MEDIEBEVAKNINGEN. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan å andra sidan bara en tänkt Gud vara, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mexiko, USA, Mellanamerika, Venezuela, Brasilien. Sudan, Kongo, Mali, Sydafrika, Uganda, Egypten. Turkiet. Irak, Iran, Palestina, Israel, Syrien, Gulfstaterna, Afghanistan. Indien, Burma, Thailand, Hongkong, Kina. Ryssland. Etcetera, etcetera.

Jag läser och läser, lyssnar och lyssnar och inser ju: f-n vilka helveten världen kan uppvisa. Samtidigt sneglar jag på europeisk, amerikansk, afrikansk och svensk press. Och då måste vi ju ändå komma överens om, tycker åtminstone jag, att alla inlägg i alla frågor bygger på ett urval och en kombination av fakta. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan, å andra sidan, bara en tänkt Gud vara: en som ser sub specie aeternitatis (under evighetens synvinkel, reds anm).

Ändå. Om jag begränsar mig till Sverige. Mats Knutsson och hans motsvarigheter i P1. Våra större papperstidningar: främst DN, GP, SvD, AB och Expressen. Vad är det man uttrycker? Främst på ledarsidorna och i sina kulturartiklar, kanske också i en del krönikor? Ja, jag är inte man nog att kunna bena ut allt, även om jag har mina färgade åsikter.

Jag presumerar alltså på ett antal såväl ”blå” som ”röda” tidningar och tidskrifter. Jag läser mer eller mindre dagligen engelska, israeliska, amerikanska och franska tidningar på nätet. Jag läser mycket – och många – fackböcker. Jag går på de föredrag det finns bussar till. Jag funderar själv och får en del antaget på nätet. Utan egna plattformar kan jag inte bemöta korkar i våra mer etablerade medier. Synd. Ibland, ibland, kunde jag nog tillföra en del.

Så. And so what? Låt mig bara här, som hastigast, nämna några exempel på nyheter och ”debatter” där jag blivit alltmer vilsen. Beroende på mig själv? Ja, delvis. Beroende på sättet att resonera i våra etablerade media? Ja, delvis – och mer än delvis.

Häromdagen läste jag en understreckare, bland många andra lysande sådana, i SvD. Den handlade om Adam Smith – både hans mest kända bok, och hans mindre kända, moralfilosofiskt laddade, bok. Jag blev inte ett dugg förvånad, men återigen mer än ledsen. ”Folk” – det vill säga politiker och (för mig outgrundligt) ”erkända” debattörer – känner inte till Smith. Inte heller nationalekonomer. Ännu mindre Marx, Bentham, Burke. Varför skall vi då lyssna till, eller läsa artiklar av, sådana politiker och debattörer?

Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Och så har vi då alla dessa patriarker! I nästan alla de ovanstående länderna regerar grymma patriarker. Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Israel-Palestina. Ja, vad säga? Personligen tycker jag att det är fruktansvärt att Hamas, Hizbollah (i Libanon), Iran och andra hyser en så otvivelaktigt svart syn beträffande Israel. Att man vill att Israel skall förintas är hemskare än hemskt. Samtidigt – notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – har vi den fruktansvärda bosättarrörelsen på den olagligt ockuperade Västbanken, kontrollen över och övervåldet mot palestinierna i Gaza, försöken att annektera även Östra Jerusalem, den brutala och korrupta regimen Netanyahu. Men att diskutera detta i Sverige är i praktiken omöjligt. 90 procent av våra medier betraktar all kritik mot staten Israel som antisemitisk och all kritik mot muslimer för islamofobisk.

USA-Ryssland. Ja, vad säga? Personligen tycker jag synnerligen illa om Putin, liksom de som stöder och i någon mening får fördelar av honom. Personligen uppfattar jag verkligen annekteringen av Krim och den subversiva verksamheten i främst Östra Ukraina som djupt problematisk. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – uppfattar jag Trump och hans anhang som ett av vår tids största hot och problem. Å andra sidan – ja, å andra sidan – är jag inte alls odelat kritisk mot vare sig alla ryssar eller alla amerikaner. Låt mig då säga, att de flesta i min ”vänsterbubbla” här på Orust har mycket lättare för att kritisera USA än Putin. Samtidigt tycks våra medier – och våra politiska partier – vara för Nato, USA, ett ickeundertecknande av FN:s antikärnvapendekret och så vidare. Och få är särskilt kritiska till vår härliga, dalmas försvarsminister Peter Hultqvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Merparten av muslimerna – andra religiösa företrädare. Ja, vad säga? Själv har jag just i dagarna tagit definitivt avstånd från Vänsterpartiets märkliga inställning till hederskulturen. Likaså känner jag föga sympati för de ultraortodoxa religionsutövarna oavsett vilken lära de bekänner sig till. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – kan jag inte förstå alla dessa människor som – i såväl etablerade som sociala – medier närmast slentrianmässigt gycklar med kristna i allmänhet; och som knappt nämner allt ohyggligt som hindunationalismen i Indien står för. Judarna tycks här vara omöjliga att angripa, ity varje angrepp på något ”judiskt” (stat, kultur, språk, etnicitet, religion) på något märkligt vis – åtminstone inom de borgerliga partierna – per definition tolkas som något ”antisemitiskt”.

Afrika. Ja, vad säga? Afrikas över 50 länder verkar ofta betraktas som en ”klump”. Det innebär problem. Problemet består i att lyfta fram det onda såväl som det goda. I botten förefaller mig finnas en historisk ”skuldkänsla”, som vare sig tillåter det ena eller det andra.

Och så vidare etcetera. Om vi inte kan tala nyanserat om något av detta – hur blir det då? För att inte tala om den heliga kapitalismen, nyliberalismen, tillväxten? Det blir pannkaka. Det leder till tystnad eller hallelujarop.

Illa, illa, illa. Kan det upplevas som av en korkad lantis på en kobbe i Bohuslän. Men inte i – för att ta ett blad ur högen – DN. Inte heller bland koftorna på Södermalm i vårt eget Mecka eller Jerusalem: Stockholm.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Världen idag first appeared on Opulens.

VALVAKAN. Var det så enkelt att vi såg glädjen hos den privilegierade politikerklassen som har förmåner, pensioner och övergångsförsäkringar som de flesta av oss andra inte ens kan drömma om? skriver Erik Cardelús i en kommentar till EU-valvakan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vem minns inte slutscenen i succéfilmen Tillsammans? Filmen om ett kollektiv på 70-talet som slits itu av konflikter och trubbel, men där allt slutligen vänder i en härlig och euforisk fotbollsmatch i snön, en match där alla får vara med, vinna och göra mål.

Förvånansvärt mycket kändes igen under den nyligen inträffade EU-valvakan. Inte för att dagens politiker uppvisar någon större likhet med dåtidens långhåriga och avslappnat klädda proggare. Varken estetiskt, existentiellt eller ideologiskt. Men det där ystra jublet fanns där — nu som då. Från höger till vänster, från vinnare till förlorare. Alla jublade de inför tv-kamerorna, med kramar och armar uppsträckta i luften: ett kraftigt backande Miljöparti, liberaler som med en hårsmån föll ut ur EU-parlamentet, ett förtroendekrisdrabbat Vänsterparti, ett Socialdemokratiskt parti som aldrig varit så litet i ett val, ett FI som skrumpnade ihop till en kvartersklubb och ett krisande KD efter Adaktussons ideologiska soloåkning i abortfrågan.

Gemensamt för alla valvakande partisympatisörer var att de tog ut en seger som vi tittare inte riktigt rymdes i, allra minst de väljare som oroas av dagens högernationalistiska vindar och det klimat som håller på att kollapsa.

För på valnatten gestaltades ett innanför och utanför, den omtalade klyftan mellan de förtroendevalda och folket gjorde sig tydligt påmind. Nu i form av ett uppvisat kollektivt sinnestillstånd. Vad detta beror på kan man alltid fundera kring.

Var det så enkelt att vi såg glädjen hos den privilegierade politikerklassen som har förmåner, pensioner och övergångsförsäkringar som de flesta av oss andra inte ens kan drömma om? Länge mässade ju samma politiker på om arbetslinjen, att folket inte kan gå runt och suga på bidrag, utan att vi måste acceptera att det ombytliga arbetslivet inte ger oss några garantier, att vi måste uppdatera vår kompetens och vara beredda på att ställa om på egen bekostnad någon gång under yrkeslivet. Ingen anständig pension ges såvida vi inte betalar den själva och arbetar till sjuttioårsåldern.

Eller kan det vara så att dagens politiker är så medietränade att de lyckas dölja besvikelse och nedstämdhet när det går dåligt, känslor som för oss andra är fullt naturliga och vittnar om vår (felbara) mänsklighet?

För enligt reklamens förljugna grammatik är vi alla unga, snygga och framgångsrika, åtminstone så länge vi köper den produkt som erbjuds. Här finns inte plats för sura miner, bara vinnarsmajl. Och varför skulle helt plötsligt månglarna stå där och visa besvikelse, missmod, och nedstämdhet så länge de är kvar i säljarbranschen? Vore det inte att sänka sin produkt inför nästan säljpitch som vanligen inträffar var fjärde år?

Eller följer det blott och bart dagens fake-it-’til-you-make-it-logik? En mentalitet som drivs på av dagens narcissistiska sociala medier där det alltid gäller att publicera den snygga sidan, helst med ett bra filter?

Eller kan vi förklara det med den där typiska svenska avundsjukan, den som ofta hänvisas till för att ta udden av rättvisetänkande? Ingen får vara bättre än någon annan, alla ska ha det lika dåligt och äta samma trista havregrynsgröt. Det var därför som vi avundsjuka väljare reagerade på politikernas härliga glädjeyttringar. Kruxet är bara att denna specifikt svenska avundsjuka uppträder på snarlikt vis i många länder, där den också beskrivs som unik och endemisk. Exempelvis finns den sedan länge omtalad i det soliga Spanien, både bland folk och fä.

Så återigen tillbaka till filmen Tillsammans, där en av mest minnesvärda replikerna gör gällande att det är “bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam”. För visst är det härligt att äta tillsammans. Det blir lätt muntert och varmt. Det känns mindre eländigt och ensamt. Speciellt om sällskapet är trevligt, det bjuds på något festligare än havregrynsgröt och det hälls någon porlande dryck i glasen.

The post Klyftan mellan de förtroendevalda och folket first appeared on Opulens.