SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

34. I heard It Through the Grapevine/Marvin Gaye 1966 – 1968

Marvin Gaye – en av soulens och R&B:s största. Och så mördad av sin egen far. Livet är märkligt.

Bakom låten står Motowns textförfattare Barrett Strong, men främst låtskrivaren och producenten Norman Whitfield. Efter Holland-Dozier-Holland var han en av bolagets viktigaste personer. Den spelades in av The Miracles och sedan av Gladys Knight and the Pips, men Gaye tog den till himlen. Den blev Motowns bästsäljande låt fram tills dess. Ändå släpptes den först bara på ett av Marvin Gayes album, In the Groove. Radiostationerna hittade den, men det dröjde ett tag innan den kom på singel.

Den var modern för sin tid och lite svår till skillnad från lättuggat och trallvänligt, typ Four Tops och Supremes. Men världen var mogen för låtens smygande uppbyggnad. Många covers har gjorts. Creedence Clearwater Revival bredde ut skvallret till elva minuter på sitt album Cosmos Factory. För det är vad låten handlar om. Att höra något genom the grapevine innebär att man lyssnat på skvaller.

Gayes öde är tragiskt. 1 april 1984 försvarade han sin mor i ett gräl med fadern som var predikant. Denne löste konflikten på amerikanskt vis – med en revolver. Mamman överlevde. Men Marvin Gaye fick bara bli 44 år. (Imorgon: Det ska börjas i tid)

Här kan du lyssna på I heard It Through the Grapevine!  (segt intro på 1:30)

The post Radio 208: “I heard It Through the Grapevine”/Marvin Gaye 1966 – 1968 first appeared on Opulens.

PERFEKTION. Här har vi ett album med musikalisk perfektion, skriver Thomas Wihlman som lyssnat på Eric Bibbs aktuella album Dear America. Plattan är också ett budskap till USA.

Dear America med Eric Bibb
Producent: Glen Scott
Provogue Records

Eric Bibb är en enastående musiker, med massvis med musikaliska erfarenheter, ett otal släppta album (då både solo och tillsammans med andra), kanske en bluesmänniska, vidsynt som musiker. Grammynominerad. Dessutom uppväxt i en miljö där både Bob Dylan och Martin Luther King förekom. King citeras också i det nya albumet Dear America. Då jag fick förmånen att möta honom för en tid sedan, efterlämnade det en bestående bild av en artist med vänlighet, tolerans och ödmjukhet.

Trots alla de problem som finns i det amerikanska samhället är Bibb i grunden positiv till det det, med ett betonade av dess goda sidor men också naturligtvis med en reaktion mot exempelvis morden på svarta. “Emmett’s Ghost” avslutas med “and hate’s still going strong, all over this country”.  Men som han säger I en intervju – “the album is a love letter – for only love can heal and unite us all.”

Hatkärlek skulle kanske någon säga. Ett budskap till USA: skärp dig – sväl som en beskrivning med kärlek till det fina som finns. Men Bibb har också en kärlek till Sverige, där han är bosatt, gift med en svenska, men också uttryckt i artistsamarbeten som till exempel med Ale Möller.

Det är snyggt i många bemärkelser, också lite nedtonat och laidback. Den tunga bluesen får man leta efter någon annanstans. Kanske är detta både albumets svaghet och styrka, den håller sig till en tydlig inriktning. Möjligen är “Love’s Kingdom” lite annorlunda, den för lite tankarna till Motown, till The Temptations, Marvin Gaye, Smokey Robinson.

Här har vi också ett album med musikalisk perfektion. Ingen superhit, men ett antal pärlor. Jag fastnar särskilt för inledande “Whole lotta loving”, med sina referenser till calypso och rock ‘n’ roll. Men också titelspåret “Dear America”, nämnda “Emmett’s Ghost” och avslutningsspåret “One-ness of Love” är starka. Den sistnämnda har en vacker vokal insats av Lisa Mill, snyggt stödjande stråkar och cello samt underbart, känsligt pianostöd av producenten Glen Scott.

Till förtjänsterna med albumet hör också den fina balansen mellan sången och ackompanjemanget, där Bibbs röst och text blir tydlig samtidigt som varje instrument också är tydligt. Något att lära av för många producenter. Texterna finns också med i konvolutet, bra det.

Vid mitt besök i Atlantic-studion i Stockholm frågade jag Eric hur det är med turnerandet. Han skrattade lite, med ett covidleende, och sa – ja, i december i Nyköping och sen kanske. I studion låter det jättefint, en känsla jag gärna skulle uppleva tillsammans med publiken i en stor arena. Till dess – lyssna på albumet Dear America!

The post Ett musikaliskt budskap till USA first appeared on Opulens.