FILMKRITIKEN. Filmkonsten och filmkritiken, som vi känner dem, är på väg att upphöra. Däremot bör det inte tolkas som ett permanent slut, utan snarare som början på något nytt. Det skriver Daniél Lopez Nelson.

För några år sedan hävdade filmskaparen Martin Scorsese att filmen befann sig i en övergångsfas, i minst lika betydande omfattning som under skiftet från stum- till ljudfilm. Påståendet gjort av Scorsese – filmvärldens motsvarighet till Yoda – väcker tankfullhet och erinrar om Hynek Pallas debattartikel Vi drunknar i film – då måste vi rädda filmkritiken.

Filmkritiken drabbas likaså av den förekommande förändring, då den utgör ett organ i den kropp som representerar film. Pallas har tidigare fört upp filmkritiken på rödlista och bland annat dragit nödvändiga skiljelinjer mellan filmkritik och konsumentupplysning.

Exemplet Rotten Tomatoes

Föreningen av de två olikartade verksamheterna är bland annat en produkt av det digitala landskapets uppkomst. Rotten Tomatoes är exempelvis den webbplats många unga filmtittare vänder sig till för att fastställa om en film är bra eller dålig.

Webbplatsen består av ett poängsystem baserat på en mångfald av filmrecensioner skrivna av tomatometer-berättigade kritiker: utbildade filmvetare, men även bloggare, poddare och YouTubers – en ogynnsam förening. Denna blandning av granskande röster inkluderar yttre irrelevanta faktorer i filmbedömningen, fördunklar genuin filmkritik – som i Sverige utövas av bland andra Pallas, Michael Tapper och Charlotte Wiberg – och påverkar vår bild av vad film är.

Fördunklandet av genuin filmkritik, digitala plattformars intåg och hyperkapitalism är bidragande faktorer till filmens svårtydda förändring.

Vem drabbas av förändringen?

Det går inte att förutsäga om förändringen kommer leda till ett gynnsamt eller ofördelaktigt resultat. Vem drabbas av förändringen?

I Sverige är vi i behov av enorma filmpolitiska reformer. Den helhetssyn eller ideologi som driver filmpolitiken har under en mycket lång period misslyckats med att förmå åskådare att söka sig till biografer för att se svensk film. Som filmskapare kan jag själv konstatera att den svenska filmens stagnation dels beror på filmkonsulenters benägenhet att hämma filmskapares unika röst. Resultatet är fantasilösa och svaga filmer.

Visionärer får sällan regissera

Filmer som den svenska publiken åstundar – jag identifierar mig framför allt som åskådare – är dem som är skapade genom skicklig hantverksförmåga. I Sverige råder det nämligen ingen brist på kunniga hantverkare, däremot är det ovanligt att visionärer får regissera och ena den svenska filmkompetensen.

De filmer som attraherat flest biobesökare det senaste året, Barbie och Oppenheimer, är gestaltade av visionärer, Greta Gerwig och Christopher Nolan, i samverkan med erfarna filmhantverkare. Det är naturligvist lättare sagt än gjort. De första stegen bör vara att, i stället för att slå ner eller vifta bort avvikande idéer, forma en svensk filmpolitisk anda som tillåter nya röster att sätta vågade visioner på prov.

Förändring på gott och ont

Det nya filmlandskap som kommer att ritas upp efter den förändring som vi befinner oss i, och som vi inte kan få klarhet kring innan den är fullbordad, lär leda till både gott och ont.

Omvandling och en ny begynnelse?

Quentin Tarantinos tionde och sista film The Movie Critic (2024) släpps vid en läglig tidpunkt och avslutar Tarantinos karriär, som består av en filmografi med fallenhet att smitta alla åskådare med filmpassion. The Movie Critic förefaller dessutom representera filmkonstens och filmkritikens död. Däremot tolkar jag inte död i sammanhanget som saknaden av utveckling eller tecken på liv och rörelse, utan snarare som en symbol för omvandling och en ny begynnelse.

The post Är filmkritikens död början på något nytt? first appeared on Opulens.

DETALJER. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se, skriver Karolina Bergström.

Som före detta filmskoleelev blir en bortskämt van vid att frossa i skrönor från diverse filminspelningar. Som när skolans fotolärare gav en detaljerad beskrivning av hur den Arri-kamera som skulle göra en episkt lång glidning förbi ett brinnande hus i Andrej Tarkovskijs Offret helt enkelt hängde sig när huset väl tänts på, med följd att man fick bygga upp ett nytt hus för dyra pengar och ta om hela scenen. Eller, när en namnkunnig dokumentärfilmare på besök drog en mustig anekdot om hur han, med några öl under västen, en sommarmorgon kört i timmar för att hitta det perfekta morgonljuset vid den perfekta insjön, bara för att toppa med en tirad mot en av våra utarbetade klasskamrater som råkat somna till för en mikrosekund.

Men i dag behöver ingen gå på filmskola, eller för den delen hänga på filmfestivaler och lyssna på regissörsprat, för att få insiderinformation om var man hittar det skiraste morgonljuset eller vilka kameror som är filmvärldens no-go-zoner. Genom den amerikanska streamingtjänsten MasterClass kan vem som helst sedan några år inte bara ta del av Sandman-författaren Neil Gaiman bästa skrivtips eller Vogue-redaktören Anna Wintours ultimata ledarskapsråd, utan även få en hop digitala filmlektioner av filmnamn som Spike Lee, David Lynch och Martin Scorsese.

Här ger Scorsese sina bästa lågbudgettips, Spike Lee avslöjar konsten att skriva filmmanus för hand och David Lynch redogör för hur allt som behövs för en film är sjuttio idéer på lika många pappkort. Även den tyske maratonfilmaren Werner Herzog finns representerad på kursplattformen, där Fitzcarraldo-regissören delar med sig av åsikter som onyttan av filmskolor och krassa citat som ”De (filmteamet) behöver inte älska mig – men de behöver älska vad de håller på med”.

Det senaste pandemiåret har många av oss suttit mer framför datorn än någonsin, och i sammanhanget blir det bara logiskt att också kunna ta del av filmikonernas bästa tips hemma i soffan. Men vad händer med det mystiskt svårfångade och suggestivt odefinierbara med filmskapandet, med filmerna vi älskar och som kanske till och med format våra liv, när vi kan ta del av varje nyans och intention bakom dem genom en platt skärm? Kan vi se på Twin Peaks-fadern Lynch på samma sätt även efter att han har sålt sin transcendentala filmsjäl till kapitalet, och vill vi verkligen höra varje detalj av filmkameleonten Herzogs krassa produktionssyn?

Dokumentationer av och redogörelser för filminspelningar är inget nytt under solen. Ta vilken köpt vod-film, dvd eller Blu-ray-skiva som helst och du får inte bara dussintals rimligtvis bortklippta scener på köpet utan även en hoprafsad making of-dokumentär. För den som dessutom vill frossa i produktionsumbäranden redogör dokumentärfilmer som Hearts of Darkness och Lost in La Mancha för varje plågsam detalj av de slitsamma inspelningarna av Apocalypse Now samt The Man Who Killed Don Quijote. Men här finns också en klädsam distans till det skildrade, som ofta väcker fler frågor än det besvarar.

”Oavsett min egen tro eller mitt eget tvivel som är helt utan betydelse i detta sammanhang är det min åsikt att konsten förlorade sin livgivande betydelse i det ögonblick den skilde sig från kulten. Den skar av navelsträngen och lever ett egendomligt sterilt andrahandsliv, avlande och degenererande sig själv.” Citatet kommer från ett föredrag hållet av Ingmar Bergman vid Lunds universitet 1954, och även om Bergman knappast pratade om MasterClass-fenomenet går det ändå att dra vissa paralleller.

Hade då ”dämonregissören” kunnat bli lika ikonisk med en egen digital filmlektionsserie? Det får vi aldrig veta, även om svaret troligtvis är nja. Men det enkla svaret är kanske också att den digitala erans förväntningar på konstant information totalt har ritat om bilden av vad som utgör en mytomspunnen filmskapare. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se.

The post Filmskapare in på bara skinnet first appeared on Opulens.

CENSUR. Filmer som kan anses hota den nationella säkerheten i Hongkong ska nu granskas av censorer, rapporterar BBC.

The post Filmcensur införs i Hongkong first appeared on Opulens.

KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.

Jag är inte säker på att han var den förste; innan honom var kristendomen, hur moraliskt korrupt religionen än blivit sedan den allierat sig med Roms kejsare, ett livsfarligt sprängmedel att använda som fundament för ett klassamhälle. Gång på gång fanns det risk att någon skulle ta Jesus ord på allvar och kräva att rikedomarna fördelades mer jämnt, och att de fattiga skulle ärva jorden.

Nu för tiden är ”blicken underifrån” ofta en given utkikspunkt. Åtminstone inom konst och kultur. Vi har filmer och böcker som frossar i hur samhället faller sönder underifrån – ”Tjuvheder”, ”Svinalängorna”, ”Lilja 4-ever”. Den gamla aristoteliska konstordningen där endast komedi får behandla ”vanligt folk” är sedan länge raserad.

Underligt nog har den ordningen ställts på sitt huvud, snarare än raserats: om överklassen behandlas så är det endast med en komisk lätthet, en PG Wodehouse-inspirerad pastisch över deras fåfänga, som i Solsidan. Men var är överklassens Tjuvheder? Vem har sagt att socialrealism endast ska handla om arbetarklassen? Snarare än förståelse så skapar det en skevhet – för dom där nere måste alltid kompletteras med sin antagonist, dom där uppe.

Jag förstår risken med detta, naturligtvis. Risken är att vi får hundra variationer av Citizen Kane: multimiljardärer som torkar sina tårar med silkeshanddukar i gigantiska, tomt ekande palats. De rika har det minsann svårt de med! Det är ensamt på toppen. Sociologen C. Wright Mills skrev en gång att föreställningen om den olycklige miljonären endast är lönearbetarens sätt att förlika sig med kapitalismens verklighet. Nej, det är inte vad jag eftersöker.

Det som eftersöks är en socialrealism som kan visa vad politiken sedan 80-talet har inneburit, vilken sorts överklass vi har skapat. Scorseses Wolf of Wall Street porträtterar visserligen en patologisk rovdrift, men dess nihilism visar inte varför finanskapitalet blivit så livsviktigt för värdeskapandet. Den nyliberala tidsålderns mest iögonfallande drag är ofantlig rikedom för vissa i kärnan; rakbladsstängsel, svält och död för de i periferin. Vi på vänsterkanten talar ofta om medlidande. Vi vill stå emot “avhumaniseringen”. Det är nödvändigt, men det går inte att bygga så mycket politik kring det. Vi behöver mer vrede. Varför kan vi inte förfäras över de rika?

Den smärtsamma sanningen är att rikedom gör en lycklig. De lever längre, deras barn mår bättre, och de är omringade av skönhet. Varenda nyck tas på allvar, och Securitas håller avundsjuka människor på behörigt avstånd. Den som trodde att den sociala ingenjörskonsten är död har helt missuppfattat sakernas tillstånd. Att förbättra samhället för arbetarklassen genom storskaliga reformer är dött, ja, men överklassens rätt att planera och lägga världen under sig är högst levande.

Så var finns är konsten som kan skildra detta? Var är de moderna vinnarnas Homeros? Den snuskiga sanningen om de äckligt rika är att de kan se smutsen som underklassen lever i, och ändå är de lyckliga. Smutsen är deras rikedoms villkor. Och vad kan vara mer realistiskt och förfärande än det?

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Var är överklassens Tjuvheder? first appeared on Opulens.