KAPITALISM. ”Jag rekommenderar alltså boken för den som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken,” skriver Lis Lovén som läst Tommy Jensens bok Kapitalism.

Kapitalism av Tommy Jensen
Black Island Books

Kanske, tänker jag slugt, kan vi äntligen göra oss av med kommunismen för att rätt förstå Marx, och verkligen förstå kapitalismens inneboende logik. För logik finns det i massor. Även jag som är förhållandevis okunnig när det gäller ekonomisk teori kan ta till mig Tommy Jensens bok som  har titeln Kapitalism och undertiteln organiserandet av ojämlikhet och naturförstörelse.

Boken är på ett vis lätt att läsa, men sedan när jag återvänder till texten för att fundera över vad jag fastnade för så har jag svårt att sammanfatta vad jag läst. Men jag försöker ändå. Det finns något lockande med vad kapitalismen utlovar. Allt kan säljas och i ekonomins efterföljd kommer det gränslösa som öppnar upp för en hel värld. Allt är en arena i den globala kapitalismen, men inte alla är fria aktörer. Vi har hamnat i buken på den ekonomi som svalt oss med löften om att allt är möjligt. Jag har till och med en skev uppfattning om att kapitalismen kan sälja ”rätt” slags radikala böcker och därmed inlemma oss än en gång i löftet om att vi faktiskt är fria individer.

Tommy Jensen tror att kapitalismen är konstruerad av oss människor, alltså går det att komma åt den. Men grejen med dess löfte tycks mig vara att den är naturgiven, att den vuxit fram ur historiska och kulturella förutsättningar.

Kapitalismen styr men den tycks styra bortom mänskliga principer. Det är något spöklikt med den värld vi lever i och kanske är det därför många ger upp hoppet om att vi kan komma till rätta med de globala problemen, inte minst miljöproblemen. Och eftersom vi blir individualister på kapitalets marknad känner vi oss maktlösa i en värld vi inte kan överblicka.

Det är som om allt hänger på individen. Därför tänker Jensen att det är kollektiva lösningar vi borde ha. Något större som lyfter bördan från våra egna privata val. Ja, kapitalism och borgerlig privatism hänger ihop. Alltså är dess grenverk något som kryper in i den privata sfären. Kapitalismen slinker in i våra privata liv. Den omgärdar oss överallt.

Det är som om vi måste sälja oss själva för att vara gångbara. Kapitalismens logik är ju att få allt i dess väg att ge avkastning. Allt ska öka profiten och i kapitalets logik ska vi äta vad som serveras. Men i en värld där individen har löfte om att vara totalt fri blir människan beroende av profitens löfte även om många i fattiga länder hamnar utanför.

Om vi blir arbetslösa eller fattiga beror problemet på oss själva. Och det utanförskap som skapas i kapitalismens kölvatten blir ett politiskt problem. Det tycks mig som att just detta är en paradox.

Kapitalismen vill täcka in allt men skapar ett ojämlikt samhälle där några hamnar utanför. Och de som är utanför drömmer om att bli rika för att höra till. 

På ett sätt förstår jag logiken och på ett annat plan hamnar jag i motsägelser. När jag vänder tillbaka till bokens innehåll känner jag en viss uppgivenhet. Och att ge upp är ju känslan kapitalismen i sig kan ge oss. Ge upp för att lösningen på dess problematik tycks hänga på oss som individer. Och inte många av oss i dagens samhälle vill organisera sig.  Men Jensen tror att vi kan avmystifiera kapitalismen för att sedan avveckla den. Och denna avveckling måste då utgå från politiska beslut.

När jag kommer till kapitlet om tillväxt tröttnar jag rejält, men inte för att texten är dåligt skriven. Det är snarast ämnets omåttliga tyngd och allvar som gör att mitt fokus släpper.  

Jensen lägger fram sin kunskap på ett bra sätt, men hopplösheten griper mig ändå. Han tror att det kan finnas marknader med få inslag av kapitalism och han lotsar läsaren genom den slags omvälvning som behövs för att ta oss dit. Ja, det hela verkar vettigt men svårt för mig att återge på bästa sätt. Jag rekommenderar alltså boken till alla som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken.

The post En inblick i kapitalismens logik first appeared on Opulens.

BIOPREMIÄR. Det är bara scenografin som håller hela vägen, menar Miranda Sigander som sett filmen miss Marx.

Historien om Karl Marx yngsta dotter Eleanor Marx skildrar ett liv av ärvd kamp. Och en destruktiv relation. Sedan tar hon lite opium och sitt liv. The end.

Miranda Sigander/TT

The post Fröken Marx jobbar i motvind first appeared on Opulens.

LÄSLOV. “Kanske är dagens litteraturlandskap mer marknadsnarcissistiskt än något annat”, skriver Erik Cardelús.

Läslov och dags att fundera lite det där med läsning. På senare år har litteraturlandskapet glidit och gäckat. Från att ha dominerats av en snårig (post)modern destruktion av de stora berättelserna och begreppen, har mycket av preferenserna blivit autofiktiva och marknadstillvända.

The post “Gärna författare men läsandet får andra sköta” first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. “Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig.” Patrik Stigsson reflekterar över vår polariserade och splittrade samtid.

Vi lever i en tid som är skrämmande och märklig. Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men trots ideliga inspel på tidningarnas kultursidor och i andra forum har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Koranbränningar, halshuggningar i Allahs namn, sinnessjuka konspirationsteorier, rasfixering och identitetspolitik. Nationalism, tribalism, auktoritära ledare och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är i själva verket bara ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, omogenhet och brist på alla former av djupare visdom är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media rapporterar om. Media ger oss en grovhuggen, förenklad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger, progression och regression rasar inom var och en av oss. Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.

Om de idéer som håller en civilisation samman är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi har att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, eller det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens oförblommerade hat mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå – det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA kan stå inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi nu ser i vissa amerikanska städer. När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Daodejing.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, sprit.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig. Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd om Biden vinner. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner om han förlorar valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Oavsett vilket valresultatet blir.

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär på sin dödsbädd ha yttrat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss att hantera.

The post Den fåfänga jakten på en karta first appeared on Opulens.

REPLIK. Det finns en anledning till att de kommunistiska ideologierna i exempelvis Sovjet kallas leninism och stalinism, inte marxism. Marx hörde själv till borgerligheten och såg borgarklassen som ett föredöme, menar Erik Bovin som är kritisk till delar av Mattias Svenssons krönika igår.

Jag håller helt med Mattias Svensson, som i sin artikel i gårdagens Opulens hävdar att högerpopulismen sparkar neråt och appellerar till människans dåliga sidor. Jag accepterar däremot inte hans beskrivning av dagens vänster. Hans tillspetsade beskrivning av vänstern stämplar mig och alla vi som benämner oss som vänster – som antidemokratiska galningar. Han ser oss förvisso som harmlösa, men bara så länge vi inte innehar makten. Det är helt enkelt missvisande.

Svensson hävdar samtidigt att hans trivs bättre i marxistiska och socialistiska sällskap än med dess högerpopulistiska kusiner. För det första: högerpopulismen är inte vänsterns kusiner. Svensson menar att vänsterns metoder syftar till ett maktövertagande som i förlängningen skulle leda till diktatur och våld. Han talar alltså om dagens vänster, inte den vänster som styrde Sovjet? Men i Svenssons värld verkar det inte vara någon skillnad mellan Stalin och Sjöstedt, eller har jag missförstått honom? Menar Svensson verkligen att han umgås med människor på vänsterkanten som på allvar vill omvandla landet till en diktatur? Och att han i sådana fall verkligen trivs i deras sällskap? Jag som själv är vänster skulle i sådana fall rekommendera honom att byta sällskap.

Den vänster jag bekänner mig till förespråkar frihet för alla, istället för en obegränsad frihet för de fåtal redan välbesuttna. Det påminner ibland lite om socialliberalismens synsätt.

De flesta vet att majoriteten av den svenska vänstern, liksom vänstern i de flesta demokratiska länder, är antingen demokratiska socialister eller socialdemokrater. Varför envisas Svensson med att jämställa marxism med den sovjetkommunism vi alla vet ledde till diktatur, folkmord och förtryck? Det finns dock en anledning till att de kommunistiska ideologierna i exempelvis Sovjet kallas för leninism och stalinism, inte marxism. Marxismen, såsom den utformades av Marx och Engels, var ideologikritisk i bemärkelsen att den gjorde sitt yttersta för att förstå och avslöja kapitalismen som ideologi. Marx var dessutom skeptisk mot den utopiska socialismens idéer som florerade under hans levnad, han fann förmodligen tanken på en utopi – i bemärkelsen ett perfekt samhälle – som naiv. Och han skulle sannolikt starkt vända sig emot utvecklingen av hans teorier i den utopiska och världsfrånvända riktning de genomgick i Sovjet. Marx hörde själv till borgerligheten och såg borgarklassen som ett föredöme. Han ville att arbetarklassen skulle genomgå samma utveckling som borgarklassen gjorde under 1800-talet, vilket bland annat Terry Eagleton påpekar i boken Why Marx Was Right (2011).

Socialismens fokus ligger på arbetarklassens frigörelse. Den vänster jag bekänner mig till förespråkar frihet för alla, istället för en obegränsad frihet för de fåtal redan välbesuttna. Det påminner ibland lite om socialliberalismens synsätt. Men äkta socialliberalism är som bekant sällsynt i Sverige.

Mer sannolikt är det nog att Marx skulle avskytt utvecklingen i Sovjet där människor som tillhörde hans egen samhällsklass (som han beundrade) fängslades och mördades. Det är sant att leninismen och stalinismen inspirerades av marxismen men det är en vedertagen uppfattning idag att de ideologier som härskade i Sovjet inte ska ses som en vidareutveckling av marxismen, utan snarare som en grov förvrängning av den. Vilket förklarar varför man fortfarande använder sig av marxistisk teori och marxistiska teoretiker i undervisningen på universitet runtom i världen idag, inte leninism och stalinism.

Med sin missvisande bild av dagens vänster, använder sig Svensson av samma populistiska retorik som den högerpopulism han i samma artikel tar avstånd ifrån. Dagens etablerade vänster tycks tvärtom inte ha någon utarbetad plan för ett maktövertagande. På den punkten ligger istället högerpopulisterna i framkant.

Jonas Sjöstedt har under sin tid som partiledare ofta framhållit att vänsterpartiets nuvarande politik påminner om socialdemokraternas under Olof Palmes tid. Hm… Det låter inte särskilt extremistiskt eller antidemokratiskt i mina öron. Man måste nog var väldigt konspiratoriskt lagd för att se gratis busskort för unga, och avgiftsfri sjukvård för äldre som exempel på vänsterns så kallade ”kollektivistiska krigföring”.

The post Svensson ger en felaktig bild av vänstern first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Jesper Nordström berättar om Flora Tristan, en pionjär när det gäller uppsökande journalistisk. Detta är första artikeln i Opulens nya serie “Avdammade mästare”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Uttrycket “stark kvinna” – myntat i samtiden – bleknar lite i jämförelse med Flora Tristan (1803-1844). Vi talar trots allt om en dam som redan innan begreppet ”uppsökande journalistik” fanns, rörde sig i Londons absoluta slum med blymönjefabriker där arbetare dog vid 30 års ålder – i slumkvarter fulla av vägglöss, tbc och hopplöshet, där invånarna hade 16 timmars-arbetspass och fick en lön som inte gick att leva på.

Att faktiskt bege sig till en plats för att skriva en nyhetsrapport gjordes inte under Tristans levnadstid och det fanns inte dagstidningar som de vi har idag, utan snarare tidskrifter med essäistiskt material. Det var en press mer bestående av den sortens material vi nu finner på ledar- och kultursidorna. Den modernt nerviga, snabba journalistiken föddes senare under fanan ”new journalism”.

Flora Tristan var en visionär, och så ihärdig att både Engels och Marx avfärdade henne som utopist, särskilt som hon gjorde allt under manteln av sin starka, kristna tro. Lägg därtill att hon var av aristokratisk fransk börd och kritiserades med påståenden om att hon mest ville döva sitt eget samvete och glänsa med hur hon rörde sig i slummen. Den diskussionen och de tankefigurerna känner vi igen från dagens USA. Kort sagt upplevdes Flora Tristan som lite för mycket.

Men det stannar inte där.

Efter att publicerat sina observationer om Londons slum beger Tristan sig, som enda kvinna på ett segelfartyg, till Peru för att där verka för de förtrycktas rättigheter. Här ser vi bevis på hennes nästan omänskliga djärvhet och nerver. När hon brevledes får reda på att familjen inte vill kännas vid henne, och att hennes försörjning har blivit strypt, skriver hon ”ett sånt fasansfullt besked gav mig mod och djärvhet”. Ja, psykologin bakom att ha bränt broar kan sannerligen vara drastisk.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Härifrån för Tristan en resedagbok där det lyser igenom en kritik mot kolonialismen och hur allt blivit europeiskt, som om all särart suddats ut och det inhemska helt har underkuvats. Ett tidigt exempel på att komma till en fjärran plats och finna samma hus, samma mat och samma vanor som där hemma.

I sin filosofi att vilja verka utan att synas begärde Flora Tristan att hon skulle bli lagd i en massgrav efter sin död, ett önskemål som inte respekterades. Hur man förhåller sig till det förfarandet är väl en öppen fråga.

Nu finns det i alla fall en gravplats att besöka, även om det stred mot hennes tanke att vara en av folket, en anonym tjänare i mänsklighetens tjänst. Den avbrutna pelaren är en vanlig symbol i äldre gravvård, men i Tristans fall så mycket mer välvald. Ett avbrutet livsförlopp mitt i.

Att bli citerad av Marx måste räknas som en rejäl fjäder i hatten, även om den skäggiga gamla filosofen borde ha haft den goda smaken att ange källan.

The post Kvinnlig pionjär och visionär first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Det behövs institutioner som kan förena motsägelserna och övervinna individens isolering, det vill säga lokalpolitikernas egna viljor. Byråkratin ska arbeta i regeringens tjänst, men bara om denna verkar för allmänheten och inte förespråkar propagandacentraler, skriver Carolina Sundell i en text om hot mot demokratin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Roland Poirier Martinsson kände sig tvungen i dessa tider att informera i Aftonbladet vad politik är under rubriken En skål för Trump och Bolsonaro. Följaktligen bör någon ta sig an att definiera staten och dess metamorfos. Begreppet staten används ideligen i krönikor och blir för ofta nersmutsat av debattörer som krasst inte vet vad det är för struktur som organiserar samhällslivet.

The post Individualister river ner samhällsbygget first appeared on Opulens.

50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik.  Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia. Efter omläsningen av Erich Fromm skriver Jesper Nordström om den danske författaren Hans-Jørgen Nielsens roman Fotbollsängeln.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Björn Ranelid gör det. Fredrik Ekelund gör det. Knausgård gör det och minsann om inte till och med Horace gör det, men såklart gör han det lite tvetydigt metakommenterande kulturelitistiskt.

De skriver alla om fotboll och även om Engdahls åsikter numera knappast står i högsta kurs kommer han väldigt nära grundsituationen kring dessa kulturkarlakarlar med sitt hårsvall och tillrättalagda lufsighet när han skriver att ”när författare skriver om sport är det som en kung som reser inkognito men blir besviken när de inte blir upptäckta”. Med andra ord — de vill inte trots allt vara fullt så folkliga.

Den danske författaren Hans-Jørgen Nielsen (1941-1991) gestaltar just denna splittring i sin roman Fotbollsängeln från 1979 och den skildrar 70-talet med samma laserblick som Lukas Moodysons film Tillsammans.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är det radikala decenniet där till och med en heminredningsdetalj kan sågas och nersablas politiskt utifrån en semiotisk teori. Detta var decenniet när en superakademiker som Umberto Eco eller Roland Barthes kunde haspla ur sig en seriös essä om en glasspinne eller tomatsåsreklam.

Handlingen är på ytan tunn, men kring detta spinns en ganska lång tråd. En frånskild journalist tar tjänstledigt från sin arbetsgivare för att skriva en uppsats om fotboll utifrån kultursociologiskt perspektiv (läs: ortodoxt marxistiskt) men det är inte — surprise surprise — så lätt. Det här greppet med en fiktiv text inom texten är ett klassiskt postmodernt knep.

Själva svårigheten att få till denna fiktiva text och en och annan prokrastinerande bajer på bodegan blir det som gör att hela den enögda radikala politiska synen på sporten krackelerar och genom att han som forskare måste strukturera sin vardag själv landar han också i en mer modern papparoll.

Han längtar efter att just inte vara den typiska deltidspappan på stan som vill klämma in Tivoli och hamburgare på några timmar utan vill ha en lugnare vardag.

Det blir inte så mycket uppsatsskrivande, men snarare dagboksfragment om hans ungdomsvän som blev fotbollsproffs och sen gled in in proffssportens skuggsida, medan han själv inte heller lyckas ha ett oproblematiskt förhållande till sporten.

Kollapsen i det hela kommer med den skrattretande formuleringen ”finnes det en proletär form av höjdhopp, vad skiljer en proletär från en högborgerlig…”

Ett av de mer geniala rent litterärt stilistiska drag Hans-Jørgen Nielsen gör är att ändra språket till en mer exalterad rytm, ja närmast viktlöst andfådd när han väl skildrar spelet på plan och denna krock mot andra passager skildrar fint konflikten mellan det akademiskt uppstyltade och de som bara tycker fotboll är en jädrigt roligt sport.

Ja, man skulle nästan kunna säga att den humorbefriade Frankfurtvänstern ställs mot de slagkraftiga arbetargrabbarna som nog nöjer sig med en robust socialdemokrati och lite bollspel då och då.

Utöver allt detta bjuder boken på en fin och träffande skildring av Amager, en arbetarstadsdel i Köpenhamn som fortfarande är rätt hård och grå, långt bortom vykortens korsvirkeshus. Det ska dock sägas att bildgooglingar på bokens namngivna platser i nutid tyder på en miljö mer avpassad för laptopfrilansare än svetsare på Burmeister & Wain.

Stilmässigt är det en väldigt kameleontisk roman, och just den grundtonen går som hand i handske med viljan att skilja 70-talets motsägelsefullhet och för vår tid framstår den som en ännu aktuell diskussionsbok kring socialismens olika schatteringar.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Marx, fotboll och 70-tal first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/s3e6-arbetarrorelsen-infor-ett-vagval

Podd. Vi diskuterar automatiseringar och upphandlingar, strejkrätten och framtiden samt skurhinksprosa och unge Marx.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Arbetarrörelsen inför ett vägval first appeared on Opulens.

ESSÄ. Demokratin kräver transparens men “de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten”, skriver Crister Enander.

Natten lättar sakta. Gryningens genomgrå ljus dröjer. Hösten är än så länge grå. Ännu har inte nattfrosten kommit. För en stund blir himlen svart. Råkorna lyfter från de gamla träden för att ge sig ut till åkrarna och söka föda. Det är en imponerande syn när dessa begåvade kråkfåglar för en stund skapar svärta och dominerar helt med sina kraxande läten. Sedan en märklig tystnad och gråheten återvänder.

Gryning. En ny dag väntar. Tungsinne hotar bortom horisonten. Allför mycket raseras i samhället. Politiken blir varje dag en ny utmaning.

Mycket av det som samlas under det luddiga begreppet ”samtidsanda” förstår jag mig knappt på längre. Jag känner mig obsolet; likt en främling, en utböling, rör jag mig genom dessa nya och på väsentligt innehåll dränerade värderingar som härskar i en alltmer omnipotent oinskränkthet.

Om jag betraktar vad som idag präglar samhällsdebatten och kulturlivet, den en gång levande debatten och mer eller mindre vitala meningsutbytet, blir jag beklämd – först, vill säga. Sedan kommer vreden. En sorts urilska, som stigen ur själva jorden, över tidens beredskap att frivilligt låta sig fördummas. Det är en ilska som får mig att tänka på Sara Lidman. Ett ursinne, en orubblig oförsonlighet, som hennes behövs idag.

Hur kunde så många andra så fort och så oreflekterat förlora sin självständighet? Och hur lyckas de samtidigt att behålla självrespekten? Hur står de, bokstavligen, ut med sig själva? Är deras självsyn och självreflektion avstängd, kanske är den rentav avdomnad eller totalbedövad sedan länge? Jag förstår inte dessa människor. Jag begriper mig inte på hur de fungerar i sin flykt undan ansvar.

Förr användes ofta metaforer hämtade från krigskonsten när en kulturdebatt skakade om de låsta positionerna; idag verkar det räcka med några luddiga psykiatriska termer. Resultatet blir att en falsk eller förvriden bild av vad som sker i vårt avlånga land som sedan sprids och cementeras allt hårdare varje dag via tidningar, åsiktsbloggar och televisionens allt större plasmaskärmar.

En klyfta uppstår mellan sken och verklighet. Lögnerna smakar bittert. Som Bibelns onda örter.

Vad som har hänt och vad som rapporteras och diskuterar är två vitt skilda ting. Självfallet är detta farligt då det döljer sanningen och även förmår skapa en form av skenbild som det krävs träning och kunskaper – och en massa tid – för att se igenom. De vill göra oss dummare. Ty utan reella kunskaper är folket fullkomligt ofarligt. Vi sitter och är förbannade i våra dyra TV-soffor. Sedan tycks vår vrede inte räcka längre. Vi tar en påtår i stället. Eller öppnar ännu en pilsner.

Därigenom blir ängsligheten och denna alltmer perverterade längtan efter konsensus ett demokratiskt problem. Det skapar ett hotfullt tomrum i samhällets mitt.

Halvsanningar, och inte sällan renodlade lögner, används idag när samhället ska skildras eller debatteras. Då medborgarna i ännu högre grad än tidigare kräver kunskaper formas i stället bilden av vårt samhälle av ord som inte förmår – och inte avser – att återge vad som verkligen sker. På så sätt blir denna konvenans, denna makabra åsiktsdans, ett utmanande hot mot folkstyret och dess grund.

Demokratin ställer krav. Medborgarna måste vara aktiva, det vill säga: Vi måste ta ansvar och bli en del av poltiken på dess många skiftande nivåer. Passivitet är en bekräftelse på att de som äger makten har rätt. Alla verkar ju så nöjda och leende fogliga.

Demokratin måste, om och om igen, erövras. Apati är ett hot mot demokratin. Likgiltighet är ett hot mot demokratin.

Varje gång någon av oss säger ”men det spelar ingen roll vad jag gör” är ett hot mot demokratin. Ty makt koncentrerar sig. Den sprids inte om ingen, med skärpa och kanske nog så hårda ord, kräver att besluten ska flyttas ut på torget där alla äger rätten att ta till orda och uttrycka sin mening. På ett eller annat sätt – i skiftande sammanhang – måste vi skrida till handling; om inte även de sista resterna av demokratin ska demoleras, och det överväldigande antalet medborgare är utestängda från maktens beslut, görande och låtande. Demokratin är redan i kris. Den saknar kontakt med folkflertalet, det man förr kallade politikens bas har idag hunnit vittra sönder. Folket är knappt längre en faktor som de styrande räknar med över huvud taget.

Den gamla och förhållandevis välfungerande formen av demokrati, då de många aktiva föreningsmedlemmarna på den så kallade ”gräsrotsnivån” engagerade sig och aktivt framförde sina synpunkter, förblev under många decennier det avgörande fundamentet i den svenska demokratin – den parlamentariska demokratin, måste dock klargöras. Partierna, som då ansåg sig äga skyldigheten – eller kanske snarare insåg nödvändigheten – att framträda med en tydlig och begriplig grundideologi. Utifrån den formade de sina konkreta inställningar och formulerade sina ståndpunkter när riksdagen sammanträdde och – som alltid – oväntade sakfrågor dök upp till omröstning. Genom de tydliga ideologierna och partiprogrammen, denna värdemässigt tydliga och ofta pålitliga hållning, kunde medborgarna räkna ut – ja, de visste det in i märgen av benen, de kände sitt parti – vilken inställning deras parti skulle inta i de skiftande sakfrågorna.

I forna tider ingicks i demokratiska stater – det mest kända exemplet vid sidan av Athen är väl Florens – där valdes under olika perioder fursten till hans post. Medborgarna (det vill säga män med viss förmögenhet, inga andra fick då vara en del av demokratin) ingick ett fördrag med fursten. Han regerade utifrån folkviljan – och på dess nåder fram till dess, vill säga, då han försett sig med en armé stor nog att kuva inte bara fiender utan även sina undersåtar. Men fram till dess gällde fördraget. Agerade fursten ondsint, tyranniskt eller mot vad medborgarna och, inte minst, de mest framstående av de många inflytelserika familjerna uppfattade som statens intressen, kunde fördraget – detta kontrakt – brytas. Så, om lagarna följdes, kunde fursten avsättas i varje ögonblick då han utövade den makt han fått till låns.

Under att antal perioder fanns en klar och direkt förbindelse mellan fursten och invånarna i Florens. Det rådde inga tveksamheter om var gränserna gick. Makten, liksom dess befogenheter och gränser, var tydligt definierad.

Den indirekta demokratin, parlamentarismen, förutsätter en genomskinlighet – transparens – vad som sker inne i maktens rum för att det ska gå att beteckna som ett i grunden demokratiskt samhälle. Men de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten – och även hur besluten fattas. De flesta avgörandena sker inte alls i riksdagen, utan under halvofficiella överläggningar, icke protokollförda samtal och under sammanträden.

Det är en i grunden – vad avser demokratisk inflytande – ohållbar situation. Ojämlikheten mellan det lilla valda fåtalet och de många väljarna, det stora folkflertalet, blir dessvärre alltmer lik en dålig svart fars, en fars som dock – för att fortsätta parafrasera Hegel och Marx – är nära besläktade med de otäckaste av tragedier.

När jag nyligen, på ett lättillgängligt sätt, framhöll detta på Facebook blev reaktionerna egendomliga på ett sätt som faktiskt gjorde mig aningen rädd, eller snarare sorgset uppgiven. Så här löd inlägget:

”Hur ska vi göra? Demokratin – och därmed de avgörande besluten och makten – hanteras idag av en liten klubb av politiker som inte är något annat än just politiker. De vet inte mer än oss, snarare tvärtom då de tvingas leva som i en förblindande bubbla och saknar utblick. Men hur får vi åter ut demokratin på torget? Vad ska vi göra för att återerövra våra röster?

Det är inte rimligt att våra röster enbart ska höras en söndag vart fjärde år, då vi på en enda dag får välja 349 politiker som sedan ska ta hand om den politiska makten under fyra år. Fyra år då vi inte hörs, inte tas på allvar. Då vi, de många, inte syns. Det är bortom all rimlighet. Det är inte värdigt en demokrati. Besluten måste ut till medborgarna – vi är inga attans kunder i ett sammanfallande samhälle. Vi är folket. Det är där den reella makten bör finnas. Varje dag. Varje vecka.”

Vad som skrämde mig var först och främst okunnigheten. Demokrati är idag ett så avlägset begrepp att det håller på att förlora såväl innebörd som sin reella betydelse.  Snabbt blev jag anklagad för att plädera för ett ”gatans parlament”. Flera uppfattade till och med, ofattbart nog, inlägget som ett försvar för våldsaktioner. Jag valde att nöja mig med att skriva ett litet tillrättaläggande. Jag skrev:

”Det uppstod ett onödigt missförstånd då jag skrev om torget och demokratin. Jag skrev nyss: ’hur får vi åter ut demokratin på torget? ’ Torget är en ofta använd metafor för demokratin. Agora är det grekiska ordet. Och det syftar på att medborgarna – vid den tiden självfallet enbart fria män och inga kvinnor – träffas och dryftar statens angelägenheter. Eller som Anders Ehnmark formulerar det i sin bok om Machiavelli: ’Det är en plats där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de gemensamma angelägenheterna’.”

Valsedeln är vårt kontrakt. Med den avhänder vi vår samhälleliga makt till de som blir valda. Men vi får inte glömma att valet är en procedur där vi, folkflertalet, av fri vilja ger ifrån oss makten under en tidsperiod som omfattar fyra år. På så sätt får samhället idag sin furste. Och om avtalet inte respekteras måste det finnas flera sätt att säga ifrån, att agera och – i extrema fall – avsätta fursten som brutit alltför många av de löften som avgavs. Då bryter fursten kontraktet. Valsedeln blir enbart en symbol, politiken förvandlas till att vara enbart gester i luften.

I Sverige är antalet röstberättigade i riksdagsvalet över sju miljoner människor – 7,123 997. Det är en viktig siffra att försöka föreställa sig och hålla i minnet då den parlamentariska demokratin är en konstruktion som väljer trehundrafyrtionio personer – 349 – att härska i fyra år. Jag skriver ”härska” då det är det sannaste ordvalet.

Förr, när de politiska ideologierna ännu betydde något, var det bästa sättet för att ta sitt demokratiska ansvar att gå med i ett parti och arbeta på den så kallade gräsrotsnivån. Dessa trägna partiarbetare och förtroendevalda på den lokala nivån hade för inte allför länge sedan betydelse och ett stort inflytande. Idag finns inte den möjligheten i samma utsträckning genom att de politiska ideologierna förlorat sitt innehåll. Liberalerna är inte liberala, socialdemokraterna är inte socialdemokratiska, moderaterna, nya eller gamla kvittar lika, är minst av allt moderata – de tycks i stället vara förblindade rabiata av nyliberalism.

Mot den bakgrunden blir frågan om vad pressen skriver om – och i ännu högre grad: vad de väljer att tiga om – en avgörande demokratisk fråga. Utan debatt och kritisk analys förtvinar ett av politikens mest livgivande flöden utifrån den kraftigt begränsade miljö som riksdagen är. Av tradition, under lång tid, var kultursidorna en frizon där de viktiga och inte sällan mest kritiskt laddade frågorna kunde diskuteras – öppet, rakt, fritt och hårt – utan att hänsyn behövde tas till vilken politisk färg tidningen hade.

Där är det nu stängt. Ängslighet och räddhågsen tystnad är vad som återstår.

Det är inte svårt att från detta självpåtagna inre förtryck dra en del paralleller till sovjetstaternas – och kanske framför allt DDR:s – förfarande att sätta ”frivilliga” munkavlar på statens kritiker. Mekaniken är densamma, även om skillnaderna självfallet är stora.

Hur ska vi då kunna återerövra ett åtminstone minimalt inflytande över politiken, dess innehåll och inriktning? Jag vet inte. Jag vet sannerligen inte. Motviljan att delta i de organiserade politiska sammanslutningarna tycks idag vara monumental. Och ändå förblir de en av de få möjliga vägarna som leder till ett aktivt inflytande och deltagande i hur politikens mål och medel avgörs.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder regeringsformens första mening. Idag har dessa avgörande ord förvillande nära förvandlats till något som hanteras av vad som framstår som ett gäng oseriösa försäljare av begagnade bilar. Vår grundlags viktigaste mening dras i smutsen.

Som sagt var. Jag saknar Sara Lidmans vrede.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Politiken har förvandlats till gester i luften first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För den som är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas”, skriver Melker Garay.

Att ge sig hän åt tänkandet är att ge sig hän åt ett äventyr. Ett brutalt äventyr. Först ett nödvändigt förtydligande om vad som här avses med tänkandet. Det är inte frågan om att tänka det som är bekant, det som man är förtrogen med. Det är inte heller att se tänkandet som en repetitiv verksamhet, där upprepningen skänker en förutsägbarhetens bekvämliga men inte sällan inbillade trygghet. Inte heller är det frågan om ett tänkande som aktar sig för att väcka förbittring, det vill säga som är rädd för friktion och konflikt.

Det som är föremål för denna text är det villkorslösa tänkandet. Ett tänkande som är förknippat med det vi kallar kurage. Ett tänkande som inte viker undan för det som hindrar dess framfart. Tvärtom. Det tar tag i det. Konfronterar och underminerar det. För inget ska hindra tänkandet att ta ett ytterligare steg; ett steg som är en följd av allt det som tidigare tänkts. Den som har kraft och tyngd i sitt tänkande har oftast moraliskt mod att ta det steget, då denne vet att ett sådant tänkande öppnar upp för det som är okänt, för det som kan vidga perspektivet. Och som får denne att inse att tänkandet till sin natur är expansivt.

Tänkandet avstannar inte. Det kan inte tuktas. Det kan inte luras in i en kanon där det till slut stelnar. Vansinne är det att tro att det kan bindas fast vid doktriner och läror. Omöjligt är det att låsa in det i en bibel, koran eller annan helig skrift. Tänkandet är till sin natur överskridande. Fullt av rörelseenergi. Kreativt. Och våldsamt.

Inget är främmande för den vars kall är att tänka; i dennes outtröttliga tänkande finns allt från strängaste disciplin till vildaste anarki. Huvudsaken är att riktningen är framåt. Den som valt att tänka stannar aldrig upp när tanken får verka fritt; den fastlåsta dogmen är den diametrala motsatsen till allt kraftfullt tänkande. Ty för den som tänker blir devisen som går att finna på universitetshuset i Uppsala något främmande:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Det handlar om att tro på tänkandet. Att inse dess kraft. Dess möjligheter. I Blaise Pascals bok Tankar kan vi läsa:

Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom.

Att tänka är att ständigt vara på sin vakt. Att uppmärksamma det som vill stipulera tänkandets premisser. Därav en del av brutaliteten, då allt övergår till att bli en strid om vem som ska sätta villkoren för tänkandet. Man står inför en regelrätt kamp. För den som därtill är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas. En kamp mot förstockade kategoriska föreställningar och så vidare. Mycket finns där som hindrar den som vill och har förmågan att tänka hederligt.

Att bjuda på motstånd mot det som hejdar en att reflektera är en sida av kampen. Tänkaren blir här en rebell. En som ideligen står i opposition. En som inte finner sig i avvisandet. En som är angelägen om att påtala dissonansen i varje tankeakt. En som skoningslöst synar det förment självklara. En som drivs av att upptäcka det som saknas. En som utsätter sig för risken att bli utstött och isolerad. En som oförväget undersöker det som denne måste undersöka. En som djärvt riktar blicken mot det som står på tur att granskas; det som andra lät bli att granska.

Jag tänker här osökt på den franske filosofen Gilles Deleuzes ord om att det som kommer först i tänkandet är ”inbrottet” och ”våldet”. Som bekant är allt det man tänker inte alltid angenämt. Speciellt inte när man driver sina tankar till sin yttersta spets; ett få förunnat omstörtande privilegium. Och det är just detta icke angenäma som tänkaren griper sig an. Brutalt därjämte. Nämnas kan att ordet brutalt kommer från latinets brutus vilket bland annat betyder ”oförnuftig”; och det är väl det man är när man går emot det etablerade och tillrättalagda.

Sant är att det finns ett inslag av tvång i allt tänkande. Och är det något ord man förknippar tvång med så är det ordet brutalitet. Det är ett tvång som är framsprunget ur ett reflektionens kompromisslösa och normativa bör, det vill säga att fullfölja tankegången ända ut i periferin. Ett närmast nietzscheanskt tvång som driver tänkandet obönhörligt framåt. Ett tvång som gör att det ständigt sker en förskjutning, en utvidgning, en rubbning i allt det som redan har blivit tänkt. Och detta inte bara i fråga om tankar, utan även i fråga om handlingar. Här kan man inte låta bli att minnas Karl Marx ord:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller är att förändra den.

För den som tänker handlar det inte bara om att vara ärlig i sitt uppsåt, utan även om att löpa linan ut. Att bejaka den oerhörda och omtumlande friheten i tänkandet; att låta sig tas i besittning av sina egna tankar. Att begripa att allt inte är som det ger sig ut för att vara. Att ha den intellektuella färdigheten att kunna demaskera det maskerade. Att veta vad som står på spel. Att inse att allt kan stå inför en vändpunkt. Att krossa förljugen ordprakt till förmån för det franka, det uppriktiga. Att vägra att ”sanning är med lögn saltad, eljest står den sig inte”, för att låna Lars Gyllenstens formulering. Att låta tänkandet följa den riktning som är resultatet av att man har vänt och vridit på allt. Och att entydigt följa riktningen oavsett vad som kommer att blottläggas och avslöjas. Att avtäcka är en oundviklig konsekvens i allt intellektuellt redigt tänkande. Att inte falla offer för feghet.

I E.M. Ciorans verk Sammanfattning av sönderfallet kan vi läsa att de ”lösningar som vår nedärvda feghet föreslår är den värsta sortens fanflykt från vår förpliktelse till intellektuell anständighet.”. Den som är uppriktig i sitt tänkande flyr inte av feghet. Den flyr inte över huvud taget. Däremot gör den det som sviker sitt tänkande. Den som förverkat sin rätt att bli tagen på allvar. Den som inte begriper sig på tänkandets brutalitet.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Tänkandets brutalitet first appeared on Opulens.

FIKTIV VERKLIGHET. Ännu en dag närmare världens undergång. Trump lovar att förgöra Nordkorea i eld och aska – en biblisk bild om något – och Sveriges regering ger efter för den amerikanska militärens hot och skriver inte på FN:s kärnvapenförbud.

Flera decenniers arbete riskerar nu att omintetgöras av en helt onödig upptrappning, en maktbalans som stormakterna nu vill lägga cement över med hjälp av kärnvapen. Vi får helt enkelt lära oss att leva i undergångens skugga igen, och jag undrar hur kulturen kommer avspegla detta? Med Marx kända citat om historiens upprepande först som tragedi och sen som fars i åtanke kan vi kanske blicka lite framåt genom att först titta bakåt.

Människan har alltid föreställt sig världens undergång på de sätt som passat dem bäst. Själva ordet apokalyps kommer från grekiskans ”avtäckande”, eller ”uppenbarelse”, som också fick pryda bibelns sista bok, en hallucinatorisk redogörelse för hur Herren sållar agnarna från vetet i en sista domedag. Den berättelsen har närt evangeliska kristna i hundratals år, ett hopp om en slutgiltig rättvisa. Det tog dock mer än tusen år för världen att uppfinna ett vapen som med en ingenjörs genialitet föreställde dödsdriften i ett skräckinjagande svampmoln, en mäktig kärnklyvning av hetta och eld. Nu var inte undergången längre en fantasi, utan en skrämmande verklighet.

Hotet om kärnvapenkrig skapar en hypernormalisering, ett begrepp myntat om Sovjetunionen under Breznjeveran, och använt av dokumentärfilmaren Adam Curtis för vår senkapitalistiska era. Ett tillstånd där skapandet av kultur och handlande i verkliga världen inte går att skilja åt längre. Det är som att både Trump och Kim Jong Un spelar ut 50-talets undergångsfilmer där de båda har huvudrollen som färgglada serieboksskurkar. Under 90-talet var Trump boxningspromoter vilket förklarar många av hans minst sagt överspelade tal och handlingar. Nordkoreas ledare Kim Jong Un rapporteras vara en riktig filmfantast med en förkärlek för klassiska skurkfilmer från USA. Actionfilmer har koloniserat verkligheten och dagens version av undergången kan mycket möjligt vara två män som skådespelar rollerna från kalla krigets filmer i en fasansfull generalrepetition.

Invasionsfantasin, med utomjordingar som förstör planeten, tillhörde 90-talet. Jag har alltid sett på dessa filmer som västvärldens bearbetning av kolonialismen och ödeläggningen av ursprungsbefolkningar, men i förtäckt form. Istället för att konfrontera historiens utrotningar med klar blick så förvandlar man istället västvärldens befolkning till offren. Med 00-talet kom kriget mot terrorn, och nästan alla filmer från Hollywood förvandlades till ren och skär propaganda, utan underliggande mening. Det var också decenniet för klimatskräcken – naturliga katastrofer där Moder Jord tar ut sin rättmätiga hämnd på sina arroganta småbarn som växt för stora för att ta henne på allvar.

I och med att ojämlikheten skenat, och politiken gett vika för mantrat att det inte finns något annat alternativ till den utstakade marknadsvägen, så har Zombiefilmerna återtagit mark. Det finns väl knappt något bättre exempel på rädsla för de fattiga och dumma massorna? Där varje familj och grupp håller sig till sitt och mördar de som försöker ta sig in och förstöra säkerheten, utan konsekvenser eftersom de ändå inte är fullt mänskliga.

The post Välkommen tillbaka till undergången first appeared on Opulens.