MEDIEKRITIK. Emil Siekkinen sammanfattar nyhetsåret 2025 och konstaterar vid en summering att medierna förmedlar en skev världsbild präglad av panik.

När nyhetsåret sammanfattas, visar data att enligt världens informationsapparat var mordet på en amerikansk politisk entreprenör tusentals gånger viktigare än att världen enades om att skydda två tredjedelar av världens hav, eller att miljontals barn lyftes ur extrem fattigdom. Det säger något grundläggande om hur vår globala informationsordning fungerar. Nyheter i medier av olika slag är ett system som sorterar skeenden i världen efter dramaturgi, konflikt, och affekt. Det som brinner, exploderar, eller upprör får utrymme; det som långsamt förbättrar människors liv försvinner i bakgrunden.

Det råder en djup klyfta mellan rubrikerna och den underliggande utvecklingen. Samtidigt som krig, kriser, och politiskt kaos dominerar flödena, demonstrerar data betydande framsteg inom hälsa, säkerhet, fattigdomsbekämpning, och miljöskydd. Sjukdomar utrotas, barn får mat och utbildning, våld minskar, och tillgången till vatten och elektricitet ökar. Men dessa förändringar saknar den emotionella laddning som krävs för att konkurrera i uppmärksamhetsekonomin.

Resultatet blir en världsbild präglad av panik snarare än besinning – en berättelse där kollaps överskuggar det faktum att mycket faktiskt går åt rätt håll.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den skeva världsbilden 2025 first appeared on Opulens.

LOKALTIDNING. I fredags utkom Hjo Tidning för sista gången. Kristian Mandin blickar tillbaka och konstaterar att han trots allt kommer att sakna den lilla lokaltidning han växte upp med.

Förra veckan, den 13 september, kom det sista numret av Hjo Tidning ut. Gamla HT har alltså lagts ner men det märkliga är att det inte hände tidigare. Familjen Ander, som via NWT-koncernen sedan länge ägde tidningen har ofta beskyllts för att vara snåla, kallhamrade mediakapitalister och det påstods ibland att Hjo Tidning endast överlevde tack vare att Lars Ander ville äga tio tidningar och inte nio. Dock överlevde Hjo Tidning honom med nästan ett decennium så det kan inte ha varit sant, och vid hans bortgång hade koncernen mer än tio tidningar.

Så av någon orsak lämnades HT ifred. Kanske för att den hade viss charm, en gammal tidning som också ska ha varit Sveriges minsta dagstidning, kanske för att den lilla verksamhetens förluster inte påverkade den förmögna ägarkoncernen särskilt mycket på sista raden, eller kanske för att det är krångligare att lägga ner en tidning än att låta den vara kvar.

Charmig men tråkig

Men även om HT hade sin charm var den också bedövande tråkig. Det finns liksom inte så mycket att rapportera om i en stad med 9 000 invånare. Och tidningen avstod ofta från större avslöjanden eller braskande nyheter, med en liten upplaga, mot slutet strax över 1 500, ville man inte göra sig osams med någon invånare, kommunen eller något lokalt företag.

Så det var mest rapporterande av sådant folk redan visste och då och då en nyhet om att någon infödd lämnat trakten och givit sig ut i den stora världen och där fått uppleva sånt som andra hjobor inte upplever — eller kanske inte gör så stor sak av.

HT hade ingen ledarsida, inga recensioner och inga ställningstaganden — det blir en tråkig tidning utan läsvärde. Det enda som fanns att bli förbannad på var den undermåliga sättningen, fula layouten och det dåliga trycket.

På redaktionen i Hjo

Jag växte upp med och på Hjo Tidning. Den låg på köksbordet i mitt barndomshem och min pappa brukade hjälpa till lite på tidningen. Han skrev sportreferat och fotograferade och jag följde gärna med.

Det var en fascinerande värld som öppnade sig inne på redaktionen i det pittoreska trähuset på Sjögatan. Vid en sekretär innanför dörren satt Irma Jönsson. Det var hon som skötte kansliet. Två gånger i veckan promenerade hon bort till busshållplatsen vid posten med ett kuvert som innehöll nästa dags tidning.

Hon överlämnade kuvertet till busschauffören och på något vis hamnade det sedan hos storebror SLA, Skaraborgs Läns Annonsblad/ Allehanda där HT färdigställdes för att morgonen därpå landa i brevlådorna hos hjoborna så de kunde läsa om det de förmodligen redan visste, eftersom nyheterna ofta spred sig snabbare genom skvaller än via HT:s tvådagarsutdelning.

En bit längre in satt Rune ”Sajmon” Simonson och skrev med pekfingrarna på en gammal reseskrivmaskin. Han var gammal sockerbagare som sadlat om till journalist.

Rune var min pappas bästa kompis och skrev återkommande krönikor under rubriken ”Hjo men visst!”.

Inne i personalrummet stod ett majestätiskt gammalt kassaskåp och vid fikabordet framför satt ibland Stig Jönsson, den tidigare ägaren, tidigare chefredaktören och Irmas make.

De bodde i lägenheten ovanpå och Jönsson, som även Irma kort och gott kallade honom, hade för vana att komma ner till redaktionen för att fika eller helt enkelt bara störa. När det ringde på telefonen under förmiddagskaffet kunde han lugna personalen genom att konstatera att om det var något viktigt så skulle de ringa igen.

Den stora nyheten

Men Jönsson hade i alla fall en större nyhet på sitt CV som han inte lyckats komma undan. Han hade varit ensam reporter på plats när M/S Stockholm kolliderade med Andrea Doria och sålde sina reportage till hela världen. ”Jag märkte att något hände för groggen rörde sig.” ska han sa sagt när han berättade om incidenten. Det kan nog stämma för Jönsson hade aldrig långt till en grogg.

För pengarna han tjänade på fartygsolyckan köpte han en silverfärgad Jaguar. Eller så köpte han den när han sålde tidningen. I garaget på tidningens bakgård stod i alla fall Jaguaren intill Irmas gula Fiat.

Modiga insändare i Hjo Tidning

Men om den redaktionella delen av tidningen var slätstruken var ofta insändarna desto modigare. Hjo är en kommun som ofta haft en turbulent lokalpolitik, ett tag bråkade Moderaterna mer med sig själva än med de andra partierna och under 1960-talet bråkades det mycket inom Socialdemokraterna.

En egen tidning, som lästes av alla, var så klart en fantastisk arena att föra debatt på. Inför valet 1998 sägs en enda insändare ha påverkat opinionen så mycket att Folkpartiet ensamma tog hem nästan trettio procent av fullmäktigeplatserna.

Så det blir kanske lite lugnare inom Hjopolitiken nu — på gott och ont.

Fake news i old school-tappning

Läsvärdet i HT var annars ofta det som i dag kallas fake news. Påhittade nyheter som Rune och min pappa skrev, att det startats odling av vägpinnar invid länsväg 195 eller att Café Norrköping skulle direktsändas från det nedlagda Korsberga tegelbruk, en falsk nyhet så bra att Västgötabladet också skrev om det, utan att verka känna till den sparsamma sanningshalten.

Resan till Iran

Vid ett av tidningens jubileer ordnades en resa till Teheran. Rune, kandidaterna till den lokala skönhetstävlingen Miss Grönköping och lite annat folk åkte reguljär buss hela vägen för att bjuda in Farah Diba, Shahen av Irans hustru, till stadsbesök.

Med sig hade de en gåva, en spargris från Guldkrokens keramik, en sådan man kunde få på sparbankerna förr i tiden, dekorerad med kurbitsmönster och sitt namn i snirklig skrivstil. Naturligtvis stod det Farah Diba på exemplaret som hamnade i Teheran.

Vad som hände med grisen när revolutionen i Iran startade några år senare vet ingen. Men tanken på en grupp arga shiamuslimer som tagit sig in i palatsets förråd för gåvor från utländska delegationer och där hittat en gris med ett avlångt hål i ryggen är roande.

Farah Diba dök i alla fall aldrig upp i Hjo och de galna upptågen blev alltmer sällsynta.

Den sista krönikören

Rune gick så småningom i pension men fortsatte skriva sina krönikor. En dag i början av 1990-talet var han på redaktionen för att lämna in veckans krönika och passade även på att kopiera upp inbjudningar till en räkfest han skulle hålla. Han lade dem på postlådan och åkte hem till några bekanta för att dricka kaffe. Och där dog han.

I nästa nummer publicerades hans sista krönika, som också blev den sista krönikan i HT av en återkommande krönikör. Den avslutades med ”Hej då!” och samma dag fick hans vänner en inbjudan till festen som aldrig hölls.

Vid det laget var både Jönsson och Irma borta sedan länge och någon sorts normalitet hade börjat sprida sig över redaktionen.

Så småningom lämnade tidningen sina lokaler och flyttade in i en lokal intill, där HT:s tidigare konsthall funnits, för HT hade under en period en egen konsthall!

Kommer sakna Hjo Tidning

När HT nu går i graven är jag tacksam över att fått uppleva Hjo Tidning inifrån, den gamla redaktionen som redan då var en relik från svunna tider. Mörka tapeter och knarriga trägolv, knackandet från Runes skrivmaskin, det påkostade mörkrummet och tidningens fotoarkiv, en skolåda full av osorterade negativ som stod i en bokhylla.

Och jag kommer nog också att sakna själva tidningen, trots allt.

För även efter att jag lämnade Hjo fortsatte jag läsa HT, med mina föräldrars inloggning tog jag del av vad som hände i min gamla hemstad. Och även efter att tidningen alldeles för sent skaffat sig en modern hemsida fortsatte jag läsa webbversionen av papperstidningen, jag ville bläddra i den i samma ordning som det alltid varit. Den stökiga förstasidan, andra sidan med familjeannonser och tillkännagivanden, nyhetssidorna, något större reportage, insändarna och sportsidorna om de lokala klubbarna som nästan alltid verkade förlora.

Men till slut fick även mina föräldrar nog och slutade prenumerera. Då fick jag nöja mig med rubrikerna och dödsannonserna. Men jag kan inte påstå att det gjorde mig så mycket, så det är väl rubrikerna jag kommer sakna.

Och förmodligen är det sådana som jag, som lämnat Hjo, som kommer påverkas mest av tidningens nedläggning. Vi som vill se vad våra gamla klasskamrater har för sig, vem som dött och vem som vann tipspromenaden på Högaliden förra lördagen.

Och även om jag gärna vill så går det inte att skylla nedläggningen av Hjo Tidning på den rådande tidningsdöden, konkurrensen av lokala Facebook-grupper eller på ägarnas vinstintresse.

Hjo Tidning är snarare ett undantag, en tidning som konstigt nog överlevde flera tidningsdödar. För en tämligen innehållslös tvådagarstidning med ett upptagningsområde på under 10 000 personer borde inte klara sig.

Och till sist gjorde den inte det.

I fredags utkom, som sagt, sista numret av Hjo Tidning.

Läst av få och saknad av ännu färre.

Och det finns inget äldre än gårdagens tidning.

The post Hjo Tidning — Läst av få, saknad av ännu färre first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Jesper Nordström begrundar ett tv-program, Hylands hörna, Sveriges första talk show som idag den 3 oktober för 60 år sedan hade premiär.

I dag för 60 år sedan konsoliderades folkhemmet. Nej, jag tänker inte på socialdemokraternas dominans i första kammaren. Inte heller på första spadtaget till någon miljonprogramsförort i bländvit framtidsstrålande betong. Nej, jag tänker på att första programmet av “Hylands hörna” började sändas.

Jag kan inte förstå hur samlande det var, även om jag var nio när sista programmet sändes. Om det någonsin funnits ett sånt där helkvällsprogram i min värld var det väl “Razzel”. Ett slags arvtagare till “Hylands Hörna” i och för sig. För millennials är det antagligen rena juratiden, med dinosauriernas herravälde, att en hel familj satte sig ner kring ett tv-program på en bestämd tidpunkt.

Det är bara att tänka på att det nu finns 1,7 miljarder instagramkonton för att helt avskriva tanken om det skulle finnas nåt att samlas runt nu. Men samlande var Lennart Hyland odiskutabelt.

Vem skulle idag få stora delar av Sveriges befolkning att skicka underfundiga rim till en ABC-bok? Vem skulle få igenom något så lika mossigt som progressivt som “frufridagen”? Som mediapersonlighet både liknade han och positionerade sig emot radiolegenden Sven Jerring och det var främst i rösten och tilltalet.

Visst var Jerring också ute på fältet och rapporterade direkt från verkligheten men hans röst var av den mer gammaldags magistrala sorten, som någon av de där gamla skolans skådespelare. Georg Rydeberg för att nu ta ett exempel. Hyland var mer slängig och frän men också kanske mer “Stockholmsarrogant”.

Sven Jerring framstod i mina ögon som geniunt snäll. Lennart Hyland mer på gott och ont som vår förste “slipade medieräv”. Hans mörkare delar av personligheten och alkoholismen har det talats mycket om i efterhand.

Det var på 1960-talet programmet kablades ut först som sagt och det är som om ungdomarna själva som tilltänkt publik är borta. Påfallande ofta var musikinslagen oskyldiga och idylliska och man undrar om det inte mest var den medelålders publiken som tyckte dessa” kvillrande sångfåglar” var fina.

Den ungdomliga publiken var väl ute på stan och hade en samhällsrevolt att sköta. Så blev typiskt nog Carola Häggkvist med sin helyllekristendom ett av de stora genombrotten i programmet.

Jag slås också av en motsättning när jag tittar igenom SVT:s arkiv. Nämligen detta att i monopoltelevisionens tidevarv präglades “Hylands Hörna” stundtals av en rätt irriterande snuttifiering. Fart och fläkt och snabba byten mellan programpunkter. Något som numera är legio i kommersiell teve. Varför lät man inte saker ta lite mer tid? Det fanns ju bara en kanal att se på, så ingen risk att förlora tittare på grund av tempoförlust eller tristess.

Kanske Sveriges Television också gjorde denna reflexion. Den nästföljande stora klassikern i tv-underhållning – “Här är ditt liv” – präglades ju snarast av ett gemytligt sävligt djuplodande med bara en gäst, inte en snabbt förbiflimrande kavalkad av namn.

Även om de svenska ungdomarna kanske inte bänkade sig framför Hylands hörna så sågs programmet av stora delar av såväl de yngre som äldre medborgarna. Jag ringer Ann Jonsson, även känd som mamma… “Jo vi såg det på 60-talet… det fanns ju inte så mycket att se på tv på den tiden och  Gubben i lådan med Carl-Gustaf Lindstedt gillade ju vi barn.” Tack mor, där flyttades det hela från hjärna till hjärta. Var Hylands hörna för de som var barn på sextiotalet alltså lite som anslagstavlan för oss 70-talister som annars  aldrig fick se “tecknat” ? 

The post Tv-showen som enade folket first appeared on Opulens.

REPRISER. En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året, skriver Vladimir Oravsky.

”Vad fan får jag för pengarna?” är numera bevingade ord av dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling. Östlings påtagligt opinionsdelande fråga gällde svenska skatter i allmänhet.

Sedan januari 2019 erlägger man i Sverige även en alldeles särskild skatt, den som avses finansiera Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. En individuell public service-avgift som tas in via skattsedeln. Skatten är på drygt 1 300 kr per person och år. När det gäller public service-avgiften, borde varje skattebetalare ställa frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En tjugofjärdedel av året 2020 tillhör redan historien och Sveriges Radio sänder fortfarande program efter program som redan upprepade gånger sänts under förra och förrförra och före förrförra året. Detta utan någon som helst skam eller tanke på att returnera åtminstone delar av den påtvungna radio- och tv-skatten. Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt på det viset att detta orättvisa skattepålägg först och främst är avsett att finansiera produktion av nya program.

Vissa utsändningar, som exempelvis OBS i P1, upplyser radiolyssnarna att ”denna essä, sändes första gången för” (exempelvis) fem ”år sedan”. En hel del andra program maler bara på med för länge sedan malätna sändningar och hoppas att ingen reagerar. Och faktiskt, det är bara få som gör det. Eftersom människor lyssnar på dessa program på samma vis som de lyssnar på skärt brus som inte är avsedda för att förmedla något som helst betydelsebärande, intellektuellt innehåll.

Häromdagen drabbades Sveriges Radios lyssnare av den femte reprisen av skvallerprogrammet Stil med samma gamla inkråm. Det nämndes inte ett enda ord om att detta, mer eller mindre, stulna skvaller var en repris på en repris som repriserades redan tidigare, varken innan eller efter programmet. Och vad som är värst, är att Sveriges Radio inte ens har ork, vett, stil eller anständighet, att åtminstone uppdatera återutsändningen. Utan Sveriges public Radio, behåller sina felaktigheter och sin desinformation utan ändringar, som dessutom repriseras ytterligare några gånger.

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram skall överlåtas till kommersiella kanaler.

I nämnda Stil, pratades och tjatades det om Moon Laramies bok Spirit of Garbo. Programledaren sade att denna ”gavs ut för några månader sedan”. Jag kom i kontakt med denna, till både omfång och innehåll, tunna publikation redan under hösten 2018. Vilket begav sig för cirka ett och ett halvt år sedan. Stils programledare har även ”upplyst” oss om att ”i Paris kan man JUST NU se utställningen ’Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring’”.

Paris är visserligen en kosmopolitisk stad, men där benämner man gärna titlar på filmer, teateruppsättningar och utställningar på franska. Så även denna utställning fick en fransk titel, Adrian & Alaïa – L’art du tailleur. Men de engelskspråkiga publikationerna Hollywoodreporter och Vogue, som antagligen var Stils informationskälla, skrev om denna utställning redan i januari 2019 och kallade den naturligtvis Adrian and Alaïa: The Art of Tailoring. Dagens Nyheter, hade redan i mars 2019 en artikel om den, under rubriken Konstrecension: Hollywoodglamour på Alaiamuseet i Paris. Utställningen stängde sina portar i juni 2019 – trust me, I know.

Lyssna nu Sveriges Radio och Sveriges Television, men även du som betalar denna orättvisa public service-avgift, på följande budskap från Mick Jagger och Keith Richard: “You don’t know what’s going on / You’ve been away for far too long”.

Mitt förslag är att skatten till public service sänks till 200 kronor. Public service borde enbart innehålla  det som public service enligt gängse definition borde innehålla. Och detta utan ständigt reklamtjatande om kommande program på radio, webben, ”i appen Sveriges Radio Play” och ”i smarta högtalare som pratar svenska”. Och utan det oupphörliga tragglandet som exempelvis ”Missa inte nästa veckans program, en återutsändning av förra årets uppmärksammade program om…”

Resten av tablåerna, såsom alla skvallerprogram och alla hjärndeformerande tävlingsprogram, skall överlåtas till kommersiella kanaler.

Dit hör naturligtvis även radiorepriser och tv-kanaler med egna eller ”stulna” program.

Dit hör naturligtvis även program som exempelvis Radiokorrespondenterna, som tillsynes verkar vara nyskapade produktioner, men som inte är något annat än klippa och klistra-produktioner – jämförbara med samlingsskivorna ”best of…”. Skillnaden är den, att i dessa program förekommer inget som helst ”best of”-urval, utan allt matas in. Inklusive alla fel och misstag från tidigare utsändningar.

Dit hör givetvis även de program som Sveriges Radio kallar för ”Specialprogram baserade på tre (fyra, fem) tidigare sända program”. Dessa är onekligen också ett bländverk som låter dig betala för något som du redan betalat för, både två och fem gånger tidigare.

Dit hör självfallet även ”jubileumsändningar” så som ”hundrade” utsändning, ”tusende” dito, tio års jubelfest, tjugo års egenkär hyllningsropfestivitet, och obegripliga hänförelser över pensionering av någon påstådd legendarisk programledare. Under alla dessa repriseras allt det som redan upprepades under den föregående tiden ytterligare fem, sex gånger.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Dit hör även öppen och till programinslag utklädd reklam för alls slags tv-program.

Att i Sveriges Radios P1 återutsända redan utnötta program från P2 och P3 kan möjligen jämföras med att någon försöker sälja dig piratkopierade Bangladeshsproducerade Dhallywoodfilmer när du sitter på en svensk biograf och håller på att förundras över fiaskofilmundret Tre solar.

I alla dessa ovannämnda program, omplacerade dit där de borde höra hemma, alltså i kommersiella kanaler, får man sedan tjata om appar och webben och ”smarta högtalare som pratar svenska” tills åhörarnas trumhinnor utvecklar en evolutionär försvarsmekanism mot det.

”How do you like them apples?”, som man med förkärlek brukade säga under Första världskriget, som utspelade sig för mer än 100 år sedan, nämligen under åren 1914–1918.

The post Vad fan får jag för pengarna? first appeared on Opulens.

NYHETER. Vad menar jag då själv med en seriös ”dagens nyhet”? Ja, om det inte låter pompöst, något i stil med ”dagens sammanhang”. Carsten Palmer Schale är kritisk till dagens ytliga medieflöde.

Den här snutten handlar inte om varumärket DN. Även om den kunde ha gjort det, eftersom jag anser just den tidningens självförhärligande bisarrt. Ja, komiskt. Nej, den handlar just om det nedslag i en sorts allmän ”medvetandeström” vi kan kalla för just ”dagens nyheter”: de som passerar revy som dagsländor. De som i bästa fall utgör epiloger till gårdagens nyheter eller prologer till morgondagens nyheter. Oftast, dock, inte ens det. Oftast handlar det om ytliga och utspädda epiloger och till intet förpliktigande prologer. Om – ja, ingenting.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Dagens nyheter som trollsländor first appeared on Opulens.

KÄLLKRITIK. Vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner? undrar Myra Åhbäck Öhrman.

För ett tag sedan pratade jag med en person, som ska få vara anonym, om opinionsbildning.

Hen berättade om en situation där hen uppmanats vara mer personlig. Att skriva utifrån sina egna upplevelser och personliga anekdoter, vara mer självutlämnande för att göra texten mer intressant och lättare att relatera till.

“Jag förstår inte varför”, var hens svar. “Jag är här för att folkbilda, inte för att fläka ut mig själv”.

Den anekdoten har gnagt på mitt medvetande de senaste månaderna. Den illustrerade en aspekt av vad som irriterat mig med samhällsdebatten de senaste åren. Hur vi skapar åsiktspaket baserade på personliga upplevelser och tankar och lägger tonvikten på dessa upplevelser snarare än empiri.

Politiker uppmanar till att “ta folkets oro på allvar”. Det spelar, för alldeles för många, ingen roll om oron är rimlig. Att en person med många följare i sociala medier påstår sig uppleva något som får resonans, formar andras bild av verkligheten och blir underlag för åtgärder.

Jag säger inte att vi bara ska lyssna på forskare. Även forskare kan vara dumma i huvudet. Opinionsbildare är opinionsbildare för att de kan ta torra fakta och göra materialet tillgängligt för sådana som inte är insatta. Det behövs. Men vad som också behövs, är förståelse för skillnaden mellan anekdoter och sanning.

Före de sociala mediernas tid fanns det ett filter som upplevelser passerade igenom för att nå en större publik. Då gällde nyhetsvärdering, granskning och publicistiska diskussioner. Idag är envar sin egen redaktör, och det personliga har allt för stort nyhetsvärde. Det rör sig om lätta klick och lätt medhåll. Dessvärre betyder det att de etablerade medierna ofta själva tvingas agera efter samma principer.

Att sympatisera med någon som mår dåligt är berusande enkelt som politiskt ställningstagande. Varje individ har rätt till sin egen upplevelse, och det spelar ingen roll om det enskilda fallet representerar sanningen för majoriteten.

Där har vi faktiskt ett problem. För, det är inte alltid den som ser ut att må sämst i sociala medier som har rätt.

Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Samtidigt är det orimligt att tävla med andras känslor. Programmeraren Alberto Brandolini blev 2013 upphovsman till “The bullshit assymetry principle”, som innebär något alla säkert har upplevt; att det tar mer energi att bemöta grundlösa påhitt än det gör att yttra dem. Det är lätt att påstå att jorden är platt. För att motbevisa det måste du börja med att förklara grundläggande fysik, och innan du är klar har många tappat intresset och orken.

Just intresse är hårdvaluta i sociala medier. Vi läser mindre, men tar in mer information. Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Therese Bohman skriver i Expressen om hur känslor blir valuta hos kvinnliga influencers. Det är en bra text, men jag skulle hävda att det är precis samma mekanism som gör att manliga politiker och opinionsbildare på yttre högerkanten får uppmärksamhet genom att blåsa upp hur otryggt Sverige är. Statistiken är inte på deras sida när de målar ut det som att landet är på väg mot en kollaps. Men det känns faktiskt så, och det är vad som räknas.

Allt det här hänger ihop under begreppet “Post truth politics”. Det är ren populism som vädjar till vår lätt distraherade empati. Då blir den personliga utsattheten plötsligt något som görs till ett vapen i syfte att nå ut med en åsikt, tysta motståndet eller misstänkliggöra meningsmotståndares motiv. Ingen vill sparka på någon som ligger.

Vi behöver lära oss att det här är farligt. Att vi inte gjort det hänger nog ihop att vi, som folk, inte utvecklat en sund relation till internet. Bristande källkritik är en del av det vi börjat förstå och utbilda om. Men vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner?

The post Farliga åsiktspaket när känslorna får styra first appeared on Opulens.

MEDIER. I sina bästa stunder gör medierna något verkligt vettigt av den svåra situationen att i nuet, varje stund och dag göra tillvaron lite mer begriplig och möjlig att orientera sig i, i all sin orimlighet. Det är precis därför jag älskar dem, skriver Mattias Svensson.

SVT påstår i en ny kampanj att saklig journalistik är viktigare än någonsin. Kampanjen är en av många indikationer på medier som i ökad grad förstår sig själva som samhällsinformationens, sanningens och demokratins ställföreträdare, ett omistligt allmänintresse.

Det finns anledning att ifrågasätta den självförståelsen.

Medier är för det första så mycket annat än information. Medier är nöje och underhållning – flams och trams, en vanvördig drift med makt och auktoriteter eller både och. Medier är åsikter, kritik och perspektiv. Också uppfattningar som är långt ifrån den demokrati och de värden man säger sig värna i högtidstalen, vilket är helt i sin ordning.

En bärande del är förstås nyhetsförmedlingen. Också den spretar av flera anledningar. Här finns förstås de tunga avslöjandena – Panamapapperen om internationella eliters skattefusk, svenska bankers penningtvätt, Telias mutaffärer, Transportstyrelsens säkerhetsvidriga upphandling, den i Sverige sjukskrivne irakiske försvarsministern.

Men nyhetsförmedlingen handlar också om att så gott det går spegla snabba skeenden, att välja vinklar och värdera relevans i vad som skildras, och inte minst att som generalist försöka bedöma trovärdigheten i de underlag man får från specialister med överlägsen ämneskunskap.

Förväxla inte den med nödvändighet höga etiska ambitionen med resultatet. Som mediekonsument bör man alltid förhålla sig kritiskt till det man tar del av, också i det seriösa nyhetsmaterialet.

Denna process är högst felbar, systematiska blinda fläckar kan finnas, och plattformen kan missbrukas. Med jämna mellanrum avslöjas hur journalister och skribenter låtit sig förledas eller helt enkelt bluffat ihop historier. Inga medier är immuna mot detta. New York Times lät sig matas med falska uppgifter om Iraks påstådda massförstörelsevapen under upptakten till det förödande Irakkriget, och på 1930-talet fick samma tidnings Sovjetkorrespondent det ansedda Pulitzerpriset för sina devota reportage från Stalintidens första femårsplan där den hänsynslösa utsvältningen av miljontals människor i Ukraina och Kazakstan ignorerades.

Det är just för att sådana fel är vanliga och för att riskerna ligger i yrkets natur när journalister och skribenter sätts att delge sina läsare, lyssnare och tittare händelser från främmande världar och fält på daglig basis, som journalistiken och medierna fått ett regelverk och en yrkesetik. Det är alltså inte, som det ibland framställs, för att målen om saklighet och sanningsenlig rapportering alltid nås, utan tvärtom för att de så ofta fallerar, givet mediernas uppdrag, som etiken är viktig. Förväxla inte den med nödvändighet höga etiska ambitionen med resultatet. Som mediekonsument bör man alltid förhålla sig kritiskt till det man tar del av, också i det seriösa nyhetsmaterialet.

Ja, man bör rentav förhålla sig skeptisk till att alls ta del av mediernas seriösa rapportering. Ett flertal studier har konstaterat att den som ständigt följer nyhetsflödet blir orolig och deprimerad, medan det kan vara sunt för både hälsa och tänkande att inte ta del av detsamma. Jag tänker på detta när jag läser Andrev Waldens träffande ord om ”att profilerade moderater tagit över den intellektuellt salongsberusade kommunikationsform som går ut på att vidarebefordra brottsnotiser till allmänheten med bifogade suckar om tillståndet i landet. Som små nyhetsbyråer i indignationsbranschen.” Inte särskilt sunt, vare sig för partiet eller för personerna.

Allt detta är ett försvarstal för fria medier i ett fritt samhälle. För kritisk granskning, divergerande åsikter och dynamiskt meningsutbyte. Som mediekonsument uppskattar jag det oväntade, blandningen och tuggmotståndet.

Man kan dessutom fråga sig i vilken mening dagens medier ens är massmedier. Många har en krympande, men betalningsvillig, konsumentskara som snarare gör dem till medelklassmedier. Inget fel i det, vare sig som affärsmodell eller ambitionsnivå, men man bör vara medveten om att det påverkar dessa mediers anspråk på att vara ett allmänintresse, och att även den respons man får som anställd hos sådana medier inte är lika representativ som den kanske en gång varit.

Allt detta är ett försvarstal för fria medier i ett fritt samhälle. För kritisk granskning, divergerande åsikter och dynamiskt meningsutbyte. Som mediekonsument uppskattar jag det oväntade, blandningen och tuggmotståndet. Som skribent är det jag värderar med att vara en del i ett brett mediepaket inte att jag håller med om, uppskattar eller ens följer allt annat – utan att det ger mig en frihet att få komplettera med sådant som intresserar mig för en publik som inte nödvändigtvis redan håller med mig. Jag är inte direkt beroende av just deras stöd och pengar och därför fri att gå dem på nerverna, eller försöka hitta gemensam grund i vissa frågor. Mediepaketen skapar sådana möjligheter och jag tror att det är bra för både konsumenter och producenter.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När medier attackeras för att vara enbart fyllda av lögner och agendor är det både illasinnat och falskt. Men inför sådana vettlösa anklagelser är det lätt att hamna i en orimlig försvarsposition. Jag undrar om inte det är vad som hänt när medier börjat lyfta fram sig själva som samhällsinformationens, demokratins och sanningens riddare. Det är dock att göra medierna en dubbel otjänst. Dels sätter sig medierna på höga hästar från vilka fallet riskerar att bli hårt, men framför allt blir beskrivningen av det mediala uppdraget på tok för snävt.

Medier är ofrånkomligen felbara, vinklade, manipulativa, flamsiga, irrelevanta och hälsofarliga. De är hela måltiden, inte bara uppbyggliga proteiner och nyttiga grönsaker utan inkluderande extra sås, onyttiga efterrätter och för mycket att dricka. I sina bästa stunder gör medierna något verkligt vettigt av den svåra situationen att i nuet, varje stund och dag göra tillvaron lite mer begriplig och möjlig att orientera sig i, i all sin orimlighet. Det är precis därför jag älskar dem.

The post Sitter medierna på för höga hästar blir de lätta att fälla first appeared on Opulens.

MEDIEBEVAKNINGEN. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan å andra sidan bara en tänkt Gud vara, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mexiko, USA, Mellanamerika, Venezuela, Brasilien. Sudan, Kongo, Mali, Sydafrika, Uganda, Egypten. Turkiet. Irak, Iran, Palestina, Israel, Syrien, Gulfstaterna, Afghanistan. Indien, Burma, Thailand, Hongkong, Kina. Ryssland. Etcetera, etcetera.

Jag läser och läser, lyssnar och lyssnar och inser ju: f-n vilka helveten världen kan uppvisa. Samtidigt sneglar jag på europeisk, amerikansk, afrikansk och svensk press. Och då måste vi ju ändå komma överens om, tycker åtminstone jag, att alla inlägg i alla frågor bygger på ett urval och en kombination av fakta. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan, å andra sidan, bara en tänkt Gud vara: en som ser sub specie aeternitatis (under evighetens synvinkel, reds anm).

Ändå. Om jag begränsar mig till Sverige. Mats Knutsson och hans motsvarigheter i P1. Våra större papperstidningar: främst DN, GP, SvD, AB och Expressen. Vad är det man uttrycker? Främst på ledarsidorna och i sina kulturartiklar, kanske också i en del krönikor? Ja, jag är inte man nog att kunna bena ut allt, även om jag har mina färgade åsikter.

Jag presumerar alltså på ett antal såväl ”blå” som ”röda” tidningar och tidskrifter. Jag läser mer eller mindre dagligen engelska, israeliska, amerikanska och franska tidningar på nätet. Jag läser mycket – och många – fackböcker. Jag går på de föredrag det finns bussar till. Jag funderar själv och får en del antaget på nätet. Utan egna plattformar kan jag inte bemöta korkar i våra mer etablerade medier. Synd. Ibland, ibland, kunde jag nog tillföra en del.

Så. And so what? Låt mig bara här, som hastigast, nämna några exempel på nyheter och ”debatter” där jag blivit alltmer vilsen. Beroende på mig själv? Ja, delvis. Beroende på sättet att resonera i våra etablerade media? Ja, delvis – och mer än delvis.

Häromdagen läste jag en understreckare, bland många andra lysande sådana, i SvD. Den handlade om Adam Smith – både hans mest kända bok, och hans mindre kända, moralfilosofiskt laddade, bok. Jag blev inte ett dugg förvånad, men återigen mer än ledsen. ”Folk” – det vill säga politiker och (för mig outgrundligt) ”erkända” debattörer – känner inte till Smith. Inte heller nationalekonomer. Ännu mindre Marx, Bentham, Burke. Varför skall vi då lyssna till, eller läsa artiklar av, sådana politiker och debattörer?

Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Och så har vi då alla dessa patriarker! I nästan alla de ovanstående länderna regerar grymma patriarker. Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Israel-Palestina. Ja, vad säga? Personligen tycker jag att det är fruktansvärt att Hamas, Hizbollah (i Libanon), Iran och andra hyser en så otvivelaktigt svart syn beträffande Israel. Att man vill att Israel skall förintas är hemskare än hemskt. Samtidigt – notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – har vi den fruktansvärda bosättarrörelsen på den olagligt ockuperade Västbanken, kontrollen över och övervåldet mot palestinierna i Gaza, försöken att annektera även Östra Jerusalem, den brutala och korrupta regimen Netanyahu. Men att diskutera detta i Sverige är i praktiken omöjligt. 90 procent av våra medier betraktar all kritik mot staten Israel som antisemitisk och all kritik mot muslimer för islamofobisk.

USA-Ryssland. Ja, vad säga? Personligen tycker jag synnerligen illa om Putin, liksom de som stöder och i någon mening får fördelar av honom. Personligen uppfattar jag verkligen annekteringen av Krim och den subversiva verksamheten i främst Östra Ukraina som djupt problematisk. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – uppfattar jag Trump och hans anhang som ett av vår tids största hot och problem. Å andra sidan – ja, å andra sidan – är jag inte alls odelat kritisk mot vare sig alla ryssar eller alla amerikaner. Låt mig då säga, att de flesta i min ”vänsterbubbla” här på Orust har mycket lättare för att kritisera USA än Putin. Samtidigt tycks våra medier – och våra politiska partier – vara för Nato, USA, ett ickeundertecknande av FN:s antikärnvapendekret och så vidare. Och få är särskilt kritiska till vår härliga, dalmas försvarsminister Peter Hultqvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Merparten av muslimerna – andra religiösa företrädare. Ja, vad säga? Själv har jag just i dagarna tagit definitivt avstånd från Vänsterpartiets märkliga inställning till hederskulturen. Likaså känner jag föga sympati för de ultraortodoxa religionsutövarna oavsett vilken lära de bekänner sig till. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – kan jag inte förstå alla dessa människor som – i såväl etablerade som sociala – medier närmast slentrianmässigt gycklar med kristna i allmänhet; och som knappt nämner allt ohyggligt som hindunationalismen i Indien står för. Judarna tycks här vara omöjliga att angripa, ity varje angrepp på något ”judiskt” (stat, kultur, språk, etnicitet, religion) på något märkligt vis – åtminstone inom de borgerliga partierna – per definition tolkas som något ”antisemitiskt”.

Afrika. Ja, vad säga? Afrikas över 50 länder verkar ofta betraktas som en ”klump”. Det innebär problem. Problemet består i att lyfta fram det onda såväl som det goda. I botten förefaller mig finnas en historisk ”skuldkänsla”, som vare sig tillåter det ena eller det andra.

Och så vidare etcetera. Om vi inte kan tala nyanserat om något av detta – hur blir det då? För att inte tala om den heliga kapitalismen, nyliberalismen, tillväxten? Det blir pannkaka. Det leder till tystnad eller hallelujarop.

Illa, illa, illa. Kan det upplevas som av en korkad lantis på en kobbe i Bohuslän. Men inte i – för att ta ett blad ur högen – DN. Inte heller bland koftorna på Södermalm i vårt eget Mecka eller Jerusalem: Stockholm.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Världen idag first appeared on Opulens.

SOMMAR. I förrgår presenterades årets sommarvärdar i P1. Vad vore en svensk sommar utan denna radiotradition? Under mitt vuxna liv har jag varit en hyfsat trogen lyssnare. En säsong av detta radioprogram är förstås bara ett subjektivt urval röster, av oändligt många möjliga, i samtiden. Men just därför tror jag formatet har bäring även i framtiden, skriver Stefan Bergmark.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Programmet Sommar torde vara ett av Sveriges Radios käraste och mest omdebatterade. Kritiken brukar i stora drag kunna sammanfattas med fyra ord: Det var bättre förr. I år fyller programmet 60 år. När Sommar firade 50-årsjubileum så var Maria Pia Boëthius en av dem som utdelade det traditionsenliga riset. Under rubriken “Egotripparnas galleri” skrädde hon inte orden i sin krönika i tidningen ETC: ”Sommar har förvandlats till en privatiserad galleria, där kändisprodukter och sådana som ser sig själva som varumärken får lov att fritt bjuda ut sig.” Hon jämförde programmet med Red Light District i Amsterdam.

The post Till försvar av Sommar i P1 first appeared on Opulens.

KRIS. “Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion”, skriver Lisa Bjurwald, som menar att Horace Engdahls kölhalning och stormen kring Jonatan Unges pedofilskämt är exempel på ett medieklimat ur balans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad händer med journalistiken när medierna slutar ifrågasätta och bara refererar? När den oberoende granskningen förvandlas till ett aggregat i mängden? Vi är inte där än, men tendenserna är oroande. Och allt färre enskilda journalister verkar vara medvetna om det, eller ha något intresse av att gå emot trenden. Låt oss ta skandalen kring Svenska Akademien som exempel (men 2019 lovar åtminstone jag att försöka skriva så lite som möjligt om denna havererade institution, som dessutom snor spaltutrymme från andra kulturutövare och -händelser).

Det är i princip bara Aftonbladets Åsa Linderborg som vågar ifrågasätta den dagligen upprepade “sanningen”, att fruktansvärda repressalier väntar den som vågar yppa något ofördelaktigt om Akademien och dess mäktiga män. Repressalier? Really? Linderborg själv ser ut att sitta säkert på sin kulturchefstron. Sara Danius har blivit något slags superstjärna i den nya pöbelfeminismen.  Faktiskt är det väl Horace Engdahl som fulklipps i intervjuer och kölhalas av kvinnliga tyckare, från norr till söder, för att han försvarar en vän samt uttrycker impopulära och udda (men knappast olagliga eller ens särskilt stötande) åsikter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ytterligare ett exempel på medietrenden där journalister förvandlas till klickaggregat: pedofilskämt. Komiker som Jonatan Unge drar ett skämt om exempelvis bilder på barnövergrepp — man kan tänka sig dussintalet amerikanska mainstreamkomiker uttrycka det så mycket grövre — och några privatpersoner misstycker i sociala medier. Vips är kvällspressen där och blåser upp det till en story, där svenska folket påstås rasa. ”Det första jag hörde om någon kritik var när din kollega ringde”, påpekar Unge i Aftonbladet Morgon. Reportern verkar inte höra utan mal bara vidare på programmets förutbestämda vinkel. Det är ganska obehagligt att se, och de sekunderna fångar allt som är fel med samhällsdebatten just nu.

Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion. Svart eller vitt men absolut ingen gråskala — så lyder de inofficiella direktiven. Men när debatten förlorar sina nyanser, förlorar den också sin mening. Icke-frågor, fördummande frågor och rent fiktiva frågor, som antydningar om att en viss komiker är pedofil för att han skämtat om pedofiler, tar över det offentliga samtalet. Skeva, ibland helt upp-och-ned-vända bilder av samhället — det är livsfarligt att kritisera mäktiga män i Sverige! — förvandlas till sanningar.

Intressanta röster tystnar för att de inte orkar simma motströms längre. För att använda en annan metafor: Det finns en gräns för hur många gånger man orkar dyka upp till debatter med en genomarbetad bunt texter, bara för att bli slagen i huvudet med ett plakat. Fler mediearbetare borde känna frustration över den tid vi spiller på denna idioti — och oro inför att bidra till att skapa ett samhälle, som det till slut blir olidligt för den självständigt tänkande människan att leva i.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post När journalister slutar tänka first appeared on Opulens.