FÅGLAR. Tomas Bannerhed äger en verbal vighet, besitter en ordkonst, som är både effektiv och målande, skriver Bo Bjelvehammar som läst författarens senaste bok, En vacker dag. En bok om fåglar som även rymmer minnesbilder.

En vacker dag av Tomas Bannerhed
Weyler förlag
Tomas Bannerhed debuterade som författare 2011 med romanen Korparna, som fick Augustpriset. Han har därefter gett ut fågelprosaboken I starens tid och romanen Lugnet.

En vacker dag består av essäliknande småstycken; en fältrapport om fågellivet, samtidigt som det också förekommer tankeutflykter bakåt i författarens liv. Platsen är Lovön i Mälaren och utrustningen är mer än tillräcklig; tubkikare, anteckningsblock, liggunderlag och sovsäck. Tomas Bannerhed noterar det som han ser och hör, allt pågår under en försommardag från 03.32 till 22.17. Det är en myckenhet av intryck, som inte ryms under en dag, men nu är det så.

Allt får ungefär samma utrymme, en och en halv sida, såväl fiskgjuse som häger.

Bortsett från rena observationer av fåglar och annat, som flyger, har essän en självbiografisk prägel. Bannerhed ringar in den egna litenheten, ensamhetskänslan och otillräckligheten. Här ges även ett porträtt av farmor. Ömsint och varmt skildras hur de går till hennes affär med falukorvsringar, remtyg, bokmärken och bröstkarameller. På grusvägen hem går de förbi en slåttermaskin från Arvikaverken.

Frågorna hopar sig kring hans uppväxt i en småländsk lantbrukarfamilj och pappans slutenhet och argsinthet, utan orsak. Det finns bara frågor, inga svar. Detta pågår medan lövsångaren hörs i alla väderstreck och dyngbaggen stretar på, blank som lågskorna i lumpen. Det är Tomas Bannerheds metafor, inte min. Han äger en verbal vighet, besitter en ordkonst, som är både effektiv och målande. Stundtals känns den överdriven och kan bli en belastning i själva berättandet, och störa.

Tomas Bannerhed lämnar ibland fågellivet, går in i andra världar, som konstnären Hans Wigerts egensinniga bildvärld vilken utgörs av udda figurer och konstnärens uttalade känsla för människans litenhet och naturens storhet. Och så svävar författaren bort med dimslöjor dansande över torrängarna. Några smala och taniga träd visar sig, som i en kritteckning av C F Hill.

Det finns annat att fördjupa sig i än hämplingens vackra färger, som en stund vid Lovö kyrka, där Eva Remaeus har sin grav (hon som var en i trion Eva, Brasse och Magnus i det klassiska barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter.)

Fåglarnas kynnen och karaktärer beskrivs på en naturnära målande prosa och tankarna går till andra stora naturskildrare som Sven Rosendahl och Erik Rosenberg, men framför allt till Gunnar Brusewitz. Det finns vackra och uttrycksfulla blyertsillustrationer i boken av konstnären Mattias Bäcklin – fåglar, insekter och andra delar av naturens värld är återkommande inslag i hans konst.

När boken är färdigläst, märker jag att det finns flera anteckningar gjorda, som denna raden: Sånglärkorna hänger över åkrarna och sjunger för livet.

The post Målande ordkonst i Bannerheds bok first appeared on Opulens.