FOLKMORD. “Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ett massövergrepp, en språklig fintlighet som är skamlig”. Ivo Holmqvist skriver om hur pressen på Sveriges utrikesminister och regering ökar efter Joe Bidens erkännande av massakern på armenier under första världskriget som folkmord.

Med hundrasex års fördröjning har USA fördömt ungturkarnas folkmord på en och en halv miljon kristna armenier 1915 och kallar det nu officiellt för vad det var: a genocide. Joe Biden har gjort vad bland andra Barack Obama länge talade om men aldrig kom till skott med (fast både EU, FN, Påven och andra talat klarspråk). I en artikel i Politico försöker Daniel Fried som deltog i de mångåriga förhandlingarna mellan USA och Turkiet reda ut den tilltrasslade historien om skilda lojaliteter: man hoppades länge att Turkiet på egen hand skulle göra upp med sin historia, vidare är Turkiet en viktig medlem av NATO, och så vidare. Han hävdar på slutet att president Biden och hans medarbetare kommit fram till rätt beslut även om det kan bli kostsamt.

I samma tidskriftsnummer tror Charlie Mahtesian att de diplomatiska förbindelserna länderna emellan kommer att försämras. Men tack vare Biden, skriver han, har USA placerat sig på rätt sida genom att låta ättlingarna till överlevarna officiellt hedra minnet av folkmordet. ”Lika viktigt är att Biden nu hindrat någon framtida president att kalla det fruktansvärda våldet 1915 för något annat än vad det var.”

Man kan samtidigt undra om och när regeringschefen och/eller utrikesministern här hemma vågar göra samma sak. I maktens korridorer på Rosenbad och i Arvfurstens palats smyger katterna just nu runt ett fat med mycket het gröt. Ann Linde kallar på Twitter det som hände 1915 ”ett massövergrepp”, en språklig fintlighet och nedtoning som är både skamlig och oanständig. Och det är särskilt anmärkningsvärt att hon gör det när hennes regeringskollega samtidigt har lagt förslag att det ska vara straffbart att förneka den judiska förintelsen. De som likt Robert Faurisson och David Irving förfalskar historien förtjänar förvisso straff (och de fyra åren med en patologisk lögnare i Vita huset är gudskelov över). Men då ska man också kalla ett folkmord för vad det är, också när de begåtts av forna kolonialmakter. Läs Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel”!

Det finns mycket att läsa i saken även härhemma. Svenska Dagbladets Anders Q Björkman skriver utförligt om de ohyggliga händelserna 1915 ur ett privat perspektiv: genom sin hustru är han besläktad med armenier. I Dagens Nyheter tror Nathan Shachar att den politiska reaktionen från Turkiet gentemot USA kommer att bli dämpad men att relationerna inte kommer att frysas. Det är säkert en korrekt analys av realpolitiken. Kanske var man mindre cynisk förr. Redan den skribent som åren efter förra sekelskiftet skrev om turk-armeniska stridigheter i uggleupplagan av Nordisk familjebok var klarsynt, och flera samtida svenska författare som såg vad som hände 1915 rapporterade om det utan skygglappar. En av dem var Marika Stiernstedt, en annan Gustav Hellström som kommenterade händelserna bland annat i sin roman ”Ett rekommendationsbrev”. (Den stora romanen om massmorden 1915 är annars Frans Werfels ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh”). Historikern och Gustaf Hellström-experten Sverker Oredsson sammanfattade i ett par böcker vårt lands offentliga fruktan under 1900-talet: ”Svensk oro” och ”Svensk rädsla”. Den som i framtiden författar boken ”Svensk skam” kommer att få mycket att skriva om.

Nya exempel tillkommer dagligen. Var går gränsen mellan massövergrepp och folkmord, räknat i antal döda?

The post När kommer boken om den svenska skammen? first appeared on Opulens.