OPULENSÅRET. Opulens redaktion har nu tagit ledigt. Under tiden kan ni läsa våra fyra julserier som nämns i den grå rutan nedan och publiceras löpande tills vi återupptar ordinarie utgivning från och med måndagen den 4 januari. Chefredaktör Stefan Bergmark sammanfattar här Opulensåret.

Med närmare tusen publicerade artiklar under 2020 går det inte att kort redogöra för hela publiceringsåret. Vi får nöja oss med att nämna det viktigaste som skett med Opulens utveckling.

I början av året köptes magasinet av Ekström & Garay förlag. Det var ett förslag från mig eftersom vi redan hade ett utvecklat nära samarbete och jag såg flera möjliga synergieffekter som gemensam administration, försäljning och webbutveckling. Så har det också blivit och magasinet står nu starkare än någonsin. Detta trots den pandemi som sköljde över världen tidigt i våras och fortfarande härjar.

Liksom alla andra har covid-19 oroat oss under året. I första hand har vi givetvis bekymrat oss för våra nära och kära men också för magasinets överlevnad. Till en början bromsade vi in med ett inköpsstopp för ej tidigare avtalade artiklar under våren. Men för en nättidning som Opulens har pandemin liksom för techbolagen nog snarast varit till en fördel. Vår scen & film-avdelning har förstås blivit magrare då teater- och biosalongerna hållits stängda, men den generellt högre nätnärvaron har ändå inneburit många nya läsare för vårt kulturmagasin.

Eftersom Opulens växt har vi nu kunnat anställa en ny redaktionssekreterare, Anna Brynhildsen, som framförallt avlastat mig samt vår kultur- och bildredaktör Clemens Altgård. I Elin Stadenbergs intervju kan du läsa mer om Anna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Efter sommaren sjösatte vi två nya projekt. Under Vladan Lausevics ledning startade vi Opulens Global. En fristående avdelning med texter på både svenska och engelska om de utmaningar globaliseringen innebär för arbete, klimat, internationella institutioner etc. Avdelningen hittas både under huvudmenyn och via den egna adressen www.opulensglobal.com. Global fungerar mer som en läsarcommunity, där du som medlem kan påverka innehållet, än en traditionell tidning.

Den andra projektet i höst är magasinets och förlagets novelltävling vilken löper fram till den första februari. Novelltävlingar är inget nytt för Opulens men i samarbete med Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten vill vi nu etablera Sveriges största med femtio tusen kronor i potten.

Under 2021 kommer nya ansikten att dyka upp i Opulens spalter. Våra vassa krönikörer Mattias Svensson och Sofia Nerbrand går efter årsskiftet till Svenska Dagbladets respektive Kristianstadsbladets ledarredaktioner. Nyrekryteringar är på gång på grund av detta, men också andra namn vilka kommer avslöjas senare. Flera nya projekt ligger också i startgroparna.

Så det är med tillförsikt, om inte för världen så i alla fall för Opulens, vi nu ringer ut året. Hoppas du som läsare följer med oss in i 2021 och stöd oss gärna med en prenumeration. Liksom antalet artiklar är ni som under året bidragit med artiklar och annat till magasinet för många för att räknas upp här. Men från oss på redaktionen till er alla vill jag rikta ett varmt tack!

The post Vi syns nästa år! first appeared on Opulens.

HISTORIA. “En utmärkt och tankeväckande läsning oavsett var man står politiskt”. Eftersom Mattias Svensson är fast skribent i Opulens lät vi Göran Dahl recensera hans bok om svensk alkoholpolitik.

Så roligt ska vi inte ha det av Mattias Svensson
En historia om svensk alkoholpolitik 
Timbro

Mattias Svensson är känd som en flitig, kunnig och välskrivande liberal, ofta underhållande, skribent i media (bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och Opulens). En kärna i hans böcker är kritiken mot en stark, förmyndande och paternalistisk stat. I en av Mattias Svenssons senare böcker – Den stora statens återkomst (Timbro, 2017) skriver han om hur staten utökat sin makt och som en följd av det har friheten minskat och rättigheterna motverkats. Han har nu kommit med boken Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik (Timbro, 2020) som enligt min mening är hans bästa – den är välskriven, bitvis mycket underhållande, faktabaserad, personlig med mera. Illustrationerna är väl valda. Men det finns ett och annat att anmärka på. Boken behandlar ett mycket välkänt ämne: spriten och den svenska alkoholpolitiken.

Förordet har skrivits av gastronomen, författaren, kändisen med mera Edward Blom, även han en kunnig författare. Det räcker med att läsa den första sidan för att få en uppfattning av vad Svensson skriver. Och på sidan 9 skriver Blom: ”Mattias Svensson ställer inte bara frågor om hur svenskarna har druckit, och hur det har reglerats politiskt, utan kommer även in på på den alltför ofta ignorerade frågan: varför de druckit. Hans svar är att det ibland varit…för att undfly eller uthärda ett fruktansvärt liv. Men historiskt även för…att främja den sociala samvaron och skänka glädje.”

Blom beskriver även hur man gör starköl av lättöl, ett tips för den törstige. Han skriver också om de register som poliser upprättat utifrån sjukjournaler, socialjourer och polisrapporter. Ett hemligt register vars legalitet och legitimitet kan ifrågasättas.

En annan sak som Blom tar upp är korruption som ju sägs vara mycket låg i Sverige. Men det gäller knappast Systembolaget, ett talande exempel är mutskandalen 2003. Vidare är det välkänt att nykteristerna i riksdagen är klart överrepresenterade och få – om någon – vågar säga emot dem i spritfrågor – då löper de ju risken att vara ”drogliberala”.

För Mattias Svensson var den första fyllan ganska sen, han gick med i Moderat Skolungdom av ideologiska skäl, inte för att ”festa”. Han serverade öl långt innan han själv började dricka och han skriver att han utvecklat en kärlek till berusningen och de drycker som ger den.

Svensson tar även upp vad han kallar för alkosexism: kvinnor bör helst inte dricka alls. En full kvinna blir stigmatiserad medan en mans ursäkt ”ursäkta men jag var full” godtas.

Ett intressant fenomen är så kallade spritspioner – båda statliga kontrollanter och ”frisinnade” nykterister som övervakar servering och förtäring på etablissemang som serverar alkohol. En annan absurditet är alla de regler som omgärdar alkoholutskänkning: till exempel att alkohol tidigare bara fick serveras där man kunde äta varm mat. Det är inte så länge sedan som sushi-restauranger kunde erhålla tillstånd för alkoholdrycker.

Boken ger oss mycket av intressant historia, till exempel hur brännvinet kom till Sverige: i början av 1600-talet när den svenska armén återkom från invasionen av Moskva 1610 hade de där lärt sig hur man gör brännvin. Präster och kockar blev krögare och tjänade bra med pengar. 1622 införde Gustav II Adolf den första rusdryckslagstiftningen.

Frågan för Svensson är om det faktum att mellan fem och tio procent av Sveriges vuxna befolkning är riskbrukare eller missbrukare av alkohol legitimerar den enorma uppsjö av regler som finns och det statliga monopolet på inköp och försäljning av rusdrycker. Alltså Systembolaget som är stängt alla helgdagar. Att alkohol för majoriteten av befolkningen är något för det mesta positivt och socialt ignoreras. Ett historiskt undantag är den gamle finansministern Gunnar Sträng (S) som trots hårt motstånd lyckades med att matbutiker fick sälja så kallat mellanöl (öl med max 4,5 volymprocent). Men vi är många som upplevt att det en dag på 1970-talet inte fanns längre i butikerna.

Summa summarum erbjuder Svenssons bok utmärkt och tankeväckande läsning oavsett var man står politiskt. Dessutom visar han att han inte är någon nyliberal propagandist, han är väl medveten om att socio-ekonomiska faktorer är viktiga, till exempel gentrifieringen av stadsområden. Vi får även lära oss en hel del som många yngre nog inte känner till: till exempel motboken, vem Ivan Bratt var, folkomröstningen om alkoholförbud 1922 med mera. En viktig poäng är att intentioner är en sak, en annan att konsekvenserna kan bli de motsatta.

Jag saknar dock en längre skildring av att drängar, daglönare och anställda fick ut brännvin och mindre i lön. Jag saknar även en diskussion om hur alkohol förhåller sig till andra sinnesförändrande droger, till exempel cannabis.

The post Lärorikt om alkoholpolitik first appeared on Opulens.

VISIONÄRT TÄNKANDE. Visioner om hur Sverige ska se ut år 2050 är viktiga för att förankra processerna med den kommande postindustriella och postnationella samhällsutvecklingen. Frasen “tänk globalt, agera lokalt” är kanske viktigare än någonsin, skriver Vladan Lausevic.

Mycket av dagens oro och pessimism inför framtiden handlar om brister på nya berättelser, visioner och riktningar. Samtidigt som nostalgipolitiska förslag och myter om det förflutna saknar förmågan att leverera lösningar i takt med olika postindustriella processer. Trots rådande problem och utmaningar finns det mycket goda förutsättningar och möjligheter för Sverige att utvecklas till ett mer hållbart och harmoniskt samhälle att leva i.

Enligt historikern Lars Trädgårdh borde Sveriges framtida utveckling handla om att bevara både nationalstaten och högskattevälfärdsstaten. Trädgårdh, som är känd för att diskutera institutioner och social organisering, har tagit upp sådana budskap i sina artiklar i Göteborgs-Posten och nu senast i december i Kvartal. En central del av den röda tråden i Trädgårdhs argumentation skulle kunna beskrivas som ”post-liberal”; en önskad framtida utveckling där ”(ny)liberalismens fel” ska åtgärdas med främjande av TAN-samhällsutveckling.

Fallet är dock att Trädgårdhs farhågor om framtiden till en stor del bygger på dåligt underlag och missuppfattningar. Dessutom tillkommer det populistiska myter i stil med eliten vs folket, en romantiserande syn på det förflutna och en oförståelse för den övergångsperioden som mänskligheten, och i synnerhet Europa, befinner sig: Nämligen övergången och omställningen från ett fossilbaserat och industrisamhälle till ett klimatneutralt och postindustriellt samhälle.

Till att börja med saknas tillräckliga grunder för påståendet att den sociala tilliten i samhället skulle vara radikalt sämre idag bara för att värnplikten avskaffades, Posten privatiserades och för att public service fick en lägre budget. Eller ens att tilliten skulle vara sämre på grund av den stora flyktingmottagningen under 2015-16. Trots en allt mer polariserande samhällsdebatt är fallet sådant att den sociala tilliten mellan människor, samt mellan människor och institutioner i Sverige, fortsatt anses vara bland de högsta i världen.

Dessutom är aspekter som sammanhållning och tillit i sig svåra att mäta. Eftersom detta baseras på människors känslor och uppfattningar något som ofta inte stämmer överens med den sociala verkligheten i sin helhet. Exempelvis, den som av sociala eller/och biologiska skäl har pessimistisk och negativ syn på vardagslivet och samhällsutvecklingen kommer också att känna att sammanhållningen och tilliten är sämre. Det visar inte minst undersökningar om Sverigedemokraternas väljare där pessimism och auktoritära värderingar går hand i hand.

Trädgårdhs ambitioner att dagens välfärdsstat ska bevaras, eller till och med vidareutvecklas, stämmer också dåligt med rådande prognoser. Sveriges välfärd är beroende av den Europeiska unionens ekonomiska utveckling och av globala ekonomiska flöden. Välfärdsstatens utmaningar finns också i den demografiska och finansiella utvecklingen där allt färre kommer att behöva försörja allt fler framöver.

Därför måste fler GAL- och frihetliga aktörer anstränga sig för att se till att Sverige 2050 utvecklats till ett mer decentraliserat, informationsbaserat och postindustriellt samhälle jämfört med idag.

Enligt regeringens Långtidsprognos från 2015 är fallet att dagens offentliga välfärdssystem kommer att behöva förändras och prioriteras oavsett skatte- och invandringsnivåer. Utöver det finns det, som den liberala Opulensskribenten Mattias Svensson menar i sin bok Den stora statens återkomst, orimliga förväntningar och kalkyler när man tittar på invånarnas förväntningar, politikernas välfärdslöften och existerande resurser. Dagens välfärdsstat är således ohållbar på sikt och måste förr eller senare reformeras.

En annan av Trädgårdhs främsta punkter för kritik är att postnationella (ny)liberaler och vänsterorienterade har övergivit tanken om nationalstaten och den offentliga välfärden till förmån för friare invandring och liberaliseringar. Därför är Trädgårdhs texter präglade av budskapet att realism går före idealism, svenskhet går före mångkultur och medborgerliga rättigheter går före mänskliga rättigheter. Argumentationen leder till falska dikotomier och att mer primitiva idéer, istället för mer komplexa och världsmedvetna systemtankegångar, främjas i debatten.

I grunden är Trädgårdhs analys korrekt eftersom att GAL-aktörers kritik av staten, i relation till mänsklig rörlighet och humanitär migration, har fokuserat på att kritisera istället för att erbjuda alternativ när det gäller social och institutionell utveckling. För även i framtiden kommer det att finnas någon form av stat i Sverige. Frågan är hur den kommer att se ut och vilken karaktär den får när det kommer till mandat, resurser och institutioner.

Därför måste fler GAL- och frihetliga aktörer anstränga sig för att se till att Sverige 2050 utvecklats till ett mer decentraliserat, informationsbaserat och postindustriellt samhälle. Det innebär även institutionella förändringar med fokus på en mer basal offentlig välfärd och att staten har en mer transnationell, federalistisk och universalistisk karaktär. Bland annat eftersom statens, regionernas och kommunernas roller kommer att vara viktigare rörande hanteringen av globala problem och utmaningar som påverkar mänsklig säkerhet och rättigheter i frågor som vård, klimat och migration.

Hur Sverige hanterar klimatomställningen och den uppkommande globaliseringen 4.0 (det vill säga omställande processer på grund av robotisering, digitalisering och decentralisering) är en avgörande faktor för hur framtiden kommer att te sig . Att hantera sådana processer kräver enligt historikern Yuval Noah Harari att mänskligheten eftersträvar reformer som basinkomst och att siktet är inställt på mer globalt samarbete. Eftersom ingen nation har suveränitet i de effekter som skulle kunna orsakas av klimatförändringar, artificiell intelligens och krig om resurser.

Det finns alltså flera anledningar till varför GAL- och frihetliga aktörer måste utveckla bättre och mer meningsfulla berättelser om hur Sverige borde se ut 2050. Exempelvis enligt följande:

• Skattesystemet kan reformeras genom fokus på låg plattskatt och grön skatteväxling så att inkomstskatterna reduceras, miljö och konsumtionsskatter blir viktigare och olika skatter som landvärdesskatt kan decentraliseras till kommunerna.
• Genom basinkomst, eller åtminstone kontaktutdelning till arbetslösa och fattigare invånare, kan en smalare välfärdsstat vara mindre paternalistisk och kontrollerande samt mer effektiv och ödmjuk gentemot individen.
• Mer av offentlig välfärd kan både privatiseras och decentraliseras så att suveräniteten ligger hos privatpersoner och kommuner som också kan konkurrera bättre om olika välfärdstjänster.
• I sin tur borde även kommuner och individer ha mer suveränitet rörande humanitär migration och integration vilket också kräver federalisering och decentralisering av beslutsfattningen samt styrningen i Europa.

Framtidens utveckling handlar inte om realism vs idealism eller vänster vs höger. I stället handlar det om behovet för fler kan komma överens om viktiga kompromisser som också kräver världsmedvetenhet för att kunna hantera olika omställande processer som inte bryr sig om nationella gränser. Visioner om hur Sverige ska se ut 2050 är därför viktiga för att förankra processerna med den kommande postindustriella och postnationella samhällsutvecklingen. Frasen “tänk globalt, agera lokalt” är kanske viktigare än någonsin.

The post Sverige som universalstat år 2050 first appeared on Opulens.

GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Att främja en grön och klimatsmart samhällsutveckling handlar om att fånga upp hela berättelser om hur samhället ska förändras i stort, menar Vladan Lausevic.

Ambitioner för nya miljöpolitiska lösningar och satsningar för en grönare framtid för samman människor såväl lokalt som globalt. Det påverkar även utvecklingen hos olika politiska aktörer där fler kan enas och kompromissa för en utveckling bestående av både gröna investeringar, skatter och marknadsmekanismer.

Till exempel kunde nyfikna stockholmare i onsdags lyssna på den gröna och liberala tankesmedjans Fores seminarium där liberalen Mattias Svensson och socialisten Jens Holm förde ett konstruktiv samtal och kompletterade varandras argument i diskussionen om miljöpolitik som omfattade både synen på samhällets, statens och individens roller.

I diskussionerna om miljö och klimat är det vanligt med att ställa frågan vad lilla Sverige kan göra åt det? Historiskt sett har det gjorts mycket i Sverige för att främja grön samhällsutveckling. FN hade sin första miljökonferens i Stockholm i juni 1972 som lyfte upp frågan om hållbar utveckling, erkände miljöproblem som gränsöverskridande samt behovet av mellanstatliga lösningar. Att Sverige var drivande i frågan berodde mycket på det höga politiska intresset för FN som gick hand i hand med neutralitetspolitiken. Men det berodde även på insikten att länder i Europa liksom i andra världsdelar påverkade varandra både regionalt och globalt med industrialiseringens negativa konsekvenser som utsläpp och föroreningar.

Idag utgår miljöpolitiska diskussioner ofta från att det handlar om globala intressen. Det är röster som runt om i världen ställer krav på både lokala åtgärder som ger bättre luftkvalitet och renare vatten liksom globala åtgärder som att haven ska vara rena från skräp och att handel inte ska leda till fler utsläpp som bidrar till temperaturhöjningar. Det påverkar synen på vilken statens roll ska vara. FN-systemet har historiskt baserat sig på att stater vill göra sina intressen till globala medan agerandet för bättre miljö och klimat går ut på globala intressen ska implementeras av staterna.

Aktivism spelar också en vital roll för att påverka och legitimera institutioner på olika beslutsnivåer. Parisavtalet utgör därför ett exempel på hur demokratin också blivit mer globaliserad sedan det kalla krigets slut.

Genom att främja den gröna utvecklingen formas en mer kosmopolitisk samhällssyn där människor formar nya relationer, solidaritet och gemenskap med varandra. Miljöpolitiken för samman politiska aktörer som kan vara oense i ekonomiska frågor som inkomstbeskattning och liberaliseringar av marknaden men som har lättare att komma överens och kompromissa i just miljöfrågorna. Liksom att politiken utöver de ekonomiska faktorerna går ut på att främja kosmopolitisk och transnationell syn på institutionell utveckling och mänsklig organisering.

Det som förenar GAL-aktörer som liberaler, socialister och gröna är just viljan att verka för progressiv samhällsutveckling där miljöskydd går före ekonomisk vinning, där kostnader i form av gröna skatter i investeringar anses vara värda att ta för en grönare och hälsosammare framtid. Samtidigt har den gröna utvecklingen under de senaste decennierna lett till motstånd hos nationalistiska och auktoritära TAN-aktörer som bemött miljöfrågorna med skepsis eller med förnekande. Ointresset för och motviljan att anamma konkretare miljöpolitik har även sina funktionalistiska förklaringar där TAN-aktörer föredrar ekonomisk vinning före miljöskydd och att man främjar en mer nationalistisk samhällssyn med åsikter som att europeiska institutioner liksom FN antingen ska upphöra att existera eller vara starkt begränsade.

Samtidigt är det intressant hur gröna idéer kan påverka olika aktörer oavett ideologi. Medan Trumps administration agerar med TAN-anda genom att säga nej till Parisavtalet och ja till kol så svarar delstater som Kalifornien i GAL-anda med att säga ja till Parisavtalet och ja till solenergi. Å andra sidan agerar den auktoritära och nationalistiska kinesiska regeringen i mer GAL-riktining genom att främja grönare ekonomisk utveckling och klimatsäkerhet för Kinas befolkning. Det handlar om olika intressen. USA:s regering vill skydda kolindustrin och minska sitt finansiella stöd till FN. Den kinesiska regeringen vill stimulera sin ekonomi men även skydda sig själv från folkligt missnöje, demonstrationer och krav på demokratisering på grund av miljöproblemen. I Kina minns ledande politiker att miljöproblem var en stark anledning till att Sovjetunionen föll samman.

Men allt detta förhindrar inte att fler amerikaner, européer och kineser att komma i kontakt med varandra och höja sina röster globalt för en grönare värld.

Morgondagens utveckling rörande miljö och klimat kommer att basera sig på viktiga kompromisser och balansgång som omfattar både gröna förbud, investeringar, zoner, skatter, och marknadsåtgärder. För Sveriges del behövs GAL-visioner för hela samhällsutvecklingen och den gröna omställningen med fokus på både individuella friheter och det offentliga agerandet. Lokalt blir det viktigt att ta ett till steg ifrån det gamla klassamhällets uppdelning så att fler svenskar anammar gröna livsstilar, produkter och transportsätt.

Sverige har sedan tidigare goda förutsättningar för att mer kan göras för miljön som en del av en globala utveckling vilken inte hänger på i- och u-länder utan direkt siktar mot att fler gröna länder formas. Om fler människor globalt sluter sig bakom de gröna visionerna och ambitionerna kan 2020-talet bli ett decennium av både en grönare och en mer demokratisk globalisering.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Världen behöver fler gröna länder first appeared on Opulens.