversiellt gentemot public service eller handlar efter sin public service-kritik. Mellan 2015 och 2019 var Dansk Folkeparti stödparti åt den borgerliga regeringen och kunde med sina 21,1 procent påverka politiken massivt. Partiet mottog kritik från oppositionspartierna och anklagades för att inte respektera armlängdsprincipen. Både när de tillsammans med den borgerliga regeringen 2018 framlade en sparplan för Danmarks Radio som innebär att det bärande public service-bolaget just nu hyvlar en femtedel av sin budget med 420 miljoner danska kronor. Men också strax innan folketingsvalet 2019, då Dansk Folkeparti var drivande gentemot regeringen i att Danmarks då andra public service-finansierade radiostation Radio24syv skulle flytta flertalet av sina medarbetare från Köpenhamn till Jylland.

Radiostationen, som bildades 2011 i ett samarbete mellan de borgerliga partierna och Dansk Folkeparti med en önskan om att en privat aktör skulle konkurrera med Danmarks Radio om licensmedel, hade i flera år varit en självklar del av det danska medielandskapet. Men efter de blå partiernas utspel 2019 såg Radio24syvs ledning ingen annan utväg än att lämna studion. ”Vi har blivit utsatta för politiska trakasserier och de ville att vi skulle lägga ner”, har Radio24syvs programchef efterföljande sagt till danska mediet Finans. Vill man tro Kim Christiansen som misslyckades med att återväljas till folketinget 2019 så har Mads Brügger rätt: ”Nu är det ju ingen hemlighet att Dansk Folkeparti gärna såg den radion nedlagt i tid och evighet”, berättade han i P1 hos DR i juli månad förra året.

”Bort med fingrarna från den fria pressen! Oavsett om du heter Kina eller Søren Espersen”, skrev partiledaren för det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, Pia Olsen Dyhr på Twitter, som en reaktion på Kinas krav om ett ursäktande från Jyllands-Posten för teckningen. Jyllands-Posten har gjort klart att de vägrar be om ursäkt för sin teckning och de verkar inte ha upplevt något efterspel från den kinesiska regimen. Stormen på sociala medier är över för tidningen och Jyllands-Postens Twitter ser ut att ha återvänt till vardagen med minimala interaktioner på sina nyhetstweets.

Det återstår dock att se hur Danmarks Radios ledning mottar Søren Espersens förfrågan om ett möte angående Deadlines redaktionella arbete. Med blotta 8,7 procent lär det bli svårt för Dansk Folkeparti att påverka medielandskapet med omfattande planer tillsammans med den sittande regeringen. Men Espersen står fast. På sin YouTube-kanal meddelar han att ingen kan hindra honom från att uttala sig om medierna eller någon annan fråga: ”Jag blandar mig i saker som betyder något oavsett var jag är som politiker. Jag kräver domstolsavgöranden ändrade om jag tycker att de är otillfredsställande.”

The post Pressfriheten under attack i Danmark first appeared on Opulens.

BONUSJAKT. “Med en bonustrappa som baserade sig på antalet klick tilldelades vi skribenter en månatlig bonus. Jag fläskade på, lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn.” Daniel S Ogalde som tidigare arbetat på Nyheter24 är kritisk till att Expressen nu värvat Wallin som krönikör.

Att Expressen utser Cissi Wallin som ny krönikör är ett tecken i tiden. När etablerade medier ger alltmer utrymme till profiler som genom polemik eller populism skapat sig ett namn är det knappast en seger för kvalitativ journalistisk eller ens för en konstruktiv samhällsdebatt.

Jag var en av Sveriges första klickhoror. Ja, det var så vi kallades, vi ”journalister” som skrev eller snarare omskrev nyheter för sajten Nyheter24. Såhär i efterhand kan jag knappast kalla det för en merit men däremot en insikt. En insikt i Sveriges skiftande medielandskap. När Cissi Wallin nu blivit ny kolumnist på Expressen tycks så allt ha kommit full cirkel.

Linnéa Claeson, Joakim Lamotte, Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, ja alla de som de senaste åren gjort sig ett namn på sociala medier, vet hur viktig jakten på klick är. Det ska delas, likeas och kommenteras. Allt för att håva in kändispoäng, annonspengar, föreläsningar eller swishdonationer. Och konsekvenserna av detta såg vi redan 2008 på en liten redaktion vid Stureplan.

Med en bonustrappa som baserade sig på just antalet klick tilldelades vi skribenter månatligen en bonus. Som nöjesjournalist var jag lyckligt lottad. Till skillnad från de som skrev om sport eller samhällsnyheter, så kunde jag fläska på i både rubrik, text och bild och därmed locka fler läsare, alltså fler klick. Lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn, slungat anklagelser mot före detta kollegor och nu senast fått bloggaren Camilla Gervides mailbox att se ut som kommentarsfältet på Joakim Lamottes facebooksida. Olika metoder, samma resultat. Och så länge man ”brinner för rättvisa, jämställdhet, yttrandefrihet och att kvinnor i allmänhet ska sluta behandlas som andra klassens medborgare.” så är väl det okej?

I fjol skrev Expressens före detta chefredaktör Thomas Mattson sina sista ord i tidningen. Under rubriken ”Tack för alla åren som chefredaktör” rabblade han upp framgång efter framgång, både vad gällde journalistiska priser men kanske framför allt det växande antalet läsare och inkasserade kronor. Det kanske inte är så underligt att tonvikten ligger på just detta med tanke på tidningsdöden, som nu senast drabbade Metro, men det är likväl bekymmersamt. En desperation som drabbar både journalistiken och i förlängningen också samhället.

Något som även den senaste rapporten Storm & Stiltje om medier och förtroende, från SOM-institutet på Göteborgs Universitet tycks visa. Man skriver ”Internationella studier har pekat mot en generell nedgång i allmänhetens förtroende för medier (Edelman, 2018). En sådan förändring är onekligen bekymmersam, inte minst givet det demokratiska uppdrag som nyhetsmedier ofta tillskrivs”. Även i Sverige ligger förtroendet för dagspressen på blygsamma 33 procent med Aftonbladet och Expressen på 22 respektive 18 procentenheter. Sorgliga siffror.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Det handlar om vilka förväntningar man som läsare har på mediet. Man är väldigt trött på att ytterligheter ställs mot varandra och jag tror det spelar roll för förtroendet på sikt. Att det är negativt.”, säger Ulrika Andersson medieforskare på Göteborgs Universitet och en av skribenterna bakom SOM-rapporten, när jag ringer henne på telefon.

Men i medias jakt på överlevnad tycks det mesta vara tillåtet. Allt från en homogen och sunkig arbetskultur där maktmän som Fredrik Virtanen kan leka rövare, till radikalfeminister som inte bara dömts för förtal utan även till vardags nyttjar en ytterst tveksam retorik. Nyansering är helt enkelt inget som lockar till skillnad från polemik. Vem hade trott att Sveriges första officiella klickhoror för elva år skulle sätta den journalistiska standarden. Att Expressen därefter försöker paketera om sitt klickragg som ”En orädd och underhållande kolumnist med skarp blick på samtiden – alltid läsvärd” ändrar inte på det faktum att journalistiken snart bytts ut mot ett klickvänligt tyckande. Jag önskar bara att vi kunde vara ärliga med det.

The post Klickhoror är vi allihopa first appeared on Opulens.

ÄKTHET. Nästa gång ni ser en ”kändis” på tv skall ni alltså tänka så här: hen är så fullständigt osannolik att hen utgör själva essensen av äkta äkthet.

”Detta är äkta!” skriker påannonserna på tv. Äkta! Alltså inte ”oäkta”! Särskilt äkta är alla dessa familjeporträtt av kändisar. Jag har då någon gång undrat: är det så? Personligen har jag sällan uppträtt som äkta med ett filmteam omkring mig – eller mellan oss. Det är något som inte stämmer. Men ändå. Detta saluförs alltså som ”verklig verklighet”. I motsats till ”overklig verklighet”, kan man då förmoda.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Den “verkliga” tv-verkligheten first appeared on Opulens.

ÄGARBYTE. Opulens samarbetspartner Ekström & Garay förlag köper Opulens. Magasinets chefredaktör Stefan Bergmark menar att det är ett efterlängtat besked.

Opulens har sedan starten i februari 2017 ägts av författaren Melker Garay. För ett år sedan sjösatte han och författaren Tomas Ekström förlaget Ekström & Garay vilken under hösten varit Opulens största annonsör. Nu tar det nystartade förlaget över magasinet.

– Under våra två första år fungerade Melker mer eller mindre som mecenat och gjorde stora investeringar i Opulens. I höstas stod magasinet på egna ben men det hade inte varit möjligt utan det samarbete med Ekström & Garay som inleddes under sommaren. Att de nu tar över Opulens ger en annan stabilitet åt magasinet och är något vi på redaktionen välkomnar, säger chefredaktör Stefan Bergmark.

Ekström & Garay har under sitt första år gjort avtryck i bokbranschen. I skrivande stund har man släppt ett femtiotal titlar och under 2020 kommer flera spännande utgivningar. Exempelvis en samling skräcknoveller med bland annat Stephen King och John Ajvide Lindqvist, en roman av Reidar Jönssons och verk av Victoria Benedictsson samt HC Andersen i förlagets klassikerserie.

– Det är inte lätt att få medieljus över nya böcker. För vår bokutgivnings skull finns förstås mycket att vinna på att ha tillgång till det annonsutrymme som det innebär att äga en daglig nättidning, säger den nya delägaren Tomas Ekström.

Opulens publicistik ligger fast sedan starten och ägarbytet innebär heller inga större redaktionella förändringar.

– Några överraskningar hoppas jag vi kan bjuda på under våren men annars kör vi på med den organisation som vi formerade inför årsskiftet. Då kom Diana Iskra in som redaktionssekreterare och den tidigare, Clemens Altgård, är nu istället kultur- och bildredaktör, säger Stefan Bergmark.

Läsaren kommer inte märka någon större skillnad mer än att förlagssidan på sajten nu förstås knyts till Ekström & Garay vilka med köpet också tar över Opulens egen utgivning av prosa, poesi och filosofi.

The post Ekström & Garay förlag köper Opulens first appeared on Opulens.

REPRISER. En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året, skriver Vladimir Oravsky.

”Vad fan får jag för pengarna?” är numera bevingade ord av dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling. Östlings påtagligt opinionsdelande fråga gällde svenska skatter i allmänhet.

Sedan januari 2019 erlägger man i Sverige även en alldeles särskild skatt, den som avses finansiera Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. En individuell public service-avgift som tas in via skattsedeln. Skatten är på drygt 1 300 kr per person och år. När det gäller public service-avgiften, borde varje skattebetalare ställa frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året. Detta utan någon som helst skam eller tanke på att returnera åtminstone delar av den påtvungna radio- och tv-skatten. Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt på det viset att detta orättvisa skattepålägg först och främst är avsett att finansiera produktion av nya program.

Vissa utsändningar, som exempelvis OBS i P1, upplyser radiolyssnarna att ”denna essä, sändes första gången för” (exempelvis) fem ”år sedan”. En hel del andra program maler bara på med för länge sedan malätna sändningar och hoppas att ingen reagerar. Och faktiskt, det är bara få som gör det. Eftersom människor lyssnar på dessa program på samma vis som de lyssnar på skärt brus som inte är avsedda för att förmedla något som helst betydelsebärande, intellektuellt innehåll.

Häromdagen drabbades Sveriges Radios lyssnare av den femte reprisen av skvallerprogrammet Stil med samma gamla inkråm. Det nämndes inte ett enda ord om att detta, mer eller mindre, stulna skvaller var en repris på en repris som repriserades redan tidigare, varken innan eller efter programmet. Och vad som är värst, är att Sveriges Radio inte ens har ork, vett, stil eller anständighet, att åtminstone uppdatera återutsändningen. Utan Sveriges public Radio, behåller sina felaktigheter och sin desinformation utan ändringar, som dessutom repriseras ytterligare några gånger.

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram skall överlåtas till kommersiella kanaler.

I nämnda Stil, pratades och tjatades det om Moon Laramies bok Spirit of Garbo. Programledaren sade att denna ”gavs ut för några månader sedan”. Jag kom i kontakt med denna, till både omfång och innehåll, tunna publikation redan under hösten 2018. Vilket begav sig för cirka ett och ett halvt år sedan. Stils programledare har även ”upplyst” oss om att ”i Paris kan man JUST NU se utställningen ’Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring’”.

Paris är visserligen en kosmopolitisk stad, men där benämner man gärna titlar på filmer, teateruppsättningar och utställningar på franska. Så även denna utställning fick en fransk titel, Adrian & Alaïa – L’art du tailleur. Men de engelskspråkiga publikationerna Hollywoodreporter och Vogue, som antagligen var Stils informationskälla, skrev om denna utställning redan i januari 2019 och kallade den naturligtvis Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring. Dagens Nyheter, hade redan i mars 2019 en artikel om den, under rubriken Konstrecension: Hollywoodglamour på Alaiamuseet i Paris. Utställningen stängde sina portar i juni 2019 – trust me, I know.

Lyssna nu Sveriges Radio och Sveriges Television, men även du som betalar denna orättvisa public service-avgift, på följande budskap från Mick Jagger och Keith Richard: “You don’t know what’s going on / You’ve been away for far too long”.

Mitt förslag är att skatten till public service sänks till 200 kronor. Public service borde enbart innehålla  det som public service enligt gängse definition borde innehålla. Och detta utan ständigt reklamtjatande om kommande program på radio, webben, ”i appen Sveriges Radio Play” och ”i smarta högtalare som pratar svenska”. Och utan det oupphörliga tragglandet som exempelvis ”Missa inte nästa veckans program, en återutsändning av förra årets uppmärksammade program om…”

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram, skall överlåtas till kommersiella kanaler.

Dit hör naturligtvis även radiorepriser och tv-kanaler med egna eller ”stulna” program.

Dit hör naturligtvis även program som exempelvis Radiokorrespondenterna, som tillsynes verkar vara nyskapade produktioner, men som inte är något annat än klippa och klistra-produktioner – jämförbara med samlingsskivorna ”best of…”. Skillnaden är den, att i dessa program förekommer inget som helst ”best of”-urval, utan allt matas in. Inklusive alla fel och misstag från tidigare utsändningar.

Dit hör givetvis även de program som Sveriges Radio kallar för ”Specialprogram baserade på tre (fyra, fem) tidigare sända program”. Dessa är onekligen också ett bländverk som låter dig betala för något som du redan betalat för, både två och fem gånger tidigare.

Dit hör självfallet även ”jubileumsändningar” så som ”hundrade” utsändning, ”tusende” dito, tio års jubelfest, tjugo års egenkär hyllningsropfestivitet, och obegripliga hänförelser över pensionering av någon påstådd legendarisk programledare. Under alla dessa repriseras allt det som redan upprepades under den föregående tiden ytterligare fem, sex gånger.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Dit hör även öppen och till programinslag utklädd reklam för alls slags tv-program.

Att i Sveriges Radios P1 återutsända redan utnötta program från P2 och P3 kan möjligen jämföras med att någon försöker sälja dig piratkopierade Bangladeshsproducerade Dhallywoodfilmer när du sitter på en svensk biograf och håller på att förundras över fiaskofilmundret Tre solar.

I alla dessa ovannämnda program, omplacerade dit där de borde höra hemma, alltså i kommersiella kanaler, får man sedan tjata om appar och webben och ”smarta högtalare som pratar svenska” tills åhörarnas trumhinnor utvecklar en evolutionär försvarsmekanism mot det.

”How do you like them apples?”, som man med förkärlek brukade säga under Första världskriget, som utspelade sig för mer än 100 år sedan, nämligen under åren 1914–1918.

The post Vad fan får jag för pengarna? first appeared on Opulens.

PRESSFRIHET. Behöver vi i dagsläget konferenser om pressfriheten i Europa? Är våra demokratiska rättigheter verkligen i fara? Frågor som diskuterades under en dag som Unesco arrangerade i Paris och som Opulens Anne Edelstam besökte.

Anna Roosvall, professor i medie- och kommunikationsvetenskap från Stockholms universitet, hade lyckats ta sig hit trots massiva strejker. Tyvärr hade inte den andra föredragshållaren, Cilla Benkö, lika stor tur, men hon kunde ändå närvara via Skype.

I Frankrike har flera journalister uttryckt svårigheter att utöva sitt yrke speciellt under de ofta urartade strejkerna vi levt med, i över ett års tid. Under en av de senare, dagen innan konferensen, hamnade tre journalister på sjukhus efter att ha blivit slagna av ursinniga aktivister.

Än värre har det gått för våra kolleger i Malta, Slovakien och Turkiet för att nämna några länder där journalister blivit mördade eller fängslade i Europa. Desinformation, eller falska nyheter, är ett annat stort problem som hotar våra demokratier. Finansiering för statliga medier är också på nedgång. I vissa länder som Polen och Ungern används dessa i stället som propagandakanaler för regeringen. Utan grävande journalistik hur ska vi kunna säkra en saklig information? Internet kräver snabba och korta svar. Alla och inga förvandlas till ”journalister”.

Den första panelen behandlade ämnet om journalisters säkerhet i Europa. Anna Roosvall varnade för den alltmer polariserande atmosfären inom politiken där dialoger uteblir till förmån för argumentation. I stället för konsensus leder detta ofta till antagonism och konflikt med en alltmer snäv tröskel för ömsesidig respekt, även om vi i Sverige hitintills varit förskonade fysiskt våld mot journalister. Däremot är det psykiska våldet utbrett och journalister får utstå verbala påhopp.

I Malta ser det desto värre ut. Den mördade grävande journalisten, Daphne Caruana Galizias son Andrew berättade inför en tårögd publik om moderns tragiska öde. Till följd av att Daphne Caruana Galizia avslöjat korruption och kriminalitet på regeringsnivå mördades hon i en bilexplosion för två år sedan.

De större tidningarna vågade inte publicera hennes artiklar om skandalen så hon öppnade en egen blogg där hon la ut sina uppgifter. Andrew, även han journalist, fortsätter i sin mammas fotspår, men från sin exil i Schweiz, dit han flytt efter att själv ha blivit mordhotad. Premiärministerns framtid hänger nu på en skör tråd och han antas avgå i januari till följd av Daphne Caruana Galizias avslöjanden.

Efter att den ukrainske talaren berättat om sin hemsida ”Stop Fake News” och anklagat den lokala tabloidpressen för att gå regeringens vägnar och underminera oberoende grävande journalister, blev det bråk i salen. En hel rad arga ryssar gick till motattack för att försvara den ryssvänliga regeringen. Moderatorn hade all möda i världen att få ordning i salen. De som nickat till vaknade snabbt upp och diskussionen blev hetlevrad. Detta är även problematiskt både i Ungern och Polen där oberoende journalister och medier får ge vika för mediebevakare som inte gör annat än att vidarebefordra den statliga propagandaapparaten.

Reportrar utan gränsers generalsekreterare, Christophe Deloire, tyckte att desinformationen inom media var ett lika angenämt ämne som klimatfrågan. Nyhetsflödet bör regleras med nya lagar, anser han, eftersom det gamla systemet inte fungerar längre i och med internet och algoritmernas inflytande.

Under dagens andra hälft, diskuterades bland annat de kvinnliga journalisternas speciella utsatthet för sexuella och moraliska trakasserier. En finsk journalist berättade om hårresande hotbilder och verbala påhopp. Dessa vet jag av erfarenhet även florerar inom svensk media. Det verkar som om människor släpper alla sina spärrar när de gör sina grova uttalanden anonymt och gömda bakom sina skärmar. Få journalister anmäler dessa förföljelser till polisen.

Det är inte enbart kvinnor som blir utsatta naturligtvis, utan även manliga kollegor, för att inte tala om homosexuella, invandrare eller rasifierade journalister. Dessvärre verkar det som om det blivit en banalisering av det verbala våldet. Det innebär i längden ett hot mot demokratin eftersom det kan leda till en viss självcensur inom yrket.

För oberoende journalister och bloggare som inte har en chefredaktör att gå till blir detta problem ännu värre. Journalistförbund och kollegor har här en viktig roll att spela som stöttepelare och genom att filtrera bort de grövsta förtal. Det finns numera utbildningar där man lär sig hur man kan göra detta på bästa sätt. Det första är naturligtvis att se om sitt eget hus… för även inom kåren kan det finnas trakasserier.

Hur står det då till med våra demokratiska värderingar? Anna Roosvall påpekade vikten av inte enbart bedyra ”flygskam”, utan även tala om ”röstskam”. Det är trots allt vi som röstar fram dessa odemokratiska ledare som inte värnar om vår fria och demokratiska media. Vissa politiker drar sig ju inte för att smutskasta journalister och vill till och med slopa våra statliga mediekanaler. Samtliga medborgare har en roll att spela i den framtid vi vill se för våra barn och barnbarn. Vi som lever i demokratiska länder har fortfarande möjlighet att rösta för de politiker som värnar om vår pressfrihet och om våra mediekanaler.

Efter en lång och konstruktiv dag, lämnade jag konferensen med broschyrer från Unesco med direktiv om hur vi ska kunna fortsätta utöva våra yrken på bästa och säkrast sätt. Till dessa lades en pamflett, sammansatt av det europeiska journalistförbundet samt Reportrar utan gränser, med flera punkter angående pressfrihet och säkerhetsåtgärder. Denna överlämnades även till de europeiska politiska ledarna och EU:s institutioner.

Vi får väl se tiden an om de tas på allvar eller ej. Det är våra demokratiska värderingar som står på spel. Och trots våra dryga 250 år av pressfrihet i Sverige kan vi aldrig vila på våra lagrar och tro att detta aldrig kan förändras.

The post Det fria ordet måste ständigt försvaras first appeared on Opulens.