MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.

Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.

Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?

Svaret är nog –  sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.

Egna undersökningar

Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.

En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.

Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.

Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.

Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.

Begreppet smyghöjning

Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?

Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.

Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.

Granskare svarar sällan på kritik

Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.

Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.

Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.

Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.

The post Tål våra granskare att granskas? first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika riktar Lars Thulin stark kritik mot hur idolers vurm för självmord lyfts fram i medierna.

När ska självmord sluta sälja?

När Dagens Nyheter gör en djupintervju med Felicia Eriksson som vunnit Melodifestivalen pryds artikeln med rubriken ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta finnas”. Citatet har plockats ur en del av texten där artisten gör klart att hon var så nedkörd och deprimerad att hon övervägde att se till att hon inte hade någon morgondag. Den enda rimliga tolkningen som en läsare kan göra av ett sådant uttalande är funderingar på självmord. Suicid.

Den som de senaste åren läst personporträtt på unga på väg in i den stentuffa nöjesbranschen finner att tung psykisk ohälsa och planer på självmord verkar vara en farsot. Mängder av artister har mått uselt och funderat på att sluta sina dagar. Det har i sin tur lyfts upp av pressen så att det nästan definierar artisten och ger dem ett namn och ett ansikte. Vilket i sin tur kan ge mer plats på helsidor och i tv-soffor. Även om artisten bara nämnt sina problem i en bisats, så väljer redaktionen ofta att lyfta upp det i rubrik och ingress, alternativt bli en dominerande fråga i ett samtal i etermedia.

Nyhetsfokus på unga kändisars ohälsa

Felicias medtävlare i årets Mello, Grezcula, funderade också på att ända sitt liv. Vilket Aftonbladet betonar på motsvarande sätt i ingressen. Här gjorde dock reportern ett gediget jobb och fångade upp frågan på ett bra sätt. Fast intervjun innehöll även mycket annat. Men ansvarig redaktör visste vad som säljer mer än annat: kändisar som mår dåligt och funderar på självmord.

För något är sedan var storyn den samma om en annan Mello-artist, Clara Klingenström. Hon tog för mycket tabletter då hon tröttnat på livet. Denna dramatik hamnade inte oväntat i topp på en artikel i Aftonbladet. Listan på unga kändisar vars dåliga mående blir huvudnyhet på ett slarvigt och ytligt sätt, kan göras längre. Bara att googla.

Psykisk ohälsa lyfts hela tiden fram

Detta gör mig bedrövad och heligt förbannad. Redaktörer missar sällan chansen att berätta att den psykiska ohälsan ökar. Att vi måste tala om den. Alla måste hjälpa unga som mår dåligt. Journalister vet också att de själva har kraften att göra unga artister till förebilder och idoler för osäkra ungdomar med lätta kaosartade liv och vacklande självbilder. De är i den känsligaste åldern i sina liv. Då allt stormar, impulskontrollen är låg och sökandet efter förebilder utanför den tråkiga vuxenvärlden är som störst. Att då ta varje chans att hamra in att självmord är en slags naturlig utväg för beundrade kändisar, är på gränsen till kriminellt.

Självmord är ett folkhälsoproblem

För självmord är ett svenskt folkhälsoproblem. 2024 tog drygt 1 400 personer sina liv. Det innebär ett fullbordat självmord var sjätte timme. Året om. Det var sju gånger fler som tog sina liv än vad som dog på vägarna detta år. Vad gäller åldersgruppen 15-24 år är suicid den främsta dödsorsaken. Givetvis måste ämnet diskuteras. Men hur? Som en pikant detalj för att ge kändisar lyft? Eller en seriös genomgång av orsaker, förståelse och vägar ur mörkret?

Fördjupning är sällsynt

Om redaktörerna verkligen var intresserade av att hjälpa och en intervjuperson vill tala om sina mörka tankar, måste reportern gräva vidare i denna människans problem. Vad fick hen att känna så, fick hen någon hjälp, vad fick hen att inte göra det, vad lärde personen sig av denna mörka episod? Men det sker sällan. I de flesta fall blir det en pikant krydda i anrättningen. Som mästerkocken, alltså redaktören, ger störst plats på tallriken. Artister som söker maximal uppmärksamhet lär sig snabbt vad rubriksättare vill ha.

Jag har personlig erfarenhet både av vänners suicid och mångas tankar om detta. Jag vet också vad forskarna kommit fram till. Nämligen att tankar på självmord inte är ovanligt hos unga, utan något många flörtar med i de mörkaste stunderna. Att ta det ultimata steget är något annat som dessbättre betydligt färre gör.

Självmord kan ske spontant

Intervjuer med dem som räddats i sista stund och deras närstående visar att det ödesdigra steget kan tas spontant. Att hoppa från bron, tömma tablettburken, kliva ner från perrongen är inte sällan en ögonblickets ingivelse. Att veta att den älskade idolen övervägt samma sak kan bli en utlösande faktor. Att suicid ibland är impulshandlingar är skälet till att anti-självmordsräcken på broar visat sig ha effekt. Eftersom sista steget där blir för jobbigt.

Vurmen för självmord bör inte basuneras ut

Att vi i ett samhälle med denna kunskap har medier som basunerar ut om hjältars och idolers vurm för självmord är svårt att acceptera. Det vidrigaste är att detta är offer som görs på ett altare som består av jakten på läsare och tittare. Något annat som offras är de pressetiska regler jag fick lära mig som ung journalist. Att man inte skrev om de självmord och självmordsförsök som polisen ibland nämnde då de berättade vad som hänt senaste dygnet. Nu förefaller de vara toppnyheter.

Prioritera psykisk hälsa

Visst ska vi tala om psykisk ohälsa. Men då betona att svängningar i humör samt svarta och deppiga tonårstankar ytterst sällan är ohälsa. Utan oftast en naturlig, nödvändig men ansträngande del i den spännande resan mot vuxenheten. Därför bör vi nog inrikta oss på att i stället tala om psykisk hälsa. Och fundera på vad medier och ungdomens hjältar kan göra för att stärka den.

The post Farligt fokus på idolers vurm för självmord first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Emil Siekkinen sammanfattar nyhetsåret 2025 och konstaterar vid en summering att medierna förmedlar en skev världsbild präglad av panik.

När nyhetsåret sammanfattas, visar data att enligt världens informationsapparat var mordet på en amerikansk politisk entreprenör tusentals gånger viktigare än att världen enades om att skydda två tredjedelar av världens hav, eller att miljontals barn lyftes ur extrem fattigdom. Det säger något grundläggande om hur vår globala informationsordning fungerar. Nyheter i medier av olika slag är ett system som sorterar skeenden i världen efter dramaturgi, konflikt, och affekt. Det som brinner, exploderar, eller upprör får utrymme; det som långsamt förbättrar människors liv försvinner i bakgrunden.

Det råder en djup klyfta mellan rubrikerna och den underliggande utvecklingen. Samtidigt som krig, kriser, och politiskt kaos dominerar flödena, demonstrerar data betydande framsteg inom hälsa, säkerhet, fattigdomsbekämpning, och miljöskydd. Sjukdomar utrotas, barn får mat och utbildning, våld minskar, och tillgången till vatten och elektricitet ökar. Men dessa förändringar saknar den emotionella laddning som krävs för att konkurrera i uppmärksamhetsekonomin.

Resultatet blir en världsbild präglad av panik snarare än besinning – en berättelse där kollaps överskuggar det faktum att mycket faktiskt går åt rätt håll.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den skeva världsbilden 2025 first appeared on Opulens.

PANDEMIDEBATTEN. Erik Svensson, biologiprofessor vid Lunds universitet, ser med kritiskt granskande blick tillbaka på pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Det är nu fem år sedan pandemin svepte över världen

Det har nu gått mer än fem år sedan den ödesdigra vårvintern 2020, då coronapandemin svepte över världen. Sverige drabbades inledningsvis hårt, med höga dödssiffror på ålderdomshem, i synnerhet i Stockholmsregionen.

I ljuset av de många dödsfallen under denna pandemi, såväl i Sverige som i resten av världen, är tiden nu mogen att dra några mer generella slutsatser när vi kan se på skeendet i backspegeln och har fått en mer komplett bild av utfallet.

Jag tror att det är viktigt, inte minst för oss inom vänstern, att kritiskt ifrågasätta en del av de påståenden som gjordes i den stundom upphetsade och uppskruvade pandemidebatten som inleddes våren 2020.

Pandemidebatten tvärdog 2022

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten (Fohm) stundom var stundom mycket hård, vilket skildrats av den förre statsepidemiologen Anders Tegnell, som nyligen kom ut med en personlig bok om pandemin.   

Pandemidebatten i Sverige rasade mer eller mindre intensivt fram till februari 2022, då den i princip tvärdog efter Rysslands invasion av Ukraina. Det så kallade kommentariatet på Twitter/X eller det som ibland kallas för ”den tjattrande klassen” tappade då fullständigt intresset för pandemin och ägnade därefter närmast 100 procent av sin energi åt att diskutera Ukraina, Nato och senare Israel-Palestinakonflikten. Så fungerar debattlogiken i ett litet land som Sverige: intresset och indignationen är ofta kortvarig.

Den hårda kritiken och det faktiska pandemiutfallet 

Först nu kan vi med någon större säkerhet säga något om pandemiutfallet i Sverige och andra länder. Detta var för övrigt något som både Anders Tegnell och hans föregångare på posten som statsepidemiolog Johan Giesecke påpekade vid upprepade tillfällen redan våren 2020. Utfallet av pandemin måste utvärderas på längre sikt, menade han. Detta eftersom det, enligt hans åsikt, inte var möjligt att uttala sig om  Sveriges pandemistrategi bara några månader in i pandemin.

Giesecke hävdade också – korrekt skulle det visa sig senare – att våra grannländer i Norden förr eller senare skulle komma ikapp Sveriges inledningsvis höga dödstal under pandemin.

För dessa (då och i efterhand) närmast självklara uttalanden av Tegnell och Giesecke fick de båda epidemiologerna hård kritik av rasande debattörer som skällde ut dem och förlöjligade dem i både traditionella och sociala medier: ”Hur kan ni påstå att andra länders dödstal snart kommer att komma i kapp Sveriges höga dödstal?. Så lät det ofta från arga kritiker.

Mina flöden i sociala medier fylldes snabbt av indignerade inlägg mot Tegnell och Folkhälsomyndigheten från rasande akademikerkollegor.

Tegnell och Giesecke fick rätt

I dag vet vi att Tegnell, Giesecke och Folkhälsomyndigheten fick rätt: Sveriges överdödlighet under pandemiåren blev inte högre än i våra grannländer i Norden, och Sverige var bland de länder som  hade lägst överdödlighet i hela Europa.

Dessa glädjande resultat borde mana till kritisk eftertänksamhet och ödmjukhet hos de många och tvärsäkra kritikerna av Folkhälsomyndigheten som rasade våren 2020 som hävdade att Sveriges coronastrategi var ineffektiv, ja närmast katastrofal.

En särskilt högljudd grupp forskare och akademiker blev kända (eller snarare ökända) som ”De 22 forskarna”. Denna brokiga skara av professorer och forskare ibland annat epidemiologi och virologi producerade ett antal olika alarmistiska debattinlägg, där de påstod att Sveriges dödstal skulle närma sig Italiens och och de varnade USA för att följa Sveriges pandemistrategi sommaren 2020.

Tragikomiska inlägg 

Dessa tvärsäkra debattinlägg framstår som närmast tragikomiska idag, eftersom Sverige klarade sig betydligt bättre genom pandemin än både USA och Italien och alla andra ”lockdown-länder” som införde hårda restriktioner och munskyddsobligatorium, till exempel Storbritannien, Tjeckien, Frankrike och Tyskland.

Den numera avsomnade gruppen ”De 22 forskarna” bytte sedan namn till ”Vetenskapsforum Covid-19” och utvecklades snabbt tillsammans med andra lobbyistgrupper till slutna konspirationsteoretiska sekter som utmålade Sveriges regering och Folkälsomyndigheten som brottslingar. I dessa märkliga sammanhang återfanns bland andra professorerna Joakim Rocklöv och Fredrik Elgh från Umeå och Tove Fall och Björn Olsen från Uppsala.

Forskarna från denna gruppering kom med häpnadsväckande påståenden som att det skulle ”gå att ”trycka ner smittan” och de gav flera märkliga och verklighetsfrånvända råd om hur Sverige borde lägga om sin pandemistrategi till att bli mer restriktiv.

Vansinniga inlägg i pandemidebatten

Flera av dessa råd framstår i dag som utopiska, för att inte säga dystopiska eller fullständigt vansinniga. Ett bisarrt exempel var när Tove Fall i hävdade att ”det går att utrota viruset lokalt”.

Fall föreslog också ett surrealistiskt system av omfattande reserestriktioner mellan regioner, där Sverige skulle delas in i olika ”färgzoner” mellan vilka det skulle krävas tillstånd för att resa in och ut, beroende på den lokala smittspridningen.

Lyckligtvis förverkligades aldrig detta auktoritära förslag som ju hade krävt en omfattande och kostnadskrävande offentlig kontrollapparat av ett slag vi aldrig tidigare sett i något demokratiskt land.

Vad vi vet i dag

Vi vet nu att drakoniska åtgärder av detta slag inte fungerat någonstans i världen – inte ens i det auktoritära Kina som inledningsvis drev en sådan hård pandemistrategi.

Vi vet också i dag att större delen av Sveriges befolkning till slut blev smittad, liksom befolkningarna i alla andra länder i världen, oavsett pandemistrategi.

Ironiskt nog hävdade den ständigt ombytlige Joakim Rocklöv, bara någon vecka in i mars, innan covid-19 blev officiellt klassad som en världsomfattande pandemi att de flesta skulle bli smittade och att det därför inte gick att stoppa virusspridningen.

Det var ett påstående som senare skulle visa sig vara en helt korrekt förutsägelse, även om Rocklöv senare kom att byta åsikt och anslöt sig till det snabbt växande alarmistiska lägret som etablerades efter en hårt kritiserad ledarartikel i Dagens Nyheter.

Rocklöv svängde 180 grader

Artikeln signerad av Peter Wolodarski kritiserades för att sprida panik och vissa kallade den populistisk. Ytterligare några månader senare bytte Rocklöv åsikt än en gång och ångrade att han bidrog till att sprida panik och sa sig inte längre stå för allt i de polariserande debattartiklar där han och ”de 22” kritiserade Folkhälsomyndigheten i hårda ordalag.

På bara ett par veckor i mars och april 2020 svängde Rocklöv 180 grader och började plötsligt förespråka drakoniska nedskärningar i syfte att trycka tillbaka virusets framfart.

Debattörer föreslog obskyr pandemistrategi

Tillsammans med bland andra professorn i matematisk statistik Olle Häggström lade Rocklöv i april 2020 fram ett förslag till ny pandemistrategi som kallades ”hammaren och dansen” i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Detta var en helt ny och oprövad pandemistrategi som hade föreslagits av en så kallad influencer i Bay Area i Kalifornien vid namn Tomas Pueyo i en nättidskrift som heter ”Medium” i form av ett blogginlägg utan någon som helst sakkunnig granskning.

Pueyos inlägg publicerades den 19 mars 2020 med titeln ”The Hammer and the Dance” och fick ett enormt genomslag över hela världen, med miljontals nedladdningar på kort tid.

Några dagar tidigare hade Pueyo – som inte hade någon utbildning eller expertkunskap i vare sig smittskydd, epidemiologi eller medicin utan jobbade inom IT-sektorn – ett annat inlägg i Medium med titeln ”Coronavirus – why you must act now”. Dessa båda inlägg, som bara avspeglade Pueyos subjektiva tyckande, blev virala och fick enormt genomslag globalt och stärkte de politiker som ville genomföra drakoniska nedstängningar. Häpnadsväckande nog var det först långt i efterhand som Pueyo’s meriter och argument kritiskt granskades.

Noterbart är att professorerna Rocklövs och Häggströms debattinlägg i DN var närmast en blåkopia på Pueyos förslag och debattinlägg i Medium. De använde till och med samma namn i svensk översättning på den pandemistrategi som aldrig tidigare prövats och som i dag ingen pratar om (av goda skäl).

Rocklövs och Häggströms debattinlägg blev följaktligen kritiserat och det påpekades korrekt att deras USA-importerade strategiförslag byggde på ett blogginlägg av en allmän tyckare utan expertkunskap om smittskydd.

I dag finns det inte längre någon som förespråkar ”hammaren och dansen” eller ens vet vad termen syftar på. Strategin var en ren skrivbordsprodukt. Den stora frågan är hur det kom sig att flera högt vetenskapligt meriterade professorer så okritiskt kunde importera en idé som inte var vetenskapligt förankrad, som hade föreslagits av influencer (utan någon expertkunskap) och som publicerades i form av ett icke-sakkunniggranskat blogginlägg.

Många osakliga inlägg i pandemidebatten

Fem år efter pandemin finns det alltså många goda anledningar att kritiskt granska akademikers och forskares offentliga ställningstagande i debatten. En sådan kritisk granskning bör inte bara riktas mot de med specialkunskaper inom epidemiologi och smittskydd och deras förhastade uttalanden, utan även de många andra som saknade specialkunskaper men som glatt kastade sig in i debatten och riktade frän, tvärsäker och ofta osaklig kritik mot Folkhälsomyndigheten.

Till den skaran hör bland andra statsvetaren Gina Gustafsson och nationalekonomen Lars Calmfors. Den sistnämnde hamnade för övrigt på samma politiska sida som Sverigedemokraterna när han krävde Anders Tegnells avgång. Vad nu en nationalekonom har att säga om hur ett effektivt smittskydd bör utformas, ja, det kan man verkligen undra.

Vad föranledde de många tvärsäkra yttranden som fälldes? Hur kunde så många namnkunniga debattörer med minimala kunskaper om pandemier, smittskydd och epidemiologi vara så säkra på sin sak och visa sig få så fel i sin kritik mot Folkhälsomyndigheten och pandemistrategin?

Gina Gustavsson var snabbt ute i pandemins tidiga skede med ett par artiklar i internationella medier som Guardian och Washington Post .

Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen

Gustavsson påstod att Sveriges pandemistrategi, med dess frånvaro av hårda nedstängningar, förklarades av unken svensk nationalism och svensk exceptionalism. Efter dessa anmärkningsvärda påståenden belönades Gustavsson genom att rekryteras som ny kolumnist till Dagens Nyheters ledarsida av dess chefredaktör Peter Wolodarski.

DN hårdexploaterade som bekant under en stor del av pandemin rädslan för smittan. Kanske såg Wolodarski möjligheter att öka prenumerationssiffrorna bland de ängsligare delarna av den hypokondriska medelklassen i Stockholm med dess ständigt närvarande dödsångest?

När väl Gustavsson fått sin plattform på DN:s ledarsida skruvade hon upp tonläget ytterligare och publicerade en strid ström av förutsägbara ledarkolumner där hon hårt drev tesen om den påstått katastrofala svenska pandemihanteringen.

När Gustavsson möttes av kritik, svarade hon med att jämföra pandemidebatten och det allmänna tonläget i Sverige med diktaturen i DDR och filmen ”De andras liv”. En film som handlar om hur östtyska säkerhetstjänsten Stasi avlyssnade sina egna medborgare i en repressiv diktatur.

Gustavssons häpnadsväckande och groteska jämförelse upprepades sedan av Staffan Dopping i den borgerliga tidskriften ”Kvartal”.

I stället för att sakligt bemöta kritiken mot deras överdrivna påståenden om pandemihanteringen valde alltså både Gustavsson och Dopping att dra yttrandefrihetskortet och utmåla sina egna åsikter som undertryckta i debatten.  

Författaren och den liberala debattören Göran Rosenberg publicerade flera anmärkningsvärt hårda och tvärsäkra kolumner. Rosenberg kopplade till och med ihop Folkhälsomyndigheten och den svenska pandemihanteringen med tvångssteriliseringarna och eugeniken i Sverige under 1900-talet.

Rosenberg antydde alltså att Folkhälsomyndigheten mer eller mindre medvetet offrade svagare människor under pandemin, i utilitarismens namn.

Liknande teser drevs av den katolske borgerliga debattören Lapo Lappin från Uppsala som driver podden ”Metafysiska Laboratoriet” och som utsett filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som den ondsinta hjärnan bakom den svenska utilitarismen. Tännsjö representerar i detta katolska kristna narrativ en värdenihilistisk filosofi som påstås vara officiell svensk statsideologi och som styr prioriteringar inom sjukvården. 

Här kan man komma med den kritiska invändningen att så länge resurserna till vården är begränsade – vilket de sannolikt kommer att vara för en överskådlig tid framöver och i alla fall så länge nuvarande marknadsliberala lågskattepolitik bedrivs – så kommer sjukvården alltid att behöva prioritera olika grupper. Att då som Rosenberg, Lappin och Gustavsson beklaga sig över detta eller att lyfta fram det etiska dilemmat med det så kallade spårvagnsproblemet illustrerar mest hyckleriet hos dessa borgerliga debattörer.

Om Gustavsson och andra borgerliga debattörer menade allvar med sin kritik av prioriteringar i sjukvården borde de inte rösta på partier som står för lågskattepolitik och nedskärningar av offentlig verksamhet.

Högerns exploatering av gammalt sossehat

Att borgerliga medier som Kvartal och Bulletin så hårt kritiserade den svenska pandemistrategin är egentligen inte så konstigt: Sverige styrdes mellan 2018 och 2021 av en rödgrön koalition bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Borgerliga debattörer kunde därför tacksamt exploatera gammalt sossehat och fokusera på den välfärdsstat som de alltid ifrågasatt i grunden och som de associerar med socialdemokratin.

Den i massmediala sammanhang lätt tafatte statsepidemiologen Anders Tegnell blev en symbol i det borgerliga narrativet om den usla svenska offentliga sjukvården som man vill avskaffa eller privatisera.

Därför var den borgerliga populistiska kritiken från Rosenberg, Lappin och Gustavsson inte oväntad, utan logisk med tanke på deras ideologiska utgångspunkter i narrativet om en stelnad och ineffektiv statlig sjukvård i behov av liberala marknadsreformer.

Även Sverigedemokraternas populistiska kritik av den svenska pandemistrategin ska ses i ljuset av deras ideologiska agenda att avveckla den förhatliga ”sossestaten”. Vi såg alltså en stärkt ideologisk allians mellan borgerlighetens liberala, värde- och nationalkonservativa falanger.

De enades i fördömandet av Folkhälsomyndigheten, Anders Tegnell och den socialdemokratiskt ledda regeringen. De hårda attackerna på Sveriges pandemistrategi från höger byggde aldrig på något starkt vetenskapligt underlag, utan avspeglade framför allt en ideologisk offensiv mot socialdemokratin.

Tvärsäkra vänsterdebattörer

Lite mer överraskande var att även flera debattörer med vänsterbeteckning uttryckte liknande hård och tvärsäker kritik mot den svenska pandemistrategin.

Kritiken från vänster kom sällan från den traditionella marxistiska och socialistiska vänstern (i den mån den finns kvar), utan framför allt från olika identitetspolitiskt influerade vänsterströmningar närstående Feministiskt Initiativ (i dag Feministerna).

Vänsterkritiken kan sammanfattas som följande: Sveriges pandemistrategi var i grunden marknadsliberal eller rentav libertariansk. Regeringen och Folkhälsomyndigheten offrade medvetet offrade svagare grupper, som sjuka och äldre i stället för att genomföra nödvändiga nedstängningar och ordinera obligatoriska munskydd.

Dock är dessa påståenden att hårda nedstängningar och munskydd skulle ha kunnat rädda många människors liv mycket tveksamt med tanke på dagens kunskapsläge, pandemiutfallet och Sveriges mycket låga överdödlighet.

Enligt vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi skulle alltså regeringen och Folkhälsomyndigheten medvetet ha offrat människors liv som del av en cynisk libertariansk strategi där ekonomin prioriterades högre än människors hälsa och liv.

Denna i mitt tycke ytliga och svagt vetenskapligt förankrade vänsterkritik har framförts bland annat i tidningen ”Flamman” samt i den amerikanska marxistiska tidskriften ”Jacobin”. Detta narrativ har dock mötts av välformulerad kritik från vänster av Daniel Johansson.

Med få undantag tycks vänsterkritiken mot den svenska pandemistrategin framförallt komma från priviligierade akademiker och universitetsanställda, som med sina flexibla arbetstider kraftigt underskattar både svårigheterna med stora samhällsnedstängningar och de sociala konsekvenser som drabbar arbetarklassen och unga som befinner sig mitt i sin utbildning.

I dag vet vi att nedstängningar av hela samhällen fick stora negativa konsekvenser för människors hälsa och utbildning, framför allt i det globala Syd. De sociala kostnaderna som stora samhällsnedstängningar medför tycks dock vänsterkritikerna av Sveriges pandemistrategi ännu inte ha erkänt.

Tre slutsatser från pandemidebatten

Vilka generella slutsatser kan vi då dra från den numera avsomnade pandemidebatten i Sverige efter att ett halvt decennium har gått? Jag menar att det finns tre slutsatser vi kan ta med oss inför nästa pandemi.

Var skeptisk!

För det första: var skeptisk mot akademiker, forskare och självutnämnda experter som ger sig in i den politiska debatten och uttalar sig i policyfrågor som ligger långt utanför deras kompetensområden.

I dessa dagar när vetenskaplig forskning utsätts för hårda attacker från höger måste vi givetvis stå upp för forskningen och försvara den akademiska friheten.

Det innebär dock inte att vi okritiskt måste acceptera allt vad enskilda forskare – eller ens grupper av forskare – hävdar i debattartiklar och inlägg i sociala medier. Balansgången mellan vetenskapsförakt å ena sidan och ”scientism” och auktoritetstro å andra sidan är svår, men vi måste vara medvetna om att denna balansgång alltid kommer att finnas.

Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020

Det var för övrigt förbluffande under pandemidebatten att se så många av mina forskarkollegor inom samhällsvetenskap och humaniora som normalt är mycket kritiska mot övertro på vetenskap (eller ”positivism” som är ett vanligt skällsord från dessa kretsar) fullständigt okritiskt dela inlägg i sociala medier från svagt underbyggda studier om munskydd eller icke-sakkunniggranskade debattartiklar.

Det var handlade om debattartiklar som ofta på svaga grunder påstod att munskydd och drakoniska nedstängningar kunde stoppa smittspridningen, vilket vi idag vet inte gick.

Det många av mina forskarkollegor, som deltog mer eller mindre aktivt i pandemidebatten, saknade var den epistemiska ödmjukhet som ekonomiprofessorn Erik Angner efterlyste i ett tidigt stadium av pandemin.

I backspegeln kan vi konstatera att många av debattinläggen och påståendena om pandemiutvecklingen snabbt blev inaktuella. Det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020, som Tegnell och Giesecke upprepade gånger påpekade.  

Vänsterns analytiska förmåga bör förbättras

För det andra: vänstern måste bli bättre på kritisk analys och lära sig att bättre förstå och tolka statistik, naturvetenskaplig och medicinsk forskning. En stor del av pandemidebatten – kanske i synnerhet från vänster – drevs av känslor och de kritiska analyserna saknades alltför ofta.

Förespråkandet av munskydd och hårda nedstängningar för att stoppa smittspridningen – som många vänsterkritiker gjorde – blev mer en form av godhetssignalering snarare än argument byggda på någon stark evidens för effektiviteten av sådana åtgärder.

Vi vet i dag att effekterna av munskydd och drakoniska samhällsnedstängningar var blygsamma, ibland obefintliga och i vissa fall direkt negativa.

Detta påpekade många av oss redan tidigt under pandemin, men vi blev ofta bryskt avfärdade i det hysteriska stämningsläge som rådde under våren 2020 då känslorna tog överhanden.

Andra direkt missvisande påståenden som spreds av vänsterdebattörer var nationella stereotyper om Japan och Sverige vars ”exceptionalism” påstods förklara dessa länders avsaknad av hårda restriktioner samt rena ”fake news” om att svenska kommuner förbjöd munskydd.

Restriktioner stoppar inte en pandemi

För det tredje: när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar. Aldrig tidigare i världshistorien har mänskligheten lyckats stoppa en pandemi med restriktioner, och det kommer heller aldrig att lyckas i framtiden.

Pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet som hejdar smittspridningen. Historiskt har detta tillstånd nåtts genom en kombination av naturlig smittspridning och vaccinering. Sjukdomar – nya och gamla – kommer alltid att finnas med oss.

Drömmen om en värld där ingen människa någonsin kommer att dö i någon pandemi är en utopi som aldrig kommer att förverkligas.

Vad kan göras?

Vi måste i stället fokusera på vad vi faktiskt kan göra, som att minimera riskerna för att nya pandemier uppstår och förbereda oss bättre inför framtiden. Mycket av detta borde vara självklar och klassisk socialistisk politik och miljöpolitik med vänsterprofil: minska avskogningen och miljöförstöringen, avveckla stora djurfabriker och djurmarknader och motarbeta stora monokulturer som ökar riskerna för zoonoser som utvecklas till nya pandemier.

Andra viktiga politiska verktyg är att rusta upp sjukvård, hälsovård och äldreomsorg, motarbeta privatiseringar av offentlig vård och omsorg, satsa på medicinsk forskning, samt utveckla nationell och internationell produktion av vaccin.

Borgerligheten har andra prioriteringar

Internationellt vaccinbistånd och avvecklande av nu rådande patentregler på både vaccin och andra läkemedel är andra viktiga vänsterpolitiska socialistiska krav med udden riktad mot den privata läkemedelsindustrins vinstintressen.

Dessa åtgärder lär knappast de liberala och konservativa kritikerna av Sveriges pandemistrategi instämma i. Borgerligheten kommer alltid att prioritera låga skatter och de kommer aldrig att vara intresserade av stora offentliga satsningar på sjukvård, forskning, internationellt bistånd eller samarbeten som hotar de privata vinstintressena. 

The post Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra? first appeared on Opulens.

MUSIK. Efter julfirandet insåg jag att Nyårskonserten från Wien faktiskt är det mest andliga vi har kvar i offentliga sammanhang. I alla fall om man med detta menar något slags stram fokuserad närvaro. Jag vågar inte tänka på vad Jesus hade sagt om det sorglustiga tingeltangel som julen förvandlats till. Poängen är att det faktiskt bara är en gång om året vi får inblick i de aristokratiska rummen i Wien och drömma lite om kristallkronor och långklänningar.

Traditionen erbjuder en annanhet att längta till, men även en viss uppfodrande stramhet vi alla behöver. Detta i ett tidevarv präglat av sociala mediers sockerchock dygnet runt. Det är detta konstanta spektakel Melodifestivalen blivit en del av nu, ”hela Sveriges Mellofest”, och vi är trötta på det. Trötta på att det blivit en arena för enbart positionerande och drama. Melodifestivalen som från början var närmast en eftergift från Sveriges strängt mästrande public service. ”Nå, svenska folket kan väl få lite sockrig skärmtid.”

På Eurovisionsnivå var tanken att det skulle samla och överbrygga ett Europa som mindes åren 1939-1945. Kanske dags för Sveriges Television att komma ihåg detta och lära av Nyårskonserten? Kostym eller långklänning! Melodin och sångrösten i fokus! Det är nämligen en känd paradox att möten och överbryggande aktiviteter sker bäst inom ett visst ramverk. Ja, jag vet det är överdrivet att associera till gudstjänst men tänk på den psykologiska aspekten. Som det är nu ser vi snarare en negativ kulmen på vår samtid; en gräll och polariserad apcirkus.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Melodifestivalen är en apcirkus first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Valrörelsen har varit skrämmande dålig. Märkligt, då det den här gången fanns fler ödesfrågor än på länge. Då borde debatten bli bättre, mer saklig, mer tyngd av allvar. Istället tvärtom. Rena cirkusen och man var tacksam när det bara handlar om halvsanningar och inte hellögner.

Mest trist är att politikerna “kommer undan med det”. Precis som Trump länge gjorde. Måhända är det formatet på debatter som gör det. Eller samhällsklimatet. Sakliga och tjatiga frågor med krav på att förklara ges ingen plats. Politiker behöver nästan aldrig verifiera sina påståenden. Därmed ligger en del av skulden för den urspårade valdebatten på journalistkåren.

Vi som varit med en tid minns 1991 då populistpartiet Ny Demokrati hade skrivit sitt partiprogram. En av ledarna hette Bert Karlsson och hade blivit mångmiljonär på dansband. Den andra hette Ian Wachtmeister, greve och måttligt framgångsrik affärsman. Bert Karlsson kom till Aktuellt-studion fylld av sitt vanliga arroganta och skräniga självförtroende. Han skulle berätta om partiprogrammet. Där mötte han i direktsändning en vänlig och korrekt reporter, Olle Stenholm. Denne var unik, jämfört med dagens valbevakning. För han hade noga läst på, han var envis och han lät allt ta tid.

Han gick igenom programmet, i princip sida för sida, och pekade ut den ena stolligheten efter den andra. Inte bara åsikterna utan att allt var ologiskt och okunnigt. Stenholm krävde tydliga förklaringar. Vilket var omöjligt att ge då texten var ren populism, förmodligen skriven på några timmar av en halvtaskig reklambyrå.

Snart insåg tittarna två saker. Den första var att Bert Karlsson inte läst partiprogrammet. Det andra var att han snabbt, för han är ingen dumbom, insåg att han var helt körd. Han var inbjuden till sin egen avrättning och den skedde i direktsändning under bästa sändningstid i nationell tv. Aldrig har någon önskat ett strömavbrott i tv-huset så mycket som han gjorde då.

Stenholms metod var enkel och han behövde inte vara elak. Han hade läst på och han var envis på gränsen till tjatighet. Det räckte. Bert Karlsson kom inte undan. Men dit når inte dagens journalistik. 

Låt mig ta två tydliga exempel i nutid. Av en händelse figurerar KD-ledaren Ebba Busch i båda. Hon är inte vald avsiktligt. Men kanske oundvikligt.

Hon har byggt sin politiska karriär på att socialdemokraterna är ensamt ansvariga för krisen i vården. Otroligt, då vården styrs av 21 politiskt tillsatta regioner. Det står i mellanstadiets lärobok i samhällskunskap. Åtta av tio bor i regioner som helt eller delvis styrts av borgerliga partier. Det vet KD. Det vet journalisterna. Men hon får mala på. Lögnen ifrågasätts inte. Och upprepas en lögn tillräckligt ofta…

Men i Aktuellt nyligen när Cecilia Gralde ledde en debatt mellan Busch och socialminister Lena Hallengren, påpekade de två att KD och deras politiska vänner var ansvariga för huvuddelen av sjukvården i landet. Ebba är inte dum, hon är streetsmart. Hon lade huvudet på sned och försökte vara statsmannamässig. Med en röst en oktav lägre än normalt och de stora glänsande ögonen fokuserade i kameran sade hon allvarligt: Jo, vi har alla ett ansvar…

Varför i h-e kunde reportern då inte frågat: ändå har du i åratal sagt motsatsen? Trummat in en lögn gång på gång? Varför? Ingen sådan fråga. Busch kom undan med det. 

Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel.

Samma med den nu nästan världsberömda falukorven. Alla gick i fällan. Ebba viftade med en falukorvsring i radio (!) och hävdade att den för ett år sedan kostade 24 kronor. Idag kostade den 40. Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel. Debatten efteråt handlade om två saker. Dels vad en falukorv egentligen kostar. Alla hade olika prisuppgifter, från extrapris på Lidl till ordinarie pris på Ica Nära i Djursholm. Det betydde att båda priserna stämde. Sedan gick debatten över till snack om kötthalt.

Dels gråtmilda krönikor, Aftonbladet toppade den listan. Daniel Suhonens handlade om att han i sin fattiga ungdom sett sin mamma tvingas föda upp familjen på falukorv till extrapris. Bortskämda Ebba hade inte en aaaaaaning om hur vanligt folk hade det. Inte ett öga torrt.

Men vad Busch påstod var att samma typ av falukorv ökat från 24 till 40 kronor på ett år, alltså 70 procent. Påståendet var buslätt att kolla. Men ingen orkade göra det eller ens fatta den enda väsentliga frågan: talade KD-ledaren sanning?

Svaret fanns ett par knapptryckningar bort. Statistiska Centralbyråns prisundersökningar finns på nätet och visar att priset på charkprodukter har stigit med 9,8 procent på ett år. Ebba hävdade i nationell media 70 procent! Skandalen var att ingen journalist gick in på SCB:s sajt. Att göra ett scoop och sänka hela KD:s korvtaktik hade tagit tio minuter. Ett grovt tjänstefel av pressen.

Ebba kom undan igen. För när Sverige står för sina största utmaningar sedan andra världskriget handlade valdebatten om felaktiga priser på falukorv. Ett land får de politiker och den regering de förtjänar. Att Sverige har förtjänat så lite…

The post Journalisterna är ansvariga för den usla valrörelsen first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Även om det är svårt att avgöra mediebildernas sanningshalt borde hur vi förhåller oss till bilderna vara enklare. Det vill säga med en sund skepsis, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Krigets första offer är sanningen heter det och det är klokt att förhålla sig kritisk till de olika bilder som nu sprids från det pågående kriget i Ukraina. Men inte alltid helt lätt.

I veckan retweetade jag själv ett filmklipp på en ukrainsk yngling som, enligt tweeten, ringde upp slumpvisa ryska ungdomar vilka svarade honom med förklenande tillmälen. Men filmen visade sig vara flera år gammal och dessutom redigerad i propagandasyfte. I det längre originalet presenterar sig den unga youtubaren varannan gång som ryss och varannan gång som ukrainare och bemöttes lika ofta, från bägge nationaliteter, av trevliga röster från andra sidan dataskärmen som av oförskämdheter.

Enligt experter är TikTok sämre på att bekämpa desinformation än Facebook, Instagram och Twitter. ”Ingen annan plattform har så mycket falskt innehåll”, sa BBC-journalisten Shayan Sardarizadeh till nyhetsbyrån AFP i torsdags. Han granskar flödet på TikTok dagligen och menar att miljontals, ofta unga, användare översköljs av falsk information. Det kan handla om videoklipp från tidigare konflikter, äkta klipp med vilseledande berättarröster eller till och med fejkade direktsändningar.

Även sanningshalten i de traditionella mediernas bilder från kriget har ifrågasatts. Nu i veckan har exempelvis Ryssland hävdat att de chockerande bilderna från ukrainska Butja är falska. De döda människorna som låg längs gatorna var i själva verket levande ukrainska skådespelare hävdade Putin-regimen. Något som senare motbevisats av New York Times när satellitbilder jämförts med bilder och filmer från platsen. Jämförelser som visade att kropparna legat på samma ställe i veckor.

Sam Dubberley är chef för digitala utredningar på människorättsorganisationen Human Rights Watch och har arbetat med att verifiera uppgifter och berättelser från krigszoner i flera år. Nyhetsbyrån TT intervjuade honom i veckan om det arbetet. I dagarna har Dubberley tittat på bilder på gator och byggnader i Butja och sedan också jämfört med satellitbilder. Exempelvis lyckades han identifiera en plats genom ”Till salu”-skyltar utanför ett hus. Med hjälp av texten på skylten letade han sig fram till byggherrens sajt vilket ledde honom till den exakta plats där filmen hade tagits.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För att försöka fastställa vid vilken tidpunkt en video eller bild är tagen kan man enligt Dubberley titta på vad folk har på sig, vädret en specifik dag, om folk har munskydd, eller modeller på mobiltelefoner och när de tillverkades. Ju mer material som kommer från ett tillfälle, desto enklare är det att verifiera. Det går att producera en välgjord fejkad video från en plats, men att göra flera stycken är svårt, menar Dubberley.

Bilder och filmer är dock bara en del av arbetet. Human Rights Watch samarbetar också med landexperter, konfliktforskare och forensiker som tittar på skador på offren. Vidare har organisationen också personal som intervjuar vittnen och vapenexperter som granskar militäruniformer och vapen.

Även om det är svårt att avgöra mediebildernas sanningshalt borde hur vi förhåller oss till bilderna vara enklare. Det vill säga med en sund skepsis, särskilt till de bilder som sprids via sociala medier utan att ha passerat redaktionen hos en oberoende journalistisk medieaktör.

The post Kan vi lita på bilderna från kriget? first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. För att marknadsekonomin ska fungera krävs marknadsföring. Kunden måste veta vilka alternativ som finns. Det menar Pär Axelsson i en replik till Erik Cardelús reklamkritiska krönika i tisdags. Cardelús svarar direkt här under.

I en välskriven krönika i Opulens sågar Erik Cardelús helt reklamen. Hans tes är att den målar upp orealistiska världar, gör människor olyckliga och därför är livsfarlig. Hårda ord.

Der är omöjligt att säga att han har helt fel. Att hitta reklam som kan kallas bondfångeri är lättare än lätt. En viktig del i hans kritik är att dagens digitala marknadsföring är ännu farligare än den traditionella. Detta eftersom denna var tydlig och hade en identifierbar avsändare: ”Volvos Värde Varar”, ”Ta’t lugnt – ta en Toy”. Men marknadsföring via Facebook och Google, går ut på att vi inte ska förstå att vi tar del av reklam – än mindre ska vi kunna identifiera den som står bakom.

Men vad Cardelús artikel undviker, precis som i många liknande betraktelser, är frågan som i sämre amerikansk film kärnfullt skulle uttryckas som: “What’s the f-cking alternative?”

Jo, en värld utan reklam. Jag reste å yrkets vägnar en del i Sovjet och Östeuropa på 70-talet. Där fanns den världen. Det var också en värld där det fanns en typ av tandkräm, en sorts herrhatt, två typer av personbilar. Och framförallt – en typ av marknadsförd åsikt.

Marknadsekonomin har många fel och brister och är lätt att kritisera. Ett annat problem är att den i princip saknar konkurrens. Andra ekonomiska system som prövats i vår tid har misslyckats ganska snabbt. Eftersom de än i mindre grad än marknadsekonomin gett ett bättre samhälle och lyckliga människor.

När marknadsekonomi fungerar som den ska, vilket den sällan gör fullt ut, plockar den fram de produkter folk vill ha till de priser vi tycker är rimliga. För att den ska fungera krävs marknadsföring/reklam. Kunden måste veta vilka alternativ som finns. Genom att via reklam erbjuda marknaden en produkt eller tjänst, får producenten veta om den håller måttet – det vill säga om tillräckligt många vill köpa den. Därmed lokaliseras resurserna riktigt.

Enkelt uttryckt – reklam är blodomloppet i marknadsekonomin. Stryps den dör ekonomin.

Utan marknadsföring hade Bill Gates haft monopol på våra datorprylar. Apples styrka var och är en genialisk marknadsföring. Vi hade haft monopol på bryggerimarknaden. För det var Leon Nordins lysande kampanjer som fick då nästan konkursmässiga Spendrups att utmana halvstatliga Pripps och erbjuda alternativ folk längtade efter. Listan på liknande exempel kan göras hur lång som helst.

Hur skulle Erik Cardelús kunna hitta böckerna, musiken och filmerna han ville se i en värld utan reklam? Hur hade han funnit den bostad han vill ha?

I Tyskland ställdes de olika typerna av ekonomi mot varandra på ett tydligt sätt. I slutet av 50-talet byggde Öst en bil som hette Trabant. Den skulle konkurrera med Västs Volkswagen. I början var priset ungefär det samma och de var båda enkla till konstruktionen.

Tiden gick och Trabanten blev en succé, väntetiden för en bil var upp till 15 år. Den saknade konkurrens och utvecklades mycket litet. Det behövdes inte. Tvåtaktsmotor och plastkaross sålde finfint. År efter år.

När muren föll 1989 var Västs Volkswagen en tekniskt och prestandamässigt helt överlägsen bil. Den enkla modellen Polo var dessutom betydligt billigare än Trabanten. Tillverkningen av den östtyska bilen upphörde omedelbart. Marknaden, förmedlad via reklam som gjorde att folk kunde välja, hade tvingat fram en bättre och billigare produkt.

Visst kan vi ta bort all reklam. Men det kommer innebära att vi får göra oss av med en massa annat också. Vi kommer går in i en annan värld. Kan vi göra så mycket reklam för denna reklamfria värld att allmänheten vill köpa den?

Svar direkt:

Lika svårt som Pär Axelsson finner det att invända mot huvudsaker i min krönika, bland annat med frasen “Det är omöjligt att säga att han har helt fel.”, lika svårt tycker jag det är motsäga hans tes. Jag är tacksam att han reagerat på ett så välskrivet sätt.

Just nu är marknadsekonomi det bästa sämsta alternativet vi har.

Varken jag eller någon jag umgås med har någon alls längtan tillbaka till ett system som vi visserligen inte har upplevt, men som vi på goda grunder förstår var långt värre än dagens rådande alternativ. Östkommunismen förgjorde sig själv. Det var ett – på många sätt – ruttet system. Dagens system är otvivelaktligt bättre, men likväl som allt annat i ett öppet och demokratiskt samhälle möjligt att debattera och utveckla.

Om mina ord var hårda eller inte, lämnar jag till varje enskild läsare att avgöra. Personligen uppskattar jag att läsa krönikor som länkar till fakta, egna tankar och andras röster, men som samtidigt tar ut tydliga och tänkvärda positioner.

Min position är att mycket av dagens reklam är skadlig och fördummande, en åsikt som är föga unik.

Samtidigt finns reklamen där som en självklar del av vår marknadsekonomi. Så vi får ta det onda med det goda, men vara öppna för utveckling. Just därför uppmuntrar och uppmanar jag till kritiskt tänkande, vad gäller reklam och mycket annat ofullständigt som vi lever med.

The post Reklam är blodomloppet i marknadsekonomin first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis, en influencer, som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar”, skriver Erik Cardelús.

Var går gränsen mellan jaget och reklamen? Det enkla svaret är att den inte finns, för vi simmar alla runt i en soppa där någon vill sälja oss något. Och nog har det alltid sett ut så: varumärken har aldrig varit kirurgiskt separerade från omgivningen. Människan är ett synnerligt socialt djur, från savannen till Säffle. Och alla vill vi göra intryck på varandra. Impa och stajla är en förutsättning för den parningslek som sedermera sätter människor till världen och att vara utanför gör ondare än något annat för oss människor. Därför är rädslan i en cancel- eller incelkultur så effektiv och plågsam, för ingen vill vara ensam och utstött. Alla vill ju vara med och lira, som rockpionjären Jerry Williams en gång förkunnade. Eller: Vi vill never walk alone, för att sjunga den gamla fotbollsdängan på svengelska.

Köper man en ny hatt dubbelexponeras någon cool typ som glider runt i just i en sådan hatt. Läppjar man på en drink eller sätter på läppstift stryker bilden av en snajdig kändistyp förbi i rörelsen. Allt det där är gammal kommersiell och självförhärligande skåpmat, just nu kallad för influencer, personligt varumärke och relationsbyggande marketing.

Skillnaden mellan nu och då är att flödena har blivit så mycket effektivare. Bluffen maxas, nu när flödena är så digitala och lättmanipulerade. För alla vet att de andras liv inte är så perfekta som på Instagram, men ändå. Går man på teater, ja då ska det vara vässat illusionsmakeri.

Förr var det annorlunda. Verkligheten hade fler synliga skråmor och repor. Ville man efterlikna Snygg-Jonas eller Stark-Stina på bondgården eller ungdomsgården, fanns alltid motbilder och nyanseringar. Ibland var Jonas kraftigt bakis och hade nyutslagna finnar, Stina hade svåra menssmärtor och stukad fot. Det fula gick inte att filtrera bort; det trista snacket inte att klippa bort. Fulheten fanns där hela tiden, tillsammans med skönheten. Det svaga och det starka badade i samma pöl. Varken skönhetskirurgi eller (o)verklighetskirurgin var så utvecklad.

I Svenska Dagbladet i måndags skrev Essy Klingberg insiktsfullt om vår nya sköna värld, med influencers och deras följarflockar. Närmast påminner de om sekter, snurrande kring säljet och inte själen. Det sägs att om ”blankpolerade och poserande selfies kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår: våra blickar riktas hit. Således också annonsörerna.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I texten droppas några akademiska kändisar: den franske filosofen Baudrillard som menade att vi lever i en hyperverklighet, med manipulationen som mänsklig motor. Här nämns också den frustande skäggige slovenske filosofen Slavoj Žižek, som menar att vår digitalt dopade tillvaro ger oss möjlighet att leva ut undanträngda delar av oss själv. Tänk bara alla perfekta plutmunnar och inoljade tvättbrädor på Tinder, snyggheter som sedan visar sig vara något annat. Ny-marxisten Žižek kanske inte menade just så, för manipulationen kan såklart löpa åt olika håll och det finns både överjag, jag och det, liksom en sublimerande fantasi enligt bland andra Freud. Men reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis (en influencer) som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar. Reklamen använder enkla drifter och lovar en superversion av oss själva. Och detta bondfångartrick passerar aldrig bäst-före-datum.

Att det digitala formatet lätt kan förvrida, förvränga och förgifta, är inget nytt. Bekant är också att vi saknar effektiv beredskap för det; inte minst om ”vi” råkar vara unga, med hjärnor och erfarenheter som inte riktigt mognat. Människan har trots allt haft många tusentals år att finslipa den analoga samtalskonsten, men blott ett par decennier att kommunicera digitalt. Psykiatern och skribenten Anders Hansen – och alla hans forskande gelikar – har pumpat ut mängder av folkbildande böcker och föredrag om saken. Forskningsrapporter visar i princip samma sak: att personliga jämförelser baserade på digitala berättelser lätt kan få oss att må dåligt, att överdriven skärmtid tar tid från annat och bidrar till att de sociala relationerna inte underhålls och utvecklas, att digitala medier skickar dopaminduschar som får oss att fastna och påverkar sömnen negativt. Gammal skåpmat numera. Frågan är ändå hur vi går vidare.

Redan på 1950-talet gav Sven Lindqvist ut den omtalade och omdebatterade boken Reklamen är livsfarlig. Och nog hade han många poänger, den skarpe Sven. Själv skulle jag gärna skriva en fortsättning på boken (väl medveten om att Sven nog hade gjort det bättre).

Andemeningen i min bok skulle vara att reklamen alltid varit livsfarlig, men främst livsfientlig: att vi undervärderar, missaktar och underutnyttjar det enda liv vi fått, tillsammans med andra. Reklamen bygger på att vi ständigt är missnöjda med oss själva, att vi ständigt är på väg vidare, sneglar bort och på någon annan, ständigt vill köpa mer och nytt. Att vi ständigt vill vara någon annan och någon annanstans. En rastlös och uppstressad eskapistisk-kommersiell rörelse utan slut, ett oändligt svajpande, zappande och zoomande. Och med dagens extraordinära globala hot är den inställningen mer skadlig än någonsin. För vi behöver mer än någonsin stå kvar och kämpa för den enda värld som vi fått och aldrig kan byta ut.

The post Det eviga bondfångartricket first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I medier skildras Ukrainakriget som berättelsen om David och Goliat. Men krigets sanning är sällan enkel att återge – i synnerhet inte när konflikten kommer närmare journalisterna.

Elin Swedenmark/TT
Erika Josefsson/TT

The post Krigsjournalistik riskerar att elda på konflikt first appeared on Opulens.

KONFORMISM. ”Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas?” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om vilka frågor som är intressanta för kulturmagasinet under det valår som snart drar igång på allvar.

“Trollkonton som trakasserar, hånar och förlöjligar sina politiska motståndare på ett sätt som Hanif Bali skulle skämmas över. Men det är inte ryska trollfabriker som ligger bakom. Det är Svenskt Näringsliv som i år lägger 200 miljoner kronor på att få fram högerns agenda i valet.”

Inför förra valet uppmärksammade Jan Scherman rapporten Pengarna bakom samhällspolitiken på Aftonbladets kultursida. En granskning från Arenagruppen och LO som belyste en skriande diskrepans, där idéföretagen till vänster med sina tio miljoner endast förfogade över en tjugondel av högerns resurser. Det här har förstås avgörande betydelse för vilka frågor som tar plats i medierna under ett valår.

Högerpartiernas valbudget brukar alltid vara dubbelt så stor som vänsterpartiernas. Lägg därtill ovan nämnda miljoner, som dessutom är mer än vad högerpartierna tillsammans lägger under en valrörelse, så blir skillnaden än större. Och utanför valbudgeterna, särskilt när det gäller medierna, ser det inte bättre ut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Av de traditionella dagstidningarnas ledarsidor är fyra av fem borgerliga. Om vi räknar upplagor är skillnaden ännu större och därtill har vi ju de nya så kallade alternativmedierna, där många av de stora aktörerna är högerpopulister eller rentav dito extremister.

Under valåret kommer kulturmagasinet Opulens, liksom tidigare, givetvis att i första hand fokusera på kulturpolitiken. Men utrymme kommer också finnas för idédebatten och de grundläggande demokratiska frågorna. Hur våra medier fungerar är en sådan fråga och de ojämna resurserna är problematiska. Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas? Har kulturjournalistiken en särskild utjämnande uppgift för debatten? Hur påverkas dagskritiken?

Ja, det finns många frågor för ett kulturmagasin att fundera kring under ett valår. Även om du i våra spalter kanske inte kommer att finna många entydiga svar hoppas vi i alla fall kunna belysa en del av de centrala frågorna.

The post Kulturjournalistik under ett valår first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – varför diskuterar vi sällan idag reklamen med samma intensitet som andra inslag och företeelser i medierna, undrar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

I mina kvarter har elskåpen, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, försetts med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.

Massmediernas förmodligen minst önskade inslag är märkligt nog sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, tv, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?

Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.

Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågor ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För majoriteten av skåpen har istället försetts med reklamtavlor för i första hand lokala evenemang. Det vill säga de fungerar som tidigare men till en kostnad och politiska affischer är inte tillåtna.

Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis alltså blivit avgiftsbelagt och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det höjer “känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”

Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda påverkar lokalsamhället positivt. Enligt vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som en företrädare uttryckte det sig i Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med miljöfernissa med andra ord.

Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.

The post Vi måste prata om reklamen first appeared on Opulens.