FILM.  Ska man vara kritisk så är större delen av filmen egentligen bara ett snyggt referat av Matrix-universumet där trilogin förklaras för en ny generation som inte växte upp med filmerna, skriver Mathias Jansson.

Efter drygt 20 år återuppstår Matrix på bioduken. Det var 1999 som syskonen Wachowski revolutionerade och skakade om en hel generations biobesökares verklighetsuppfattning med filmen “The Matrix”, den första filmen i en trilogi om Neo, Trinity och Morpheus. När vi återvänder till “The Matrix Resurrections” är det med en känsla av déjà vu. För den nya filmen är till större delen en summering och en återblick på den nu drygt 20-år gamla trilogin.

Thomas Anderson alias Neo (spelad av Keanu Reeves) är i den uppdaterade versionen av Matrix en framgångsrik dataspelsutvecklare som skapat det nyskapande spelet “The Matrix” som utspelas i en verklighetstrogen virtuell verklighet. Efter framgången med spelet har Anderson drabbats av en psykisk kollaps. Han tror han kan flyga och försöker hoppa från ett tak och har svårt att skilja på verklighet och spelets fiktion och tvingas därför att gå i terapi och äta medicin som består av blå piller. Han drabbas av flashbacks från spelets fiktion, där scener från de tre tidigare filmerna spelas upp framför honom. “The Matrix Resurrections” blir för mig till stor del ett nostalgiskt referat av de tidigare filmerna där man klipper in scener från de äldre filmer som minnesfragment, och gör ständiga referenser och blinkningar till de tidiga filmerna från blå piller, bullet time, till den svarta déjà vu-katten som blivit ikoniska referenser i populärkulturen.

När spelföretagets delägare Warner Bros beslutar att göra en ny trilogi av den populära spelserien börjar det sätta igång tankar och känslor hos Anderson om att något inte riktigt stämmer med den verklighet han befinner sig i. Mötena med gruppen som ska ta fram det nya spelkonceptet blir också en slags sammanfattning av olika tolkningar och analyser som framförts kring Matrix-trilogin. Det är väl få filmer som blivit så genomlysta och analyserade ur olika perspektiv som “The Matrix”. Wachowskis leker i inledningen av filmen med olika metaplan om den egna trilogin, samtidigt som de hintar att vi kommer att se ytterligare två filmer i serien framöver.

Annars är mycket sig likt i filmen fast många karaktärer har åldrats och en del saker har faktiskt förändrats som förhållandet mellan människor och maskin. Som vanligt väcker Wachowskis många intressanta tankar kring verklighet och virtualitet, tankar som var viktiga för 20 år sedan men som är ännu mer relevanta idag med tanke på hur mycket tid vi tillbringar i digitala världar och plattformar och vårt beroende och symbios med olika maskiner. Utvecklingen av artificiell intelligens och metaverse ställer också nya frågor om vad som är egentligen är verklighet. Hur ska vi förhålla oss till intelligenta maskiner och avatarer i framtiden? Är de fiender eller vänner, har de rättigheter, hur ska de behandlas, och hur skapas vår verklighetsuppfattning när vi blir allt mer digitala och virtuella?

Ska man vara kritisk så är större delen av filmen egentligen bara ett snyggt referat av Matrix-universumet där trilogin förklaras för en ny generation som inte växte upp med filmerna, och för de som växte upp med ”The Matrix” blir det en nostalgisk kavalkad av referenser och återseenden. Det är trots allt 20 år sedan filmerna gjordes så det kanske behövs någon form av summering av de tidigare filmerna. Men man skulle likaväl kunna klippa bort första halvan i “The Matrix Resurrections” och låta handlingen börja där något nytt förs in i storyn och filmen slutar egentligen när den som är som intressantast. Vilket i och för sig garanterar att det kommer fler filmer i serien.

The post Matrix återuppståndelsen – déjà vu first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. Mathias Jansson är starkt kritisk till Mark Zuckerbergs idéer om att med VR-teknik skapa ett digitalt universum.

Facebooks grundare Mark Zuckerberg tillkännagav nyligen att företaget byter namn till Meta i ett första steg mot att skapa framtidens nya plattform i form av ett metaverse. I sin mest utopiska, eller om man så vill dystopiska version är ett metaverse ett digitalt universum som liknar det man hittar i filmen Matrix. En digital värld där vi lever, arbetar och umgås med hjälp av våra avatarer, det vill säga digitala persona, som nästan inte går att skilja från verkligheten. Tekniskt är vi långt från den upplevelsen, utan det närmaste vi kan komma idag är att använda ett par VR-glasögon och låta oss omslutas av en digital värld där vi kan röra och interagera med andra digitala människor. Facebook äger ju också företaget Oculus som jobbar med VR-teknik så det är en naturlig utveckling av Facebooks vision att försöka bygga ett metaverse.

Idén om ett metaverse är nu inte ny. Begreppet blev populärt i och med Neal Stephensons roman Snow Crash från 1992 där han refererar till metaverse som ett digitalt universum som man kan nå via virtual reality, man hittar också liknande tankar hos cyberpunkens fader William Gibson som myntade begreppet cyperspace 1982, och i andra böcker och filmer som redan nämnda Matrix, eller Tron och Steven Spielbergs Ready Player One. Onlinevärldar som Second Life (skapat av Linden Lab 2003) var ett av de första försöken att flytta in verkligheten i ett metaverse med egen valuta, ambassader och andra officiella verksamheter i den digitala världen.

Tanken bakom metaverse är att eftersom du idag redan ägnar så stor del av din tid på nätet, varför inte flytta över allt och leva hela livet online, från jobbet, fritiden, träffa vänner, till kontakter med olika myndigheter och institutioner? I metaverse kan du umgås och träffa alla du behöver med hjälp av din avatar. Du behöver inte logga ut för att kunna leva ditt liv fullt ut utan allt som du gör i verkligheten ska du också kunna göra i metaverse. Frågan är förstås vad det kommer att göra med vår syn på verkligheten?

Ordet meta, kommer från grekiskan och kan betyda efter och bakom. Ofta används begreppet som ett prefix till ord som metadata, metafysik, metafiktion och metaverse, där man då menar att meta är en högre nivå av något. Ofta menar man en strukturell och mer allmän nivå som står ett steg längre bort från det riktiga verkligheten. Det är inte riktiga data vi får ta del av i metadata, utan den övergripande sammanfattningen från stora datamängder (till exempel sammanfattningarna av en massa vetenskapliga artiklar, men inte själva artiklarna). I metafiktionen är det inte berättelsen i sig utan själva skrivprocessen och berättelsens konventioner och strukturer som står i fokus. Ett metaverse påminner därför om Platons liknelse med grottan. Vi ser skuggan på väggen eller rättare sagt digitala avatarer på våra skärmar, men det är inga riktiga människor utan bara konturer av den riktiga verkligheten. Ett metaverse blir bara en skissartad kopia av verkligheten.

Vi människor har alltid sökt efter den sanna verkligheten. Filosofer, vetenskapsmän och religiösa personer har genom historien försökt att förstå och avslöja vad som döljer sig bakom vår verklighet och ställt sig frågan om det finns något högre, en slags hyperverklighet bortom det verkliga. Tyvärr kommer vi nog bara längre ifrån den sanningen genom att gräva oss ner i ett metaverse. Filosofiskt är ett metaverse som att krypa tillbaka in i Platons grotta igen för att titta på skuggspelet på väggen, det blir en skissartad och förenklad version av verkligheten som vi slussas in i. Men det är väl kanske tanken med ett metaverse att få oss oberäkneliga, irrationella och obstinata människor in i en mall som är enklare att kontrollera och beräkna. Vilket naturligtvis gynnar företag och myndigheter som enkelt kan följa våra digitala fotspår och förutse våra beteenden och påverka våra beteendemönster.

The post Metaverse – tillbaka till Platons grotta first appeared on Opulens.