HÅGKOMST. “Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan.” Haris Agic uppmärksammar att det denna sommar är trettio år sedan Prijedormassakern i Bosnien inleddes.

2022 markerar 30 år sedan Prijedormassakern – blodbadet och folkmordet i min hemstad i Bosnien – började. Vi slaktades i tusentals. Bokstavligen. Vi våldtogs, förnedrades, misshandlades, fängslades och dödades besinningslöst varje dag under loppet av 3 år. Män, kvinnor, sjuka, gamla, barn… ingen gick säker. Bland de över 3 000 lik som denna massaker lämnade efter sig fanns 102 barn. Barn!

Bosniens krigshistoria är till denna dag i stort sett ett oändligt politiserat tema. Än idag, trettio år senare, är denna etniska rensning som utspelades mellan 1992 och 1995 fortfarande så pass svårsmält att de flesta skolböcker i historia knappt vågar nämna den. Kanske med några få undantag, sådär i förbifarten, om alls, för att inte skapa oro och traumatisera elever runtom i världen.

Av allt att döma så verkar läget i de bosniska skolorna vara ännu värre. Antigen så erbjuds eleverna en tunn och tafatt beskrivning av folkmordet för att undvika att skapa spänningar mellan barn med olika nationaliteter. Eller, i de mer etniskt homogena byar, städer och skolor, så indoktrineras barn med en förfalskad historia som om världen utanför inte existerade.

Så, här är vi, tre decennier senare, och ännu har ingen bland stadens tjänstemän eller politiker erkänt den systematiska slakten av den icke-serbiska populationen. Ingen har erkänt sin skuld i det som har hänt. Ingen har gått med på att låta upprätta ett minnesmonument för de 102 barn som kallblodigt dödats under den perioden. Serbiska slaktare har däremot hedrats som hjältar med ett stort monument i stadens hjärta. Men alla offren och deras efterlevande lämnas med ingenting; ingen upprättelse, inget erkännande, inget monument. Ingenting!

Vi som överlevt måste fortsätta kungöra sanningen, hur obekvämt den än må ses av omgivningen. Inte av hämndlystenhet – hämnd är en destruktiv kraft som aldrig leder någonvart. Och inte heller för att skipa rättvisa – det finns ingen rättvisa! Oavsett vad som händer, vilka krigsförbrytare som fångas och döms i den Internationella krigstribunalen i Haag, så finns det ingen rättvisa! Det som har hänt kan aldrig ställas tillrätta och mänskligheten har en hel evighet framför sig för att begrunda volymen och vidden av den skuld och skam som belastar oss på grund av att vi överhuvudtaget lät det hända.

Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan. Till syvende och sist måste vi fortsätta för att omvärlden faktiskt behöver ta in och processa denna sanning, även om den riskerar att förstöra lillördagshålligång eller kommande fredagsmys.

The post Vi överlevare måste fortsätta berätta first appeared on Opulens.

I år är det fem år sedan massakern i Marikana i Sydafrika ägde rum. Poliserna öppnade eld mot strejkande gruvarbetare. På bara några minuter dödades 34 personer och skadades 78 personer. I de rättsliga efterspelen 2015 friades polisminister Nkosinathi Nhleko och vicepresidenten Cyril Ramaphosa. Inte heller har några poliser hittills åtalats eller dömts.

När känslan av att höra samman bryts

blir rädslan en osymmetrisk skrymmande

härdsmälta

inuti dig

Du tvingas trycka utåt

nedåt, åt sidan, med samma kraft

du utsätts för

Hålla den ifrån dig. Bortgöra dig från den.

Kraften blir inverterad. Obändig.

Härdsmältan oåterkallelig.

Arbetarna bad bara om att få gå tillbaka till kullen

De sjöng och de levde

Trötta på sin slavtillvaro

De kom upp ur jorden med stendamm i lungorna

och ville leva

De visste vad de hörde till

Deras kroppar visste att de hörde samman

Deras kroppar var i samma mörker

samma stendamm, sov i samma unkna skjul

De visste vilka de var och poliserna var av dem

– var av deras folk – sa de.

Polischefen var också en av dem.

Härdsmältan var inom henne

skräcken som tvingar någon att trycka utåt, nedåt, åt sidan

Du måste veta vad du valt att höra till

Då vet du vem du är

De bad bara om att få gå tillbaka till kullen

och att få förhandla med företagets representant

Sånger kan vara rytmer som skyddar

De höll sig i sitt öde

de hörde ihop

Deras öde var i sången

De höll sig där

Sången har strålar, vågor

som går genom kropparna

Poliserna har en chef

Poliserna har automatvapen

Om du vet vad du valt att tillhöra

vet du också vem du är

Inte förr

Om inte förr så då

The post Massakern i Marikana first appeared on Opulens.

TRAGEDI. “Att göra film av något så smärtsamt som ett nära begånget terrordåd eller katastrof kräver sin regissörsmässiga fingertoppskänsla. I värsta fall blir resultatet ett etiskt magplask, men där finns också exempel på respektfull skildrad filmterapi”, skriver Karolina Bergström.

I slutet av augusti blev det klart att Paul Greengrass, regissören bakom ”Bourne”-filmerna, nu ska göra Netflix-film av 2011 års terrordåd på Utøya och i Oslo. Och trots att det känns som att Anders Behring Breiviks avskyvärda attentat inte ligger längre än ett flämtande andetag bort i tiden, finns i skrivande stund planer på inte mindre än tre filmer samt en tv-serie baserad på händelsen. Redan 2012 släpptes dessutom den amerikanskproducerade lågbudgetfilmen Utøya Island, vilken mottog stark kritik för att ligga för nära i tiden de händelser man på ett högst tvivelaktigt sätt försökte gestalta.

För oss som minns den totala känslan av skräckslagen surrealism under de där nyhetstäta timmarna för mer än sex år sedan, när ingen visste mer om vad om hände utöver att norska ungdomar på socialdemokratiskt sommarläger brutalt sköts till döds en efter en av en okänd gärningsman, ter sig tanken på en film om deras död så nära inpå kanske inte helt självklar. Men kan en film om händelsen rentav fungera som kollektiv bearbetning av det ofattbara ämne den berör? När har de känslomässiga såren läkt tillräckligt för att kunna hanteras i filmisk form, och hur ska en filmskapare i så fall bäst närma sig det ämne hen vill skildra?

Att göra film av verkliga katastrofer är förstås inget nytt under solen, inte heller mångfalden av infallsvinklar som florerat under åren. Bland lågvattenmärkena får nämnas den tyska regissören Jutta Rabes spekulativa konspirationsthriller Baltic Storm (2004), där Rabe beskriver Estoniakatastrofen som orsakad av ett politiskt attentat och som av en av dem som förlorat anhöriga i katastrofen kallats ett ”kommersiellt spektakel av värsta mått”. Inte heller det verklighetsbaserade sjödramat Den perfekta stormen höll sig riktigt inom etikens grundvalar, med en oförmåga att kunna redogöra för det verkliga händelseförloppet vilket renderade i ett flertal stämningar från de anhöriga till offren.

Då tar filmer som Gus van Sants pastellskira ungdomsskildring Elephant, delvis baserad på Columbinemassakern där tolv elever och en lärare sköts ihjäl av två sistaårselever på samma skola, ett betydligt varsammare och mer respektfullt grepp om den händelse den utan överdrivna gester sökte gestalta. Även tsunamiskildringen The Impossible (2012) mottog, utöver en del kritik för sitt fokus på en drabbad vit turistfamilj, i regel positiv respons från bland annat en överlevande från tsunamin som beskrev filmen som ”vackert träffsäker”.

Att lyssna in, vara lyhörd och framför allt arbeta med respekt för de som drabbats av dådet torde vara a och o när man som filmskapare närmar sig ett terrordåd så nära i tiden som det på Utøya. Vad gäller regissören Carl Javérs dokumentärproduktion Reconstructing Utøya, som beräknas få premiär nästa år, tyder mycket på att filmen kommer leva upp till dessa kriterier. Man kommer låta en skara överlevande själva få rekonstruera händelsen i en studio där tejpade rutor får symbolisera olika områden, och hoppas kunna förmedla vad det innebär att som överlevande bära minnet av Utøya – inte enbart låta gärningsmannen vara den som definierar det inträffade.

Kanske finns det inte något entydigt svar på när det är okej att närma sig en traumatisk händelse i filmform, och troligtvis ligger svaret mer i tillvägagångssättet än i tidsrymden. För på samma sätt som det är den som kränks som själv ska få definiera sin känsla, bör också de drabbade av ett dåd eller naturkatastrof få medverka i hur händelsen till sist framställs på vita duken.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Att filma det mest ofattbara first appeared on Opulens.