HUMANISM. “Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar”, skriver Maria Johansson.

”The lives of women”
Mary Ellen Mark
Kulturhuset, Stockholm.
Utställningen pågår till och med den 30 januari

På Kulturhuset visas just nu en utställning med Mary Ellen Marks fotokonst. Trots lång väntan är det lite otur att den här utställningen förverkligas samtidigt som Moderna museet visar sin stora utställning med Nan Goldin. För kanske kommer Mary Ellen Marks bilder lite orättvist hamna i skymundan.

Goldins och Marks fotografiska gärning har många likheter. Bådas bilder kommit ur ett starkt socialt engagemang och ett intresse för dem som lever i samhällets utkanter. Skillnaden är att Goldins fotografier tillkom i hennes egen privata sfär och liv medan Mark sökte upp dem hon porträtterade, ofta på uppdrag av tidningar som Life Magazine och The Rolling Stone. Även om hon ibland knöt starka band med vissa personer som hon valde att följa under långa perioder. Till exempel ”Tiny”, en kvinna som hon följde under trettio år. Mark började som pressfotograf, men det kom hon alltmer att lämna för att ägna sig åt egna bildprojekt.

Hon var också anlitad som stillbildsfotograf vid filminspelningar som Gökboet, Apocalypse Now och Kalle i chokladfabriken. Hennes fotografier kommer genom hela hennes gärning ha ett starkt dokumentärt inslag. Frågan jag ställer mig är om det dokumentära inslaget väger mer än det konstnärliga, det balanserar någonstans mitt emellan.

Mary Ellen Mark föddes 1940 i Philadelphia, och växte upp i en förort. 1960 flyttade hon till New York där hon snabbt kom att engagera sig i frågan om sociala orättvisor. Hon dokumenterade samhället via kvinnors och barns liv.

Hon tog bilder på unga kvinnor iklädda prom-klänningar, prostituerade, missbrukare, gatubarn och psykiskt sjuka. Och bodde i sex veckor med en grupp mentalsjuka kvinnor på en låst avdelning på ett mentalsjukhus i Oregon. Hon har följt ett enäggstvilling-par, och gjort en väldigt intressant studie över tvillingarnas starka relationsband, vilket resulterat i en bok, en mängd fotografier och en film som visas i den pågående utställningen.

I mötet med Marks fotografier har jag, som i mötet med Nan Goldins fotografier, ofta svårt att värja mig. Men inte för att materialet som i Goldins bildvärld tycks obearbetat. Mer för att det är så skoningslöst, som socialrealism ofta kan vara. Man kan fråga sig om det är rätt att göra konst av utsatta människors misär och Mary Ellen Marks gärning har tydligen också ifrågasatts. Hennes försvar var att hon ”ville ge en röst åt dem som inte hade en”. Och det finns i hennes bilder inte bara misär, det finns också sann lycka och medmänsklighet. Också där man minst förväntar det.

En del bilder för tankarna till The Shining, Psycho och Hitchcock. För att inte tala om Edward Hopper. Någonting verkar inte vara helt friskt i Amerika. Den amerikanska drömmen, det perfekta bröllopet och studentbalen, vem och vad klarar att leva upp till så högt ställda förväntningar? Och alla mer eller mindre märkliga sekter och frikyrkor med karismatiska ledare som manipulerar stora grupper av människor.

Mary Ellen Marks bildvärld sätter fingret på något komplext i det amerikanska samhället. Det blir i slutänden värdefullt och utvecklande. För det finns inget cyniskt i hennes skildringar. Bilderna förmedlar tvärtom en respektfull humanism.

Ellen Mark gjorde i sitt arbete som fotograf långa resor. Hon fotograferade barn i exempelvis Sovjet, på Island och i Indien. En av filmerna i utställningen berättar historien om en indisk liten flicka som adopteras av en cirkus och utbildas till att uppträda som akrobat på cirkusen. Hon verkar ändå ha blivit ganska väl omhändertagen men den verkliga historien är lika hjärtnupen som HC Andersens saga om ”Flickan med svavelstickorna”.

Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar. På det viset verkar utställningen, trots “krocken” med Nan Goldin, komma i precis rätt tid, just när humanismen och tilliten till det mänskliga inom oss prövas extra hårt.

The post Fotokonst som vidgar perspektiven first appeared on Opulens.