DIGITAL BREVLÅDA. Ludvig Almgren ser allmänt införande av digitala brevlådor som ett ett steg i rätt riktning. Större rörlighet och frihet för de medborgare som vill ha det. 

Den 30:e Januari 2023 gav Sveriges regering Postfinansieringsutredningen i uppgift att undersöka möjligheten att kräva av alla medborgare att ha en digital brevlåda. Om detta skulle genomföras skulle på sikt kravet i bokföringslagen om fysisk adress kunna strykas. Detta skulle i förlängningen kunna innebära ett paradigmskifte, kanske till och med i klass med kristendomens införande eller skapandet av den moderna nationalstaten.

Idén om den digitala nomaden har långsamt byggts upp ända sedan internet började användas i större skala. Min bild är en person i 20-års åldern som har ett jobb som innebär minimala eller inga krav på fysisk närvaro. Personen arbetar från sin laptop och kan således befinna sig precis var som helst där det finns wifi. Nomaden kan alltså bedriva sin verksamhet varsomhelst på jordklotet och teoretiskt från en rymdstation i omloppsbana runt planeten.

Jag skulle härmed vilja komplettera bilden av den digitala nomaden med den av den digitala medborgaren.

Uppfattningen om var människor ”hör hemma” är något som har skiftat under historiens lopp. När slaveriet avskaffades i Europa till förmån för feodalismen innebar detta att majoriteten av befolkningen blev livegna bönder. Man var fortfarande tvungen att arbeta åt sin herre men skillnaden var att man inte längre var en handelsvara som utan förvarning kunde bli separerad från sin familj och såld på en marknad. Den livegna bonden hade ett förutsägbart liv, han eller hon föddes i en familj, arbetade på en åker, gick i en kyrka varje söndag, betalade en andel av sin skörd till eller arbetade vissa dagar av veckan på sin herres fält. Den livegna bonden bodde i något av Europas alla kungariken eller furstendömen, detta var dock ganska irrelevant för honom eller henne då han eller hon förmodligen inte identifierade sig med något utöver sin församling, sin bygemenskap och sin familj.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I takt med industrialismen och modernismen blev begreppet medborgare centralt. Helt plötsligt kunde vanliga människor flytta, i jakt på arbete i industrier. När den lokala förankringen försvann klev staten in och började bygga en relation till arbetaren. När välfärden började byggas ut med bland annat pensioner, sjukvård, och a-kassa byggde det huvudsakligen på en relation mellan staten och medborgaren.

En utav de viktigaste ingredienserna i relationen mellan stat och medborgare är adressen. Medborgaren måste ha en fysisk adress som staten använder för att kommunicera med medborgaren. Kallelse till mönstring, delgivning om misstanke för brott, beslut om äktenskapsskillnad, listan kan göras lång på alla viktiga livshändelser som manifesterar sig i ett brev från en myndighet.

Den digitala nomaden måste alltså, om han är en medborgare i en nationalstat, fortfarande ha en fysisk adress. Om detta krav slopas innebär det kanske inte någon omedelbar förändring för de flesta men ett steg i riktning mot större rörlighet för dem som vill.

En annan viktig ingrediens för den arbetsföra delen av befolkningen är anställningen. Anställningen är ju en relation mellan individen och exempelvis ett företag, en kommun, statlig myndighet eller liknande. I takt med att fler och fler aktiebolag blir så kallat multinationella skulle man kunna tänka sig att en anställning på sikt inte behöver vara knuten till ett fysiskt land. Detta i kombination med den nya trenden med distansarbete gör att den arbetande digitala medborgaren kan få ännu större möjligheter att fritt röra sig över gränserna, så länge han/hon betalar skatt, pension med mera. 

Enligt en nyligen genomförd undersökning finns nu 5 miljarder internetanvändare i världen, det är 62 procent av jordens befolkning. Det innebär 5 miljarder potentiella digitala medborgare.

Slutligen för att parafrasera Marx:

”Proletärer i alla länder digitalisera Eder, ni har intet att förlora utom Edra bojor, men en värld att vinna.”

LUDVIG ALMGREN
info@opulens.se

The post Frihet för medborgarna genom digitalisering first appeared on Opulens.

IDENTIFIERING. EU-kommissionens mål är att skala upp deportationerna. Beslutet görs utifrån från en årlig rapport där länder utanför EU som inte är samarbetsvilliga riskerar sanktioner. 13 länder har angett sociala medier som potentiell identifiering av medborgare om andra dokument saknas.

Varje år utvärderar EU-kommissionen hur länder utanför unionen agerar för att ta tillbaka de medborgare som kommit till EU eller skickats dit på asyl, men sedan fått avslag, skriver Statewatch. Rapporten är en del av beslutsprocessen för att genomföra sanktioner som syftar till att straffa “icke samarbetsvilliga” länder genom att begränsa tillgången till Schengenvisum för kortare vistelser för deras medborgare. Strategin är  att utnyttja sanktionerna för att öka utvisningarna, vilket kan innebära att skapa byråkratiska hinder såsom längre behandlingstid för visum och avgifter.

Gambia var det första landet som mötte sådana sanktioner 2021 och sanktionerna utökades i slutet av 2022. Kommissionen har föreslagit sanktioner mot Bangladesh, Irak och Senegal, men de har ännu inte implementerats.

Rapporten noterar att flera länder ibland accepterar profiler på sociala medier, telefonkontakter och pengaöverföringar som bevis på identitet utöver biometriska data, information från visumsystemet eller andra identitetshandlingar. Bland annat Algeriet, Kamerun, Ghana och Indien nämns som länder som ibland accepterar sådana bevis.

Slutligen konstaterar rapporten att flera länder ofta efterfrågar konfidentiell information enligt EU:s eller nationella rättsliga ramar, såsom information om asylprocesser, medicinsk information eller kriminalregister i samband med utvisningar. Vitryssland, Turkiet och Vietnam är bland de länder som ofta begär sådan information. 

The post Sociala medier ett hjälpmedel för EU:s deporteringar first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen”, skriver Stellan Lindqvist.

Influencer. Något flyter in, fyller ut håligheter. Vad är detta nya? Märkte vi ens när det hände, att det porlar?

För inte så länge sen var vi, kunderna, på ett ställe och marknaden på ett annat. Köpcenter, annonsblad, tevereklam (så daterat det låter, idylliskt nästan). Vi valde efter behov och tillgänglig information, just så rationellt som läroböckerna i nationalekonomi sa att vi skulle göra i en välfungerande marknadsekonomi.

Inte längre så.

Marknaden vill in, hem till dig, bli vän, skratta, gråta, tala om barnen om kärleken, hinta om sex. Det personliga tilltalet, fysiskt från en levande person, illusionen av intimitet och vänskap, den återkommande och vardagliga kontakten, allt finns där för att runda förnuftet. Jo, du vet om det, men det spelar ingen större roll. Du är nu i en relation och relationer rymmer så mycket mer än rationella beslut. Du är en följare och det porlande vattnet flyter in. Så upplöses något, gradvis: det faktum att du är kund och ingenting annat.

Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen, det vill säga i den riktning där marknad och samhälle alltmer flyter samman; där mål och medel byter plats, där marknaden blir målet och vi medlet. Facebook är inte primärt en mötesplats, Facebook är en säljplats där vi är varan.

Vad detta spelar för roll? Rollerna, det är det som spelar roll! I ett demokratiskt samhälle är vi medborgare och vi delar ansvaret för sammanhållningen och den nödvändiga och ömsesidiga tilliten. I en marknad är vi kunder och det är de egna preferenserna som styr. Två roller, nödvändiga att hålla isär. Förtvinar medborgarrollen så växer individualismen (och faktiskt också egoismen) och det ”vi” som är nödvändigt för ett starkt demokratiskt samhälle försvagas.

Paradigmskiftet skedde under Reinfeldtåren. Det var då, och i ett slag – utan någon hörbar reaktion från socialdemokraterna – som stora delar av välfärden privatiserades (för en hungrig marknad finns få områden som är mer aptitliga än de där intäkterna är fixerade och kundunderlaget är givet). Skiftet hade några år tidigare getts vetenskaplig legitimitet genom nobelpriset till de båda amerikanska ekonomerna James Buchanan och Gordon Tullock. Public choice kallades deras ”upptäckt”, den som föreskrev att alla offentliga åtaganden skulle bli så mycket bättre och effektivare om de marknadiserades, det vill säga om de delades upp i köp-och-sälj-enheter, om ”produkterna” och målen gjordes mätbara.

Tankarna blev mycket framgångsrika och drog under nittiotalet och tidigt tjugohundratal fram som en stormvind genom det offentliga Sverige, nu under namnet new public management. Byråchefer och enhetschefer fick plötsligt för sig att de var vd:ar och kursgårdar, där man lärde sig det nya språket, blomstrade runt om i landet.

Sverige blev på kort tid något annat, en i det närmaste revolutionär mentalitetsförändring tog sin början. Vi fick valfrihet, vi blev kunder, nu även i de områden där vi tidigare var medborgare.

Det som samtidigt eroderade, något skulle ju ersättas, finns beskrivet i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons numera klassiska arbete ”Den skötsamme arbetaren”. Där beskriver han hur, under tidigt nittonhundratal, långsamt och målmedvetet en medborgerlig och demokratisk kultur växte fram; hur, i arbetarkommuner, nykterhetsloger och frikyrkoföreningar ett civilsamhälle växte fram. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar och diskutera övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen.

För övrigt finns det stark vetenskaplig evidens, exempelvis i statsvetaren Robert Putnams “Making Democracy Work”, för att en utbredd medborgerlig tillit är ett nödvändigt villkor för en välfungerande demokrati. Och faktiskt också för en välfungerande ekonomi.

The post När marknad och samhälle flyter samman first appeared on Opulens.

MEDBORGARPLIKT. Det var väl ingen som trodde att något så självklart som demokratin skulle vara i fara. Men det är den, menar Sofia Nerbrand.

I det vardagliga livet märks det knappt. Tågen går för det mesta i tid, folk går ut på krogen, arbetslösheten är låg, nya tv-serier kommer. Många har det rätt tryggt och gott. Men tilliten mellan människor börjar vittra. Förtroendet minskar för viktiga institutioner. Sanningen utmanas av bråkmakare.

En reaktion på detta är att fler och fler – särskilt yngre – inte med självklarhet förordar demokratin som styrelseskick. Många efterfrågar ett mer auktoritärt styre, en stark man eller ett starkt parti. Se bara på utvecklingen i Ungern, i Österrike och nu senast i Italien.

Till och med i USA, världens mäktigaste och viktigaste demokrati, finns nu en allmän debatt om demokratins tillstånd. Intellektuella skriver böcker på temat, kolumnister varnar för utvecklingen i de stora medierna. Ändå fortgår demokratins urholkning. Mindre än en tredjedel av millenniegenerationens medlemmar tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. En av sex amerikaner föredrar en militärregim framför demokrati.

Det är som om många människor ger blanka fan in den stora världen. Det är den lilla som räknas: familjen, grannskapet, jobbet.

När demokratin mår bra är detta ett friskhetstecken. Allt är inte politik och ska heller inte vara det. Att få leva ett gott liv efter eget huvud och kunna sköta sig själv är i grunden bra. Men denna tillvaro kräver faktiskt att rättsstaten och välfärdsstaten fungerar. Och för att de ska fungera måste det finnas bra politiker och ämbetsmän samt legitimitet för systemet, så att samhällskontraktet mellan medborgare och stat efterföljs. Det innebär att man uppfyller sina skyldigheter och får sina rättigheter tillgodosedda när det behövs. En skyldighet är att vara någorlunda uppdaterad om var som händer i omvärlden, kanske rent av ställa upp i val och söka folkets förtroende som politiker.

Politikern är nämligen inte någon annan. Det skulle kunna vara du. Det kan handla om att under en period av livet sitta i en kommunal nämnd och fatta beslut rörande det gemensamma, att göra prioriteringar, att få nya insikter och erfarenheter. Men mycket få svenskar är medlemmar av något politiskt parti och ännu färre är folkvalda representanter. Det är i detta läge mycket synd. För det tycks som om politiker – och för den delen även opinionsbildare som undertecknad – är fritt villebråd för var och en.

I alla kanaler får man ta emot arga meddelanden och rena hot från personer som till och med kan skicka dem från sina e-postkonton på jobbet. Ilskan är inget man håller inne med eller skäms för, tvärtom. Politiker, journalister och andra i det så kallade etablissemanget får den skit de förtjänar, tycks dessa män tycka. För det är oerhört sällan kvinnor som hatar och hotar en öppet.

Hade jag varit yngre och skörare hade jag kanske tänkt mig för och tystnat. Nu har jag blivit garvad och skriver på. Men varje större mediehus har i dag säkerhetsdörrar och kontrakt med säkerhetsföretag som skyddar sina medarbetare. Det är inte klokt att det ska behövas. Även riksdagen har blivit ett fort jämfört med hur det såg ut när jag jobbade där i slutet av 1990-talet. Då kunde jag vifta till vakten och ta med en vän.

Demokratin har definitivt mått bättre. Den behöver omsorg av oss alla. Och ta den för guds skull inte för given. Historiskt sett är den ny och den är inte alls världsomspännande. Över tre miljarder människor lever utan den i dag. Må inte USA och andra västländer falla ner i en auktoritär kloak.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Demokrati i fara first appeared on Opulens.

SAMHÄLLE. “Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan”, skriver Benny Holmberg.

Vad får Leif GW Perssons överprövningar av brott i media för konsekvenser för rättssäkerheten och den allmänna rättsuppfattningen? Ska inte en domstols utslag ligga fast? Ska den rättvise Leif GW Persson ta sig an godtyckligt utvalda rättsärenden för att ställa allting till rätta? Är denna överprövningsexklusivitet i media en akt vi bör vänja oss vid?

Rättssamhällets tillvägagångssätt och utslag måste alltid nagelfaras och ifrågasättas. Dock måste någon form av officiell varaktighet och gedigen substans i domens värde och påföljdens exekutiva kraft garanteras och respekteras i dessa processer. Den enskilde medborgaren måste kunna lita på att så sker. Rättssäkerheten är viktig för oss alla oavsett om vi är brottsoffer, anhöriga, misstänka, dömda, frikända, eller bara oskyldiga samhällsmedborgare. Vår uppfattning och tro på att rättssäkerheten garanteras är viktig.

Att i media offentligt peka ut en redan frikänd människa som skyldig bidrar till att undergräva medborgarnas förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättssäkerheten. Därtill är det ödesdigert för den frikände och dennes anhöriga och kan få oerhörda följder beroende på brottets art.

Vi kan devisen om att “den åtalade är oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Här gäller också att “den frikände är oskyldigt dömd enligt domstolen och skall så behandlas och respekteras”.

Visst kan och bör domar ifrågasättas. Men detta ska ske i ordinarie juridisk ordning i en för ändamålet inrättad domstol. Rättssäkerheten kräver det. Annars uppstår kaos i rättssamhället.

Ett aktuellt exempel är rättsfallet där kriminologen och polisprofessorn Leif GW Persson går ut i TV 4 och ”dömer” en redan frikänd man som skyldig till mord. Professionen har redan rest invändningar mot Perssons agerande. Den frikändes advokat Peter Althin har reagerat starkt. I en debattartikel i Aftonbladet, 20 april 2017, kritiserar han Leif GW:s hantering av den frikände personen: ”Leif GW Persson kan man säga mycket gott om. Han har som få andra lyckats förmedla kriminologins grunder till en bred allmänhet. Men när han leker polis och därtill gör sig själv till medium, åklagare och domare, som i tisdagens program i TV4, blir det både fel, kränkande och osmakligt.

Det var ett uppenbart rättsövergrepp mot en av domstol frikänd medborgare. /…/ Jag är ordentligt insatt i fallet eftersom jag var den utpekade mannens försvarare. Därför vet jag varför åklagaren inte tog målet vidare till hovrätten efter att en enig tingsrätt hade frikänt min klient för mord. /…/ Men Leif GW Persson gör sig under en timme i TV4 till polis, medium, åklagare och domare. Och kommer fram till att den utpekade mannen tveklöst har mördat sin sambo.”

Till att början med kan man konstatera att lag gäller i vårt land enligt legalitetsprincipen. Nulla poena sine lege (inget straff utan lag) och nullum crimen sine lege (inget brott utan lag). Det betyder att det för att någon skall kunna dömas för ett brott krävs ett lagstadgande om detta. Om det finns en lag kan en person dömas. Med andra ord inget brott utan lag.

Rättssäkerheten vilar på lagarna. Att de gäller. Att de följs. Och lagarna är inte känslosamma.

Lagarna är nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där finns inga poetiska promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga oasers prunkande växtlighet spirande bland paragrafer och förordningar. Lagen är formulerad och utformad efter hård rättspraktik. Där finns endast karg, juridisk mark, obevuxen och torr, död på annat liv än stryktålig juridisk materia. Där kan ingen känslosam förbuskning ske, inget mentalt sly gro. Där finns inget frodigt tankefoder eller syresättande liv att tillhandahålla. Mellan lagarna rinner inga små bäckar av känslosörja, och där finns inte heller någon lyrisk skönhet eller imposant poesi av absolut sanning, inte heller kan påföljderna äga ett ödmjukt tillmötesgående i någon sorts servil eftermiddagsstämning av inställsam beredvillighet.

Istället härskar den paragrafiska exekutivitetens obevekliga ohörsamhet, isad av dess kyliga norm. Här faller bilan obevekligt ned av sin egen juridiska domslutstyngd allt eftersom lagarna överträds. Den juridiska eggens fiskala skärpa är slipad och grann och lyser blåvass mot det bleka eftermiddagsljuset. Det härdade individualpreventiva stålet är i bruk, och lagens allmänpreventiva överblick omsluter allt och alla.

Det gäller bara att i görligaste mån följa lagen.

Dömandet efter lag kan inte äga känslo- eller intressestyrda sidoblickar varken på person, dennes ställning eller intressen, i relation till sakfrågan. När en dom väl har fallit bör samhället enligt gängse rättssäkerhetsprinciper respektera det rättsliga utfallet.

Denna respekt för lag och domslut gäller även den enskilde medborgaren.

Om ett bestridande av domen skall ske bör det hanteras i ordinarie juridisk väg i domstol genom överklaganden. Till detta förfarade finns lagbestämda ordningar i lagbokens rättegångsbalk. Man går till högre instans, från tingsrätt till hovrätt, från hovrätt till Högsta Domstol. Den frikände måste efter domen garanteras sin frihet, trygghet och ro även i socialt och mentalt perspektiv. Här kan man inte dagtinga med rättssäkerheten.

Därför är det offentliga förkastandet av frikännande domar en mycket vansklig verksamhet, även om den utförs av en kriminolog eller polisprofessor med erkänt kunnande inom professionen. I den allmänhetens ögon och öron blir det inte bara ett underkännande av den enskilda domen, vilket för med sig konsekvenser för den utpekade socialt och mentalt och även för dennes anhöriga. Det blir också ett underkännande av rättssamhället, vilket ger ringar på vattnet eftersom Persson enligt egen utsago bara tar upp rättsvidriga domar. Detta ger en negativ bild av rättsväsendet. Balansen mellan det felaktiga och det rättmätiga blir missvisande.

Här kan man konstatera att lagstiftningens form och uttryck, i såväl utredningshänseende som straffskalor och dom, bygger på lång empirisk erfarenhet och praktisk rättskipning. Det finns alltså all anledning att erinra om och påpeka varför man inte dömer på hörsägen, i grym godtycklighet i offentligheten på ett torg eller en fotbollsstadion, två arenor på vilka vi sett alltför skrämmande straffexcesser hos brutala diktaturer.

Utan att dra direkta paralleller kan vi i linje med detta inte heller låta domarna flyga på lätta mediavingar i en TV-studio där det angripna domslutet luckras upp och ifrågasätts på den juridiska grund som en TV-programmakare utropat till “brottsligt ärende” eller liknande. Detta oavsett om man i programmet kan känna igen oerhört väl bevandrade, ytterst skickliga, styva juridikuttolkare som ligger nära domstolarna i professionen, till exempel kriminologer, polisprofessorer eller andra akademiskt bevandrade rättskunniga.

Medborgaren ska kunna sova lugnt i relativ rättstrygghet.

Föreställ dig följande. Du blir på grund av olyckliga omständigheter oförklarligt gripen och åtalad för något du inte känner någon som helst beröring med vare sig i skuld eller närhet. Du har bara råkat befinna dig på fel plats vid fel tillfälle. Du frikänns dock eftersom rätten anser att du utom varje rimligt tvivel är oskyldig som ett lamm. Men. Om då en Leif GW Persson läser igenom din dom och tycker sig se svagheter, går i genom fallet och dömer dig i direktsänd TV, trots den friande domen! Då blir du dömd i det offentliga. Kedjad vid den mediala kyrkbacken. Slagen i offentlighetens bastanta järn. Stenad i det sociala eftermälet.

Detta öppnar för än mer obehagliga sociala processer ute i samhället för den utpekade, eftersom risken finns att folk hetsas att ta till ståndrätt, att folk tar lagen i egna händer.

Motsatsen kan också ske. Leif GW Persson undersöker huruvida domen mot rättsläkarna och obducenten i det så kallade da Costa-målet var ett justitiemord. Här leder Persson undersökning till att han helt frikänner de två läkarna. Samma sak gäller den dömde seriemördaren Thomas Quick vars erkännanden snart ansågs vara helt gripna i luften och etablerade med beredvillig hjälp och sekondering av flera rättsvårdande personer.

Är det inte bra att de tvivelaktiga domarna rivs upp? Att den rättvise Leif GW Persson hjälper oskyldiga till upprättelse? Jo visst. Men det finns ju till exempel journalister som Gub-Jan Stigson på Dala-Demokraten som är helt övertygad om Quicks skuld i alla de uppräknade mordfallen! Och det finns jurister och andra sakkuniga som inte delar GW Persson andra analyser. Som till exempel ovan nämnde Peter Althin.

Vem kan man då lita på?

Det är den centrala frågan.

Vi kan inte ha en extra överprövande domstol i TV. Och om vi ska ha det måste vi lagstifta och auktorisera och upphöja den rättvise Leif GW Perssons TV-domstol till en överprövningsdomstol med högre dignitet än Högsta Domstolen.

Nu är det inte så. Leif GW:s överprövningar äger ingen jurisdiktion. Därför bör han inte peka ut frikända som skyldiga eller tvärtom, utan låta domstolarna hantera ärendet enligt vedertagna ordningar. Detta gäller oberoende om “han har rätt”. Det är därför vi har ett rättssamhälle med rättsliga institutioner, domstolar och en rättslig krets av polis, åklagare, domare och advokater som ser till att processen får dignitet. Det viktiga för rättssamhället är att det sker i former som är fastställda och ordnade i lagen och beskrivna i rättegångsbalken och brottsbalken.

Vi kan ju inte lita på att det alltid finns en Leif GW Persson till hands. Vi kan inte låta varje dom ligga publikt öppen och möjlig att överklaga utanför domstolar, eller att en allmänhet bestående av till exempel journalister, rättsbevandrade kriminologer eller rent av ivriga privatspanare och andra ges rätt att offentligt överpröva domarnas halt och personers skuld/oskuld.

Rättssäkerheten är här den blodiga bölden. Det öppna såret. Där måste det finnas en sanning som varar, som tycks vara omutbar. Inte i sitt innehåll då detta innehåll alltid är absolut i sin relativitet men aldrig kan garanteras vara “sant”, utom i sitt stipulerande förfarande. Domen måste äga högsta kvalitet i sitt utförande, i sin rättsliga konsekvens och i sin bestående fiskalitet, i den bemärkelsen att den ligger fast. Att den dömde får fängelse och den frikände går fri, även från misstanke.

Att Leif G W Persson inte får misstänkliggöra en frikänd människa offentligt genom att påstå att vederbörande är skyldig, bara för att han “tror” det. Detta oberoende av om Leif GW har rätt eller ej. I tanken blir annars detta överprövande av skuld i Leif GW Perssons regi till ett orättsäkerhetens mentala och sociala blodbad för den utpekade, särskilt om om det brott han eller hon står åtalad för är ett ohyggligt och i allmänhetens ögon och hjärta motbjudande brott.

Konsekvensen av Leif GW Persons överprövningsprocesser i media blir att idén om den offentliga ståndrätten sprider sig, att GW:s överprövningar i kvällspress och offentliga brottsouvertyrer i TV blir var mans egendom, att ärenden går ner i minsta grannskapsnivå i sin orättsäkerhet, att tvivel på domstolars rätt blir allmän rätt, att oskyldiga blir skyldiga i känslostyrda processer ute i det allmänna, oberoende av domstolars domar.

Att GW Persson i förlängningen undergräver rättssamhällets auktoritet i allmänhetens ögon och domstolarnas trovärdighet i synnerhet.

Den absoluta sanningen i domsluten måste vara oberörbar. I sin rättvisa är den en illusion, så till vida att dess absoluta sanning inte går att garantera. Men den är en illusion vi måste tro på.

Vi önskar en ren dom, en fin sanning. En sanning utan solk och smolk. En sanning lätt för oss att bära. Utan anknytningar eller apostroferingar. Utan obalans men med substans. En sanning av detta slag kan dock aldrig äga mer än sin relativa relevans och substans i bevisföringen trots sin obevekliga konsekvens i straffutmätningen. Domstolsutslagen kan vara oklanderliga utan att för den skull vara absolut rättvisa till sitt innehåll. Vår rättvisa är nämligen – återigen – relativ. Därutöver är lagen vad avser fiskaliteten oomkullrunkelig, genuint definitiv, avgörande och exekutiv, men, alltså, generellt i sin sanning relativ.

Rättssäkerhetens vara är en abstraktion vilande på vår tillit till domstolars handlande. Låt domstolarna döma!

The post Låt den rättvise komma in – Leif GW Persson, media och rättssäkerhetskulturen first appeared on Opulens.